Livet är orättvist. Alla behandlas på olika sätt och är med om olika trauman men ändå så är det ALLTID en viss grupp som det alltid är mer synd om än andra..
Jag börjar med gruppen vi läser om överallt. Nyheter, tidningar, sociala medier. Den gruppen som ledsamt nog förlorat eller blivit av mer ett eller flera barn.
Jag är ingen elak människa eller en kvinna som tycker att det är mer synd om mig än andra. Däremot kan jag känna att det ofta är tvärtom. Vi läser eller hör om föräldrar som förlorat ett barn. Antingen i magen eller efter födseln. Fy fan säger jag, det gör så ont i mig, JAG sörjer med er. Det jobbigaste är att ingen av er som förlorar ett änglabarn förstår hur det känns för oss som både förlorar ett barn och sen får reda på att vi inte kan få flera barn naturligt. Ni säger att vi kan ju bara adoptera eller göra en ivf men ni förstår verkligen inte processen. Varken hur det känns fysiskt eller psykiskt. Jag skulle ju kunna säga att ni kan ju ”bara skaffa ett barn till” Jag menar inget illa, inget ironiskt eller hemskt men ni förstår inte hur vi har det.
Jag ska berätta om vad som hände med mig. Jag var gravid. 5:e månaden och fick kramper i magen, trodde jag skulle dö. Min dåvarande make följde med mig in till akuten i Skövde där jag bodde då. En kvinnlig läkare kom in, gjorde ultraljud och sa sen att jag var tvungen till operationen då jag blödde i buken. Dom körde ner mig snabbt, sövde mig och när jag vaknade såg alla rätt molokna ut. Det var ett utomkvedshavandeskap, mitt barn hade växt på ena äggledaren och de var tvungna att operera bort det.
Efter så många år med barnlängtan och sen förlora det och dessutom 50 % mindre chans att kunna få barn så bröt jag ihop. De pratade med mig, sa att jag fortf hade en äggledare så chansen var inte borta och att det skulle troligen gå bra. Trots tårarna och paniken inom mig så hoppades jag.
Vi åkte hem. det gick några månader och jag plussade på ett graviditetstest igen. Jag var så himla glad. Några månader till gick och samma smärta i magen kom. FAN!!
In till sjukhuset och snabbt upp i en gynstol och ultraljud och undersökning igen.
Läkaren tittade på mig med tårar i ögonen. Linda, sa hon. Det ser inte bra ut men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du ska ha kvar den sista äggledaren. Vi måste skynda.
Ner till operation o de sövde mig, min exman satt bredvid. När jag vaknade gjorde det ont. Det första jag såg när jag öppnade ögonen var tårarna i min mans ögon.
Jag är ledsen Linda, sa läkaren, vi var tvungna att ta bort den sista ledaren också. Barnet växte på den och hade vi skrapat hade det kunnat leda till infektion.
JAG DOG INOMBORDS. Min chans att få barn var borta. Vad fan var mitt problem?
Jag åkte hem efter några dagar och några månader senare gjorde jag en IVF i Gbg. Alltså en provrörsbefruktning. Ett ägg uttag, 2 insättningar totalt. Båda ledde till missfall.
Jag grät, jag skrek! Psyket kraschade och jag orkade ingenting. Jag gav upp.
Jag och min exman ( tillsammans sen drygt 11år tillbaka gick isär) och jag flyttade till min bästa killkompis 35mil bort i Karlskrona. Vi blev ett par. Gifte oss 11/1 2020. Han hade 2 barn sen innan, en på 18år och en på 12år som bor hos oss i princip på heltid. Han är hos sin mamma varannan helg, när han vill. Han är som min riktiga son, kallar mig mamma. Vi älskar varandra.
Jag vill fortf ha barn men längtan är inte lika hemsk. Däremot är känslan av att de som ”förlorar ett barn” alltid får mer uppmärksamhet än oss som både förlorar och inte kan få.
VARFÖR????
Jag tror det finns fler som känner som jag? Skriv gärna, bolla med mig, ställ frågor.
ALLA människor förtjänar att kunna få ett barn, inte bara vissa av oss.
<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3
***Lindas "Annorlunda" liv*** 