Bort med Ondskan.

Igår var det en tuff dag, mycket ångest och tankar över lillebror. Idag väcktes jag av Amanda som kom förbi snabbt o lånade duschen o sånt innan jobbet kl 11.

Runt 1 tiden kom Jolina och vi kollade på Chicago Fire och umgicks några timmar, hon fick Saffranslax o potatis som fanns kvar sen igår och sen chillade vi bara.

Sonen kom hem från skolan och vi pratade lite. Gick ut o tog en cigg o pratade med grannen och sen kom Amanda och hon fick de sista av laxen och vi pratade lite innan hon skulle hem.

Nu ska jag o sonen o maken kolla på Cobra Kai och till middag idag blev det schnitzel med pommes o sås.

Imorgon har min älskade make firmafest så jag o sonen ska äta pizza och kolla på en julfilm tillsammans o bara mysa efter vi kört honom till stan o hämtat upp maten på vägen hem❣️❣️

På lördag har vi bestämt att ha familjemys med julfilmer, godis, snacks och massa fmys tillsammans.

Älskar verkligen min familj och kommer bli en toppenhelg tillsammans med dom o djuren ♥️❣️

Har fortfarande ångest över mycket saker men jag försöker mitt bästa att jobba med det o se det ur olika synvinklar,ångest behöver inte bara vara ledsenhet utan även ilska, smärta och känslan av hat som gror i kroppen över saker man inte kan göra något åt .

Jag tänker ägna min tid åt att ta bort dåliga människor i mitt liv och bara omge mig med vänner nu ♥️ Jag FÖRTJÄNAR att vara lycklig ❤️

Är det mitt fel att lillebror är död?

Just nu är jag så jävla arg o ledsen så jag vill bara skrika!! Ångesten äter upp mig och ingen förstår hur jag mår!! Vill vara själv men ändå inte, vill ha kärlek men förtjänar det inte. Är det mitt fel att min lillebror inte finns i livet idag?

Tänk om jag inte vänt han ryggen o sagt att han skulle glömma mig efter han sagt att jag aldrig hjälpt honom. Tänk om han levt då?!!!! Tänk om han vågat vända sig till mig så kanske jag hade haft min lillebror i livet. Jag får väl bara inse och känna det många andra verkar göra, hade det inte varit för mig så hade min lillebror kanske levt!!

Han är borta för alltid, jag får aldrig mer prata med honom och allt är mitt fel!! Jag kunde bara sträckt ut en hand och funnits för honom, inte dissat honom trots att han sa att jag aldrig funnits för honom eller hjälpt han, jag kunde pratat emot, då hade han kanske kunnat levt idag!

Jag är kanske en av anledningarna till att min bror är död och hur fan ska jag kunna hantera det?! Skyll på mig!! Jag tog hand om honom på så många sätt men inte enligt det sista han sa till mig; Att jag aldrig funnits vi hans sida o hjälpt honom.

Trots att jag flyttade han till skyddad adress, köpte möbler, mat m.m och blev ändå blåst på det. Jag försökte men jag var inte tillräcklig. Du lurade mig på allt. När jag bröt med dig sa du att du bodde i trappuppgångar och behövde pengar men i själva verket hade du fått en son till o bodde med din sambo. Du fortsatte med droger och att pressa folk på pengar men jag visste ingenting.

VARFÖR I HELVETE LJÖG DU FÖR MIG?!!

Jag hade hjälpt dig, hade gjort allt för dig bara du varit ärlig men istället är du död. Det är mitt fel, hade jag inte sagt att jag inte orkar med dina lögner och skit längre så hade du kanske kommit till mig och då kanske du hade levt.

ÄR DET MITT FEL ATT HAN INTE FINNS?HADE JAG KUNNAT GÖRA MER??

VARFÖR KRILLE,VARFÖR??!!Saknar dig så hjärtat går sönder.

Svårt att sova med massa saker på sig :(

Igår var en trevlig dag. Först dammsög jag hela lgh,fixade i köket fick sen besök av min vän Jolina, Robin och hans 2barn. Dom stannade några timmar och vi drack kaffe, pratade o jag lekte med barnen.

Nån timme efter älsklingen kom från jobbet så åkte vi o handlade. Jolina åkte med oss och efter affären släppte vi av henne hemma innan hon sen skulle vidare.

När vi kom hem började vi med maten som blev färdigfrysta pizzor då klockan runnit iväg och vi ville ha i oss något snabbt.

Inatt har jag sovit med sömnregistrerings saker på mig för att de ska se om min sömnapné är tillbaka och det är därför jag är så trött jämt. Sov inget vidare med alla grejer på mig men det funkade.

Var tvungen att vakna när älsklingen gick upp 05:39 till jobbet idag för att fylla i ett papper men sen somnade jag om och sov ända till 12(!)

Idag har jag haft väldigt ont i ryggen och ångest som trycker på i bröstet så har mest legat. Håller på o kollar på serien Young Royals på Netflix o jag älskar den serien. När älskling kommer hem ska han ner i förrådet och hämta upp julsaker för idag ska vi börja julpynta 🥰

Jag vet att många tycker det är alldeles för tidigt men det är något som får mig att må bra och jag vill faktiskt kunna njuta av julen innan den ska ner igen. 🎄 Tror julen är min bästa högtid samtidigt som den väcker mycket starka o dåliga minnen. Dock har sista året vägts upp med bra saker så ja, jag älskar faktiskt julen.

Såfort jag känner mig bättre i ryggen så blir det till att börja baka, både kakor o julgodis ska bakas och lika bra att börja i tid så jag hinner med allt 🙂 Så ska jag passa in att börja slå in julklappar och födelsedagspresenter med då sonen fyller 8 dagar innan jul.

Fick i förrgår veta att min morfar legat på sjukhus i en vecka och gjort 2 op. Vad som är fel vet dom inte riktigt än men jag vill inte gå in på några detaljer av respekt för morfar och mormor. Jag bröt dock ihop och blev livrädd att jag ska förlora min morfar men igår verkade han lite piggare sa mormor (som för mig är mamma) så får hoppas på det bästa.

Ha en bra dag allihopa o ta hand om er, följ gärna min blogg så får ni ett mail varje gång jag uppdaterar ♥️♥️

Idag är det 3 år sen jag var o fikade med min son o han inte var större än såhär, idag har han växt om mig, är 170cm och fyller 14 (!) I December.

Traumahanteringen fortsätter.

Som ni märker så har jag inte varit så aktiv det sista, jag vet och mitt svar är att jag helt enkelt inte orkat. Min traumahantering tar upp stor del av min tid, ork och mående och är mycket jobbigare än en del kanske tror.

Nu skriver ju jag för min egen skull men självklart är jag glad för er som följer mig och vill läsa om mig, min familj, mående och vardag. Jag har sagt till mig själv att jag ska bli bättre på att uppdatera då jag själv vill och egentligen mår bra av att skriva av mig.

VAD SKULLE NI VILJA LÄSA OM? KOM JÄTTEGÄRNA MED FÖRSLAG, JAG SKRIVER OM VADSOMHELST BARA NI HJÄLPER MIG KOMMA I SPÅR IGEN ♥️♥️

Just nu har jag bara haft lite svårt för att veta vad jag ska skriva om då huvudet spinner av annat och idag är det måndag och då är jag extra avtrubbad då det som vanligt är traumahantering för mig och några väldigt tuffa dagar väntar (ångesten efter terapin brukar sitta i ett par dagar) Förra veckan måndag-torsdag var min barndomsvän Malin o hennes dotter Emilia här och det gjorde hela min vecka, dock bröt jag ihop o kunde inte köra direkt dagen dom åkte hem och jag o sonen lämnade dom vid tåget. Min underbara vän Amanda finns även 24/7 och det känns så skönt att ha en bra vän vid min sida.

Hoppas ni alla har det bra och jag hoppas ni kommer med förslag. Följ mig gärna så får ni en notis i mejl varje gång jag uppdaterar.

Min älskade make har inrett balkongen förra veckan så blir många kvällar sittandes där med ljus och låg musik, de kvällar vi inte spenderar hela kvällen i sängen med mys efter sonen somnat 😉 då♥️♥️ Har verkligen världens bästa familj och måste slänga en extra stor kram till mina underbara svärföräldrar Solveig och Hilmer som finns vid vår sida jämt och som alltid finns med en öppen famn för mig när det behövs, världens bästa människor 🥰

Hösten har verkligen kommit som ett brev på posten och det är bara lite drygt 6v kvar till jul så snart åker julpyntet upp. Ni som följt mig länge vet att min ångest dämpas av att julpynta. Diamondpainting är även något jag kört med rätt länge nu, dämpar ångesten och tycker det är mysigt och dessutom kul när man ser resultaten, nedan ser ni den senaste jag håller på med 🙂

Första gången på en 1års lång traumahantering.

I flera dagar har jag haft kraftig ångest. Ingen sån där liten där jag känner mig inte med idag pga ångesten som jag kan ha ibland utan snarare ”snälla stryp mig, stoppa tiden, jag kan inte andas” ångest. Flodhästar som har tyngt mitt bröst och oro inför just idag. Flera har försökt intala mig (även jag själv) att det kommer nog inte vara så jättejobbigt o hemskt första gången men helvetes i jävlar vad fel vi alla hade.

Kl 17 startade det, en timme varje måndag är avsatt för det men vi drog över en kvart. Jag älskar min terapeut P, hon kollar inte på klockan o stänger ner när hon vet att hon slutar klockan 18 utan vill se att jag är under kontroll innan jag går därifrån. I väntrummet utanför sitter alltid min man.

Vilken jävla awesome man jag har som gör detta för mig vaarje vecka trots att han jobbar till halv 5.

Traumahanteringen är led 3 i min DBT terapi som jag går och är som sagt utsträckt över ett år.

Hur fan ska jag klara ett år av detta?

Varför är det bara synd om vissa föräldrar? Om DU förlorar ett barn, självklart känner jag med dig. Men om jag förlorar ett barn OCH får veta att jag aldrig kommer kunna få biologiska barn naturligt så kommer kommentarerna ”men du kan ju bara göra såhär” Ja det kanske jag kan men du kan ju ”bara skaffa ett nytt” (Misstolka mig rätt, dömer inte men är trött på att ingen förstår hur vi mår men tycker så synd om alla andra. Det gör jag med, men lite omtanke och förståelse för oss ofrivilligt barnlösa hade också känts bra)

Livet är orättvist. Alla behandlas på olika sätt och är med om olika trauman men ändå så är det ALLTID en viss grupp som det alltid är mer synd om än andra..

Jag börjar med gruppen vi läser om överallt. Nyheter, tidningar, sociala medier. Den gruppen som ledsamt nog förlorat eller blivit av mer ett eller flera barn.

Jag är ingen elak människa eller en kvinna som tycker att det är mer synd om mig än andra. Däremot kan jag känna att det ofta är tvärtom. Vi läser eller hör om föräldrar som förlorat ett barn. Antingen i magen eller efter födseln. Fy fan säger jag, det gör så ont i mig, JAG sörjer med er. Det jobbigaste är att ingen av er som förlorar ett änglabarn förstår hur det känns för oss som både förlorar ett barn och sen får reda på att vi inte kan få flera barn naturligt. Ni säger att vi kan ju bara adoptera eller göra en ivf men ni förstår verkligen inte processen. Varken hur det känns fysiskt eller psykiskt. Jag skulle ju kunna säga att ni kan ju ”bara skaffa ett barn till” Jag menar inget illa, inget ironiskt eller hemskt men ni förstår inte hur vi har det.

Jag ska berätta om vad som hände med mig. Jag var gravid. 5:e månaden och fick kramper i magen, trodde jag skulle dö. Min dåvarande make följde med mig in till akuten i Skövde där jag bodde då. En kvinnlig läkare kom in, gjorde ultraljud och sa sen att jag var tvungen till operationen då jag blödde i buken. Dom körde ner mig snabbt, sövde mig och när jag vaknade såg alla rätt molokna ut. Det var ett utomkvedshavandeskap, mitt barn hade växt på ena äggledaren och de var tvungna att operera bort det.

Efter så många år med barnlängtan och sen förlora det och dessutom 50 % mindre chans att kunna få barn så bröt jag ihop. De pratade med mig, sa att jag fortf hade en äggledare så chansen var inte borta och att det skulle troligen gå bra. Trots tårarna och paniken inom mig så hoppades jag.

Vi åkte hem. det gick några månader och jag plussade på ett graviditetstest igen. Jag var så himla glad. Några månader till gick och samma smärta i magen kom. FAN!!

In till sjukhuset och snabbt upp i en gynstol och ultraljud och undersökning igen.

Läkaren tittade på mig med tårar i ögonen. Linda, sa hon. Det ser inte bra ut men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du ska ha kvar den sista äggledaren. Vi måste skynda.

Ner till operation o de sövde mig, min exman satt bredvid. När jag vaknade gjorde det ont. Det första jag såg när jag öppnade ögonen var tårarna i min mans ögon.

Jag är ledsen Linda, sa läkaren, vi var tvungna att ta bort den sista ledaren också. Barnet växte på den och hade vi skrapat hade det kunnat leda till infektion.

JAG DOG INOMBORDS. Min chans att få barn var borta. Vad fan var mitt problem?

Jag åkte hem efter några dagar och några månader senare gjorde jag en IVF i Gbg. Alltså en provrörsbefruktning. Ett ägg uttag, 2 insättningar totalt. Båda ledde till missfall.

Jag grät, jag skrek! Psyket kraschade och jag orkade ingenting. Jag gav upp.

Jag och min exman ( tillsammans sen drygt 11år tillbaka gick isär) och jag flyttade till min bästa killkompis 35mil bort i Karlskrona. Vi blev ett par. Gifte oss 11/1 2020. Han hade 2 barn sen innan, en på 18år och en på 12år som bor hos oss i princip på heltid. Han är hos sin mamma varannan helg, när han vill. Han är som min riktiga son, kallar mig mamma. Vi älskar varandra.

Jag vill fortf ha barn men längtan är inte lika hemsk. Däremot är känslan av att de som ”förlorar ett barn” alltid får mer uppmärksamhet än oss som både förlorar och inte kan få.

VARFÖR????

Jag tror det finns fler som känner som jag? Skriv gärna, bolla med mig, ställ frågor.

ALLA människor förtjänar att kunna få ett barn, inte bara vissa av oss.

<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Snälla lillebror kom tillbaka!! Du saknas mig!!

Så mycket att skriva om, så mkt känslor och skit och ingen aning om vart jag borde börja.. Andas Linda, andas..

Jag börjar skriva till dig Christoffer. Min älskade lillebror som inte längre finns i livet. 8mån har gått och trots hur vi slets ifrån varandra och orden vi sa, att det hade gått nästan 2år när jag fick veta att du var försvunnen och 3v senare hittad död och faktumet HUR jag fick veta, allt gör så förbannat ont!

Den 23/11, bara några dagar sen, skulle du fyllt 31år. Du hade ju bara börjat leva. 3barn och en sambo som jag aldrig ens träffat efterlämnade du. På din födelsedag grät jag så mycket så jag fick nästan ingen luft. Jag kippade efter andan flera ggr och jag skrek, och undrade vad fan som är rättvist med detta?!

Det är du Christoffer. Vet inte exakt hur gammal du var men dina söner har varit kopior av dig. Kortet är taget på dagis och jag har det alltid med mig, du måste vara nära mig. Jag kan inte förlora dig igen..

Ibland när jag mår som sämst så ser jag dig sitta på sängkanten och le mot mig, säga att allt är okej. Att du förlåter mig. När det är allra värst och jag ligger i sängen och bara bölar så känner jag din hand stryka bort håret ur min panna och sen säger du att allt kommer bli bra och du kommer aldrig lämna min sida även om jag inte ser dig..

Jag fick veta att du var försvunnen genom din sambo i en grupp på fb. På Facebook! Jag kände inte Natasha och har bara pratat med henne några ggr efter det men hon verkar trevlig.

Du har levt ett liv som många tar avstånd från,det var därför vi inte hade någon kontakt, men jag tror verkligen att du försökte förbättra dig. Du försökte bygga upp ditt liv igen men du hann aldrig få chansen, det gick för fort.

FAN lillebror. Jag vill ha dig här, jag vill krama dig, hålla om dig och säga att jag älskar dig.

SNÄLLA KOM TILLBAKA TILL MIG ❤️

Hur kommer man över detta, hur slutar man gråta, minnas och se alla lyckliga stunder? Och hur fan raderar man mörkret?? Allt hemskt och elakt jag sa, som du sa, som vi sa under åren. Jag önskar vi bara kunde radera allt och sätta oss ner och prata minnen och ha kul tillsammans

Jag önskar att du hade fått träffa min familj. Min make och min bonusson Noa. Han har kommit upp i den åldern nu så han har börjat fråga och undra. Jag vet inte vad jag ska svara lillebror. Varför var någon elak mot dig? Varför dog du? Varför fick inte han träffa sin morbror innan du dog? Ja du läste rätt, han kallar mig mamma och pratar om dig som sin morbror.

Kan du tänka dig Christoffer. Jag kan ju inte få barn naturligt och som från ovan kom Mattias och Noa in i mitt liv, mannen i mitt liv och min son. Mattias har frågat med, hur du var, vem du var o.sv.

Jag har visat bilder från när du var ledsen, från din student och de mesta jag har på dig vilket är en jäkla massa.

ÄLSKAR DIG. SOM VÅRA MATCHANDE TATUERINGAR SÄGER;

We live together (min) och We die together (din)

Vi gjorde dom i ett syfte, att visa att vi hör ihop och lever för varandra men lillebror, det är inte min tur än. När det är min tur att lämna denna jorden så kommer jag o letar reda på dig, jag lovar ❤️❣️

TE AMO MI AMOR ♥️

Att leva med psykisk ohälsa är som att leva tusentals olika liv samtidigt.

Idag är en sån dag som jag är som en trasig bergodalbana. Skrattat, myst, känt kärlek.. visst låter det bra så långt? Sen öppnade sig det svarta hålet.. jag gråter, skriker, hatar mig själv, saknar min döda lillebror, känner mig ensam trots min man och bonusson, tänker på att jag inte kan få barn naturligt, vill jag ens ha barn? Ja! Nej!

Skit är det inte lite skitigt på golvet? Det är en fläck på rutan. Fan vad hundhår det är överallt så jävla tröttsamt, åhh vad skulle jag göra utan mina djur, kramas och blöter ner deras päls med mina tårar. Jag borde starta nåt eget projekt med något jag gillar. Vad gillar jag då? Äh, har redan tusen projekt oavklarade, jag orkar inte. Behöver ta medicinen, tog jag medicinen? Gråter igen. Varför finns jag? Saknar min mormor. Saknar mina vänner. Stänger av ljudet på mobilen för vill inte prata med någon.. varför hör ingen av sig, varför bryr sig ingen? Varför låter inte alla bara mig vara ifred och slutar tjata??

Stick härifrån jag vill inte ha er här, hallå vart går alla, varför lämnar ni mig? Behöver klippa klorna på hundarna, golvet behöver torkas, fan vad ont jag har, känns som jag ska gå av. Undra om jag skulle ut o gå lite? Baka kanske? Nej jag städar. Bänken är skitig, skåpena har nån fläck här och där, jävlar vilken oordning det överallt. Kanske skulle sortera mina kläder? Börjar störttjura igen, inget hänger i ordning, hittar ingenting. Får svårt att andas, ångestattacken slår till som en batong i huvudet. Börjar skaka, känner mig yr, kraften i kroppen tar slut.

Jag bara står där i min katastrofala walk in closet när min man kommer. Han ser direkt att jag är manisk och har ramlat över kanten, han håller om mig, hårt. Pussar mig på huvudet, smeker min rygg. Lyfter upp min haka och torkar mina tårar som rinner längst kinderna. Kysser mig. Leder mig till sängen och hjälper mig ner i den, klockan är 3 på natten men jag är inte ett dugg trött.


Jag försöker knuffa undan honom, jag vill vara ensam, ifred, vill inte att någon rör vid mig, får panik igen men för Mattias kan jag inte låtsas eller bara vara elak så han ska strunta i mig
Han vet vad jag behöver, vad jag egentligen vill. Att han aldrig ska släppa taget, att han ska hålla om mig tills jag är lugn igen. Han fortsätter hålla trots mina ansträngningar att ta mig ur hans grepp. Hur lång tid vet jag inte men jag känner hur jag börjar andas normalt igen, hur tröttheten kommer ikapp alla timmar jag varit vaken och igång och känslan av tryggheten hos min man får mig tillslut att somna i hans famn.

Min trygghet, min familj, min andra halva. Mattias och Noa är den största tryggheten jag har och utan dom och de andra i min närhet hade jag aldrig klarat detta ❣️

Ni Som följt/följer mig vet att jag lever med Borderline och är Bipolär typ 2. Båda diagnoserna är väldigt jobbiga ensamma som dom är, tänk er då hur dom är tillsammans. Jag fick diagnoserna när jag var 18år (20år sen nu) och läser om dom, kolla på filmer, går i terapi, allt ni kan tänka er. Jag har lärt mig att hantera det bättre o bättre men ibland kraschar jag bara. Jag kan dölja det, hålla det inne framför andra, speciellt pojken men för någon som verkligen känner mig, som min älskade make Mattias går det inte. Han ser när jag får skov före jag själv vet att det är på väg.. Mina diagnoser innebär flera olika diagnoser i diagnoserna så det är svårt att förklara allt jag lider av.

Dock kan jag förklara lite vad som är vanligt. Social Fobi (✓) Agorafobi (✓) Ångest (✓) Depressioner (✓) Psykoser, olika manier (i mitt fall hypomani) missbruk (behöver inte bara just alkohol eller droger utan shopping, sexmissbruk (som i mitt fall) Raseriutbrott (✓) Plötsliga gråtattacker (✓) Dålig självkänsla (✓) och mycket mer än så.

Vill ni veta mer får ni helt enkelt ställa frågor i kommentarsfältet så svarar jag på allt när det finns tillräckligt många frågor om just detta.

Dags för mig att försöka varva ner. Det var alltså natten tills idag jag hade det såhär och idag är inte jättebra heller men ska försöka vila istället för att hajpa upp mig.

💯💯💯 Ni som inte redan gör det, följ min blogg så får ni mail varje gång jag gör ett nytt inlägg. Dela den gärna och SNÄLLA NI, ställ lite frågor och uppmuntra till vad ni vill läsa om så blir det lättare för mig 💯💯💯

Nedan följer lite bilder på en del av städningen som gjordes igår.

PS; På måndag börjar jag läsa Psykologi 1 genom NTI skolan på distans och det är något jag ser fram emot 😍❣️

”Ryck upp dig, det är längesen han dog nu”

Jag öppnade en bok igår och tänkte lägga mig och läsa en stund. Ut från boken ramlade ett kort på dig när du var liten, en liten plutt som jag då tyckte var jobbig, tjatig och aldrig lämnade mig ifred men som jag ändå älskade så hjärtat värkte. Idag finns du inte längre. Du hittades död i skogen efter att varit försvunnen i flera veckor.

Vi var inte sams, hade inte pratat på nästan ett år då din livsstil inte gick ihop med mitt liv. Du sa att jag aldrig brytt mig om dig men jag tog alltid hand om dig. Du skrek, jag skrek och det slutade med att jag sa att du inte skulle komma till mig nästa gång du hade problem, att du skulle glömma mig och du sa att du hatade mig!

Sen kom dagen jag fick veta du var försvunnen, jag blev orolig och började redan då tänka det värsta och gråta o ha dåligt samvete.

3v senare kom samtalet om att dom hittat dig död..

Jag minns knappt efteråt. Jag grät, jag skrek, jag var arg, ledsen, hatade mig själv och gav mig skulden. Tänk om du kunde hört av dig till mig med problemen istället så kanske du hade levt idag.

30år gammal o du efterlämnade 3barn, en sambo som älskade dig över allt på jorden, föräldrar, vänner, andra syskon och så mig. När kortet ramlade ut igår började jag störtgrina igen, jag saknar dig så jävla mkt lillebror!! Jag hade gjort vad som helst för att få träffa dig, krama dig och prata med dig igen.

VARFÖR?! Varför du älskade lillebror?

Snälla jag ber dig, kom tillbaka, kom tillbaka till mig så jag får krama dig igen !! Jag är gift och har en bonusson på 12år nu, Noa, han frågar mycket om dig, det gör min man Mattias med. Jag önskar du fick träffa dom och att dom fick träffa dig.

JAG SAKNAR OCH ÄLSKAR DIG VARJE DAG! Människor kanske tror jag inte bryr mig men inom mig är det kaos, hur ska jag överleva med känslorna att du kanske levt om jag inte sagt det jag sa o vänt dig ryggen?? …

”Lägg av, ryck upp dig. Vadå psykiskt sjuk, du ser ju ut som vanligt? Alla kan ha en dålig dag, du tror väl inte du är den enda?”

Igår hände något. Jag vet inte hur jag ska förklara för jag vet knappt själv vem jag är. Jag har pendlat mellan darrningar, tårar, ilska, tomhet, sett mig själv ”zoona ut” Hur ska jag förklara? Jag har sett mig själv precis som jag stått bredvid utan att kunna göra något.

Du tittar på mig, men SER du mig?

Du tittar på mig och tycker jag ser ut som vanligt. Jag ler ofta, hälsar glatt och pratar på. Du har fått höra att jag är ”sjuk”. Vad är det för fel på henne tänker du? Ser du min huvudvärk, de konstanta myrkrypningarna i mina ben? Ser du kramperna som jag försöker dölja genom att bita ihop? Ser du yrseln som gör mig rädd att svimma framför dig, ångesten över att träffa nya människor, vara bland mycket folk, att inte kunna andas ordentligt? Ser du min rädsla över att inte vara omtyckt av dig, att inte höra hemma? Ser du hur rädd jag är att du ska få veta hur jag växt upp, vad jag gått igenom? Nej det gör du inte för jag är riktigt riktigt duktig på EN sak. Riktigt duktig på att inte låta någon se tårarna som konstant bränner bakom mina ögonlock och får mig att stänga av min själ från omvärlden, Riktigt duktig på att inte låta någon se tårarna som konstant bränner bakom mina ögonlock och får mig att stänga av min själ från omvärlden, riktigt duktig på att inte finnas, duktig på att inte bli sedd. Jag märker hur du kollar på mig, med du SER mig inte, du kollar rakt igenom mig. Jag känner dina blickar, dina iskalla ögon som tittar hatiskt på mig. Egentligen tittar dom inte på mig, de ser inte mig som individ, du och dina ögon ser mig som onödigt befinnande, någon som inte borde existera..