Att leva med psykisk ohälsa är som att leva tusentals olika liv samtidigt.

Idag är en sån dag som jag är som en trasig bergodalbana. Skrattat, myst, känt kärlek.. visst låter det bra så långt? Sen öppnade sig det svarta hålet.. jag gråter, skriker, hatar mig själv, saknar min döda lillebror, känner mig ensam trots min man och bonusson, tänker på att jag inte kan få barn naturligt, vill jag ens ha barn? Ja! Nej!

Skit är det inte lite skitigt på golvet? Det är en fläck på rutan. Fan vad hundhår det är överallt så jävla tröttsamt, åhh vad skulle jag göra utan mina djur, kramas och blöter ner deras päls med mina tårar. Jag borde starta nåt eget projekt med något jag gillar. Vad gillar jag då? Äh, har redan tusen projekt oavklarade, jag orkar inte. Behöver ta medicinen, tog jag medicinen? Gråter igen. Varför finns jag? Saknar min mormor. Saknar mina vänner. Stänger av ljudet på mobilen för vill inte prata med någon.. varför hör ingen av sig, varför bryr sig ingen? Varför låter inte alla bara mig vara ifred och slutar tjata??

Stick härifrån jag vill inte ha er här, hallå vart går alla, varför lämnar ni mig? Behöver klippa klorna på hundarna, golvet behöver torkas, fan vad ont jag har, känns som jag ska gå av. Undra om jag skulle ut o gå lite? Baka kanske? Nej jag städar. Bänken är skitig, skåpena har nån fläck här och där, jävlar vilken oordning det överallt. Kanske skulle sortera mina kläder? Börjar störttjura igen, inget hänger i ordning, hittar ingenting. Får svårt att andas, ångestattacken slår till som en batong i huvudet. Börjar skaka, känner mig yr, kraften i kroppen tar slut.

Jag bara står där i min katastrofala walk in closet när min man kommer. Han ser direkt att jag är manisk och har ramlat över kanten, han håller om mig, hårt. Pussar mig på huvudet, smeker min rygg. Lyfter upp min haka och torkar mina tårar som rinner längst kinderna. Kysser mig. Leder mig till sängen och hjälper mig ner i den, klockan är 3 på natten men jag är inte ett dugg trött.


Jag försöker knuffa undan honom, jag vill vara ensam, ifred, vill inte att någon rör vid mig, får panik igen men för Mattias kan jag inte låtsas eller bara vara elak så han ska strunta i mig
Han vet vad jag behöver, vad jag egentligen vill. Att han aldrig ska släppa taget, att han ska hålla om mig tills jag är lugn igen. Han fortsätter hålla trots mina ansträngningar att ta mig ur hans grepp. Hur lång tid vet jag inte men jag känner hur jag börjar andas normalt igen, hur tröttheten kommer ikapp alla timmar jag varit vaken och igång och känslan av tryggheten hos min man får mig tillslut att somna i hans famn.

Min trygghet, min familj, min andra halva. Mattias och Noa är den största tryggheten jag har och utan dom och de andra i min närhet hade jag aldrig klarat detta ❣️

Ni Som följt/följer mig vet att jag lever med Borderline och är Bipolär typ 2. Båda diagnoserna är väldigt jobbiga ensamma som dom är, tänk er då hur dom är tillsammans. Jag fick diagnoserna när jag var 18år (20år sen nu) och läser om dom, kolla på filmer, går i terapi, allt ni kan tänka er. Jag har lärt mig att hantera det bättre o bättre men ibland kraschar jag bara. Jag kan dölja det, hålla det inne framför andra, speciellt pojken men för någon som verkligen känner mig, som min älskade make Mattias går det inte. Han ser när jag får skov före jag själv vet att det är på väg.. Mina diagnoser innebär flera olika diagnoser i diagnoserna så det är svårt att förklara allt jag lider av.

Dock kan jag förklara lite vad som är vanligt. Social Fobi (✓) Agorafobi (✓) Ångest (✓) Depressioner (✓) Psykoser, olika manier (i mitt fall hypomani) missbruk (behöver inte bara just alkohol eller droger utan shopping, sexmissbruk (som i mitt fall) Raseriutbrott (✓) Plötsliga gråtattacker (✓) Dålig självkänsla (✓) och mycket mer än så.

Vill ni veta mer får ni helt enkelt ställa frågor i kommentarsfältet så svarar jag på allt när det finns tillräckligt många frågor om just detta.

Dags för mig att försöka varva ner. Det var alltså natten tills idag jag hade det såhär och idag är inte jättebra heller men ska försöka vila istället för att hajpa upp mig.

💯💯💯 Ni som inte redan gör det, följ min blogg så får ni mail varje gång jag gör ett nytt inlägg. Dela den gärna och SNÄLLA NI, ställ lite frågor och uppmuntra till vad ni vill läsa om så blir det lättare för mig 💯💯💯

Nedan följer lite bilder på en del av städningen som gjordes igår.

PS; På måndag börjar jag läsa Psykologi 1 genom NTI skolan på distans och det är något jag ser fram emot 😍❣️

”Lägg av, ryck upp dig. Vadå psykiskt sjuk, du ser ju ut som vanligt? Alla kan ha en dålig dag, du tror väl inte du är den enda?”

Igår hände något. Jag vet inte hur jag ska förklara för jag vet knappt själv vem jag är. Jag har pendlat mellan darrningar, tårar, ilska, tomhet, sett mig själv ”zoona ut” Hur ska jag förklara? Jag har sett mig själv precis som jag stått bredvid utan att kunna göra något.

Du tittar på mig, men SER du mig?

Du tittar på mig och tycker jag ser ut som vanligt. Jag ler ofta, hälsar glatt och pratar på. Du har fått höra att jag är ”sjuk”. Vad är det för fel på henne tänker du? Ser du min huvudvärk, de konstanta myrkrypningarna i mina ben? Ser du kramperna som jag försöker dölja genom att bita ihop? Ser du yrseln som gör mig rädd att svimma framför dig, ångesten över att träffa nya människor, vara bland mycket folk, att inte kunna andas ordentligt? Ser du min rädsla över att inte vara omtyckt av dig, att inte höra hemma? Ser du hur rädd jag är att du ska få veta hur jag växt upp, vad jag gått igenom? Nej det gör du inte för jag är riktigt riktigt duktig på EN sak. Riktigt duktig på att inte låta någon se tårarna som konstant bränner bakom mina ögonlock och får mig att stänga av min själ från omvärlden, Riktigt duktig på att inte låta någon se tårarna som konstant bränner bakom mina ögonlock och får mig att stänga av min själ från omvärlden, riktigt duktig på att inte finnas, duktig på att inte bli sedd. Jag märker hur du kollar på mig, med du SER mig inte, du kollar rakt igenom mig. Jag känner dina blickar, dina iskalla ögon som tittar hatiskt på mig. Egentligen tittar dom inte på mig, de ser inte mig som individ, du och dina ögon ser mig som onödigt befinnande, någon som inte borde existera..

Du ser ju inte sjuk ut? Att leva med dolda sjukdomar är svårt.

Ja det är så jag känner. Att leva med psykisk ohälsa är något som är väldigt tufft. Att på det ha kroniska nervsjukdomar gör saken ännu värre.

Hur många ggr får man egentligen höra att; Du ser ju inte sjuk ut? Vad är det för fel på dig eller Du som är så ung o krämplös varför jobbar inte du?

Ja jag kanske ser frisk och bekymmerslös ut men jag är allt utöver det. För det första har jag mina diskbråcksoperationer och diskbråcket som inte kan opereras och även nervförträngningarna i nacken som påverkar mitt liv i hög grad. Nackproblemen gör att jag konstant har huvudvärk, vänsterarmen domnar och sticker hela tiden och jag tappar känseln och har superont i skov.

Ryggen ska vi inte prata om. Dessa problemen har satt sig även på blåsan så jag har stora problem att tömma mig när jag ska kissa. Jag kan få sitta på toa 40min ibland för att jag bara kan få ut några droppar åt gången men känner att jag verkligen behöver kissa. Ofta tror ju många att man sitter o skiter men nej, jag kan helt enkelt inte kissa.

Detta har gjort att jag måånga ggr fått åka in på sjukhus o tappas med kateter och även lagts in pga mängden urin i blåsan. Som mest hade jag drygt 2000ml i blåsan (!)

Ja ni läste rätt, 2 l urin. När man har över 300ml brukar man börja bli kissnödig men inte jag :/ När man kommer upp i så stora mängder är det farligt och risken finns att blåsan sprängs. Därför måste man läggas in med kateter i ett antal dagar, ibland veckor (beroende på mängden urin) med kateter för att blåsan ska kunna få chans att dra ihop sig igen.

Förutom det har jag smärtan, en smärta som jag lärt mig att leva med men som vissa dagar är outhärdlig. Jag får ta smärtlindring dagligen för att fungera och det har jag gjort sen jag var 18år. Vissa dagar får jag ta extra starka när smärtan är som värst och jag önskar att allt bara kunde försvinna.

Jag är bipolär typ 2 o har borderline och där snackar vi verkligen osynliga symptom för jag kan inte säga att det är sjukdomar, det är ju en diagnos jag har, inte en sjukdom.

Ångest, depressioner, panikattacker och en konstant känsla av stress. Sömnsvårigheter som heter duga och oro i kroppen nästan jämt. En känsla av att inte duga, att vara värdelös och bara vara i vägen. Att jag är ett problem för alla och inget positivt tillför är inget ovanligt att jag känner även om jag när jag är i ett ”friskt” tillstånd vet att det inte är sant.

Social fobi, svårt att träffa människor. Folksamlingar och att sitta i grupp är en mardröm för mig. Jag jobbar på det men det är sjukt svårt.

Jag kan ena stunden vara glad för att i nästa sekund börja gråta okontrollerat utan att veta varför. Antagligen handlar det om att jag bär allt inom mig och lagrar tills det rinner över. För detta tar jag ångestdämpande vid behov.

Jag håller ihop bland folk, framför barnen och ofta även inför min man. Det är dock något jag försöker bli bättre på, att kunna visa mina känslor och prata om hur jag mår med Mattias. Misstolka mig rätt, jag och Mattias pratar om allt men jag är sån att jag vill helst inte lägga allt hur jag mår o känner på min partner, trots att M ber om det men jag har lovat honom att jag ska försöka bli bättre.

Jag är hypomanisk.

Vet ni vad det innebär? Jag kan bli som en duracellkanin när jag får ett hypomaniskt skov. Jag ska göra tusen saker samtidigt och påbörjar massa olika projekt men blir sällan klar, springer som en yr höna hit och dit och bara fixar tills M kramar om mig o säger att jag måste lugna ner mig. När han fått mig att ”landa” så blir jag ledsen. Jag är så uppe i mig själv så jag vet inte att jag är i den fasen förrän jag går ur den.

Jag blir euforisk och tror gott om alla.

Jag kan gå runt o bara le och leva i ett lyckorus och skratta åt allt (även i situationer som det inte alls är passande) o känna att allt går min väg, tror tyvärr nästan alltid det bästa om folk till motsatsen är bevisad vilket gör att jag många ggr blivit rejält sårad.

Jag är en riktigt snäll människa men inte om andra jävlas med mig, mina vänner eller min familj. Då blir jag hemsk. Speciellt om det gäller mina vänner och min familj. Dom betyder allt för mig och jag hatar att se när dom far illa.

Jag är sexberoende. Japp så är det, jag är beroende av sex, finns inget som heter för mycket eller för ofta i min värld. Men jag lider inte av det och det gör inte heller Mattias. Detta har jag fått förklarat för mig också är en av sakerna som tillhör min diagnos men va fan, jag älskar det och det gör även min underbara make.

Nu vet ni lite mer om mig, känner ni igen er och undrar över något så är det bara att höra av er ❤️ Jag gör mitt bästa varje dag, kämpar så gott jag kan. Jag kanske inte är snabb men jag gör det i min takt.

Att se frisk ut men vara sjuk.

Det är svårt att leva med ”osynliga” diagnoser. Jag är som många vet bipolär typ 2 o har borderline. Har även fått diagnosen PTSD nu och min underbara skötare här på Psyk i Karlskrona har även planer för mig. Först vill hon att jag regelbundet förutom henne ska träffa en trauma psykolog, jag har motvilligt (pga min nålfobi) gått med på att testa akupunktur i öronen och till hösten blir det ljusterapi.

Utöver det självklart vanlig samtalsterapi och alternativa åtgärder. Det syns inte på mig varje gång jag mår dåligt för jag stänger in det, sluter mig som en bok men tro mig, inombords gör det destu ondare.

Jag flyttade från Skövde och det var det största, jobbigaste men även bästa beslutet jag tagit. Jag blev tillsammans med min bästa killkompis sen långt tillbaka och började må mycket bättre bara av att komma från staden där så mycket minnen börjat göra sig påminda.

Jag hatar att det är så långt till mina syskonbarn, mormor (mamma för mig) de få vännerna jag hade och mina syskon men för en gångs skull tänkte jag på mig själv.

Jag älskar mitt liv ihop med Mattias som nästa år även blir min man, hans yngsta son Noa som fyller 11år i dec och bor med oss på heltid (mamma varannan helg) och äldsta pojken André som vi tyvärr inte ser så mycket av, han fyller 18 år nästa år och bor hos sin mamma.

Jag har världens underbaraste svärföräldrar som ALLTID finns här för oss, våra två katter Dino o Rut och självklart min pälskling Gizmo.

Jag o älskling är ute o går o cyklar mkt på dagarna, myser, spelar spel och umgås med pojken. Städar, lagar mat och gör allt tillsammans, t.o.m gymmar.

Har fått en del nya vänner, inte många men det är så jag själv valt att ha det.

Sista tiden har jag dock inte mått så bra, alla minnen går som en karusell i huvudet och jag drömmer mardrömmar varje dag. Gråter, haft panikångest och varit deprimerad. Hade det inte varit för Mattias, Noa och de närmsta runtomkring så vet jag inte hur jag hade klarat allt.

Men vet ni vad det värsta att höra när man säger att man inte mår så bra och kanske inte orkar är?

Men du ser ju inte sjuk ut?

Nej det kanske jag inte gör men många diagnoser syns inte fast kan ändå vara de hemskaste. Testa en dag i mitt liv när jag har det som värst; Paranoia, ångestattacker, depressioner, social fobi etc etc..

Något jag dock är noga med är att försöka att aldrig visa det inför pojken när det är som värst, istället går jag ut o går eller stänger in mig i sovrummet.. Han har sett mig ledsen, ja det har han, men både jag o Mattias har varit noga med att förklara för Noa att liksom han har en diagnos (ADHD) så har jag också det och ibland blir jag ledsen men han förstår verkligen när vi förklarar o säger att dom ska vara extra snälla mot mig och det är så skönt.

En kväll när vi var ute och åkte såg jag att någon skrivit på marken så jag bad M stanna och det kändes så skönt att läsa den texten;

Hoppas ni alla fått en bra start på veckan ❤️