Thai wok med kyckling och räkor.

Idag gjorde jag en thai wok med grönsaker, nudlar, kyckling, räkor, ägg och teriakisås.

Säg gärna vad ni tycker, kommentera och skriv om ni vill ha mer liknande detta eller vad ni känner för 😘

Följ mig gärna på bloggen så får ni notis när jag skriver.

Gjorde mina naglar idag så dom kan ni få se och en bild på woken färdiglagad 😍 Ni får även några bilder från firandet av vår ”extradotter” Ella som fyllde 12år igår ❣️

Flytt, smärta, dödsfall och mors dag.

Jag vet att det är alldeles för långt tid sen jag skrev men det har hänt så mycket och jag har haft en hel del att göra. Vi har ÄNTLIGEN flyttat till en större lägenhet, 3 rok så nu har pojken ett eget rum och även jag o min man. Har varit iväg en del, haft mycket möten, väldigt mycket smärta i perioder och dessutom dödsfall i familjen och mycket mycket mer. Just nu kände jag väl mest att jag ville visa att jag lever och berätta lite om morsdag som var igår. Som alla ni som känner mig vet så hade jag ju innan jag blev tillsammans med Mattias inga barn. Kan inte få barn på naturligt vis (något jag kommer skriva mera om framöver) och har med min exman genomgått ett försök (två insättningar) med ivf men inte lyckats. Så det är först det två sista åren som jag känt värmen av att vara mamma och blivit uppvaktad på Mors Dag, förstår ni hur mycket det värmer?

Förutom min älskade bonusson Noa så har jag även fått en extra ”dotter” på köpet. Egentligen är det min bästa (och enda haha) vän här Adrianas dotter och Noas bästa vän men hon kallar mig också mamma och vi räknar henne till våran familj.

Igår fick jag av Noa en tavla, ett nattlinne med text och en krukros. Av Ella fick jag en superfin mugg med tillhörande sked i blått och det värmde mitt hjärta mer än ni kan ana, se de fina bilderna nedan.

Jag vill fortfarande ha en bebis, ett barn ihop med Mattias men smärtan av barnlöshet är inte riktigt lika hemsk längre. Inte som den var innan jag fick in Noa i mitt liv. Det är klart att det gör ont och att längtan finns men som sagt, på något sätt är det inte lika illa.

För ett tag sen började jag med diamondpainting. Väldigt rogivande och stress/ångest hanterande för mig. Jag har gjort 2 små tavlor, har fått hem en superstor som är vårat bröllopsfoto och har även beställt flera små som jag har vid sidan om den stora. Gör även tavlor mot beställning så skriv ett meddelande vid intresse 🙂 Nedan kan ni se de två små som är klara och hur stor den största kommer bli.

Det tar en stund att göra alla tavlorna men jäklar vad kul det är.

Den 11 Juni åker vi till Skövde efter pojkens skolavslutning och stannar tills den 13, med oss hem då är våran nya familjemedlem, Kayla 😍 En renrasig Leonberger från samma uppfödare som jag hade Leya från. Vi är alla väldigt förväntansfulla och längtar. Nedan kan ni se lite bilder på valparna och föräldrarna ♥️

Visst dör man sötdöden lite grann 😍😍

Jag skrev även att det varit dödsfall i familjen och den avlidne är min 30åriga lillebror. Jag orkar faktiskt inte skriva mer om det just nu men det kommer längre fram.

Nog för nu. Jag har dammsugit lägenheten, duschat och skrivit handlingslista. Om ca 1timme hämtar min älskade make upp mig så ska jag iväg på DBT behandling med min enskilde terapeut som jag är varje måndag.

Idag tänkte jag ta upp min otroligt jobbiga ljudkänslighet som blivit överjävlig sista tiden med henne.

Imorgon kommer min barndomsvän och hennes gubbe hit och stannar tills fredag så kommer bli mysiga dagar ♥️♥️

Ha de bra för tillfället så ska jag försöka bli bättre på skrivandet, jag lovar 😋 Glöm ej att trycka följ (prenumerera) så får ni ett mail varje gång jag gör ett inlägg.

Puzz o Kram

Bomullsbröllop 😍

Den 11 Januari var det min o makens bröllopsdag. 1år som gifta ❤️ Vi hade en supermysig kväll när Älsklingen jobbat. Vi lagade räkpasta, dukade fint, tände ljus och tog ett par glas vitt vin till maten. Plutten fick dock julmust ❤️ Jag fick en bukett med superfina rosor av min älskade och en Hollister parfym som doftade såå gott 😋 😍 Älskar mina pojkar så himla mycket.

Det var helt enkelt en supermysig och romantisk bröllopsdag med familjen och när pojken somnat var det vuxenmys för våran del 😋💞

Glöm ej att trycka följ o skriv in eran mailadress så får ni ett mail varje gång jag gör inlägg. Smidigt va? 🙂

Fortsätt också att mata på med frågor om precis vad som helst så jag sen kan göra ett inlägg där jag svarar på alla frågor. Ni får självklart ställa flera frågor var.

Ångest vs Smärta vs Borderline/Bipolär typ 2.

Sista veckorna har varit riktigt tuffa. Jag har haft ångest som är ihållande o inte vill ge sig, inte sån där ytlig, lätt ångest utan en sån som går på djupet. Har ni känt så någon gång? Hjärtat känns som det ska hoppa ur bröstkorgen, halsen drar ihop sig och det känns som jag inte kan andas. Huvudet bultar och illamåendet blir värre och värre.

Små ljud som i vanliga fall bara är normala dagsljud gör mig galen; Vattenkranen som rinner i badrummet, många som pratar på en gång, fläkten i bilen, katten som jamar, radion för högt eller folk som pratar högt. Ja allt möjligt som i vanliga fall inte är några problem. Den konstanta känslan av att inte kunna känna normalt. Antingen är det bra eller åt helvete. Det är ju min borderline som pratar. Att vara överallt och ingenstans samtidigt när jag väl kan röra mig det är det bipolära. Då blir det att jag kör slut på mig så jag knappt kan röra mig dagen efter men jag är inte medveten om det då, jag är uppe i det blå utan att fatta. Tills Mattias säger till mig på skarpen, då kommer tårarna. FUCK!!

Smärtan som jag fått sista halvåret, den i nacken, den får mig att bli galen! Den får mig att få ångest, att jag har konstant huvudvärk, får yrselanfall så jag ramlar och ligger många dagar och skriker av smärta. De har hittat nervförträngningar mellan 3-4  4-5 och 5-6:e rygghalskotorna. Jag har varit hos ortopeden och pratat, berättat hur illa min smärta är, hur jävla ont jag har, att jag dag in o dag ut gråter för jag har ont. Att det går ut i armen, upp i hela nacken o bakhuvudet och att hela min vardag drabbas av yrseln och värken som aldrig släpper helt.

Jag äter smärtlindring för att få vardagen att ens fungera någorlunda. Starka smärtstillande som inte är bra att äta i längden det vet jag o jag förstår läkarnas oro över att jag äter dom men vad fan ska jag göra just nu?! Jag fungerar inte alls så länge smärtan påverkar mig som den gör om jag inte har extra smärtlindring utöver min vanliga som jag ätit sen min första diskråck 2001.

Jag ska dra ner på allt när jag kan få den hjälpen jag behöver för att bli bra. De vet inte om de vill operera pga riskerna. Det är väldigt riskfyllt o farligt att operera nacken och det är jag väl medveten om men jag kan inte leva som jag gör nu! Jag kan inte gå runt med denna smärtan längre, jag orkar inte, jag vill börja försöka leva igen.

Oj detta blev lite rörigt men ni förstår sammanhanget va? Smärtan leder till ångest och ångesten till ökad smärta. Allt är en ond spiral och går hand i hand. Samtidigt kämpar vi för att kunna få tag i en större lägenhet så vi kan börja leva vårat liv som en familj på riktigt och känna att vi faktiskt har ett hem och inte bor i en skolåda som vi gör nu.

Vi har sökt runt 400 lgh snart men det känns helt jävla hopplöst för antingen räcker inte köpoängen eller så räknas inte min sjukpension som inkomst men hade det varit ålderspension hade det räknats (VictoriaPark) De vill inte ge oss någon chans trots att de hjälpt folk vi känner som har socinkomst vilket dom inte heller godkänner säger dom och folk som även har fogden vilket jag inte har.

Jag är absolut inte på något sätt rasistisk eller ser ner på andra men ska jag vara ärlig? Hade jag varit utländsk, knarkare eller alkoholist så hade dom hjälpt oss. Då hade soc hjälpt oss att få lägenhet. Att pojken o jag har diagnoser och att vi mår skit av situationen det är ingen som bryr sig om men de vi känner som fått hjälp trots sämre förutsättningar är just utländska eller narkomaner/alkoholister. Tycker det är konstigt bara.

Vart fan är vi på väg egentligen?! Jag är så trött på att bli särbehandlad för att jag är svensk och INTE har ett beroende. Att jag o sonen har diagnoser o behöver ha en ordentlig lgh är inte tillräckligt ”allvarligt”. Just nu bor jag o maken i vardagsrummet. Vi sover där, äter där, umgås där, gör allt där helt enkelt. Ohållbart i längden men vem bryr sig?

Saknar min familj, mina syskonbarn, bror med familj, min mormor som är den närmsta mamma jag har och min barndomsvän med familj. Här i Karlskrona har jag ”bara” min mans familj. Menar inte att det är så bara men jag som är van att träffa min familj flera ggr i veckan ser dom helt plötsligt kanske 1-2ggr per halvår. Det gör så jävla ont i mig, jag kan känna mig så sjukt ensam ibland trots att jag vet att jag inte är det. Om några dagar får jag dock träffa dom nu ❤️❤️

Min makes familj (nu självklart också min) är underbara, hans föräldrar är de finaste som finns och jag är alltid välkommen dit och jag har ju min egna familj med maken, min bonusson och våra djur som jag älskar över allt annat, men jag tror ni fattar hur jag menar?

Är det bara jag som kan känna såhär ibland? Som att jag är ensam trots att jag är omgiven av massa kärlek och har en man o ”son” som är så jävla underbara som någon kan bli. Shiit alltså. Så mycket tankar, så mycket känslor, så lite förnuft. Min make är min andra halva, mitt ljus i mörkret, min stöttepelare, bästa vän och mannen jag kommer leva sida vid sida med för resten av mitt liv för en sak ska ni veta. Trots att jag ibland har sjukt dåliga dagar där jag när pojken lagt sig släpper på ventilen och gråter (har enbart gråtit av smärta framför honom inte pga ångest för på något sätt tyglar jag det framför honom) så är jag lycklig. Jag har mer bra dagar än dåliga när det gäller psyket, mycket mycket mer, det fysiska med smärtan är inget jag kan styra och det har jag tyvärr dagligen men jag älskar min familj, älskar att vara med dom och att leva. Jag lever livet med glädje även om det ibland är bergodalbana. Var stolta över livet ni har och försök att göra det bästa av det ❤️

Hoppas ni har det bra och glöm inte att ställa massa frågor till mig för än finns inte tillräckligt för att göra ett inlägg om det.

Tryck följ/prenumerera här i bloggen så får ni mejl varje gång jag gör ett nytt inlägg och nu hoppas jag kunna hålla bloggen flytande snart igen. Finns det något speciellt ni vill läsa om? Tänkte framöver ta upp lite angående ivf igen iallafall.

Puzz o Kram på er ❤️

skulls_of_chris (instagramtjejen med ”dödlig” utgång)

Jag hoppas ni förstår att min rubrik inte betyder något illa? Fortsätt läs så förstår ni snart.

SÄG HALLÅ TILL CHRIS ❤️

Denna vackra, trevliga, mystiska kvinnan och det hon gör är vad detta inlägg kommer handla om. Chris är född i Sverige men har Danskt ursprung. Hon är 41år ung och bor med sin familj på landet utanför Norrköping.

Chris tillverkar smycken och tavlor med dödskallar (förstår ni nu dödlig utgång 🙈)

Till våren kommer det även att komma linnen och T-shirts. Jag som är tokig i dödskallar fastnade direkt för hur duktig denna tjejen är på det hon gör. Här kan vi snacka potential och en kvinna som kan komma precis så långt som hon vill. Jag fick möjligheten att göra en kort typ ”intervju” med Chris, awesome!

1. Hur länge har du hållt på att tillverka dödskalle saker och vad fick dig att börja?

Svar; Jag har hållt på ca 2 år. När jag jobbade som väktare blev jag sjukskriven i 2mån. Med en släng av ADHD blev jag extra uttråkad och smycken är min terapi så där började allt.

2. Dina smycken finns även att köpa i butik om jag förstått det rätt, vart då?

Svar; Armbanden säljs på India Piercing i Väla köpcenter, dock har inte halsbanden kommit dit än men allt Chris gör går att beställa via hennes Instagram @skulls_of_chris.

3. Har du någon hemsida?

Svar; Nej den är under uppbyggnad än så länge.

4. Hur ser det ut med kläder, har sett något linne på din Insta?

Svar; Till våren kommer både linnen och t-tröjor komma in med möjligheten att kunna beställa även i stärre storlekar. Priser på kläder vet jag ej än.

5. Vilket material görs smyckena i och vad är priserna ungefär?

Svar; Alla smycken är nickelfria, gjorda av halvädelstenar och görs efter kundens mått. Armbanden ligger på mellan 2-300kr och halsbanden 4-600kr.

6. Hur ser det ut med priser på tavlorna?

Svar; De kommer ligga mellan 5-600kr beroende på mått och innehåll.

Slutliga och sista frågan då Chris. Är din kreativitet bara en hobby, något du gör på fritiden?

Svar; Från början var det enbart en hobby ja men idag är smyckena och tavlorna mer än bara det då det rullar på bra.

Då tackar jag fantastiska fina Chris för att du ville ställa upp och svara på mina frågor.

Här nedan kan ni se bilder på en del av det denna toppen kvinnan har gjort.

Gå in på Instagram och följ henne självklart där 👌

skulls_of_chris

Du fascinerar mig vännen, du ger mig och troligtvis hundratals fler tjejer att våga tro att man kan lyckas med vad man vill, bara man inte ger upp. Det är inte bara män som kan lyckas. 💞

🥰❤️💋😘

Att stå i kvicksand.

Ja det är lite så det känts sista veckan. Som ett totalt mörker med några ljusglimtar här o där (främst min familj då) men annars känns det som att jag sugits ner i ett svart hål.

Jag har ont, ja det har jag jämt men smärtan som är nu är fan helt jävla otrolig. Jag har problem att kissa, måste skriva upp hur mycket jag dricker, när jag dricker och mäta när jag kissar morgon o kväll.

Kul liv va?

Har ingen ordentlig känsel i vänster benet och det försvinner under mig ibland så när det är som värst får jag använda krycka..

Vädret har varit skit, grått o mulet o regnigt o blåsigt, nån dag har varit fint men då har jag haft som ondast så då har jag inte kunnat utnyttja det ändå.

Jag försöker städa och fixa hemma varje dag, lagar mat tills min älskade make kommer hem från jobbet. Skickar plutten till skolan med taxin varje morgon och tar emot honom när han kommer från fritids.

Älskling fixade min cykel idag så jag hoppas det känns något sådär imorgon och är uppehåll så kanske jag iallafall kan ta en cykeltur längst havet, ren o skär medicin för själen men inte lika skönt för kroppen när jag har så ont..

Jag har kommit fram till en plan, en idé som jag ska utveckla och förhoppningsvis kommer ni se mycket av det framöver när jag kommit igång, men först måste jag ta mig ur mörkret.

Vissa dagar känns det mer defenitivt än andra, hur jävla ensam jag är. Ingen tjejkompis jag kan gå ut o ta ett glas vin o äta med eller ha övernattningskväll eller ens umgås med, inte nån. Jag är trött på att alltid vara den som ska höra av mig och sen få förhoppningar o sen blir det inget ä då eller så får man bara ett direkt nej jag orkar/kan inte.

Nej men då får det väl vara då.

Jag har också ont (konstant dygnet runt) och är trött men jag försöker ändå.

Jag får panik över att bo så litet som vi gör. Det funkar väl, har funkat bra men nu börjar det bli jävligt jobbigt. Jag och Mattias äter, sover, umgås och bor i princip i sovrummet, det tar på psyket. Jag vill ha ett ordentligt hem, ett vardagsrum och ett kök, ett sovrum som är just det, sovrum och jag vill att plutten ska få ett eget rum som är mer privat.

I snart 1år har vi sökt nu. Vi kollar blocket, kvalster, hyrenbostad, bostadsagent, bohub, gått igenom alla privata hyresvärdar och allt som går att göra men har ändå inte fått något napp.

Helt sjukt hur svårt det är 😥

Nej just nu känns det inte bra. Eller det känns bra att jag har min familj; Min älskade make, Plutten, våra djur, svärföräldrarna och de som finns här men ändå känns allt åt helvete emellanåt.

Jag vill bara lägga mig ner och skrika!

Imorgon åker Plutten till sin mamma efter handbollsträningen och jag o älskling åker till svärisarna där vi ska spela kort, äta, umgås och sova kvar. På lördag ska vi åka ut en sväng sen blir det hemmamys och på söndag spelar Plutten sin 2:a handbollsmatch 09:45 på Brinova Arena så då ska vi självklart dit och kolla.

Jag är så otroligt ledsen och trasig för att jag inte har några egna biologiska barn, som både min skötare och alla andra säger så beror stor del av hur jag mår att jag har sån sjuk barnlängtan och det gör så jävla ont!! Sitter och kommer på ovanliga och annorlunda barnnamn jag skulle kunna tänka mig o bollar med älakling men vad är vitsen när det inte finns något barn? 😭

Jag hoppas att allt snart vänder för just nu känns det som att jag står i kvicksand och jag sjunker..

Iväg på Kalas 🎊

Nu är jag och familjen på väg till svärmor o svärfar där släkten ska äta middag och fira svärmor som fyllde 71år i veckan 🥰

Jag, maken och plutten ska sova kvar där sen så blir en kväll med svärföräldrarna sen, heelt underbart! Jag har verkligen världens bästa svärföräldrar. Dom har tagit in mig i familjen med öppna armar, finns alltid här för oss, för familjen och för mig.

Jag kan prata med dom om allt, vi skämtar om de mesta och man behöver aldrig tänka sig för vad man säger eller hur man beter sig för dom älskar villkorslöst. Jag älskar dom verkligen, önskar att jag hade haft så underbara föräldrar och jag ser fram emot dagen när jag o Mattias förhoppningsvis kan få barn tillsammans genom ivf så mitt barn får så underbara farföräldrar 🥰

Du ser ju inte sjuk ut? Att leva med dolda sjukdomar är svårt.

Ja det är så jag känner. Att leva med psykisk ohälsa är något som är väldigt tufft. Att på det ha kroniska nervsjukdomar gör saken ännu värre.

Hur många ggr får man egentligen höra att; Du ser ju inte sjuk ut? Vad är det för fel på dig eller Du som är så ung o krämplös varför jobbar inte du?

Ja jag kanske ser frisk och bekymmerslös ut men jag är allt utöver det. För det första har jag mina diskbråcksoperationer och diskbråcket som inte kan opereras och även nervförträngningarna i nacken som påverkar mitt liv i hög grad. Nackproblemen gör att jag konstant har huvudvärk, vänsterarmen domnar och sticker hela tiden och jag tappar känseln och har superont i skov.

Ryggen ska vi inte prata om. Dessa problemen har satt sig även på blåsan så jag har stora problem att tömma mig när jag ska kissa. Jag kan få sitta på toa 40min ibland för att jag bara kan få ut några droppar åt gången men känner att jag verkligen behöver kissa. Ofta tror ju många att man sitter o skiter men nej, jag kan helt enkelt inte kissa.

Detta har gjort att jag måånga ggr fått åka in på sjukhus o tappas med kateter och även lagts in pga mängden urin i blåsan. Som mest hade jag drygt 2000ml i blåsan (!)

Ja ni läste rätt, 2 l urin. När man har över 300ml brukar man börja bli kissnödig men inte jag :/ När man kommer upp i så stora mängder är det farligt och risken finns att blåsan sprängs. Därför måste man läggas in med kateter i ett antal dagar, ibland veckor (beroende på mängden urin) med kateter för att blåsan ska kunna få chans att dra ihop sig igen.

Förutom det har jag smärtan, en smärta som jag lärt mig att leva med men som vissa dagar är outhärdlig. Jag får ta smärtlindring dagligen för att fungera och det har jag gjort sen jag var 18år. Vissa dagar får jag ta extra starka när smärtan är som värst och jag önskar att allt bara kunde försvinna.

Jag är bipolär typ 2 o har borderline och där snackar vi verkligen osynliga symptom för jag kan inte säga att det är sjukdomar, det är ju en diagnos jag har, inte en sjukdom.

Ångest, depressioner, panikattacker och en konstant känsla av stress. Sömnsvårigheter som heter duga och oro i kroppen nästan jämt. En känsla av att inte duga, att vara värdelös och bara vara i vägen. Att jag är ett problem för alla och inget positivt tillför är inget ovanligt att jag känner även om jag när jag är i ett ”friskt” tillstånd vet att det inte är sant.

Social fobi, svårt att träffa människor. Folksamlingar och att sitta i grupp är en mardröm för mig. Jag jobbar på det men det är sjukt svårt.

Jag kan ena stunden vara glad för att i nästa sekund börja gråta okontrollerat utan att veta varför. Antagligen handlar det om att jag bär allt inom mig och lagrar tills det rinner över. För detta tar jag ångestdämpande vid behov.

Jag håller ihop bland folk, framför barnen och ofta även inför min man. Det är dock något jag försöker bli bättre på, att kunna visa mina känslor och prata om hur jag mår med Mattias. Misstolka mig rätt, jag och Mattias pratar om allt men jag är sån att jag vill helst inte lägga allt hur jag mår o känner på min partner, trots att M ber om det men jag har lovat honom att jag ska försöka bli bättre.

Jag är hypomanisk.

Vet ni vad det innebär? Jag kan bli som en duracellkanin när jag får ett hypomaniskt skov. Jag ska göra tusen saker samtidigt och påbörjar massa olika projekt men blir sällan klar, springer som en yr höna hit och dit och bara fixar tills M kramar om mig o säger att jag måste lugna ner mig. När han fått mig att ”landa” så blir jag ledsen. Jag är så uppe i mig själv så jag vet inte att jag är i den fasen förrän jag går ur den.

Jag blir euforisk och tror gott om alla.

Jag kan gå runt o bara le och leva i ett lyckorus och skratta åt allt (även i situationer som det inte alls är passande) o känna att allt går min väg, tror tyvärr nästan alltid det bästa om folk till motsatsen är bevisad vilket gör att jag många ggr blivit rejält sårad.

Jag är en riktigt snäll människa men inte om andra jävlas med mig, mina vänner eller min familj. Då blir jag hemsk. Speciellt om det gäller mina vänner och min familj. Dom betyder allt för mig och jag hatar att se när dom far illa.

Jag är sexberoende. Japp så är det, jag är beroende av sex, finns inget som heter för mycket eller för ofta i min värld. Men jag lider inte av det och det gör inte heller Mattias. Detta har jag fått förklarat för mig också är en av sakerna som tillhör min diagnos men va fan, jag älskar det och det gör även min underbara make.

Nu vet ni lite mer om mig, känner ni igen er och undrar över något så är det bara att höra av er ❤️ Jag gör mitt bästa varje dag, kämpar så gott jag kan. Jag kanske inte är snabb men jag gör det i min takt.

Cooking Husband o Polisbesök.

I lördags förmiddag var vi hos svärföräldrarna och drack kaffe och åt frukost/lunch sen var vi ute och gick sen åkte vi hem. På kvällen lagade min älskade make maten. Fläskfilé med en sås av färskost vitlök och grädde, stekta champinjoner, klyftpotatis till och en tomat o löksallad 🥰

Kvällen tillbringade vi med våra kissar o vovven och bara njöt av vår egentid tillsammans.

Igår hämtade vi hem plutten igen och mös med honom och idag har vi plockat lite hemma, varit hos polisen, hämtat ut medicin , lagat mat och planerat veckan lite. Älsklings nya körkort har även kommit 🥰

Imorgon är det Skjutträning igen på kvällen och fortsätta med städning här hemma.

Jag ska även kl 13 till VUP för att testa NADA för första gången, detta kommer sen fortsätta varje tisdag samma tid. Är väldigt nervös eftersom jag är nålrädd och har problem att sitta i grupp och NADA innefattar båda, det är en gruppbehandling.

För er som inte vet vad det är så är det öronakupunktur som kan hjälpa till att förenkla vardagen om det funkar bra. Ångest, sömn, smärta, depressioner, nikotinavvänjning och mycket annat kan hjälpas med detta beroende på punkter i öronen som behandlas.

Jag hoppas på det bästa ❤️

Huggen i Ryggen.

Igår rann det över totalt. Som de flesta vet är jag bipolär typ 2 och har borderline. Detta betyder att jag lagrar på mig saker, jag blir irriterad lätt men krävs mycket för att jag ska bli arg.

Dock när jag blir ledsen eller arg finns liksom inget mittemellan, antingen är det svart eller vitt.

Stor skillnad när det kommer till barn men när det handlar om vuxna människor pratar jag om då.

Igår hade jag inte sovit på ett och ett halvt dygn och var trött och hade dessutom lite ångest. Droppen var när jag fick veta en massa skit som sägs om mig som inte stämmer! Pojken var i skolan så jag kunde släppa på allt.

Jag var så arg så jag började gråta okontrollerat och hade ren panik. Mattias låg och höll om mig och tröstade mig men jag kunde liksom inte sluta gråta, allt kom fram som varit det sista och jag var otröstlig ett bra tag, som tur är så vet min älskade make hur han ska kunna lugna ner mig så tillslut somnade jag i hans famn på kvällen med Gizmo klistrad vid min sida ❤️ Det är sjukt hur väl djur känner när man inte mår bra.

Har funnits där och finns för alla jämt, människor ber MIG om råd när det kommer till mycket saker sen får jag veta att dom snackat skit om mig och ljugit om en massa saker.

Dessutom kom vi ut till bilen igår morse och fick se att någon hade repat hela förarsidan med en nyckel (svårt att lista ut vem det är)

Så det blev helt enkelt för mycket när vi väl hade kommit hem och jag slappnade av!

Om folk vill snacka kan väl dom fega asen iallafall ha stake nog att säga det rakt till mig och dessutom inte hålla på o ljuga o hitta på saker som dessutom är förtal så detta kommer tas vidare nu..

Sån jävla tur att jag har min familj o mina vänner som jag vet vart jag har och som vet hur det verkligen ligger till och funkar ❤️

Patetiskt att vissa ”vuxna” människor beter sig som små bebisar när dom först ber en om råd om saker dom mycket väl borde veta eller ta reda på själva sen snackar skit och ljuger efter jag hjälpt dom.

VÄX UPP!