Igår var jag först hos Jolina ett par timmar och drack kaffe o pratade, det var riktigt mysigt ❤️ Efter det hämtade jag upp sonen så åkte vi o handlade så allt skulle vara klart innan skjut träningen och strax före fem hade vi packat upp maten och maken hämtade oss så vi mötte upp Arvid och hade skjut träning. Min högra arm värkte, darrade och min axel var öm, ångesten var ett faktum då jag darrade värre än ett asplöv pga ångest men jag valde ändå att skjuta då det på något sätt får mig att slappna av, hitta fokus och försöka mitt bästa.
Sköt 385/400p och det är väl okej med tanke på omständigheterna men varje gång jag skjuter har jag ett ”mål” i sikte och då menar jag inte ”bullseye” Jag menar att jag får fram all ångest och ilska och ser ett ansikte framför mig innan jag skjuter. Rakt mellan ögonen kan kännas grovt men får mig att göra mitt bästa. Övriga grabbarna sköt också bra men de har nog inte riktigt samma ”mål” som mig.
Tur att man inte kan få skit för att man har en speciellt target framför sig. Önska, drömma och känna att man går in för att kunna skydda sig är helt lagligt. Ingen kan åtala en för ens tankar.
Som ni nog förstår på min text så är det mycket just nu, försöker hålla ihop med ibland tar ”fel” sida över och man vill ropa in lite tjänster eller ordna så det blir lugnt, dock är jag inte sån men fortsätter smutskastningen så vet jag inte om min ”rätta” sida kan vinna längre.
Ikväll har sonen sin vän sovandes här så de spelar online tillsammans, vi har ätit pizza och imorgon ska vi på bio; Håkan Bråkan. Hade biobiljetter som går ut i början av februari och nu hittade vi en film vi alla kan tänka oss gå på ❤️ En dagsbio och på kvällen blir det tacosmys med familjen 🥰 Ikväll blir det mys för mig o maken medans barnen somnat 😉 Just nu tar jag ett varmt bad med ett glas vin.
På söndag ska killarna spela parahandbolls cup i Malmö. Tyvärr kan inte jag o Mattias följa med då vi inte har någon hundvakt med Arvids fantastiska mamma följer med och håller oss uppdaterade o håller koll på grabbarna.
Nu borde jag gå upp ur badet för börjar bli skrynklig 😂 Skrynkligare än vanligt då haha men är ju såå skönt.
Den 11/1 firade jag o maken 3årig bröllopsdag, läderbröllop med god mat ihop med sonen och massa mys ❤️ Tänk att det redan gått 3år sedan vi sa ja till varandra i kyrkan och i Mars har vi varit tillsammans 4år redan (!) 😍 Fick superfina rosor av min älskade man och som vanligt maaassa kärlek, finns nog ingen som kan ge så mycket kärlek som han gör ❤️
Onsdag förra veckan var jag hos Arvids mamma Ann-Sofie som är en nyfunnen vän och jag fick massage av henne, fy satan vad skönt det var. Gjorde ont som helvete i perioder men samtidigt vad det asskönt, hon var verkligen jätteduktig. 🥰
Ja men då är helgen redan över och, har gått alldeles för fort. I fredags hade jag en pissdag som jag tyvärr lät gå ut över fel personer vilket jag har haft/har mycket ångest över.. Lördag till söndag sov sonen hos en kompis så jag o maken var lite barnlediga, passade på att göra Pasta Carbonara och mös framför filmer och njöt av varandras o djurens sällskap, en mycket trevlig och mysig kväll.
Igår hade jag kraftig ångest igen och smärtan i ryggen ner i benen blir värre samtidigt som jag har jätteont i mina öron så idag ska jag till VC kl 10:40 så dom får kolla mig lite. Jag o maken var ändå ute på en längre promenad med hundarna sen städade vi bort julen ordentligt och hade även tvättid, den skötte dock sonen och maken.
Imorgon är det tisdag och äntligen dags för skytteträning igen, det startade förra veckan och vi var där både tisdag och torsdag. Det var hela familjen+ sonens kompis Arvid som börjat skjuta med oss också. Förra veckan var rsta gå gen tillbaka på ca 1,5år tack vare covid och sånt men nu är det bara att fortsätta. I tisdags var jag ok nöjd med skjutningen; 382p av totalt 400 men i torsdags strulade min bana så flera skott registrerades inte och den tavlan åkte sen i soporna, annars sätter vi in alla papper i en pärm för att kunna spåra våran utveckling ❤️ Nedan ser ni hela min serie och ni ser även en bild på hur enbart provtavlan såg ut som utvald bild 🙂
Killarna var också superduktiga och det var kul att se dem så koncentrerade och fokuserade trots att båda två har Npf diagnoser. Maken pratar vi inte ens om 😉 Han är alltid duktig, nedan ser ni hans tavla.
Idag är det ju som sagt måndag och det innebär som vanligt varje måndag traumahantering i Ronneby. Kan därmed säga att jag kommer inte vara så social eller må särskilt bra de kommande dagarna, brukar vara så efter att rotat i alla trauman under uppväxten i en timme varje vecka. Dock har jag en sjukt bra terapeut och det är underbart skönt ♥️
Med det hoppas jag ni får en fortsatt bra måndag och ta hand om varandra.
Regn regn och ännu mer regn. Typ 2 dagar med snö som nu regnat bort inatt igen och himlen har öppnat sig så regnet bara öser ner.
Jag tycker visserligen det är skönt när snön försvann då jag är så jävla frusen och smärtan i ryggen blir värre av kyla men nackdelen med regnet och den dystra, gråa miljön gör att man blir ännu mer deprimerad.
Den som aldrig någonsin har haft ångest, svåra depressioner m.m har väldigt svårt att sätta sig in i hur man faktiskt kan må. Trots familj o nära o kära runtomkring så kan man känna sig så himla ensam, korkat eller hur? Kan inte ens förklara varför själv men ibland känns det bara så.
Folk förstår inte heller hur utmattande och jobbigt det är att hålla uppe skenet när man egentligen inombords bara vill skrika. Man ler, svarar att allt är ok och håller upp en fasad, när man inombords känner att man ibland står vid kantens ruin och knappt orkar andas utan smärtan i bröstet men inte vill göra dom man älskar oroliga.
Jag har blivit väldigt bra på det, att hålla skenet uppe och inte låta min son eller vänner se när det känns som värst, men sen ibland när jag blir ensam eller är hos min terapeut kommer tårarna, ilskan och känslan av otillräcklighet eller att det känns som man aldrig gör något rätt.
För ett tag sen fick jag höra talas om att det finns ett Rage room i Malmö. Du får utrustning och får välja slägga eller liknande. Sen väljer du en rumsmiljö, antingen kontorsmiljö eller hemmamiljö och får i 12-15min slå sönder allt som finns i rummet. Jag tyckte det lät intressant och ska absolut planera in det framöver någon gång då jag tror att det kan göra att man blir av med lite ilska, iallafall för ett tag framöver.
Idag är en rätt okej dag, väldigt ont men annars känner jag mig helt okej.
Snart kommer min älskade vän hit och ska sova här så blir filmmys och ikväll ska vi laga saffranslax med potatis till middag ❤️
Just nu ligger jag i sängen och myser med vovvarna, kollar ett avsnitt på Gossip Girl och väntar på att min älskade make ska komma från affären och då även har hämtat min tjejkompis.
Sonen har haft en kompis här inatt så dom har kollat film, spelat Xbox, umgåtts och ätit godis o myst. Kompisen är fortfarande kvar o ska väl hem om ca 1timme då hans underbara mamma hämtar honom ❤️
Ha en bra fortsatt dag och ta hand om er och dom ni älskar ❤️❤️
Bra saker (och sämre) har hänt sen julen, fick bekräftat att en nära vän är just det, en nära vän och inte bara en bekant . Jag är sjuk, inte bara psykiskt då som ni redan vet utan vaknade på juldagen och kände mig tjock i halsen och sen dess har det bara blivit värre 😦
Igår började även min älskade make bli förkyld och idag är han ännu värre men gick till jobbet ändå.
Julafton firades härhemma med min make, sonen och makens äldsta pojke André (som inte gillar att vara med på bild därför respekterar jag det och postar inget på honom), var en mysig dag med julmat, paket, Kalle Anka, julgodis och mys ❤️
Imorgon skulle vi firat nyår med vänner men ändrade planer gör att vi firar bara jag, min älskling och vår son, helt underbart mysigt. Nu när man inte känner sig hundra fysiskt heller så är det rätt skönt att det bara blir familjen och vi kan absolut inte åka iväg någonstans då våra pälsklingar Kayla och Gizmo är skotträdda (var iallafall förra året) så vi vill gärna vara hemma som stöd för dom och till middag blir det Entrecote med hemmagjord potatisgratäng och efterrätt ♥️
Idag började jag kolla på en serie på Netflix som handlade om en kvinna som blev brutalt mobbad som yngre och i vuxen ålder nu är ute efter att hämnas. Jag fick stänga av efter första avsnittet för mobbningen var verkligen grov och väckte upp minnen från min egen skolgång som jag helst inte vill tänka på.
Jag blev också mobbad, DÅ var jag en person som inte vågade säga ifrån och som bara tog skiten och det var inte bara verbal mobbning utan även grov fysisk mobbning. En del av de som mobbade mig har jag träffat i vuxen ålder och fått ett förlåt av, det kändes skönt att dom bad om ursäkt och jag har nu kunnat släppa just de personerna bakom mig men jag kommer aldrig kunna glömma.
Det jag kom o tänka på idag då när jag funderade var att det är faktiskt inte bara bland barn mobbning sker utan även bland vuxna. Fast som vuxen är det mobbning på ett annat sätt. Mer verbalt och personligt, utfrysning, skitsnack och viskningar/pekningar. Ofta vet mobbarna kanske om en del av sina ömma punkter och trycker på det, i mitt fall att jag inte kan få barn naturligt.
Oavsett om det är bland barn eller vuxna så är det lika hemskt, ännu hemskare bland vuxna tror jag för barn/tonåringar kan vara sjukt elaka men som vuxen så borde man kanske veta bättre o föregå med gott exempel till sina egna barn.
Jag har en bonusson som jag ser som min ”son” som har diagnoser, precis som jag har. Han har adhd och jag är bipolär typ 2 o har borderline. Min son har fått några omgångar med skit kastat efter sig både från barn men även förra sommaren på en utflykt vi var på av äldre människor som inte ens känner honom som undrade vad hans problem var och om han var efterbliven eller vad för att han inte kunde sluta prata eftersom han var exalterad och då använder sina händer mycket och gestikulerar.
Det var inte bara en välment fråga till mig som mamma utan de så på min son med avsky och började gapa på honom så han tillslut bröt ihop. Jag fick psykbryt och gick sen och sa till de som ledde utflykten så till slut slutade det bra men varför?
Varför väljer man att ge sig på barn eller någon annan heller för den delen bara för att personen/personerna är annorlunda?
Varför måste man vara som alla andra för att accepteras i samhället? Vad är egentligen normen och vem bestämmer hur den ska se ut?
Vi som har diagnoser har känslor precis som alla andra, kanske lite starkare känslor ibland och lite rörigare men vi har känslor och ord kan såra. Tänk på det nästa gång ni gör er roliga på någon annans bekostnad och prata med era barn om detta, tror ingen förälder vill att ens barn ska komma hem o vara mobbat och inte vilja gå till skolan eller få saker skrikna efter sig när de är ute med sina barn eller barnen är ensamma.
Tillsammans kan man hjälpa och det är så viktigt att alla,både barn och äldre vågar berätta om något händer så man kan ta hand om det direkt ♥️♥️
Med detta önskar jag er ett Gott Nytt År och god fortsättning på nya året 🎆🎇 ❤️❤️
Ovanför här ser ni 10st frågor som ställts till mig på min profil Lindasplace på tellonym. Dessa är ställda från en och samma person och självklart har personen i fråga ställt dom anonymt (som ju e grejen med sidan, att man kan fråga vad man vill till folk utan att de vet vem som frågar) istället för att markera att den vill synas.
Jag kommer svara på frågorna i ordning från 1-10.
1. Jag kan tyvärr inte rangordna ställningarna för allt har med humör, tid, plats och rygghälsa att göra. Iallafall. Rida är något jag älskar, både när mannen ligger på rygg, sitter i sängen eller på en stol. Bakifrån, doggystyle medans mannen drar ett ordentligt tag i håret och kanske smiskar mig, mums 😋 Från sidan med mannen bakom kan vara jävligt mysigt. På rygg med en kudde under rumpan och mina ben på mannens axlar är också underbart. 69:an är ju riktigt upphetsande, att både kunna ge och få oralt samtidigt är alltid härligt. Analsex är jag en av de som gillar. Dock har jag bara gillat det med min make och man måste ha ordentligt förspel och vara riktigt sugen på det. Sen har vi ju den enkla Missionären som faktiskt kan vara jättemysig ibland då man kan se varandra i ögonen, kyssas och nästan den ställningen som är enklast att vara lite tystare när man har den. ( Oh yes, i’m a screamer usually)
2. Javisst ska ni få tips men först måste jag tillägga att det beror ju också på vart man är och vad det är för väder/årstid. Oavsett väder om man bara kan strunta i regn eller snö så är Bakifrån mot en sten eller ett träd alltid trevligt. På motorhuven funkar alltid. Är man i vatten så älskar jag när maken lyfter upp mig och jag ”rider av honom medans han står i vattnet och håller mig om rumpan medans jag har benen runt hans midja” Har ni vägarna förbi en klädaffär? Passa på att ta en snabbis bakifrån i ett omklädningsrum 😘
3. Jag vet inte så mycket pinsamma saker, är väldigt öppen med sex och tycker det är helt normalt, inget att skämmas för. Men annars ska jag väl säga när min man tog mig hårt bakifrån mot en toalett på en rastplats och plötsligt kommer en gubbe ut från toan och det visade sig att vi inte var ensamma 🤣 Oj vad han glodde, var nog mest pinsamt för honom.
4. Hur det förändras? Ju äldre du blir desto bättre lär du känna dig själv och vad du gillar bäst och hur du lättast kommer. Du lär dig att utveckla och har du sen en stabil partner länge så blir ni samspelta tillslut.
5. Om ni vill ha en extra person med i sängen så måste ni för det första lita på varandra och verkligen dessutom vara överens om att ni båda vill. Sätt tydliga regler vad som gäller och prata mycket om det både innan och efter. Bestäm det inte ”bara sådär” på fyllan utan att pratat om det någon gång tidigare iallafall. Använd antingen en vän ni båda litar på o känner väl eller en total främling, tror det är lättast för att det inte ska bli bråk.
6. Jag kommer faktiskt inte ihåg hur gammal jag var när jag förlorade oskulden men var tidigt. Jag var ca 12 eller 13 år.
7. Blir väldigt svårt för mig att recensera då vi har ganska mycket och allt är bra beroende på när man använder det. En vanlig rabbit,andra dildosar, g-spot stimulator, analplugg, handbojor, spännband i skinn för att binda fast varandra, piskor, oljor m.m.
8. Hur man kan hetta upp samlivet? Vet inte riktigt om du menar enbart sexuellt eller hela förhållandet men eftersom du skriver samlivet tar jag det som generellt ♥️ Överraska varandra. Sluta inte ha dejtkvällar bara för ni varit tillsammans länge. Köp blommor mitt i veckan ”bara för att” Det måste inte finnas en anledning jämt. Skicka sex sms till varandra när ni är ifrån varandra. Skicka nakenbilder. Kanske en härligt inspelad egenvideo där du leker med dig själv? Retas o smek varandra en hel dag, smek innersidanav låret, kyss halsen, viska i varandras öron. Åk på en mysig utflykt bara ni. Ta aldrig varandra för givet, det är det viktigaste tror jag.
9. Vad som är tändande och avtändande tror jag är väldigt individuellt. Det beror ju på vad ni som enskilda individer gillar/inte gillar. Jag tänder på att se min man onanera, jag tänder på min man överlag, en man som doftar supergott och har bra hygien, jag tänder på ett vackert leende, en man som behandlar mig som en kvinna och gillar vissa andra kvinnor. Tänder på dirtytalk och hårdare tag o sängen. Avtändande finns ju så mycket. Kiss o bajs, barn, djur, elaka människor, dålig hygien, svett m.m.
10. Vet inte vad du vill veta om onani? Ja jag onanerar och älskar att göra det både ihop med min man, ensam och framför honom. Älskar även att se min man onanera framför mig.
Sådär ja. Då har jag försökt svara så gott jag kan på de 10frågor som var ställda. Börja gärna följa min blogg så får ni en notis varje gång ett nytt inlägg görs och jag SKA bli bättre på att blogga jag lovar. Har bara väldigt mycket runtomkring just nu.
Kommentera gärna och ställ frågor om vad som helst. Fler om sex ifall ni har det annars om annat ni vill veta. Har fått en fråga angående psykisk ohälsa o min diagnos men skulle gärna få fler frågor i just det ämnet innan en q&a, minst 10 frågor i kategorin jag skriver om vore bra.
Ofrivillig barnlöshet är en kategori ni kan ställa frågor i eller om. Ja, finns ju massa ämnen. Som sagt på tellonym heter jag Lindasplace och där väljer ni om ni vill fråga anonymt eller låta mig veta vem som frågar.
Om det är något väääldigt personligt ni frågar om så skulle jag uppskatta om ni visar vem ni är men kommer även svara er anonyma bara ni lovar en sak allihopa…..
FÖLJ MIN BLOGG OCH REKOMMENDERA DEN GÄRNA TILL ANDRA ELLER LÄNKA TILL MIG I ERANBLOGG OM NI TROR ATT ERA VÄNNER SKULLE GILLA DEN ♥️❣️
Livet är orättvist. Alla behandlas på olika sätt och är med om olika trauman men ändå så är det ALLTID en viss grupp som det alltid är mer synd om än andra..
Jag börjar med gruppen vi läser om överallt. Nyheter, tidningar, sociala medier. Den gruppen som ledsamt nog förlorat eller blivit av mer ett eller flera barn.
Jag är ingen elak människa eller en kvinna som tycker att det är mer synd om mig än andra. Däremot kan jag känna att det ofta är tvärtom. Vi läser eller hör om föräldrar som förlorat ett barn. Antingen i magen eller efter födseln. Fy fan säger jag, det gör så ont i mig, JAG sörjer med er. Det jobbigaste är att ingen av er som förlorar ett änglabarn förstår hur det känns för oss som både förlorar ett barn och sen får reda på att vi inte kan få flera barn naturligt. Ni säger att vi kan ju bara adoptera eller göra en ivf men ni förstår verkligen inte processen. Varken hur det känns fysiskt eller psykiskt. Jag skulle ju kunna säga att ni kan ju ”bara skaffa ett barn till” Jag menar inget illa, inget ironiskt eller hemskt men ni förstår inte hur vi har det.
Jag ska berätta om vad som hände med mig. Jag var gravid. 5:e månaden och fick kramper i magen, trodde jag skulle dö. Min dåvarande make följde med mig in till akuten i Skövde där jag bodde då. En kvinnlig läkare kom in, gjorde ultraljud och sa sen att jag var tvungen till operationen då jag blödde i buken. Dom körde ner mig snabbt, sövde mig och när jag vaknade såg alla rätt molokna ut. Det var ett utomkvedshavandeskap, mitt barn hade växt på ena äggledaren och de var tvungna att operera bort det.
Efter så många år med barnlängtan och sen förlora det och dessutom 50 % mindre chans att kunna få barn så bröt jag ihop. De pratade med mig, sa att jag fortf hade en äggledare så chansen var inte borta och att det skulle troligen gå bra. Trots tårarna och paniken inom mig så hoppades jag.
Vi åkte hem. det gick några månader och jag plussade på ett graviditetstest igen. Jag var så himla glad. Några månader till gick och samma smärta i magen kom. FAN!!
In till sjukhuset och snabbt upp i en gynstol och ultraljud och undersökning igen.
Läkaren tittade på mig med tårar i ögonen. Linda, sa hon. Det ser inte bra ut men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du ska ha kvar den sista äggledaren. Vi måste skynda.
Ner till operation o de sövde mig, min exman satt bredvid. När jag vaknade gjorde det ont. Det första jag såg när jag öppnade ögonen var tårarna i min mans ögon.
Jag är ledsen Linda, sa läkaren, vi var tvungna att ta bort den sista ledaren också. Barnet växte på den och hade vi skrapat hade det kunnat leda till infektion.
JAG DOG INOMBORDS. Min chans att få barn var borta. Vad fan var mitt problem?
Jag åkte hem efter några dagar och några månader senare gjorde jag en IVF i Gbg. Alltså en provrörsbefruktning. Ett ägg uttag, 2 insättningar totalt. Båda ledde till missfall.
Jag grät, jag skrek! Psyket kraschade och jag orkade ingenting. Jag gav upp.
Jag och min exman ( tillsammans sen drygt 11år tillbaka gick isär) och jag flyttade till min bästa killkompis 35mil bort i Karlskrona. Vi blev ett par. Gifte oss 11/1 2020. Han hade 2 barn sen innan, en på 18år och en på 12år som bor hos oss i princip på heltid. Han är hos sin mamma varannan helg, när han vill. Han är som min riktiga son, kallar mig mamma. Vi älskar varandra.
Jag vill fortf ha barn men längtan är inte lika hemsk. Däremot är känslan av att de som ”förlorar ett barn” alltid får mer uppmärksamhet än oss som både förlorar och inte kan få.
VARFÖR????
Jag tror det finns fler som känner som jag? Skriv gärna, bolla med mig, ställ frågor.
ALLA människor förtjänar att kunna få ett barn, inte bara vissa av oss.
Så mycket att skriva om, så mkt känslor och skit och ingen aning om vart jag borde börja.. Andas Linda, andas..
Jag börjar skriva till dig Christoffer. Min älskade lillebror som inte längre finns i livet. 8mån har gått och trots hur vi slets ifrån varandra och orden vi sa, att det hade gått nästan 2år när jag fick veta att du var försvunnen och 3v senare hittad död och faktumet HUR jag fick veta, allt gör så förbannat ont!
Den 23/11, bara några dagar sen, skulle du fyllt 31år. Du hade ju bara börjat leva. 3barn och en sambo som jag aldrig ens träffat efterlämnade du. På din födelsedag grät jag så mycket så jag fick nästan ingen luft. Jag kippade efter andan flera ggr och jag skrek, och undrade vad fan som är rättvist med detta?!
Det är du Christoffer. Vet inte exakt hur gammal du var men dina söner har varit kopior av dig. Kortet är taget på dagis och jag har det alltid med mig, du måste vara nära mig. Jag kan inte förlora dig igen..
Ibland när jag mår som sämst så ser jag dig sitta på sängkanten och le mot mig, säga att allt är okej. Att du förlåter mig. När det är allra värst och jag ligger i sängen och bara bölar så känner jag din hand stryka bort håret ur min panna och sen säger du att allt kommer bli bra och du kommer aldrig lämna min sida även om jag inte ser dig..
Jag fick veta att du var försvunnen genom din sambo i en grupp på fb. På Facebook! Jag kände inte Natasha och har bara pratat med henne några ggr efter det men hon verkar trevlig.
Du har levt ett liv som många tar avstånd från,det var därför vi inte hade någon kontakt, men jag tror verkligen att du försökte förbättra dig. Du försökte bygga upp ditt liv igen men du hann aldrig få chansen, det gick för fort.
FAN lillebror. Jag vill ha dig här, jag vill krama dig, hålla om dig och säga att jag älskar dig.
SNÄLLA KOM TILLBAKA TILL MIG ❤️
Hur kommer man över detta, hur slutar man gråta, minnas och se alla lyckliga stunder? Och hur fan raderar man mörkret?? Allt hemskt och elakt jag sa, som du sa, som vi sa under åren. Jag önskar vi bara kunde radera allt och sätta oss ner och prata minnen och ha kul tillsammans
Jag önskar att du hade fått träffa min familj. Min make och min bonusson Noa. Han har kommit upp i den åldern nu så han har börjat fråga och undra. Jag vet inte vad jag ska svara lillebror. Varför var någon elak mot dig? Varför dog du? Varför fick inte han träffa sin morbror innan du dog? Ja du läste rätt, han kallar mig mamma och pratar om dig som sin morbror.
Kan du tänka dig Christoffer. Jag kan ju inte få barn naturligt och som från ovan kom Mattias och Noa in i mitt liv, mannen i mitt liv och min son. Mattias har frågat med, hur du var, vem du var o.sv.
Jag har visat bilder från när du var ledsen, från din student och de mesta jag har på dig vilket är en jäkla massa.
ÄLSKAR DIG. SOM VÅRA MATCHANDE TATUERINGAR SÄGER;
We live together (min) och We die together (din)
Vi gjorde dom i ett syfte, att visa att vi hör ihop och lever för varandra men lillebror, det är inte min tur än. När det är min tur att lämna denna jorden så kommer jag o letar reda på dig, jag lovar ❤️❣️
Igår hände något. Jag vet inte hur jag ska förklara för jag vet knappt själv vem jag är. Jag har pendlat mellan darrningar, tårar, ilska, tomhet, sett mig själv ”zoona ut” Hur ska jag förklara? Jag har sett mig själv precis som jag stått bredvid utan att kunna göra något.
Du tittar på mig, men SER du mig?
Du tittar på mig och tycker jag ser ut som vanligt. Jag ler ofta, hälsar glatt och pratar på. Du har fått höra att jag är ”sjuk”. Vad är det för fel på henne tänker du? Ser du min huvudvärk, de konstanta myrkrypningarna i mina ben? Ser du kramperna som jag försöker dölja genom att bita ihop? Ser du yrseln som gör mig rädd att svimma framför dig, ångesten över att träffa nya människor, vara bland mycket folk, att inte kunna andas ordentligt? Ser du min rädsla över att inte vara omtyckt av dig, att inte höra hemma? Ser du hur rädd jag är att du ska få veta hur jag växt upp, vad jag gått igenom? Nej det gör du inte för jag är riktigt riktigt duktig på EN sak. Riktigt duktig på att inte låta någon se tårarna som konstant bränner bakom mina ögonlock och får mig att stänga av min själ från omvärlden, Riktigt duktig på att inte låta någon se tårarna som konstant bränner bakom mina ögonlock och får mig att stänga av min själ från omvärlden, riktigt duktig på att inte finnas, duktig på att inte bli sedd. Jag märker hur du kollar på mig, med du SER mig inte, du kollar rakt igenom mig. Jag känner dina blickar, dina iskalla ögon som tittar hatiskt på mig. Egentligen tittar dom inte på mig, de ser inte mig som individ, du och dina ögon ser mig som onödigt befinnande, någon som inte borde existera..
Idag gjorde jag en thai wok med grönsaker, nudlar, kyckling, räkor, ägg och teriakisås.
Säg gärna vad ni tycker, kommentera och skriv om ni vill ha mer liknande detta eller vad ni känner för 😘
Följ mig gärna på bloggen så får ni notis när jag skriver.
Gjorde mina naglar idag så dom kan ni få se och en bild på woken färdiglagad 😍 Ni får även några bilder från firandet av vår ”extradotter” Ella som fyllde 12år igår ❣️
Det är ett tag sen nu, närmare bestämt 5dagar sen och jag visste inte om jag skulle skriva om det men har bestämt mig för att människor behöver få veta.
Var ute med sonen, hade en underbar kväll på en av skärgårdsbåtarna tills två jävla pensionärer sa till han att vara tyst, sitta stilla, sluta skratta o sluta ha roligt och att de är på turen för lugn o ro.. Jag kan tillägga att han var ABSOLUT inte mer högljudd än någon anna men det var honom dom gav sig på.
Sonen frågade om han inte fick skratta och ha roligt? Jag sa självklart!! Sonen har diagnos och var överlycklig över resan vi skulle göra tillsammans. Jag blev så jävla ledsen och arg så tårarna började rinna och jag kände att nu jävlar!
Hur faan hindrar man andra att trycka ner ens egna eller andras barn?! Hur kan man ens komma på tanken att göra så?
Pratade med kaptenen som höll med att det var ett dåligt beteende och bjöd in mig o sonen i kaptenshytten. Superfint av de som jobbar o kör. Han blev tillfrågad att sitta i kaptens stolen men var så chockad att han inte vågade, men OJ vad uppspelt han var!
På kvällen var han dock ledsen sen och frågade varför människor inte tycker om honom, om det är något fel på honom, svarade självklart nej och förklarade att vissa människor kan vara idioter!!
Älskar min son och om folk har svårt med att han är glad och skrattar eller pratar eller inte kan/vill sitta stilla bara för ni vill ha lugn och ro, Dra åt helvete o sätt er i ett bibliotek!!
Ovan ser ni bilderna från dagen och teckningen som sonen målade åt mig igår ❣️ Han säger att jag är hans superhjältinna som alltid kommer när något är fel 😍😍
Självklart gör jag det, han är ju min son o jag älskar honom!! ♥️♥️
***Lindas "Annorlunda" liv*** 