🔥 Rösta, Ni Väljer🔥

Jag har suttit o spånat lite på olika ämnen jag kommer skriva om. Självklart kommer jag skriva om andra saker också men detta är några av de ämnen som är lite större och bredare.

1. ”Fetto med Attityd” (Först ut) ✔️

2. ”Psykiskt sjuk men friskare än många”
Skriver om diagnoser m.m

3. ”När man inte kan få barn naturligt men vill inget hellre”

4. ”Ni kan men bryr er inte om era barn eller använder abort som preventivmedel. Jag kan inte och gråter mig till sömns över era beteenden o den sjuka orättvisan”

5. ”Du ser dig själv som fet fast du är liten. Hur ser du egentligen mig som är överviktig och förstår du hur det känns för mig när du står bredvid tjocka mig och säger att du är fet?”

6. ”Att bli psykiskt o fysiskt mobbad”

7. ”Ärliga Inlägget. Ni har frågat, jag svarar ärligt på ALLT. Även sånt jag inte är stolt över. FORTSÄTT STÄLLA FRÅGOR ÄVEN OM DET ÄR ANONYMT. (kommer ej publicera era frågor utan skriver upp dom och svarar)

8. ”Förr så älskade jag känslan av att skada mig själv. Varför, hur, och vad tänker jag om det idag?”

9. ”En gång för längesen så var jag missbrukare. Vad tog jag, hur mådde/tänkte jag, varför? Vad fick mig att sluta?”

10. ”Familj, vad innebär det? Dom du bor med, de boende plus syskon med familjer eller alla du älskar som finns vid din sida?”

11. ”Framtidsdrömmar som författare”

12. ”Idag pratar vi spel. (Data, kort, tv-spel, sällskapsspel m.m)”

13. ”Att bli mobbad och hur illa det kan gå”

14. ”Bästa sexställningarna JAG vet och varför?”

Rösta genom att skriva i rangordning 2-14 vad ni skulle vilja läsa om sen börjar jag med det ämne som fått mest röstningar och bearbetar ämnena allt eftersom beroende på hur ni rankat. Jag vet inte HUR ofta jag kommer skriva om just de ämnena jag listat men alla kommer att skrivas om allt eftersom.

Först ut kommer vara Fetto med attityd.

Ångest vs Smärta vs Borderline/Bipolär typ 2.

Sista veckorna har varit riktigt tuffa. Jag har haft ångest som är ihållande o inte vill ge sig, inte sån där ytlig, lätt ångest utan en sån som går på djupet. Har ni känt så någon gång? Hjärtat känns som det ska hoppa ur bröstkorgen, halsen drar ihop sig och det känns som jag inte kan andas. Huvudet bultar och illamåendet blir värre och värre.

Små ljud som i vanliga fall bara är normala dagsljud gör mig galen; Vattenkranen som rinner i badrummet, många som pratar på en gång, fläkten i bilen, katten som jamar, radion för högt eller folk som pratar högt. Ja allt möjligt som i vanliga fall inte är några problem. Den konstanta känslan av att inte kunna känna normalt. Antingen är det bra eller åt helvete. Det är ju min borderline som pratar. Att vara överallt och ingenstans samtidigt när jag väl kan röra mig det är det bipolära. Då blir det att jag kör slut på mig så jag knappt kan röra mig dagen efter men jag är inte medveten om det då, jag är uppe i det blå utan att fatta. Tills Mattias säger till mig på skarpen, då kommer tårarna. FUCK!!

Smärtan som jag fått sista halvåret, den i nacken, den får mig att bli galen! Den får mig att få ångest, att jag har konstant huvudvärk, får yrselanfall så jag ramlar och ligger många dagar och skriker av smärta. De har hittat nervförträngningar mellan 3-4  4-5 och 5-6:e rygghalskotorna. Jag har varit hos ortopeden och pratat, berättat hur illa min smärta är, hur jävla ont jag har, att jag dag in o dag ut gråter för jag har ont. Att det går ut i armen, upp i hela nacken o bakhuvudet och att hela min vardag drabbas av yrseln och värken som aldrig släpper helt.

Jag äter smärtlindring för att få vardagen att ens fungera någorlunda. Starka smärtstillande som inte är bra att äta i längden det vet jag o jag förstår läkarnas oro över att jag äter dom men vad fan ska jag göra just nu?! Jag fungerar inte alls så länge smärtan påverkar mig som den gör om jag inte har extra smärtlindring utöver min vanliga som jag ätit sen min första diskråck 2001.

Jag ska dra ner på allt när jag kan få den hjälpen jag behöver för att bli bra. De vet inte om de vill operera pga riskerna. Det är väldigt riskfyllt o farligt att operera nacken och det är jag väl medveten om men jag kan inte leva som jag gör nu! Jag kan inte gå runt med denna smärtan längre, jag orkar inte, jag vill börja försöka leva igen.

Oj detta blev lite rörigt men ni förstår sammanhanget va? Smärtan leder till ångest och ångesten till ökad smärta. Allt är en ond spiral och går hand i hand. Samtidigt kämpar vi för att kunna få tag i en större lägenhet så vi kan börja leva vårat liv som en familj på riktigt och känna att vi faktiskt har ett hem och inte bor i en skolåda som vi gör nu.

Vi har sökt runt 400 lgh snart men det känns helt jävla hopplöst för antingen räcker inte köpoängen eller så räknas inte min sjukpension som inkomst men hade det varit ålderspension hade det räknats (VictoriaPark) De vill inte ge oss någon chans trots att de hjälpt folk vi känner som har socinkomst vilket dom inte heller godkänner säger dom och folk som även har fogden vilket jag inte har.

Jag är absolut inte på något sätt rasistisk eller ser ner på andra men ska jag vara ärlig? Hade jag varit utländsk, knarkare eller alkoholist så hade dom hjälpt oss. Då hade soc hjälpt oss att få lägenhet. Att pojken o jag har diagnoser och att vi mår skit av situationen det är ingen som bryr sig om men de vi känner som fått hjälp trots sämre förutsättningar är just utländska eller narkomaner/alkoholister. Tycker det är konstigt bara.

Vart fan är vi på väg egentligen?! Jag är så trött på att bli särbehandlad för att jag är svensk och INTE har ett beroende. Att jag o sonen har diagnoser o behöver ha en ordentlig lgh är inte tillräckligt ”allvarligt”. Just nu bor jag o maken i vardagsrummet. Vi sover där, äter där, umgås där, gör allt där helt enkelt. Ohållbart i längden men vem bryr sig?

Saknar min familj, mina syskonbarn, bror med familj, min mormor som är den närmsta mamma jag har och min barndomsvän med familj. Här i Karlskrona har jag ”bara” min mans familj. Menar inte att det är så bara men jag som är van att träffa min familj flera ggr i veckan ser dom helt plötsligt kanske 1-2ggr per halvår. Det gör så jävla ont i mig, jag kan känna mig så sjukt ensam ibland trots att jag vet att jag inte är det. Om några dagar får jag dock träffa dom nu ❤️❤️

Min makes familj (nu självklart också min) är underbara, hans föräldrar är de finaste som finns och jag är alltid välkommen dit och jag har ju min egna familj med maken, min bonusson och våra djur som jag älskar över allt annat, men jag tror ni fattar hur jag menar?

Är det bara jag som kan känna såhär ibland? Som att jag är ensam trots att jag är omgiven av massa kärlek och har en man o ”son” som är så jävla underbara som någon kan bli. Shiit alltså. Så mycket tankar, så mycket känslor, så lite förnuft. Min make är min andra halva, mitt ljus i mörkret, min stöttepelare, bästa vän och mannen jag kommer leva sida vid sida med för resten av mitt liv för en sak ska ni veta. Trots att jag ibland har sjukt dåliga dagar där jag när pojken lagt sig släpper på ventilen och gråter (har enbart gråtit av smärta framför honom inte pga ångest för på något sätt tyglar jag det framför honom) så är jag lycklig. Jag har mer bra dagar än dåliga när det gäller psyket, mycket mycket mer, det fysiska med smärtan är inget jag kan styra och det har jag tyvärr dagligen men jag älskar min familj, älskar att vara med dom och att leva. Jag lever livet med glädje även om det ibland är bergodalbana. Var stolta över livet ni har och försök att göra det bästa av det ❤️

Hoppas ni har det bra och glöm inte att ställa massa frågor till mig för än finns inte tillräckligt för att göra ett inlägg om det.

Tryck följ/prenumerera här i bloggen så får ni mejl varje gång jag gör ett nytt inlägg och nu hoppas jag kunna hålla bloggen flytande snart igen. Finns det något speciellt ni vill läsa om? Tänkte framöver ta upp lite angående ivf igen iallafall.

Puzz o Kram på er ❤️

Varför jag? Varför kan inte jag få barn som alla andra?? Ofrivilligt barnlös.

Idag är en sån där dag då det gör extra ont. Extra ont att veta att hur mycket sex jag än har med min make så kan vi inte på barn på det sättet. Extra ont att veta att för att det ska finnas en chans att vi kanske ska kunna få barn så måste vi gå igenom en låång process som tar väldigt mycket både psykiskt och fysiskt och tar tid, sen finns det inget som säger att det ens kommer gå vägen.
Jag pratar om en IVF.

Jag ska börja med att berätta varför vi måste försöka skaffa barn på detta sättet.
Jag var tidigare vääldigt överviktig, är fortfarande det men det har varit värre innan jag gjorde min GBP operation. Innan operationen kunde jag inte bli gravid för jag hade PCOS. När jag började gå ner i vikt så blev jag gravid! Det ledde till missfall efter missfall. På ett åt fick jag 9 missfall och 2 utomkved där läkarna var tvungna att ta bort båda mina äggledare då ”fostret” vid 2 tillfällen växte på äggledarna.

PANG så kändes hela mitt liv förstört, varför jag? Varför hände det mig? Jag älskar barn över allt på denna jorden och vill inget hellre än att ha egna men nu kändes det så himla långt borta. Man har tre äggutplock gratis genom landstinget. Det innebär att jag 3ggr får ta ut ägg sen beroende på hur många ägg som kan tas ut och klarar sig i frysen så har jag flera chanser på varje uttag. Jag har gjort ett försök med mitt ex, två ägg kunde sättas in, båda vid olika tillfällen då jag som GBP opererad inte får sätta in flera på en gång, det leder till ökad risk för komplikationer. Båda gångerna ledde till missfall.
Jag var helt jävla förstörd.
Jag träffade min nuvarande man och han har 2 egna barn, en 11 åring som bor med oss och bara är hos sin mamma varannan helg och en pojk som fyller 18 i April och bor med sin mamma. Jag har turen att min man ändå vill skaffa fler barn, han vill ha ett barn ihop med mig.

Tidigare tillhörde jag Västra Götaland och fick göra ingreppen i Göteborg och där hade dom ett BMI krav på 35, det låg jag under. När jag flyttade hit till Karlskrona där jag bor nu tillhör jag Blekinge län och IVF:en måste göras i Malmö. Där har dom 30 i BMI krav. Jag måste alltså gå ner ca 11kg i vikt innan vi ens kan skickas vidare sen ska vi träffa läkare, sätta datum för hormonbehandlingar och massa annat. Mattias spermier kommer alltså ”odlas” med mina ägg sen sätts det förhoppningsvis befruktade ägget in i mig och leder till en liten bebis. Men chansen att det inte lyckas eller leder till missfall är stor och det är många delmål på vägen innan man ens kommer till insättningen.
Jag får inte göra en IVF efter jag fyllt 40år, jag fyller 37 i April så jag har alltså 3år på mig (Mattias får vara 56 och fyller 44 nu i Mars), jag börjar känna mig stressad nu. Inte stressad för att hinna gå ner i vikt för det vet jag att jag kan men sen vet man ju inte hur det går med behandlingen. Lyckas vi inte bli gravida med de två uttag jag har kvar så kostar det sen 35K kronor för varje försök, ÄVEN om jag när jag fyller 40 fortfarande har ägg kvar i frysen.

Hur sjukt är inte det egentligen?
Har jag fyllt 40 och inte hunnit använda mina egna ägg som finns i frysen så måste jag betala 35.000Kr för att använda dom. Jag förstår ju att det kostar läkarna att jobba och sånt men jag tycker att det inte borde kostat mer än ett läkarbesök, det är ju för fan mina jävla ägg!

Ja jag är förbannad. Jag är förbannad, ledsen, rädd och så jävla trött på denna satans orättvisheten.
Här sitter jag och önskar inget hellre än att få barn, älskar barn och skulle kunna offra en del av mig själv för att få ett eget barn. Det är det jag kan få om det går, ett barn. Tar det sig med behandlingen och det leder till barn så får jag inte använda klart mina ägg till syskon utan får då (självklart!) betala för syskonförsök.
Så himla jävla sjukt!!

Funkar det inte med IVF:en så finns det ju alltid adoption men det är en kostnadsfråga och kostar hur mycket som helst. Med bidrag från F-K på 75.000kr så kostar det ändå minst 350K kronor och då är det de billigaste landet vi har kollat på. Jag struntar självklart i från vilket land barnet skulle komma men pengarna måste ju finnas. I detta priset ingår resorna till o från landet ett par ggr, uppehälle ca 1 månad ihop med barnet i det landet och förlorad arbetsinkomst för maken här hemma. Plus att vi ska kunna ordna så plutten här hemma har det bra den månaden vi är borta och vi skulle sakna ihjäl oss efter honom men vi kan ju inte ta honom från skolan i en månad
Jag vill inte bli påhoppad nu som man kan bli från alla möjliga håll att ja men barn kostar ju. Det vet väl för fan jag också men jag behöver inte ha dom summorna från början när barnet föds. Tro mig, jag har läst på om det mesta ända sen jag fick beskedet att jag inte kunde få barn på egen hand för ca 3 år sedan.
Jag känner mig så jävla hatad av världen så det finns inte. Varför var jag tvungen att drabbas av detta?
Det finns så sjukt många människor som ”ploppar” ursäkta mig uttrycket, ut ungar hit och dit och människor som blir gravida gång på gång men gör abort för det var ett ”misstag”. Jag har brutit med ett antal vänner som faktiskt gjorde så, använde abort som ett preventivmedel. Samtidigt fattar jag inte hur en läkare kan godkänna att en människa gör 9 aborter på mindre än ett år. Visst, det finns ju ingen som kan tvinga en kvinna att behålla barnet men jag tycker faktiskt att det borde finnas något som säger att man inte får göra på det sättet.
Det gör så ont i mig att se alla barn som far illa i familjer där föräldrarna inte bryr sig, har ”tid” eller orkar. Där dom bara föder ungar på löpande barn men sen inte kan ta hand om dom.

Varför ska dom få barn men inte jag?
Jag har ju som sagt bonusbarn och jag älskar dom med hela mitt hjärta, plutten som bor hos oss har jag ju kommit närmre, han är ju bara 11 också och pojken som fyller 18år blir ju en helt annan sak med men oavsett vad så älskar jag dom båda, det är ju dock inte mina biologiska barn, inte mitt kött och blod och jag vill kunna ha ett barn som ingen kan komma och ta ifrån mig. Som JAG är mamma till.

Helvete vad ont det gör just idag, fan vad ledsen jag är, vad arg jag är! Tårarna trycker bakom ögonlocken och rädslan spirar i hela min kropp. Rädslan att jag faktiskt aldrig kommer kunna få ett ”eget” kärleksbarn ihop med min älskade make Mattias och hur jag ska klara att ta mig igenom det isåfall. Ja nu går jag händelserna i förväg igen som alla säger att jag inte ska göra men jag kan inte hjälpa det 😦
Jag är bara så trött på detta. Trött på att varje jävla dag gå omkring och undra vad jag har gjort fel, vad jag har gjort som gör att jag förtjänar detta. Ja jag har psykisk ohälsa men jag är redan godkänd för IVF sen innan p.g.a. att läkarna, psykologerna och jag vet att jag skulle klara det utan problem. Jag har mina diagnoser men jag har haft de så många år så jag kan hantera saker på ett relativt sätt och jag kan säga att många gången när jag blir deprimerad eller får ångest så beror det på just detta, att jag har en sån enorm saknad efter barn!

Varför straffas jag med ofrivillig barnlöshet?

Du ser ju inte sjuk ut? Att leva med dolda sjukdomar är svårt.

Ja det är så jag känner. Att leva med psykisk ohälsa är något som är väldigt tufft. Att på det ha kroniska nervsjukdomar gör saken ännu värre.

Hur många ggr får man egentligen höra att; Du ser ju inte sjuk ut? Vad är det för fel på dig eller Du som är så ung o krämplös varför jobbar inte du?

Ja jag kanske ser frisk och bekymmerslös ut men jag är allt utöver det. För det första har jag mina diskbråcksoperationer och diskbråcket som inte kan opereras och även nervförträngningarna i nacken som påverkar mitt liv i hög grad. Nackproblemen gör att jag konstant har huvudvärk, vänsterarmen domnar och sticker hela tiden och jag tappar känseln och har superont i skov.

Ryggen ska vi inte prata om. Dessa problemen har satt sig även på blåsan så jag har stora problem att tömma mig när jag ska kissa. Jag kan få sitta på toa 40min ibland för att jag bara kan få ut några droppar åt gången men känner att jag verkligen behöver kissa. Ofta tror ju många att man sitter o skiter men nej, jag kan helt enkelt inte kissa.

Detta har gjort att jag måånga ggr fått åka in på sjukhus o tappas med kateter och även lagts in pga mängden urin i blåsan. Som mest hade jag drygt 2000ml i blåsan (!)

Ja ni läste rätt, 2 l urin. När man har över 300ml brukar man börja bli kissnödig men inte jag :/ När man kommer upp i så stora mängder är det farligt och risken finns att blåsan sprängs. Därför måste man läggas in med kateter i ett antal dagar, ibland veckor (beroende på mängden urin) med kateter för att blåsan ska kunna få chans att dra ihop sig igen.

Förutom det har jag smärtan, en smärta som jag lärt mig att leva med men som vissa dagar är outhärdlig. Jag får ta smärtlindring dagligen för att fungera och det har jag gjort sen jag var 18år. Vissa dagar får jag ta extra starka när smärtan är som värst och jag önskar att allt bara kunde försvinna.

Jag är bipolär typ 2 o har borderline och där snackar vi verkligen osynliga symptom för jag kan inte säga att det är sjukdomar, det är ju en diagnos jag har, inte en sjukdom.

Ångest, depressioner, panikattacker och en konstant känsla av stress. Sömnsvårigheter som heter duga och oro i kroppen nästan jämt. En känsla av att inte duga, att vara värdelös och bara vara i vägen. Att jag är ett problem för alla och inget positivt tillför är inget ovanligt att jag känner även om jag när jag är i ett ”friskt” tillstånd vet att det inte är sant.

Social fobi, svårt att träffa människor. Folksamlingar och att sitta i grupp är en mardröm för mig. Jag jobbar på det men det är sjukt svårt.

Jag kan ena stunden vara glad för att i nästa sekund börja gråta okontrollerat utan att veta varför. Antagligen handlar det om att jag bär allt inom mig och lagrar tills det rinner över. För detta tar jag ångestdämpande vid behov.

Jag håller ihop bland folk, framför barnen och ofta även inför min man. Det är dock något jag försöker bli bättre på, att kunna visa mina känslor och prata om hur jag mår med Mattias. Misstolka mig rätt, jag och Mattias pratar om allt men jag är sån att jag vill helst inte lägga allt hur jag mår o känner på min partner, trots att M ber om det men jag har lovat honom att jag ska försöka bli bättre.

Jag är hypomanisk.

Vet ni vad det innebär? Jag kan bli som en duracellkanin när jag får ett hypomaniskt skov. Jag ska göra tusen saker samtidigt och påbörjar massa olika projekt men blir sällan klar, springer som en yr höna hit och dit och bara fixar tills M kramar om mig o säger att jag måste lugna ner mig. När han fått mig att ”landa” så blir jag ledsen. Jag är så uppe i mig själv så jag vet inte att jag är i den fasen förrän jag går ur den.

Jag blir euforisk och tror gott om alla.

Jag kan gå runt o bara le och leva i ett lyckorus och skratta åt allt (även i situationer som det inte alls är passande) o känna att allt går min väg, tror tyvärr nästan alltid det bästa om folk till motsatsen är bevisad vilket gör att jag många ggr blivit rejält sårad.

Jag är en riktigt snäll människa men inte om andra jävlas med mig, mina vänner eller min familj. Då blir jag hemsk. Speciellt om det gäller mina vänner och min familj. Dom betyder allt för mig och jag hatar att se när dom far illa.

Jag är sexberoende. Japp så är det, jag är beroende av sex, finns inget som heter för mycket eller för ofta i min värld. Men jag lider inte av det och det gör inte heller Mattias. Detta har jag fått förklarat för mig också är en av sakerna som tillhör min diagnos men va fan, jag älskar det och det gör även min underbara make.

Nu vet ni lite mer om mig, känner ni igen er och undrar över något så är det bara att höra av er ❤️ Jag gör mitt bästa varje dag, kämpar så gott jag kan. Jag kanske inte är snabb men jag gör det i min takt.

Huggen i Ryggen.

Igår rann det över totalt. Som de flesta vet är jag bipolär typ 2 och har borderline. Detta betyder att jag lagrar på mig saker, jag blir irriterad lätt men krävs mycket för att jag ska bli arg.

Dock när jag blir ledsen eller arg finns liksom inget mittemellan, antingen är det svart eller vitt.

Stor skillnad när det kommer till barn men när det handlar om vuxna människor pratar jag om då.

Igår hade jag inte sovit på ett och ett halvt dygn och var trött och hade dessutom lite ångest. Droppen var när jag fick veta en massa skit som sägs om mig som inte stämmer! Pojken var i skolan så jag kunde släppa på allt.

Jag var så arg så jag började gråta okontrollerat och hade ren panik. Mattias låg och höll om mig och tröstade mig men jag kunde liksom inte sluta gråta, allt kom fram som varit det sista och jag var otröstlig ett bra tag, som tur är så vet min älskade make hur han ska kunna lugna ner mig så tillslut somnade jag i hans famn på kvällen med Gizmo klistrad vid min sida ❤️ Det är sjukt hur väl djur känner när man inte mår bra.

Har funnits där och finns för alla jämt, människor ber MIG om råd när det kommer till mycket saker sen får jag veta att dom snackat skit om mig och ljugit om en massa saker.

Dessutom kom vi ut till bilen igår morse och fick se att någon hade repat hela förarsidan med en nyckel (svårt att lista ut vem det är)

Så det blev helt enkelt för mycket när vi väl hade kommit hem och jag slappnade av!

Om folk vill snacka kan väl dom fega asen iallafall ha stake nog att säga det rakt till mig och dessutom inte hålla på o ljuga o hitta på saker som dessutom är förtal så detta kommer tas vidare nu..

Sån jävla tur att jag har min familj o mina vänner som jag vet vart jag har och som vet hur det verkligen ligger till och funkar ❤️

Patetiskt att vissa ”vuxna” människor beter sig som små bebisar när dom först ber en om råd om saker dom mycket väl borde veta eller ta reda på själva sen snackar skit och ljuger efter jag hjälpt dom.

VÄX UPP!

När Hotet Kommer Närmre.

Först vill jag bara börja med att göra en sak jävligt klart. Detta är MIN blogg, MIN sida där jag kan ventilera och skriva om det jag vill o känner att jag behöver. Med andra ord så skriver jag om precis vad jag vill.

Stör det er, hejdå 👋

Trött på folk som läser och sen beklagar eller pratar vidare om det till andra som inte ens läser, sluta bete er som små dagisbarn.

Så, då var det sagt och jag återgår till rubriken.

Som ni vet så skrev jag för ett tag sen om trakasserierna, skadegörelsen och de olaga hot som jag och Mattias blivit utsatta för. Det har varit en mardröm och än idag går man ut till bilen och undrar om den kommer vara hel eller inte. Jag går alltid med överfallsspray på mig när jag går ute, sjukt att man ens ska behöva det men det är den trista sanningen.

Mannen som har ett kontaktförbud mot oss har nu låtit oss vara sista 2 månaderna och vi hoppas det kommer fortsätta hålla i sig. Efter han bröt mot kontaktförbudet första gången pratade polisen med honom igen och sen dess har han låtit oss vara.

Rättegången som jag ska vittna på är dock i februari och jag är livrädd att allt kommer bli värre igen efter det. Jag vill inte vittna, har egentligen inte sett något. Körde min dåvarande tjejkompis till sjukhuset såg hur hon såg ut och vet det hon sagt, varken mer eller mindre.

Har iallafall blivit beviljad medhörning så jag slipper sitta i rättssalen och se honom hånflina mot mig.

Nu till det värsta.. Vi fick för 2 dagar sen veta att samma jävla människa ska flytta in i en lägenhet 200m från oss, 100m från våran bil. Kontaktförbudet säger att han inte får vistas utanför våran bostad eller i närheten av våran bil och nu ska den jäveln bo i samma område? (!) Jag fick verkligen en panikångestattack när jag fick veta detta och jag är sjukt glad att Mattias är så lugn o känner mig så väl så han kan lugna ner mig.

Vi ska kontakta polisen och fastighetsbolaget vi hyr av idag och försöka diskutera fram en lösning. Det jävliga är att det är inte han som står på kontraktet så blir svårt att bevisa att han bor där.

Tack o lov för kontakter runtomkring, detta kommer drivas vidare om inte vi får hjälp nu.

Ska man inte ens kunna vistas utanför sitt eget hem utan att konstant känna stress, ångest och oro?

Underbart rättssystem vi har i Sverige!

Kan även tillägga att mannen är i Sverige illegalt men inte fan händer det något för det! Har tröttnat rejält o nu räcker det!!

Idag bryter jag och min älskade make all stress och drar nu på en roadtrip o bara njuter av varandra ett par timmar tills det är dags att åka hem och ta tag i allt och möta upp Plutten när han kommer från skolan ❤️💞

Jag är verkligen världens lyckligaste kvinna som gift mig med en sån underbart vacker, sexig, snäll, empatisk, romantisk, omtänksam, ärlig o trogen man som min Mattias. Sen att han är väldigt välutrustad, en 100 poängare i sängen och lika sexgalen som jag är ett stort plus 😋👌

💋 Du o Jag Älskling 💋

Vill även uppmärksamma er på att jag har lite bollar i luften så fortsätt följa mig och se när jag drar igång lite samarbeten framöver och fortsätt följa vårat liv ❣️

Sidan Under Uppbyggnad, passa på att börja följa 😋

Just nu håller sidan på att gå igenom lite förändringar o detta kan göra att ni upplever att allting ser lite konstigt ut 🙂

Ge det lite tid så kommer ni snart se en förändrad uppgraderad bloggsida som jag hoppas ni kommer älska lika mkt som jag ❤️

Bjuder så länge på en bild från våran balkong vid 8 imorse, underbart att sitta o njuta av medans jag drack mitt morgonkaffe 🥰 Nu blir det morgonmys med maken innan dagen drar igång med bland annat möte med en Livsstilscoach 13:20 som ska hjälpa oss att bli nikotinfria så vi längre fram kan bli godkända för en ivf, handling, skjutträning ikväll igen och självklart matlagning o fredagsmys med familjen 😍

Slänger också in 3 bilder från våran skjutträning igår. Det börjar gå åt rätt håll men är långt ifrån nöjd med tanke på att mitt mål är att börja tävla så småningom.. Fast vad är det man säger?

Övning ger färdighet 😘

Föresten allihopa, följ mig genom att klicka följ och fyll i eran mejladress så missar ni aldrig när jag gör ett inlägg utan får då alltid ett mail så ni kan läsa.

Jag kommer skriva mer om hur bröllopet var och allting runtomkring det, om hur det är att leva med kroniska nervsjukdomar, olika diagnoser, sex, vägen till våran IVF behandling när den startar och mycket mer 😍

Att Leva i en livs levande mardröm.

Halloween. En högtid som så många tycker är skrämmande men rolig.. För oss började det skrämmande redan för flera veckor sedan. Det känns som att jag och min blivande man lever i en mardröm som aldrig kommer ta slut. Först blev jag örfilad och påbackad av en s.k kompis för två helger sedan (behöver jag säga att vi inte är vänner längre)

Helgen efter var en av mina närmsta vänner här och hennes ex som är sjukt svartsjuk kastade in en sten i vårat sovrumfönster för han trodde min kompis sov här vilket hon inte gjorde (o egentligen har han ju inte med om så hade varit fallet) . . På morgonen ringde min vän och hade blivit misshandlad lördag morgon av samma ex för han trodde hon hade varit här , skulle gå ut till bilen och två av däcken var sönderskurna, samma kväll även dom andra två. Allt efter att han verbalt via hennes telefon redan innan hotat med att krossa våra rutor, paja våran bil, tända eld på lägenheten och förstöra våra liv.

Lämnade in bilen på verkstad och fick en lånebil, dagen efter var däcket sönderskuret på den.

Vi vet vem gärningsmannen är och i torsdags blev ett kontaktförbud utfärdat mot honom så han inte får närma sig mig eller min sambo på 6 mån.. Var lugnt 2 dagar och vi hoppades att det skulle stanna där och fick hem våran bil samma dag med 4 nya däck. Söndags morse var ett däck sönderskuret igen och sidspegeln söndersparkad. Vi har fått ta avstånd från min vän ett tag nu efter kontaktförbudet trots att polisen sagt att vi inte ska behöva men har inte vågat. Hennes ex trodde dock hon var här så därför tog han däcket igen.

Han har nu igår ringt henne o sagt att han sett henne gå in med oss i våran bil vilket är konstigt då våran bil inte är på plats här längre som det är just nu och vi inte ens varit med henne.

Pratat med polisen, Karlskronahem, psyk och socialen för att få hjälp att komma från området vi bor men ingen hjälper oss, Karlskronahem hänvisar till köpoängen (fuck köpoängen säger jag! ) Min sambo har en 10årig son med ADHD som är orolig och fattar mer än vad alla tror, han bor hos oss på heltid men är hos mamma varannan helg, vill inte vara där mer pga alla syskon då han som han säger ; behöver lugn o ro. Som tur är så är hans mamma väldigt förstående och vi uppdaterar henne i allt.

Vi har ett bröllop att planera då vi ska gifta oss i Januari o min sambo, den som jag äntligen insett är min rätta har precis blivit uppsagd. A-kassan är som dom är o strular med utbetalningar och känns som hela bröllopet kommer få ställas in då alla jävla pengar går till självrisker och då mitt mående fått mig totalt under isen. Är själv Borderline och Bipolär typ 2 med PTSD och pågående trauma utredning påbörjades för ca 3v sen.

OM bevis kan få han fälld får vi tillbaka pengarna men ja, inget händer ju och hur lätt tror ni det är att fokusera på alla bröllopsbestyr mitt i allt detta, att varken ha råd eller orken?? Kommer jag ens få min drömman eller kommer allting förstöras av denna jävla psykopat! Vi försöker iallafall att fokusera på bröllopskort, planering och allt annat under tiden men känns som den jäveln kommer försöka förstöra allt.

Vad fan ska man göra, mitt liv är en mardröm, VÅRT liv är en mardröm och jag kan bara säga en sak, jag hatar Halloween o alla som kommer utklädda, tänk om det är han som dyker upp? Då bryter han visserligen kontaktförbudet och sätter sig själv i skiten, men ni förstår hur jag menar?

Önskar att bevisen kunde säkras så han utvisas och att han bara slutar och låter oss vara ifred. Polisen har ändå en hel del och åklagaren har ju ändå utfärdat kontaktförbud.

Frågan är ; Kommer det sluta då eller bara bli värre för att han skickar något släkting istället? Ska detta någonsin ta slut? Ska vi någonsin bara få vara lyckliga??

Vårat liv är som en skräckfilm för att han inte vill att vi ska umgås med min vän och vill få alla att vända henne ryggen, det lyckas.. Pratar med henne i telen ibland o säger hej när vi möter på varandra, mer vågar jag inte men samtidigt så hatar jag att inte kunna finnas där för min vän, speciellt då hon är sjuk nu, fuck this!

Som sagt allt är som i en skräckhistoria, men kommer vi överleva den?

Något måste hända, något kommer hända, vi fortsätta ligga på alla runtomkring och vi ger oss inte med att anmäla all skit han gör så länge inte han slutar!!

Nu intar vi morgonkaffe på balkongen och pojken är skickad till skolan. Efter kaffet kryper vi ner i sängen igen och bara myser ❤️

Det förtjänar vi ❤️

Att se frisk ut men vara sjuk.

Det är svårt att leva med ”osynliga” diagnoser. Jag är som många vet bipolär typ 2 o har borderline. Har även fått diagnosen PTSD nu och min underbara skötare här på Psyk i Karlskrona har även planer för mig. Först vill hon att jag regelbundet förutom henne ska träffa en trauma psykolog, jag har motvilligt (pga min nålfobi) gått med på att testa akupunktur i öronen och till hösten blir det ljusterapi.

Utöver det självklart vanlig samtalsterapi och alternativa åtgärder. Det syns inte på mig varje gång jag mår dåligt för jag stänger in det, sluter mig som en bok men tro mig, inombords gör det destu ondare.

Jag flyttade från Skövde och det var det största, jobbigaste men även bästa beslutet jag tagit. Jag blev tillsammans med min bästa killkompis sen långt tillbaka och började må mycket bättre bara av att komma från staden där så mycket minnen börjat göra sig påminda.

Jag hatar att det är så långt till mina syskonbarn, mormor (mamma för mig) de få vännerna jag hade och mina syskon men för en gångs skull tänkte jag på mig själv.

Jag älskar mitt liv ihop med Mattias som nästa år även blir min man, hans yngsta son Noa som fyller 11år i dec och bor med oss på heltid (mamma varannan helg) och äldsta pojken André som vi tyvärr inte ser så mycket av, han fyller 18 år nästa år och bor hos sin mamma.

Jag har världens underbaraste svärföräldrar som ALLTID finns här för oss, våra två katter Dino o Rut och självklart min pälskling Gizmo.

Jag o älskling är ute o går o cyklar mkt på dagarna, myser, spelar spel och umgås med pojken. Städar, lagar mat och gör allt tillsammans, t.o.m gymmar.

Har fått en del nya vänner, inte många men det är så jag själv valt att ha det.

Sista tiden har jag dock inte mått så bra, alla minnen går som en karusell i huvudet och jag drömmer mardrömmar varje dag. Gråter, haft panikångest och varit deprimerad. Hade det inte varit för Mattias, Noa och de närmsta runtomkring så vet jag inte hur jag hade klarat allt.

Men vet ni vad det värsta att höra när man säger att man inte mår så bra och kanske inte orkar är?

Men du ser ju inte sjuk ut?

Nej det kanske jag inte gör men många diagnoser syns inte fast kan ändå vara de hemskaste. Testa en dag i mitt liv när jag har det som värst; Paranoia, ångestattacker, depressioner, social fobi etc etc..

Något jag dock är noga med är att försöka att aldrig visa det inför pojken när det är som värst, istället går jag ut o går eller stänger in mig i sovrummet.. Han har sett mig ledsen, ja det har han, men både jag o Mattias har varit noga med att förklara för Noa att liksom han har en diagnos (ADHD) så har jag också det och ibland blir jag ledsen men han förstår verkligen när vi förklarar o säger att dom ska vara extra snälla mot mig och det är så skönt.

En kväll när vi var ute och åkte såg jag att någon skrivit på marken så jag bad M stanna och det kändes så skönt att läsa den texten;

Hoppas ni alla fått en bra start på veckan ❤️

Skärgårdsfesten i Karlskrona ❣️

Igår åkte vi guidad med båt ut till Kastellet på Aspö med grabbarna, fikade där och sen hem och lagade mat. Blev en relativt tidig kväll då vi skulle upp idag.

Idag vaknade jag av bråk i familjen och oense kommentarer (väldigt starka viljor här) Men älsklingen hade bryggt kaffe och gjort mackor så fick frukost på sängen och pojkarna gick ut o lekte, såå skönt ❣️

Runt 11 åkte vi in till Hoglands Park där barnen fick testa på att skejta, big air jump och skimbord, även lite klättring och lek. Vidare ut till Stumholmen och då kom spöregnet och åskan 😭

Äldsta pojkens innebandyturnering blev flyttad inomhus så det var skönt, tyvärr förlorade dom men vi kollade iallafall. De i ljusrosa kläder är Andrés lag ♥️

André längst ut till vänster med klubban i handen ♥️

Har varit en mysig dag förutom lite diskussioner med Noa men han kom efteråt och sa förlåt och gav mig en bamsekram, en sån som bara han kan ❣️