Vuxna människor förminskade min son, han grät sig till sömns.

Det är ett tag sen nu, närmare bestämt 5dagar sen och jag visste inte om jag skulle skriva om det men har bestämt mig för att människor behöver få veta.

Var ute med sonen, hade en underbar kväll på en av skärgårdsbåtarna tills två jävla pensionärer sa till han att vara tyst, sitta stilla, sluta skratta o sluta ha roligt och att de är på turen för lugn o ro.. Jag kan tillägga att han var ABSOLUT inte mer högljudd än någon anna men det var honom dom gav sig på.

Sonen frågade om han inte fick skratta och ha roligt? Jag sa självklart!! Sonen har diagnos och var överlycklig över resan vi skulle göra tillsammans. Jag blev så jävla ledsen och arg så tårarna började rinna och jag kände att nu jävlar!

Hur faan hindrar man andra att trycka ner ens egna eller andras barn?! Hur kan man ens komma på tanken att göra så?

Pratade med kaptenen som höll med att det var ett dåligt beteende och bjöd in mig o sonen i kaptenshytten. Superfint av de som jobbar o kör. Han blev tillfrågad att sitta i kaptens stolen men var så chockad att han inte vågade, men OJ vad uppspelt han var!

På kvällen var han dock ledsen sen och frågade varför människor inte tycker om honom, om det är något fel på honom, svarade självklart nej och förklarade att vissa människor kan vara idioter!!

Älskar min son och om folk har svårt med att han är glad och skrattar eller pratar eller inte kan/vill sitta stilla bara för ni vill ha lugn och ro, Dra åt helvete o sätt er i ett bibliotek!!

Ovan ser ni bilderna från dagen och teckningen som sonen målade åt mig igår ❣️ Han säger att jag är hans superhjältinna som alltid kommer när något är fel 😍😍

Självklart gör jag det, han är ju min son o jag älskar honom!! ♥️♥️

Undrar ni över något men vågar inte fråga? NU är det eran tur!!

Skicka mig Tells! https://tellonym.me/Lindasplace

Klicka på länken och fråga mig precis vad ni vill. Ni är 100% anonyma om ni inte VÄLJER att visa vem du/ni som frågar är. Ställ hur många frågor ni vill och jag lovar att svara ärligt.

Fråga om mig, saker ni undrar över allmänt men aldrig vågat fråga någon.

Skulle bli ööverlycklig om jag fick MASSA MASSA frågor om allt och inget ❣️♥️💓

Och ja, bilden säger allt, jag ÄR kåt och det är inget jag skäms över alls.

Att Leva i en livs levande mardröm.

Halloween. En högtid som så många tycker är skrämmande men rolig.. För oss började det skrämmande redan för flera veckor sedan. Det känns som att jag och min blivande man lever i en mardröm som aldrig kommer ta slut. Först blev jag örfilad och påbackad av en s.k kompis för två helger sedan (behöver jag säga att vi inte är vänner längre)

Helgen efter var en av mina närmsta vänner här och hennes ex som är sjukt svartsjuk kastade in en sten i vårat sovrumfönster för han trodde min kompis sov här vilket hon inte gjorde (o egentligen har han ju inte med om så hade varit fallet) . . På morgonen ringde min vän och hade blivit misshandlad lördag morgon av samma ex för han trodde hon hade varit här , skulle gå ut till bilen och två av däcken var sönderskurna, samma kväll även dom andra två. Allt efter att han verbalt via hennes telefon redan innan hotat med att krossa våra rutor, paja våran bil, tända eld på lägenheten och förstöra våra liv.

Lämnade in bilen på verkstad och fick en lånebil, dagen efter var däcket sönderskuret på den.

Vi vet vem gärningsmannen är och i torsdags blev ett kontaktförbud utfärdat mot honom så han inte får närma sig mig eller min sambo på 6 mån.. Var lugnt 2 dagar och vi hoppades att det skulle stanna där och fick hem våran bil samma dag med 4 nya däck. Söndags morse var ett däck sönderskuret igen och sidspegeln söndersparkad. Vi har fått ta avstånd från min vän ett tag nu efter kontaktförbudet trots att polisen sagt att vi inte ska behöva men har inte vågat. Hennes ex trodde dock hon var här så därför tog han däcket igen.

Han har nu igår ringt henne o sagt att han sett henne gå in med oss i våran bil vilket är konstigt då våran bil inte är på plats här längre som det är just nu och vi inte ens varit med henne.

Pratat med polisen, Karlskronahem, psyk och socialen för att få hjälp att komma från området vi bor men ingen hjälper oss, Karlskronahem hänvisar till köpoängen (fuck köpoängen säger jag! ) Min sambo har en 10årig son med ADHD som är orolig och fattar mer än vad alla tror, han bor hos oss på heltid men är hos mamma varannan helg, vill inte vara där mer pga alla syskon då han som han säger ; behöver lugn o ro. Som tur är så är hans mamma väldigt förstående och vi uppdaterar henne i allt.

Vi har ett bröllop att planera då vi ska gifta oss i Januari o min sambo, den som jag äntligen insett är min rätta har precis blivit uppsagd. A-kassan är som dom är o strular med utbetalningar och känns som hela bröllopet kommer få ställas in då alla jävla pengar går till självrisker och då mitt mående fått mig totalt under isen. Är själv Borderline och Bipolär typ 2 med PTSD och pågående trauma utredning påbörjades för ca 3v sen.

OM bevis kan få han fälld får vi tillbaka pengarna men ja, inget händer ju och hur lätt tror ni det är att fokusera på alla bröllopsbestyr mitt i allt detta, att varken ha råd eller orken?? Kommer jag ens få min drömman eller kommer allting förstöras av denna jävla psykopat! Vi försöker iallafall att fokusera på bröllopskort, planering och allt annat under tiden men känns som den jäveln kommer försöka förstöra allt.

Vad fan ska man göra, mitt liv är en mardröm, VÅRT liv är en mardröm och jag kan bara säga en sak, jag hatar Halloween o alla som kommer utklädda, tänk om det är han som dyker upp? Då bryter han visserligen kontaktförbudet och sätter sig själv i skiten, men ni förstår hur jag menar?

Önskar att bevisen kunde säkras så han utvisas och att han bara slutar och låter oss vara ifred. Polisen har ändå en hel del och åklagaren har ju ändå utfärdat kontaktförbud.

Frågan är ; Kommer det sluta då eller bara bli värre för att han skickar något släkting istället? Ska detta någonsin ta slut? Ska vi någonsin bara få vara lyckliga??

Vårat liv är som en skräckfilm för att han inte vill att vi ska umgås med min vän och vill få alla att vända henne ryggen, det lyckas.. Pratar med henne i telen ibland o säger hej när vi möter på varandra, mer vågar jag inte men samtidigt så hatar jag att inte kunna finnas där för min vän, speciellt då hon är sjuk nu, fuck this!

Som sagt allt är som i en skräckhistoria, men kommer vi överleva den?

Något måste hända, något kommer hända, vi fortsätta ligga på alla runtomkring och vi ger oss inte med att anmäla all skit han gör så länge inte han slutar!!

Nu intar vi morgonkaffe på balkongen och pojken är skickad till skolan. Efter kaffet kryper vi ner i sängen igen och bara myser ❤️

Det förtjänar vi ❤️

Att se frisk ut men vara sjuk.

Det är svårt att leva med ”osynliga” diagnoser. Jag är som många vet bipolär typ 2 o har borderline. Har även fått diagnosen PTSD nu och min underbara skötare här på Psyk i Karlskrona har även planer för mig. Först vill hon att jag regelbundet förutom henne ska träffa en trauma psykolog, jag har motvilligt (pga min nålfobi) gått med på att testa akupunktur i öronen och till hösten blir det ljusterapi.

Utöver det självklart vanlig samtalsterapi och alternativa åtgärder. Det syns inte på mig varje gång jag mår dåligt för jag stänger in det, sluter mig som en bok men tro mig, inombords gör det destu ondare.

Jag flyttade från Skövde och det var det största, jobbigaste men även bästa beslutet jag tagit. Jag blev tillsammans med min bästa killkompis sen långt tillbaka och började må mycket bättre bara av att komma från staden där så mycket minnen börjat göra sig påminda.

Jag hatar att det är så långt till mina syskonbarn, mormor (mamma för mig) de få vännerna jag hade och mina syskon men för en gångs skull tänkte jag på mig själv.

Jag älskar mitt liv ihop med Mattias som nästa år även blir min man, hans yngsta son Noa som fyller 11år i dec och bor med oss på heltid (mamma varannan helg) och äldsta pojken André som vi tyvärr inte ser så mycket av, han fyller 18 år nästa år och bor hos sin mamma.

Jag har världens underbaraste svärföräldrar som ALLTID finns här för oss, våra två katter Dino o Rut och självklart min pälskling Gizmo.

Jag o älskling är ute o går o cyklar mkt på dagarna, myser, spelar spel och umgås med pojken. Städar, lagar mat och gör allt tillsammans, t.o.m gymmar.

Har fått en del nya vänner, inte många men det är så jag själv valt att ha det.

Sista tiden har jag dock inte mått så bra, alla minnen går som en karusell i huvudet och jag drömmer mardrömmar varje dag. Gråter, haft panikångest och varit deprimerad. Hade det inte varit för Mattias, Noa och de närmsta runtomkring så vet jag inte hur jag hade klarat allt.

Men vet ni vad det värsta att höra när man säger att man inte mår så bra och kanske inte orkar är?

Men du ser ju inte sjuk ut?

Nej det kanske jag inte gör men många diagnoser syns inte fast kan ändå vara de hemskaste. Testa en dag i mitt liv när jag har det som värst; Paranoia, ångestattacker, depressioner, social fobi etc etc..

Något jag dock är noga med är att försöka att aldrig visa det inför pojken när det är som värst, istället går jag ut o går eller stänger in mig i sovrummet.. Han har sett mig ledsen, ja det har han, men både jag o Mattias har varit noga med att förklara för Noa att liksom han har en diagnos (ADHD) så har jag också det och ibland blir jag ledsen men han förstår verkligen när vi förklarar o säger att dom ska vara extra snälla mot mig och det är så skönt.

En kväll när vi var ute och åkte såg jag att någon skrivit på marken så jag bad M stanna och det kändes så skönt att läsa den texten;

Hoppas ni alla fått en bra start på veckan ❤️