Traumahantering idag och imorgon skytteträning igen ♥️

Den 11/1 firade jag o maken 3årig bröllopsdag, läderbröllop med god mat ihop med sonen och massa mys ❤️ Tänk att det redan gått 3år sedan vi sa ja till varandra i kyrkan och i Mars har vi varit tillsammans 4år redan (!) 😍 Fick superfina rosor av min älskade man och som vanligt maaassa kärlek, finns nog ingen som kan ge så mycket kärlek som han gör ❤️

Onsdag förra veckan var jag hos Arvids mamma Ann-Sofie som är en nyfunnen vän och jag fick massage av henne, fy satan vad skönt det var. Gjorde ont som helvete i perioder men samtidigt vad det asskönt, hon var verkligen jätteduktig. 🥰

Ja men då är helgen redan över och, har gått alldeles för fort. I fredags hade jag en pissdag som jag tyvärr lät gå ut över fel personer vilket jag har haft/har mycket ångest över.. Lördag till söndag sov sonen hos en kompis så jag o maken var lite barnlediga, passade på att göra Pasta Carbonara och mös framför filmer och njöt av varandras o djurens sällskap, en mycket trevlig och mysig kväll.

Igår hade jag kraftig ångest igen och smärtan i ryggen ner i benen blir värre samtidigt som jag har jätteont i mina öron så idag ska jag till VC kl 10:40 så dom får kolla mig lite. Jag o maken var ändå ute på en längre promenad med hundarna sen städade vi bort julen ordentligt och hade även tvättid, den skötte dock sonen och maken.

Imorgon är det tisdag och äntligen dags för skytteträning igen, det startade förra veckan och vi var där både tisdag och torsdag. Det var hela familjen+ sonens kompis Arvid som börjat skjuta med oss också. Förra veckan var rsta gå gen tillbaka på ca 1,5år tack vare covid och sånt men nu är det bara att fortsätta. I tisdags var jag ok nöjd med skjutningen; 382p av totalt 400 men i torsdags strulade min bana så flera skott registrerades inte och den tavlan åkte sen i soporna, annars sätter vi in alla papper i en pärm för att kunna spåra våran utveckling ❤️ Nedan ser ni hela min serie och ni ser även en bild på hur enbart provtavlan såg ut som utvald bild 🙂

Killarna var också superduktiga och det var kul att se dem så koncentrerade och fokuserade trots att båda två har Npf diagnoser. Maken pratar vi inte ens om 😉 Han är alltid duktig, nedan ser ni hans tavla.

Idag är det ju som sagt måndag och det innebär som vanligt varje måndag traumahantering i Ronneby. Kan därmed säga att jag kommer inte vara så social eller må särskilt bra de kommande dagarna, brukar vara så efter att rotat i alla trauman under uppväxten i en timme varje vecka. Dock har jag en sjukt bra terapeut och det är underbart skönt ♥️

Med det hoppas jag ni får en fortsatt bra måndag och ta hand om varandra.

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Varför accepterar samhället nästan enbart de som lever som ”normen”??

Bra saker (och sämre) har hänt sen julen, fick bekräftat att en nära vän är just det, en nära vän och inte bara en bekant . Jag är sjuk, inte bara psykiskt då som ni redan vet utan vaknade på juldagen och kände mig tjock i halsen och sen dess har det bara blivit värre 😦

Igår började även min älskade make bli förkyld och idag är han ännu värre men gick till jobbet ändå.

Julafton firades härhemma med min make, sonen och makens äldsta pojke André (som inte gillar att vara med på bild därför respekterar jag det och postar inget på honom), var en mysig dag med julmat, paket, Kalle Anka, julgodis och mys ❤️

Imorgon skulle vi firat nyår med vänner men ändrade planer gör att vi firar bara jag, min älskling och vår son, helt underbart mysigt. Nu när man inte känner sig hundra fysiskt heller så är det rätt skönt att det bara blir familjen och vi kan absolut inte åka iväg någonstans då våra pälsklingar Kayla och Gizmo är skotträdda (var iallafall förra året) så vi vill gärna vara hemma som stöd för dom och till middag blir det Entrecote med hemmagjord potatisgratäng och efterrätt ♥️

Idag började jag kolla på en serie på Netflix som handlade om en kvinna som blev brutalt mobbad som yngre och i vuxen ålder nu är ute efter att hämnas. Jag fick stänga av efter första avsnittet för mobbningen var verkligen grov och väckte upp minnen från min egen skolgång som jag helst inte vill tänka på.

Jag blev också mobbad, DÅ var jag en person som inte vågade säga ifrån och som bara tog skiten och det var inte bara verbal mobbning utan även grov fysisk mobbning. En del av de som mobbade mig har jag träffat i vuxen ålder och fått ett förlåt av, det kändes skönt att dom bad om ursäkt och jag har nu kunnat släppa just de personerna bakom mig men jag kommer aldrig kunna glömma.

Det jag kom o tänka på idag då när jag funderade var att det är faktiskt inte bara bland barn mobbning sker utan även bland vuxna. Fast som vuxen är det mobbning på ett annat sätt. Mer verbalt och personligt, utfrysning, skitsnack och viskningar/pekningar. Ofta vet mobbarna kanske om en del av sina ömma punkter och trycker på det, i mitt fall att jag inte kan få barn naturligt.

Oavsett om det är bland barn eller vuxna så är det lika hemskt, ännu hemskare bland vuxna tror jag för barn/tonåringar kan vara sjukt elaka men som vuxen så borde man kanske veta bättre o föregå med gott exempel till sina egna barn.

Jag har en bonusson som jag ser som min ”son” som har diagnoser, precis som jag har. Han har adhd och jag är bipolär typ 2 o har borderline. Min son har fått några omgångar med skit kastat efter sig både från barn men även förra sommaren på en utflykt vi var på av äldre människor som inte ens känner honom som undrade vad hans problem var och om han var efterbliven eller vad för att han inte kunde sluta prata eftersom han var exalterad och då använder sina händer mycket och gestikulerar.

Det var inte bara en välment fråga till mig som mamma utan de så på min son med avsky och började gapa på honom så han tillslut bröt ihop. Jag fick psykbryt och gick sen och sa till de som ledde utflykten så till slut slutade det bra men varför?

Varför väljer man att ge sig på barn eller någon annan heller för den delen bara för att personen/personerna är annorlunda?

Varför måste man vara som alla andra för att accepteras i samhället? Vad är egentligen normen och vem bestämmer hur den ska se ut?

Vi som har diagnoser har känslor precis som alla andra, kanske lite starkare känslor ibland och lite rörigare men vi har känslor och ord kan såra. Tänk på det nästa gång ni gör er roliga på någon annans bekostnad och prata med era barn om detta, tror ingen förälder vill att ens barn ska komma hem o vara mobbat och inte vilja gå till skolan eller få saker skrikna efter sig när de är ute med sina barn eller barnen är ensamma.

Tillsammans kan man hjälpa och det är så viktigt att alla,både barn och äldre vågar berätta om något händer så man kan ta hand om det direkt ♥️♥️

Med detta önskar jag er ett Gott Nytt År och god fortsättning på nya året 🎆🎇 ❤️❤️

(lånad bild från Google)