En fasad kan vara både bra o påfrestande. Vill testa ett Rageroom!

Publicerad den av Linda

Regn regn och ännu mer regn. Typ 2 dagar med snö som nu regnat bort inatt igen och himlen har öppnat sig så regnet bara öser ner.

Jag tycker visserligen det är skönt när snön försvann då jag är så jävla frusen och smärtan i ryggen blir värre av kyla men nackdelen med regnet och den dystra, gråa miljön gör att man blir ännu mer deprimerad.

Den som aldrig någonsin har haft ångest, svåra depressioner m.m har väldigt svårt att sätta sig in i hur man faktiskt kan må. Trots familj o nära o kära runtomkring så kan man känna sig så himla ensam, korkat eller hur? Kan inte ens förklara varför själv men ibland känns det bara så.

Folk förstår inte heller hur utmattande och jobbigt det är att hålla uppe skenet när man egentligen inombords bara vill skrika. Man ler, svarar att allt är ok och håller upp en fasad, när man inombords känner att man ibland står vid kantens ruin och knappt orkar andas utan smärtan i bröstet men inte vill göra dom man älskar oroliga.

Jag har blivit väldigt bra på det, att hålla skenet uppe och inte låta min son eller vänner se när det känns som värst, men sen ibland när jag blir ensam eller är hos min terapeut kommer tårarna, ilskan och känslan av otillräcklighet eller att det känns som man aldrig gör något rätt.

För ett tag sen fick jag höra talas om att det finns ett Rage room i Malmö. Du får utrustning och får välja slägga eller liknande. Sen väljer du en rumsmiljö, antingen kontorsmiljö eller hemmamiljö och får i 12-15min slå sönder allt som finns i rummet. Jag tyckte det lät intressant och ska absolut planera in det framöver någon gång då jag tror att det kan göra att man blir av med lite ilska, iallafall för ett tag framöver.

Idag är en rätt okej dag, väldigt ont men annars känner jag mig helt okej.

Snart kommer min älskade vän hit och ska sova här så blir filmmys och ikväll ska vi laga saffranslax med potatis till middag ❤️

Just nu ligger jag i sängen och myser med vovvarna, kollar ett avsnitt på Gossip Girl och väntar på att min älskade make ska komma från affären och då även har hämtat min tjejkompis.

Sonen har haft en kompis här inatt så dom har kollat film, spelat Xbox, umgåtts och ätit godis o myst. Kompisen är fortfarande kvar o ska väl hem om ca 1timme då hans underbara mamma hämtar honom ❤️

Ha en bra fortsatt dag och ta hand om er och dom ni älskar ❤️❤️

Snälla lillebror kom tillbaka!! Du saknas mig!!

Publicerad den av Linda

Så mycket att skriva om, så mkt känslor och skit och ingen aning om vart jag borde börja.. Andas Linda, andas..

Jag börjar skriva till dig Christoffer. Min älskade lillebror som inte längre finns i livet. 8mån har gått och trots hur vi slets ifrån varandra och orden vi sa, att det hade gått nästan 2år när jag fick veta att du var försvunnen och 3v senare hittad död och faktumet HUR jag fick veta, allt gör så förbannat ont!

Den 23/11, bara några dagar sen, skulle du fyllt 31år. Du hade ju bara börjat leva. 3barn och en sambo som jag aldrig ens träffat efterlämnade du. På din födelsedag grät jag så mycket så jag fick nästan ingen luft. Jag kippade efter andan flera ggr och jag skrek, och undrade vad fan som är rättvist med detta?!

Det är du Christoffer. Vet inte exakt hur gammal du var men dina söner har varit kopior av dig. Kortet är taget på dagis och jag har det alltid med mig, du måste vara nära mig. Jag kan inte förlora dig igen..

Ibland när jag mår som sämst så ser jag dig sitta på sängkanten och le mot mig, säga att allt är okej. Att du förlåter mig. När det är allra värst och jag ligger i sängen och bara bölar så känner jag din hand stryka bort håret ur min panna och sen säger du att allt kommer bli bra och du kommer aldrig lämna min sida även om jag inte ser dig..

Jag fick veta att du var försvunnen genom din sambo i en grupp på fb. På Facebook! Jag kände inte Natasha och har bara pratat med henne några ggr efter det men hon verkar trevlig.

Du har levt ett liv som många tar avstånd från,det var därför vi inte hade någon kontakt, men jag tror verkligen att du försökte förbättra dig. Du försökte bygga upp ditt liv igen men du hann aldrig få chansen, det gick för fort.

FAN lillebror. Jag vill ha dig här, jag vill krama dig, hålla om dig och säga att jag älskar dig.

SNÄLLA KOM TILLBAKA TILL MIG ❤️

Hur kommer man över detta, hur slutar man gråta, minnas och se alla lyckliga stunder? Och hur fan raderar man mörkret?? Allt hemskt och elakt jag sa, som du sa, som vi sa under åren. Jag önskar vi bara kunde radera allt och sätta oss ner och prata minnen och ha kul tillsammans

Jag önskar att du hade fått träffa min familj. Min make och min bonusson Noa. Han har kommit upp i den åldern nu så han har börjat fråga och undra. Jag vet inte vad jag ska svara lillebror. Varför var någon elak mot dig? Varför dog du? Varför fick inte han träffa sin morbror innan du dog? Ja du läste rätt, han kallar mig mamma och pratar om dig som sin morbror.

Kan du tänka dig Christoffer. Jag kan ju inte få barn naturligt och som från ovan kom Mattias och Noa in i mitt liv, mannen i mitt liv och min son. Mattias har frågat med, hur du var, vem du var o.sv.

Jag har visat bilder från när du var ledsen, från din student och de mesta jag har på dig vilket är en jäkla massa.

ÄLSKAR DIG. SOM VÅRA MATCHANDE TATUERINGAR SÄGER;

We live together (min) och We die together (din)

Vi gjorde dom i ett syfte, att visa att vi hör ihop och lever för varandra men lillebror, det är inte min tur än. När det är min tur att lämna denna jorden så kommer jag o letar reda på dig, jag lovar ❤️❣️

TE AMO MI AMOR ♥️

Att se frisk ut men vara sjuk.

Publicerad den av Linda

Det är svårt att leva med ”osynliga” diagnoser. Jag är som många vet bipolär typ 2 o har borderline. Har även fått diagnosen PTSD nu och min underbara skötare här på Psyk i Karlskrona har även planer för mig. Först vill hon att jag regelbundet förutom henne ska träffa en trauma psykolog, jag har motvilligt (pga min nålfobi) gått med på att testa akupunktur i öronen och till hösten blir det ljusterapi.

Utöver det självklart vanlig samtalsterapi och alternativa åtgärder. Det syns inte på mig varje gång jag mår dåligt för jag stänger in det, sluter mig som en bok men tro mig, inombords gör det destu ondare.

Jag flyttade från Skövde och det var det största, jobbigaste men även bästa beslutet jag tagit. Jag blev tillsammans med min bästa killkompis sen långt tillbaka och började må mycket bättre bara av att komma från staden där så mycket minnen börjat göra sig påminda.

Jag hatar att det är så långt till mina syskonbarn, mormor (mamma för mig) de få vännerna jag hade och mina syskon men för en gångs skull tänkte jag på mig själv.

Jag älskar mitt liv ihop med Mattias som nästa år även blir min man, hans yngsta son Noa som fyller 11år i dec och bor med oss på heltid (mamma varannan helg) och äldsta pojken André som vi tyvärr inte ser så mycket av, han fyller 18 år nästa år och bor hos sin mamma.

Jag har världens underbaraste svärföräldrar som ALLTID finns här för oss, våra två katter Dino o Rut och självklart min pälskling Gizmo.

Jag o älskling är ute o går o cyklar mkt på dagarna, myser, spelar spel och umgås med pojken. Städar, lagar mat och gör allt tillsammans, t.o.m gymmar.

Har fått en del nya vänner, inte många men det är så jag själv valt att ha det.

Sista tiden har jag dock inte mått så bra, alla minnen går som en karusell i huvudet och jag drömmer mardrömmar varje dag. Gråter, haft panikångest och varit deprimerad. Hade det inte varit för Mattias, Noa och de närmsta runtomkring så vet jag inte hur jag hade klarat allt.

Men vet ni vad det värsta att höra när man säger att man inte mår så bra och kanske inte orkar är?

Men du ser ju inte sjuk ut?

Nej det kanske jag inte gör men många diagnoser syns inte fast kan ändå vara de hemskaste. Testa en dag i mitt liv när jag har det som värst; Paranoia, ångestattacker, depressioner, social fobi etc etc..

Något jag dock är noga med är att försöka att aldrig visa det inför pojken när det är som värst, istället går jag ut o går eller stänger in mig i sovrummet.. Han har sett mig ledsen, ja det har han, men både jag o Mattias har varit noga med att förklara för Noa att liksom han har en diagnos (ADHD) så har jag också det och ibland blir jag ledsen men han förstår verkligen när vi förklarar o säger att dom ska vara extra snälla mot mig och det är så skönt.

En kväll när vi var ute och åkte såg jag att någon skrivit på marken så jag bad M stanna och det kändes så skönt att läsa den texten;

Hoppas ni alla fått en bra start på veckan ❤️