Fotbollsmatcher + Gala med parafotbollen.

Publicerad den av Linda

Våran son har som de flesta vet Npf diagnoser. Han har ADHD, IF och Autism. Han är aktiv i både parahandboll och parafotboll och i lördags var vi iväg på Öland där flera lag anslöt sig från Ronneby, Karlshamn, Kalmar och laget från Karlskrona där sonen o hans kompisar spelar.

Först var det flera matcher under dagen som spelades mot varandra o även med mixade lag; Vårat motto är att det spelar ingen roll vem som vinner utan att alla har roligt.

Alla spelare har någon sorts NPF diagnos eller handikapp o är väldigt blandade åldrar o både tjejer o killar. Det är så himla härligt att se sammanhållningen mellan alla, hur fina dom är mot varandra och framförallt hur roligt dom har det.

Min make Mattias är sen några veckor tillbaka tränare ihop med Anders för spelarna i FKK Fotboll ( Karlskrona).

Efter alla spelade matcher på Öland bar det tillbaka till Kalmar där det var en gala för alla spelare och oss andra som var med. Det bjöds på tacos, liveunderhållning och lite utlottningar m.m

Jag, Mattias, Noa och Arvid åkte egen bil istället för minibussen eftersom vi hade med hundarna och ville kunna åka tidigare om det behövdes och det var tur det.

Efter maten var både Arvid O Noa (även jag o Mattias) helt slut så dom ville inte ens stanna på efterrätt utan vi åkte hem o var hemma runt 21. Tog inte mer än max en timme förrän vi alla mer eller mindre hade somnat.

Det var en underbart rolig o trevlig dag för alla inblandade men även en lång dag. Samlades 9 på morgonen i Karlskrona och var som sagt hemma vid 21.

Nedan kommer ni få se bilder från dagen, först på ”vårat” lag, vårat lag med tränarna och enskilda bilder på spelarna från laget som var med denna dag. Efter det finns det också lite blandade bilder så enjoy ❤️

Ps; Känner ni någon runt Karlskrona eller ni själva är intresserade o har någon sorts funktions nedsättning så hör gärna av er o kom på en provträning 🙂

Ångrar inget ❤️

Publicerad den av Linda

Beskriv en positiv förändring du har gjort i ditt liv.

2019, för 5år sen i Mars flyttade jag 35mil bort från min hemstad Skövde till Karlskrona, lämnade mina vänner, familj o min exman för att starta om och flytta ihop med en killkompis o hans son Noa som skulle fylla 11år det året. En killkompis som sen 4år tillbaka är min älskade make, Mattias.

Jag var förväntansfull och rädd samtidigt, jag kände ju ingen annan än Mattias, Noa och Mattias föräldrar som jag hade träffat några ggr innan jag flyttade hit när jag varit på besök hos Mattias.

Redan när vi flyttade ihop visste vi att det fanns någon sorts känslor mellan oss men vi visste inte riktigt vad vi skulle göra med det eller hur de skulle utvecklas men när jag väl flyttade hit gick det sen fort.

22/3 -19- På Mattias födelsedag bjöd han ut mig på dejt och vi blev ett par.

7/4 -19- Förlovade vi oss.

11/1 -20- Gifte vi oss efter att Mattias hade friat till mig.

Ganska tidigt in i vårat förhållande började Noa kalla mig mamma. Först enbart när han ville ha något eller gjort något dumt men då sa jag till honom att han fick gärna kalla mig mamma men antingen var det mamma jämt eller Linda för vi vet ju vem som är hans riktiga mamma egentligen. Sen dess har jag varit mamma för Noa.

Jag ångrar inte en sekund att jag flyttade hit. Jag har utvecklats så himla mycket som människa, jag har fått bli mamma som alltid varit min stora dröm och jag har jobbat mycket med mig själv genom DBT och Traumahantering. Jag har lärt mig att kunna njuta av att vara ensam på dagarna och jag får o ger så himla mycket kärlek varenda eviga dag.

Jag mår mycket bättre idag, är så himla lycklig och älskar min familj över allt annat på denna jorden.

Självklart saknar jag min familj o mina vänner och avståndet är många gånger tufft men vi pratar i telefon o kör videosamtal så allt går om man vill.

Jag har aldrig känt mig så älskad som jag gör av Mattias, Noa och mina älskade svärföräldrar som utan tvekan är dom bästa som finns ❤️

Älskar dig Mattias, nu o för alltid min älskade make. Du, Noa, våra djur, familjen o vänner är det bästa jag har ❤️❤️

Längesen nu, alldeles för längesen.

Publicerad den av Linda

Jag insåg inte att det hade gått så lång tid sen jag skrev sist men det har varit mycket som hänt de sista halvåret. Mestadels bra saker men även jobbiga saker. Vi har bott i våran lägenhet i snart 1 år nu och vi trivs verkligen.

Det var ju körigt o rörigt i början men nu trivs vi. Ja det finns ju alltid grannar eller saker man inte tycker om vart man än bor men överlag trivs vi så himla bra. Lägenheten, området, närheten till allt, vissa grannar som vi fått bra kontakt med, det är underbart. Känslan av att bo i radhus är toppen och närheten till naturen passar verkligen oss som även har hundar ❤️

I somras var vi på High Chaparall med sonen och hans bästa kompis Arvid, var en toppen dag på alla sätt både för barnen och oss vuxna ❤️

Vi har även umgåtts med grannar o vänner, varit i Örebro, Malin har varit här och familjen var inne på Skärgårdsfesten med henne o Jolina där vi såg Lasse Stefanz och Noa fick åka lite karuseller 💕 Varit mysiga sommarkvällar med drinkar och god mat o massa grillning 💕

För bara några veckor sedan var vi i Kalmar och kollade på fotboll; Kalmar-Hammarby och ni ser ju på bilderna nedan vilka vi hejade på 🤣

Vi har även hunnit med en kräftskiva med familjen och umgåtts med våra vänner Sanne o Findus med barn.

Har hunnit med bad, att vara barnvakt, gå på kalas, lövmarknaden, midsommar hos vännerna, djurmys o bara varit. Dock har det gått fort o nu är sommaren nästan över 😦

Min älskade make har börjat jobba igen, skolan har börjat för sonen och handboll o fotboll är igång för honom igen.

Något som dock blivit värre är min smärta, den har blivit mkt sämre. Nervskadorna som jag har emellan 3kotor i nacken har lett till jobbig yrsel som gör att jag väldigt ofta ramlar/ramlat och har konstant huvudvärk och jag tror att mina fall gjort att jag skadat nacken värre. Om ca 2v har jag en ny magnetröntgen så får vi se vad den visar.

Från början när jag fick resultaten om nacken så var det väldigt sällan o väldigt korta perioder men nu är det hemskt, outhärdligt rent ut sagt. Från början övervägde jag inte ens operation då läkarna förklarat riskerna och att det inte ens säkert blir bättre, dessutom var det ju så sällan jag hade ont.

Nu känner jag att jag verkligen tror jag ska göra det för jag orkar inte leva såhär längre med varken smärtan, huvudvärken, yrseln eller illamåendet, det är ingen livskvalité och ihop med ryggen och ökad smärta även där och ner i benet så varierar jag mellan kryckor/krycka och rullstol i perioder.

Jag vill kunna leva mitt liv så fullt ut som möjligt ihop med min familj o våra djur ❤️

Nu tror jag det räcker med skrivande o snabbuppdatering för idag, ta hand om er ❤️

Sommar, Turkiet, flytt m.m🥰

Publicerad den av Linda

Så härligt är det ute nu. Sol o varmt väder som attan. Om 2mån bär det av till Turkiet med min underbara make och vår son och dagen efter vi kommer hem är det flytt som gäller 🥰 Har äntligen fått lgh på Musikgatan, området där vi sagt hela tiden att vi vill bo så sen blir det inga fler flyttar om vi inte köper något i framtiden.

Igår var jag o fixade mina naglar hos duktiga Seven och som vanligt är jag supernöjd 🙂 Bild ser ni nedanför.

Turkiet är något vi ser fram emot som sjutton. Det blir våran första resa som familj och Pluttens första utlandsresa någonsin. Han ser fram emot att flyga (till skillnad från mig som är flygrädd) bada, utforska och ha en semester med oss ♥️ Även första resan utomlands för mig o maken sen vi blev ett par om man inte räknar med Polen där vi varit några gånger.

Sommar ja, har redan fått en del färg och mer kommer det bli. Jag älskar ju värmen och solen. Både min rygg och mitt psyke mår mkt bättre av det istället för regn, kyla, mörkt o dystert. Det enda jobbiga är att se våra älskade hundar som lider så av värmen.

Ikväll blir det mys med sonen och fortsätta att packa, 2mån går fort så gäller att ligga i nu så man inte behöver stressa sönder sig i slutet.

Ovanför bjuder jag på lite bilder på vår familj 🥰😍😍

Puzz o kram på er så länge, nästa inlägg kommer jag diskutera angående IVF.

PS; Glöm ej att följa min blogg för att få uppdateringar så fort jag gör ett nytt inlägg 🌹

Varför är det bara synd om vissa föräldrar? Om DU förlorar ett barn, självklart känner jag med dig. Men om jag förlorar ett barn OCH får veta att jag aldrig kommer kunna få biologiska barn naturligt så kommer kommentarerna ”men du kan ju bara göra såhär” Ja det kanske jag kan men du kan ju ”bara skaffa ett nytt” (Misstolka mig rätt, dömer inte men är trött på att ingen förstår hur vi mår men tycker så synd om alla andra. Det gör jag med, men lite omtanke och förståelse för oss ofrivilligt barnlösa hade också känts bra)

Publicerad den av Linda

Livet är orättvist. Alla behandlas på olika sätt och är med om olika trauman men ändå så är det ALLTID en viss grupp som det alltid är mer synd om än andra..

Jag börjar med gruppen vi läser om överallt. Nyheter, tidningar, sociala medier. Den gruppen som ledsamt nog förlorat eller blivit av mer ett eller flera barn.

Jag är ingen elak människa eller en kvinna som tycker att det är mer synd om mig än andra. Däremot kan jag känna att det ofta är tvärtom. Vi läser eller hör om föräldrar som förlorat ett barn. Antingen i magen eller efter födseln. Fy fan säger jag, det gör så ont i mig, JAG sörjer med er. Det jobbigaste är att ingen av er som förlorar ett änglabarn förstår hur det känns för oss som både förlorar ett barn och sen får reda på att vi inte kan få flera barn naturligt. Ni säger att vi kan ju bara adoptera eller göra en ivf men ni förstår verkligen inte processen. Varken hur det känns fysiskt eller psykiskt. Jag skulle ju kunna säga att ni kan ju ”bara skaffa ett barn till” Jag menar inget illa, inget ironiskt eller hemskt men ni förstår inte hur vi har det.

Jag ska berätta om vad som hände med mig. Jag var gravid. 5:e månaden och fick kramper i magen, trodde jag skulle dö. Min dåvarande make följde med mig in till akuten i Skövde där jag bodde då. En kvinnlig läkare kom in, gjorde ultraljud och sa sen att jag var tvungen till operationen då jag blödde i buken. Dom körde ner mig snabbt, sövde mig och när jag vaknade såg alla rätt molokna ut. Det var ett utomkvedshavandeskap, mitt barn hade växt på ena äggledaren och de var tvungna att operera bort det.

Efter så många år med barnlängtan och sen förlora det och dessutom 50 % mindre chans att kunna få barn så bröt jag ihop. De pratade med mig, sa att jag fortf hade en äggledare så chansen var inte borta och att det skulle troligen gå bra. Trots tårarna och paniken inom mig så hoppades jag.

Vi åkte hem. det gick några månader och jag plussade på ett graviditetstest igen. Jag var så himla glad. Några månader till gick och samma smärta i magen kom. FAN!!

In till sjukhuset och snabbt upp i en gynstol och ultraljud och undersökning igen.

Läkaren tittade på mig med tårar i ögonen. Linda, sa hon. Det ser inte bra ut men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du ska ha kvar den sista äggledaren. Vi måste skynda.

Ner till operation o de sövde mig, min exman satt bredvid. När jag vaknade gjorde det ont. Det första jag såg när jag öppnade ögonen var tårarna i min mans ögon.

Jag är ledsen Linda, sa läkaren, vi var tvungna att ta bort den sista ledaren också. Barnet växte på den och hade vi skrapat hade det kunnat leda till infektion.

JAG DOG INOMBORDS. Min chans att få barn var borta. Vad fan var mitt problem?

Jag åkte hem efter några dagar och några månader senare gjorde jag en IVF i Gbg. Alltså en provrörsbefruktning. Ett ägg uttag, 2 insättningar totalt. Båda ledde till missfall.

Jag grät, jag skrek! Psyket kraschade och jag orkade ingenting. Jag gav upp.

Jag och min exman ( tillsammans sen drygt 11år tillbaka gick isär) och jag flyttade till min bästa killkompis 35mil bort i Karlskrona. Vi blev ett par. Gifte oss 11/1 2020. Han hade 2 barn sen innan, en på 18år och en på 12år som bor hos oss i princip på heltid. Han är hos sin mamma varannan helg, när han vill. Han är som min riktiga son, kallar mig mamma. Vi älskar varandra.

Jag vill fortf ha barn men längtan är inte lika hemsk. Däremot är känslan av att de som ”förlorar ett barn” alltid får mer uppmärksamhet än oss som både förlorar och inte kan få.

VARFÖR????

Jag tror det finns fler som känner som jag? Skriv gärna, bolla med mig, ställ frågor.

ALLA människor förtjänar att kunna få ett barn, inte bara vissa av oss.

<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Snälla lillebror kom tillbaka!! Du saknas mig!!

Publicerad den av Linda

Så mycket att skriva om, så mkt känslor och skit och ingen aning om vart jag borde börja.. Andas Linda, andas..

Jag börjar skriva till dig Christoffer. Min älskade lillebror som inte längre finns i livet. 8mån har gått och trots hur vi slets ifrån varandra och orden vi sa, att det hade gått nästan 2år när jag fick veta att du var försvunnen och 3v senare hittad död och faktumet HUR jag fick veta, allt gör så förbannat ont!

Den 23/11, bara några dagar sen, skulle du fyllt 31år. Du hade ju bara börjat leva. 3barn och en sambo som jag aldrig ens träffat efterlämnade du. På din födelsedag grät jag så mycket så jag fick nästan ingen luft. Jag kippade efter andan flera ggr och jag skrek, och undrade vad fan som är rättvist med detta?!

Det är du Christoffer. Vet inte exakt hur gammal du var men dina söner har varit kopior av dig. Kortet är taget på dagis och jag har det alltid med mig, du måste vara nära mig. Jag kan inte förlora dig igen..

Ibland när jag mår som sämst så ser jag dig sitta på sängkanten och le mot mig, säga att allt är okej. Att du förlåter mig. När det är allra värst och jag ligger i sängen och bara bölar så känner jag din hand stryka bort håret ur min panna och sen säger du att allt kommer bli bra och du kommer aldrig lämna min sida även om jag inte ser dig..

Jag fick veta att du var försvunnen genom din sambo i en grupp på fb. På Facebook! Jag kände inte Natasha och har bara pratat med henne några ggr efter det men hon verkar trevlig.

Du har levt ett liv som många tar avstånd från,det var därför vi inte hade någon kontakt, men jag tror verkligen att du försökte förbättra dig. Du försökte bygga upp ditt liv igen men du hann aldrig få chansen, det gick för fort.

FAN lillebror. Jag vill ha dig här, jag vill krama dig, hålla om dig och säga att jag älskar dig.

SNÄLLA KOM TILLBAKA TILL MIG ❤️

Hur kommer man över detta, hur slutar man gråta, minnas och se alla lyckliga stunder? Och hur fan raderar man mörkret?? Allt hemskt och elakt jag sa, som du sa, som vi sa under åren. Jag önskar vi bara kunde radera allt och sätta oss ner och prata minnen och ha kul tillsammans

Jag önskar att du hade fått träffa min familj. Min make och min bonusson Noa. Han har kommit upp i den åldern nu så han har börjat fråga och undra. Jag vet inte vad jag ska svara lillebror. Varför var någon elak mot dig? Varför dog du? Varför fick inte han träffa sin morbror innan du dog? Ja du läste rätt, han kallar mig mamma och pratar om dig som sin morbror.

Kan du tänka dig Christoffer. Jag kan ju inte få barn naturligt och som från ovan kom Mattias och Noa in i mitt liv, mannen i mitt liv och min son. Mattias har frågat med, hur du var, vem du var o.sv.

Jag har visat bilder från när du var liten, från din student och de mesta jag har på dig vilket är en jäkla massa.

ÄLSKAR DIG. SOM VÅRA MATCHANDE TATUERINGAR SÄGER;

We live together (min) och We die together (din)

Vi gjorde dom i ett syfte, att visa att vi hör ihop och lever för varandra men lillebror, det är inte min tur än. När det är min tur att lämna denna jorden så kommer jag o letar reda på dig, jag lovar ❤️❣️

TE AMO MI AMOR ♥️

”Lägg av, ryck upp dig. Vadå psykiskt sjuk, du ser ju ut som vanligt? Alla kan ha en dålig dag, du tror väl inte du är den enda?”

Publicerad den av Linda

Igår hände något. Jag vet inte hur jag ska förklara för jag vet knappt själv vem jag är. Jag har pendlat mellan darrningar, tårar, ilska, tomhet, sett mig själv ”zoona ut” Hur ska jag förklara? Jag har sett mig själv precis som jag stått bredvid utan att kunna göra något.

Du tittar på mig, men SER du mig?

Du tittar på mig och tycker jag ser ut som vanligt. Jag ler ofta, hälsar glatt och pratar på. Du har fått höra att jag är ”sjuk”. Vad är det för fel på henne tänker du? Ser du min huvudvärk, de konstanta myrkrypningarna i mina ben? Ser du kramperna som jag försöker dölja genom att bita ihop? Ser du yrseln som gör mig rädd att svimma framför dig, ångesten över att träffa nya människor, vara bland mycket folk, att inte kunna andas ordentligt? Ser du min rädsla över att inte vara omtyckt av dig, att inte höra hemma? Ser du hur rädd jag är att du ska få veta hur jag växt upp, vad jag gått igenom? Nej det gör du inte för jag är riktigt riktigt duktig på EN sak. Riktigt duktig på att inte låta någon se tårarna som konstant bränner bakom mina ögonlock och får mig att stänga av min själ från omvärlden, Riktigt duktig på att inte låta någon se tårarna som konstant bränner bakom mina ögonlock och får mig att stänga av min själ från omvärlden, riktigt duktig på att inte finnas, duktig på att inte bli sedd. Jag märker hur du kollar på mig, med du SER mig inte, du kollar rakt igenom mig. Jag känner dina blickar, dina iskalla ögon som tittar hatiskt på mig. Egentligen tittar dom inte på mig, de ser inte mig som individ, du och dina ögon ser mig som onödigt befinnande, någon som inte borde existera..

Vuxna människor förminskade min son, han grät sig till sömns.

Publicerad den av Linda

Det är ett tag sen nu, närmare bestämt 5dagar sen och jag visste inte om jag skulle skriva om det men har bestämt mig för att människor behöver få veta.

Var ute med sonen, hade en underbar kväll på en av skärgårdsbåtarna tills två jävla pensionärer sa till han att vara tyst, sitta stilla, sluta skratta o sluta ha roligt och att de är på turen för lugn o ro.. Jag kan tillägga att han var ABSOLUT inte mer högljudd än någon anna men det var honom dom gav sig på.

Sonen frågade om han inte fick skratta och ha roligt? Jag sa självklart!! Sonen har diagnos och var överlycklig över resan vi skulle göra tillsammans. Jag blev så jävla ledsen och arg så tårarna började rinna och jag kände att nu jävlar!

Hur faan hindrar man andra att trycka ner ens egna eller andras barn?! Hur kan man ens komma på tanken att göra så?

Pratade med kaptenen som höll med att det var ett dåligt beteende och bjöd in mig o sonen i kaptenshytten. Superfint av de som jobbar o kör. Han blev tillfrågad att sitta i kaptens stolen men var så chockad att han inte vågade, men OJ vad uppspelt han var!

På kvällen var han dock ledsen sen och frågade varför människor inte tycker om honom, om det är något fel på honom, svarade självklart nej och förklarade att vissa människor kan vara idioter!!

Älskar min son och om folk har svårt med att han är glad och skrattar eller pratar eller inte kan/vill sitta stilla bara för ni vill ha lugn och ro, Dra åt helvete o sätt er i ett bibliotek!!

Ovan ser ni bilderna från dagen och teckningen som sonen målade åt mig igår ❣️ Han säger att jag är hans superhjältinna som alltid kommer när något är fel 😍😍

Självklart gör jag det, han är ju min son o jag älskar honom!! ♥️♥️

Undrar ni över något men vågar inte fråga? NU är det eran tur!!

Publicerad den av Linda

Skicka mig Tells! https://tellonym.me/Lindasplace

Klicka på länken och fråga mig precis vad ni vill. Ni är 100% anonyma om ni inte VÄLJER att visa vem du/ni som frågar är. Ställ hur många frågor ni vill och jag lovar att svara ärligt.

Fråga om mig, saker ni undrar över allmänt men aldrig vågat fråga någon.

Skulle bli ööverlycklig om jag fick MASSA MASSA frågor om allt och inget ❣️♥️💓

Och ja, bilden säger allt, jag ÄR kåt och det är inget jag skäms över alls.

Flytt, smärta, dödsfall och mors dag.

Publicerad den av Linda

Jag vet att det är alldeles för långt tid sen jag skrev men det har hänt så mycket och jag har haft en hel del att göra. Vi har ÄNTLIGEN flyttat till en större lägenhet, 3 rok så nu har pojken ett eget rum och även jag o min man. Har varit iväg en del, haft mycket möten, väldigt mycket smärta i perioder och dessutom dödsfall i familjen och mycket mycket mer. Just nu kände jag väl mest att jag ville visa att jag lever och berätta lite om morsdag som var igår. Som alla ni som känner mig vet så hade jag ju innan jag blev tillsammans med Mattias inga barn. Kan inte få barn på naturligt vis (något jag kommer skriva mera om framöver) och har med min exman genomgått ett försök (två insättningar) med ivf men inte lyckats. Så det är först det två sista åren som jag känt värmen av att vara mamma och blivit uppvaktad på Mors Dag, förstår ni hur mycket det värmer?

Förutom min älskade bonusson Noa så har jag även fått en extra ”dotter” på köpet. Egentligen är det min bästa (och enda haha) vän här Adrianas dotter och Noas bästa vän men hon kallar mig också mamma och vi räknar henne till våran familj.

Igår fick jag av Noa en tavla, ett nattlinne med text och en krukros. Av Ella fick jag en superfin mugg med tillhörande sked i blått och det värmde mitt hjärta mer än ni kan ana, se de fina bilderna nedan.

Jag vill fortfarande ha en bebis, ett barn ihop med Mattias men smärtan av barnlöshet är inte riktigt lika hemsk längre. Inte som den var innan jag fick in Noa i mitt liv. Det är klart att det gör ont och att längtan finns men som sagt, på något sätt är det inte lika illa.

För ett tag sen började jag med diamondpainting. Väldigt rogivande och stress/ångest hanterande för mig. Jag har gjort 2 små tavlor, har fått hem en superstor som är vårat bröllopsfoto och har även beställt flera små som jag har vid sidan om den stora. Gör även tavlor mot beställning så skriv ett meddelande vid intresse 🙂 Nedan kan ni se de två små som är klara och hur stor den största kommer bli.

Det tar en stund att göra alla tavlorna men jäklar vad kul det är.

Den 11 Juni åker vi till Skövde efter pojkens skolavslutning och stannar tills den 13, med oss hem då är våran nya familjemedlem, Kayla 😍 En renrasig Leonberger från samma uppfödare som jag hade Leya från. Vi är alla väldigt förväntansfulla och längtar. Nedan kan ni se lite bilder på valparna och föräldrarna ♥️

Visst dör man sötdöden lite grann 😍😍

Jag skrev även att det varit dödsfall i familjen och den avlidne är min 30åriga lillebror. Jag orkar faktiskt inte skriva mer om det just nu men det kommer längre fram.

Nog för nu. Jag har dammsugit lägenheten, duschat och skrivit handlingslista. Om ca 1timme hämtar min älskade make upp mig så ska jag iväg på DBT behandling med min enskilde terapeut som jag är varje måndag.

Idag tänkte jag ta upp min otroligt jobbiga ljudkänslighet som blivit överjävlig sista tiden med henne.

Imorgon kommer min barndomsvän och hennes gubbe hit och stannar tills fredag så kommer bli mysiga dagar ♥️♥️

Ha de bra för tillfället så ska jag försöka bli bättre på skrivandet, jag lovar 😋 Glöm ej att trycka följ (prenumerera) så får ni ett mail varje gång jag gör ett inlägg.

Puzz o Kram