Igår hände något. Jag vet inte hur jag ska förklara för jag vet knappt själv vem jag är. Jag har pendlat mellan darrningar, tårar, ilska, tomhet, sett mig själv ”zoona ut” Hur ska jag förklara? Jag har sett mig själv precis som jag stått bredvid utan att kunna göra något.
Du tittar på mig, men SER du mig?
Du tittar på mig och tycker jag ser ut som vanligt. Jag ler ofta, hälsar glatt och pratar på. Du har fått höra att jag är ”sjuk”. Vad är det för fel på henne tänker du? Ser du min huvudvärk, de konstanta myrkrypningarna i mina ben? Ser du kramperna som jag försöker dölja genom att bita ihop? Ser du yrseln som gör mig rädd att svimma framför dig, ångesten över att träffa nya människor, vara bland mycket folk, att inte kunna andas ordentligt? Ser du min rädsla över att inte vara omtyckt av dig, att inte höra hemma? Ser du hur rädd jag är att du ska få veta hur jag växt upp, vad jag gått igenom? Nej det gör du inte för jag är riktigt riktigt duktig på EN sak. Riktigt duktig på att inte låta någon se tårarna som konstant bränner bakom mina ögonlock och får mig att stänga av min själ från omvärlden, Riktigt duktig på att inte låta någon se tårarna som konstant bränner bakom mina ögonlock och får mig att stänga av min själ från omvärlden, riktigt duktig på att inte finnas, duktig på att inte bli sedd. Jag märker hur du kollar på mig, med du SER mig inte, du kollar rakt igenom mig. Jag känner dina blickar, dina iskalla ögon som tittar hatiskt på mig. Egentligen tittar dom inte på mig, de ser inte mig som individ, du och dina ögon ser mig som onödigt befinnande, någon som inte borde existera..
***Lindas "Annorlunda" liv*** 