När man har ett ”Mål” i sikte så skjuter man okej trots dåligt mående.

Publicerad den av Linda

Igår var jag först hos Jolina ett par timmar och drack kaffe o pratade, det var riktigt mysigt ❤️ Efter det hämtade jag upp sonen så åkte vi o handlade så allt skulle vara klart innan skjut träningen och strax före fem hade vi packat upp maten och maken hämtade oss så vi mötte upp Arvid och hade skjut träning. Min högra arm värkte, darrade och min axel var öm, ångesten var ett faktum då jag darrade värre än ett asplöv pga ångest men jag valde ändå att skjuta då det på något sätt får mig att slappna av, hitta fokus och försöka mitt bästa.

Sköt 385/400p och det är väl okej med tanke på omständigheterna men varje gång jag skjuter har jag ett ”mål” i sikte och då menar jag inte ”bullseye” Jag menar att jag får fram all ångest och ilska och ser ett ansikte framför mig innan jag skjuter. Rakt mellan ögonen kan kännas grovt men får mig att göra mitt bästa. Övriga grabbarna sköt också bra men de har nog inte riktigt samma ”mål” som mig.

Tur att man inte kan få skit för att man har en speciellt target framför sig. Önska, drömma och känna att man går in för att kunna skydda sig är helt lagligt. Ingen kan åtala en för ens tankar.

Som ni nog förstår på min text så är det mycket just nu, försöker hålla ihop med ibland tar ”fel” sida över och man vill ropa in lite tjänster eller ordna så det blir lugnt, dock är jag inte sån men fortsätter smutskastningen så vet jag inte om min ”rätta” sida kan vinna längre.

Ikväll har sonen sin vän sovandes här så de spelar online tillsammans, vi har ätit pizza och imorgon ska vi på bio; Håkan Bråkan. Hade biobiljetter som går ut i början av februari och nu hittade vi en film vi alla kan tänka oss gå på ❤️ En dagsbio och på kvällen blir det tacosmys med familjen 🥰 Ikväll blir det mys för mig o maken medans barnen somnat 😉 Just nu tar jag ett varmt bad med ett glas vin.

På söndag ska killarna spela parahandbolls cup i Malmö. Tyvärr kan inte jag o Mattias följa med då vi inte har någon hundvakt med Arvids fantastiska mamma följer med och håller oss uppdaterade o håller koll på grabbarna.

Nu borde jag gå upp ur badet för börjar bli skrynklig 😂 Skrynkligare än vanligt då haha men är ju såå skönt.

Ha en bra fredagskväll ❤️🥰♥️

Traumahantering idag och imorgon skytteträning igen ♥️

Publicerad den av Linda

Den 11/1 firade jag o maken 3årig bröllopsdag, läderbröllop med god mat ihop med sonen och massa mys ❤️ Tänk att det redan gått 3år sedan vi sa ja till varandra i kyrkan och i Mars har vi varit tillsammans 4år redan (!) 😍 Fick superfina rosor av min älskade man och som vanligt maaassa kärlek, finns nog ingen som kan ge så mycket kärlek som han gör ❤️

Onsdag förra veckan var jag hos Arvids mamma Ann-Sofie som är en nyfunnen vän och jag fick massage av henne, fy satan vad skönt det var. Gjorde ont som helvete i perioder men samtidigt vad det asskönt, hon var verkligen jätteduktig. 🥰

Ja men då är helgen redan över och, har gått alldeles för fort. I fredags hade jag en pissdag som jag tyvärr lät gå ut över fel personer vilket jag har haft/har mycket ångest över.. Lördag till söndag sov sonen hos en kompis så jag o maken var lite barnlediga, passade på att göra Pasta Carbonara och mös framför filmer och njöt av varandras o djurens sällskap, en mycket trevlig och mysig kväll.

Igår hade jag kraftig ångest igen och smärtan i ryggen ner i benen blir värre samtidigt som jag har jätteont i mina öron så idag ska jag till VC kl 10:40 så dom får kolla mig lite. Jag o maken var ändå ute på en längre promenad med hundarna sen städade vi bort julen ordentligt och hade även tvättid, den skötte dock sonen och maken.

Imorgon är det tisdag och äntligen dags för skytteträning igen, det startade förra veckan och vi var där både tisdag och torsdag. Det var hela familjen+ sonens kompis Arvid som börjat skjuta med oss också. Förra veckan var rsta gå gen tillbaka på ca 1,5år tack vare covid och sånt men nu är det bara att fortsätta. I tisdags var jag ok nöjd med skjutningen; 382p av totalt 400 men i torsdags strulade min bana så flera skott registrerades inte och den tavlan åkte sen i soporna, annars sätter vi in alla papper i en pärm för att kunna spåra våran utveckling ❤️ Nedan ser ni hela min serie och ni ser även en bild på hur enbart provtavlan såg ut som utvald bild 🙂

Killarna var också superduktiga och det var kul att se dem så koncentrerade och fokuserade trots att båda två har Npf diagnoser. Maken pratar vi inte ens om 😉 Han är alltid duktig, nedan ser ni hans tavla.

Idag är det ju som sagt måndag och det innebär som vanligt varje måndag traumahantering i Ronneby. Kan därmed säga att jag kommer inte vara så social eller må särskilt bra de kommande dagarna, brukar vara så efter att rotat i alla trauman under uppväxten i en timme varje vecka. Dock har jag en sjukt bra terapeut och det är underbart skönt ♥️

Med det hoppas jag ni får en fortsatt bra måndag och ta hand om varandra.

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

En fasad kan vara både bra o påfrestande. Vill testa ett Rageroom!

Publicerad den av Linda

Regn regn och ännu mer regn. Typ 2 dagar med snö som nu regnat bort inatt igen och himlen har öppnat sig så regnet bara öser ner.

Jag tycker visserligen det är skönt när snön försvann då jag är så jävla frusen och smärtan i ryggen blir värre av kyla men nackdelen med regnet och den dystra, gråa miljön gör att man blir ännu mer deprimerad.

Den som aldrig någonsin har haft ångest, svåra depressioner m.m har väldigt svårt att sätta sig in i hur man faktiskt kan må. Trots familj o nära o kära runtomkring så kan man känna sig så himla ensam, korkat eller hur? Kan inte ens förklara varför själv men ibland känns det bara så.

Folk förstår inte heller hur utmattande och jobbigt det är att hålla uppe skenet när man egentligen inombords bara vill skrika. Man ler, svarar att allt är ok och håller upp en fasad, när man inombords känner att man ibland står vid kantens ruin och knappt orkar andas utan smärtan i bröstet men inte vill göra dom man älskar oroliga.

Jag har blivit väldigt bra på det, att hålla skenet uppe och inte låta min son eller vänner se när det känns som värst, men sen ibland när jag blir ensam eller är hos min terapeut kommer tårarna, ilskan och känslan av otillräcklighet eller att det känns som man aldrig gör något rätt.

För ett tag sen fick jag höra talas om att det finns ett Rage room i Malmö. Du får utrustning och får välja slägga eller liknande. Sen väljer du en rumsmiljö, antingen kontorsmiljö eller hemmamiljö och får i 12-15min slå sönder allt som finns i rummet. Jag tyckte det lät intressant och ska absolut planera in det framöver någon gång då jag tror att det kan göra att man blir av med lite ilska, iallafall för ett tag framöver.

Idag är en rätt okej dag, väldigt ont men annars känner jag mig helt okej.

Snart kommer min älskade vän hit och ska sova här så blir filmmys och ikväll ska vi laga saffranslax med potatis till middag ❤️

Just nu ligger jag i sängen och myser med vovvarna, kollar ett avsnitt på Gossip Girl och väntar på att min älskade make ska komma från affären och då även har hämtat min tjejkompis.

Sonen har haft en kompis här inatt så dom har kollat film, spelat Xbox, umgåtts och ätit godis o myst. Kompisen är fortfarande kvar o ska väl hem om ca 1timme då hans underbara mamma hämtar honom ❤️

Ha en bra fortsatt dag och ta hand om er och dom ni älskar ❤️❤️

Ingen kärleksrelation kan baseras på någon ”quick fix”

Publicerad den av Linda

”Tänk dig att en kärlek brister och ni försöker laga den med nån sorts ”klister.” Allting funkar kanske ett litet tag men kommer troligen krascha igen någon dag. Reparera istället med trohet, tillit, respekt och prat, så kanske det blir bättre o slipper sluta i hat”

Kärlek oavsett om det är mellan ett kärlekspar, vänner eller familj går inte att få bättre i det långa hela med någon quick fix, det tar tid och kräver kommunikation, någon som jag och min älskade make alltid utgår ifrån och det får oss att vara dom vi är, tillsammans enade o lika kära idag som när vi blev tillsammans för snart 4år sedan.

Det är det jag utgår från när det kommer till hela min familj och mina vänner, om man inte tillsammans håller liv i kärleken så är det inte säkert att kärleken består ♥️ Ta hand om de ni älskar men tillåt även er själva att känna att dom ni älskar tar hand om er tillbaka. Kärlek i alla sorts relationer borde vara ömsesidig och att man finns för varandra i den mån man kan.

Sen finns det såklart obesvarad kärlek men det är inte den jag pratar om utan kärleken som man känner för varandra och aldrig vill förlora, den som värmer i hjärtat och får dig att le när du tänker på den ♥️

Jag älskar min man, min son, makens äldsta pojk, mina svärföräldrar, morföräldrar, syskon o syskonbarn, några få nära vänner o självklart våra djur och jag anser mig lyckligt lottad att ha dom alla som en del av min familj och att jag får vara en del av deras ♥️

Första inlägget för året och med det önskar jag er en god fortsättning och hoppas ni haft en bra jul o nyår? 💕💕

PS; följ gärna min blogg så kommer ni få ett mail eller notis varje gång jag gör ett nytt inlägg så behöver ni aldrig missa något 🙂

Varför accepterar samhället nästan enbart de som lever som ”normen”??

Publicerad den av Linda

Bra saker (och sämre) har hänt sen julen, fick bekräftat att en nära vän är just det, en nära vän och inte bara en bekant . Jag är sjuk, inte bara psykiskt då som ni redan vet utan vaknade på juldagen och kände mig tjock i halsen och sen dess har det bara blivit värre 😦

Igår började även min älskade make bli förkyld och idag är han ännu värre men gick till jobbet ändå.

Julafton firades härhemma med min make, sonen och makens äldsta pojke André (som inte gillar att vara med på bild därför respekterar jag det och postar inget på honom), var en mysig dag med julmat, paket, Kalle Anka, julgodis och mys ❤️

Imorgon skulle vi firat nyår med vänner men ändrade planer gör att vi firar bara jag, min älskling och vår son, helt underbart mysigt. Nu när man inte känner sig hundra fysiskt heller så är det rätt skönt att det bara blir familjen och vi kan absolut inte åka iväg någonstans då våra pälsklingar Kayla och Gizmo är skotträdda (var iallafall förra året) så vi vill gärna vara hemma som stöd för dom och till middag blir det Entrecote med hemmagjord potatisgratäng och efterrätt ♥️

Idag började jag kolla på en serie på Netflix som handlade om en kvinna som blev brutalt mobbad som yngre och i vuxen ålder nu är ute efter att hämnas. Jag fick stänga av efter första avsnittet för mobbningen var verkligen grov och väckte upp minnen från min egen skolgång som jag helst inte vill tänka på.

Jag blev också mobbad, DÅ var jag en person som inte vågade säga ifrån och som bara tog skiten och det var inte bara verbal mobbning utan även grov fysisk mobbning. En del av de som mobbade mig har jag träffat i vuxen ålder och fått ett förlåt av, det kändes skönt att dom bad om ursäkt och jag har nu kunnat släppa just de personerna bakom mig men jag kommer aldrig kunna glömma.

Det jag kom o tänka på idag då när jag funderade var att det är faktiskt inte bara bland barn mobbning sker utan även bland vuxna. Fast som vuxen är det mobbning på ett annat sätt. Mer verbalt och personligt, utfrysning, skitsnack och viskningar/pekningar. Ofta vet mobbarna kanske om en del av sina ömma punkter och trycker på det, i mitt fall att jag inte kan få barn naturligt.

Oavsett om det är bland barn eller vuxna så är det lika hemskt, ännu hemskare bland vuxna tror jag för barn/tonåringar kan vara sjukt elaka men som vuxen så borde man kanske veta bättre o föregå med gott exempel till sina egna barn.

Jag har en bonusson som jag ser som min ”son” som har diagnoser, precis som jag har. Han har adhd och jag är bipolär typ 2 o har borderline. Min son har fått några omgångar med skit kastat efter sig både från barn men även förra sommaren på en utflykt vi var på av äldre människor som inte ens känner honom som undrade vad hans problem var och om han var efterbliven eller vad för att han inte kunde sluta prata eftersom han var exalterad och då använder sina händer mycket och gestikulerar.

Det var inte bara en välment fråga till mig som mamma utan de så på min son med avsky och började gapa på honom så han tillslut bröt ihop. Jag fick psykbryt och gick sen och sa till de som ledde utflykten så till slut slutade det bra men varför?

Varför väljer man att ge sig på barn eller någon annan heller för den delen bara för att personen/personerna är annorlunda?

Varför måste man vara som alla andra för att accepteras i samhället? Vad är egentligen normen och vem bestämmer hur den ska se ut?

Vi som har diagnoser har känslor precis som alla andra, kanske lite starkare känslor ibland och lite rörigare men vi har känslor och ord kan såra. Tänk på det nästa gång ni gör er roliga på någon annans bekostnad och prata med era barn om detta, tror ingen förälder vill att ens barn ska komma hem o vara mobbat och inte vilja gå till skolan eller få saker skrikna efter sig när de är ute med sina barn eller barnen är ensamma.

Tillsammans kan man hjälpa och det är så viktigt att alla,både barn och äldre vågar berätta om något händer så man kan ta hand om det direkt ♥️♥️

Med detta önskar jag er ett Gott Nytt År och god fortsättning på nya året 🎆🎇 ❤️❤️

(lånad bild från Google)

Bort med Ondskan.

Publicerad den av Linda

Igår var det en tuff dag, mycket ångest och tankar över lillebror. Idag väcktes jag av Amanda som kom förbi snabbt o lånade duschen o sånt innan jobbet kl 11.

Runt 1 tiden kom Jolina och vi kollade på Chicago Fire och umgicks några timmar, hon fick Saffranslax o potatis som fanns kvar sen igår och sen chillade vi bara.

Sonen kom hem från skolan och vi pratade lite. Gick ut o tog en cigg o pratade med grannen och sen kom Amanda och hon fick de sista av laxen och vi pratade lite innan hon skulle hem.

Nu ska jag o sonen o maken kolla på Cobra Kai och till middag idag blev det schnitzel med pommes o sås.

Imorgon har min älskade make firmafest så jag o sonen ska äta pizza och kolla på en julfilm tillsammans o bara mysa efter vi kört honom till stan o hämtat upp maten på vägen hem❣️❣️

På lördag har vi bestämt att ha familjemys med julfilmer, godis, snacks och massa mys tillsammans.

Älskar verkligen min familj och kommer bli en toppenhelg tillsammans med dom o djuren ♥️❣️

Har fortfarande ångest över mycket saker men jag försöker mitt bästa att jobba med det o se det ur olika synvinklar,ångest behöver inte bara vara ledsenhet utan även ilska, smärta och känslan av hat som gror i kroppen över saker man inte kan göra något åt .

Jag tänker ägna min tid åt att ta bort dåliga människor i mitt liv och bara omge mig med vänner nu ♥️ Jag FÖRTJÄNAR att vara lycklig ❤️

Svårt att sova med massa saker på sig :(

Publicerad den av Linda

Igår var en trevlig dag. Först dammsög jag hela lgh,fixade i köket fick sen besök av min vän Jolina, Robin och hans 2barn. Dom stannade några timmar och vi drack kaffe, pratade o jag lekte med barnen.

Nån timme efter älsklingen kom från jobbet så åkte vi o handlade. Jolina åkte med oss och efter affären släppte vi av henne hemma innan hon sen skulle vidare.

När vi kom hem började vi med maten som blev färdigfrysta pizzor då klockan runnit iväg och vi ville ha i oss något snabbt.

Inatt har jag sovit med sömnregistrerings saker på mig för att de ska se om min sömnapné är tillbaka och det är därför jag är så trött jämt. Sov inget vidare med alla grejer på mig men det funkade.

Var tvungen att vakna när älsklingen gick upp 05:39 till jobbet idag för att fylla i ett papper men sen somnade jag om och sov ända till 12(!)

Idag har jag haft väldigt ont i ryggen och ångest som trycker på i bröstet så har mest legat. Håller på o kollar på serien Young Royals på Netflix o jag älskar den serien. När älskling kommer hem ska han ner i förrådet och hämta upp julsaker för idag ska vi börja julpynta 🥰

Jag vet att många tycker det är alldeles för tidigt men det är något som får mig att må bra och jag vill faktiskt kunna njuta av julen innan den ska ner igen. 🎄 Tror julen är min bästa högtid samtidigt som den väcker mycket starka o dåliga minnen. Dock har sista året vägts upp med bra saker så ja, jag älskar faktiskt julen.

Såfort jag känner mig bättre i ryggen så blir det till att börja baka, både kakor o julgodis ska bakas och lika bra att börja i tid så jag hinner med allt 🙂 Så ska jag passa in att börja slå in julklappar och födelsedagspresenter med då sonen fyller 8 dagar innan jul.

Fick i förrgår veta att min morfar legat på sjukhus i en vecka och gjort 2 op. Vad som är fel vet dom inte riktigt än men jag vill inte gå in på några detaljer av respekt för morfar och mormor. Jag bröt dock ihop och blev livrädd att jag ska förlora min morfar men igår verkade han lite piggare sa mormor (som för mig är mamma) så får hoppas på det bästa.

Ha en bra dag allihopa o ta hand om er, följ gärna min blogg så får ni ett mail varje gång jag uppdaterar ♥️♥️

Idag är det 3 år sen jag var o fikade med min son o han inte var större än såhär, idag har han växt om mig, är 170cm och fyller 14 (!) I December.

Traumahanteringen fortsätter.

Publicerad den av Linda

Som ni märker så har jag inte varit så aktiv det sista, jag vet och mitt svar är att jag helt enkelt inte orkat. Min traumahantering tar upp stor del av min tid, ork och mående och är mycket jobbigare än en del kanske tror.

Nu skriver ju jag för min egen skull men självklart är jag glad för er som följer mig och vill läsa om mig, min familj, mående och vardag. Jag har sagt till mig själv att jag ska bli bättre på att uppdatera då jag själv vill och egentligen mår bra av att skriva av mig.

VAD SKULLE NI VILJA LÄSA OM? KOM JÄTTEGÄRNA MED FÖRSLAG, JAG SKRIVER OM VADSOMHELST BARA NI HJÄLPER MIG KOMMA I SPÅR IGEN ♥️♥️

Just nu har jag bara haft lite svårt för att veta vad jag ska skriva om då huvudet spinner av annat och idag är det måndag och då är jag extra avtrubbad då det som vanligt är traumahantering för mig och några väldigt tuffa dagar väntar (ångesten efter terapin brukar sitta i ett par dagar) Förra veckan måndag-torsdag var min barndomsvän Malin o hennes dotter Emilia här och det gjorde hela min vecka, dock bröt jag ihop o kunde inte köra direkt dagen dom åkte hem och jag o sonen lämnade dom vid tåget. Min underbara vän Amanda finns även 24/7 och det känns så skönt att ha en bra vän vid min sida.

Hoppas ni alla har det bra och jag hoppas ni kommer med förslag. Följ mig gärna så får ni en notis i mejl varje gång jag uppdaterar.

Min älskade make har inrett balkongen förra veckan så blir många kvällar sittandes där med ljus och låg musik, de kvällar vi inte spenderar hela kvällen i sängen med mys efter sonen somnat 😉 då♥️♥️ Har verkligen världens bästa familj och måste slänga en extra stor kram till mina underbara svärföräldrar Solveig och Hilmer som finns vid vår sida jämt och som alltid finns med en öppen famn för mig när det behövs, världens bästa människor 🥰

Hösten har verkligen kommit som ett brev på posten och det är bara lite drygt 6v kvar till jul så snart åker julpyntet upp. Ni som följt mig länge vet att min ångest dämpas av att julpynta. Diamondpainting är även något jag kört med rätt länge nu, dämpar ångesten och tycker det är mysigt och dessutom kul när man ser resultaten, nedan ser ni den senaste jag håller på med 🙂

Varför är det bara synd om vissa föräldrar? Om DU förlorar ett barn, självklart känner jag med dig. Men om jag förlorar ett barn OCH får veta att jag aldrig kommer kunna få biologiska barn naturligt så kommer kommentarerna ”men du kan ju bara göra såhär” Ja det kanske jag kan men du kan ju ”bara skaffa ett nytt” (Misstolka mig rätt, dömer inte men är trött på att ingen förstår hur vi mår men tycker så synd om alla andra. Det gör jag med, men lite omtanke och förståelse för oss ofrivilligt barnlösa hade också känts bra)

Publicerad den av Linda

Livet är orättvist. Alla behandlas på olika sätt och är med om olika trauman men ändå så är det ALLTID en viss grupp som det alltid är mer synd om än andra..

Jag börjar med gruppen vi läser om överallt. Nyheter, tidningar, sociala medier. Den gruppen som ledsamt nog förlorat eller blivit av mer ett eller flera barn.

Jag är ingen elak människa eller en kvinna som tycker att det är mer synd om mig än andra. Däremot kan jag känna att det ofta är tvärtom. Vi läser eller hör om föräldrar som förlorat ett barn. Antingen i magen eller efter födseln. Fy fan säger jag, det gör så ont i mig, JAG sörjer med er. Det jobbigaste är att ingen av er som förlorar ett änglabarn förstår hur det känns för oss som både förlorar ett barn och sen får reda på att vi inte kan få flera barn naturligt. Ni säger att vi kan ju bara adoptera eller göra en ivf men ni förstår verkligen inte processen. Varken hur det känns fysiskt eller psykiskt. Jag skulle ju kunna säga att ni kan ju ”bara skaffa ett barn till” Jag menar inget illa, inget ironiskt eller hemskt men ni förstår inte hur vi har det.

Jag ska berätta om vad som hände med mig. Jag var gravid. 5:e månaden och fick kramper i magen, trodde jag skulle dö. Min dåvarande make följde med mig in till akuten i Skövde där jag bodde då. En kvinnlig läkare kom in, gjorde ultraljud och sa sen att jag var tvungen till operationen då jag blödde i buken. Dom körde ner mig snabbt, sövde mig och när jag vaknade såg alla rätt molokna ut. Det var ett utomkvedshavandeskap, mitt barn hade växt på ena äggledaren och de var tvungna att operera bort det.

Efter så många år med barnlängtan och sen förlora det och dessutom 50 % mindre chans att kunna få barn så bröt jag ihop. De pratade med mig, sa att jag fortf hade en äggledare så chansen var inte borta och att det skulle troligen gå bra. Trots tårarna och paniken inom mig så hoppades jag.

Vi åkte hem. det gick några månader och jag plussade på ett graviditetstest igen. Jag var så himla glad. Några månader till gick och samma smärta i magen kom. FAN!!

In till sjukhuset och snabbt upp i en gynstol och ultraljud och undersökning igen.

Läkaren tittade på mig med tårar i ögonen. Linda, sa hon. Det ser inte bra ut men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du ska ha kvar den sista äggledaren. Vi måste skynda.

Ner till operation o de sövde mig, min exman satt bredvid. När jag vaknade gjorde det ont. Det första jag såg när jag öppnade ögonen var tårarna i min mans ögon.

Jag är ledsen Linda, sa läkaren, vi var tvungna att ta bort den sista ledaren också. Barnet växte på den och hade vi skrapat hade det kunnat leda till infektion.

JAG DOG INOMBORDS. Min chans att få barn var borta. Vad fan var mitt problem?

Jag åkte hem efter några dagar och några månader senare gjorde jag en IVF i Gbg. Alltså en provrörsbefruktning. Ett ägg uttag, 2 insättningar totalt. Båda ledde till missfall.

Jag grät, jag skrek! Psyket kraschade och jag orkade ingenting. Jag gav upp.

Jag och min exman ( tillsammans sen drygt 11år tillbaka gick isär) och jag flyttade till min bästa killkompis 35mil bort i Karlskrona. Vi blev ett par. Gifte oss 11/1 2020. Han hade 2 barn sen innan, en på 18år och en på 12år som bor hos oss i princip på heltid. Han är hos sin mamma varannan helg, när han vill. Han är som min riktiga son, kallar mig mamma. Vi älskar varandra.

Jag vill fortf ha barn men längtan är inte lika hemsk. Däremot är känslan av att de som ”förlorar ett barn” alltid får mer uppmärksamhet än oss som både förlorar och inte kan få.

VARFÖR????

Jag tror det finns fler som känner som jag? Skriv gärna, bolla med mig, ställ frågor.

ALLA människor förtjänar att kunna få ett barn, inte bara vissa av oss.

<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Att leva med psykisk ohälsa är som att leva tusentals olika liv samtidigt.

Publicerad den av Linda

Idag är en sån dag som jag är som en trasig bergodalbana. Skrattat, myst, känt kärlek.. visst låter det bra så långt? Sen öppnade sig det svarta hålet.. jag gråter, skriker, hatar mig själv, saknar min döda lillebror, känner mig ensam trots min man och bonusson, tänker på att jag inte kan få barn naturligt, vill jag ens ha barn? Ja! Nej!

Skit är det inte lite skitigt på golvet? Det är en fläck på rutan. Fan vad hundhår det är överallt så jävla tröttsamt, åhh vad skulle jag göra utan mina djur, kramas och blöter ner deras päls med mina tårar. Jag borde starta nåt eget projekt med något jag gillar. Vad gillar jag då? Äh, har redan tusen projekt oavklarade, jag orkar inte. Behöver ta medicinen, tog jag medicinen? Gråter igen. Varför finns jag? Saknar min mormor. Saknar mina vänner. Stänger av ljudet på mobilen för vill inte prata med någon.. varför hör ingen av sig, varför bryr sig ingen? Varför låter inte alla bara mig vara ifred och slutar tjata??

Stick härifrån jag vill inte ha er här, hallå vart går alla, varför lämnar ni mig? Behöver klippa klorna på hundarna, golvet behöver torkas, fan vad ont jag har, känns som jag ska gå av. Undra om jag skulle ut o gå lite? Baka kanske? Nej jag städar. Bänken är skitig, skåpena har nån fläck här och där, jävlar vilken oordning det överallt. Kanske skulle sortera mina kläder? Börjar störttjura igen, inget hänger i ordning, hittar ingenting. Får svårt att andas, ångestattacken slår till som en batong i huvudet. Börjar skaka, känner mig yr, kraften i kroppen tar slut.

Jag bara står där i min katastrofala walk in closet när min man kommer. Han ser direkt att jag är manisk och har ramlat över kanten, han håller om mig, hårt. Pussar mig på huvudet, smeker min rygg. Lyfter upp min haka och torkar mina tårar som rinner längst kinderna. Kysser mig. Leder mig till sängen och hjälper mig ner i den, klockan är 3 på natten men jag är inte ett dugg trött.


Jag försöker knuffa undan honom, jag vill vara ensam, ifred, vill inte att någon rör vid mig, får panik igen men för Mattias kan jag inte låtsas eller bara vara elak så han ska strunta i mig
Han vet vad jag behöver, vad jag egentligen vill. Att han aldrig ska släppa taget, att han ska hålla om mig tills jag är lugn igen. Han fortsätter hålla trots mina ansträngningar att ta mig ur hans grepp. Hur lång tid vet jag inte men jag känner hur jag börjar andas normalt igen, hur tröttheten kommer ikapp alla timmar jag varit vaken och igång och känslan av tryggheten hos min man får mig tillslut att somna i hans famn.

Min trygghet, min familj, min andra halva. Mattias och Noa är den största tryggheten jag har och utan dom och de andra i min närhet hade jag aldrig klarat detta ❣️

Ni Som följt/följer mig vet att jag lever med Borderline och är Bipolär typ 2. Båda diagnoserna är väldigt jobbiga ensamma som dom är, tänk er då hur dom är tillsammans. Jag fick diagnoserna när jag var 18år (20år sen nu) och läser om dom, kolla på filmer, går i terapi, allt ni kan tänka er. Jag har lärt mig att hantera det bättre o bättre men ibland kraschar jag bara. Jag kan dölja det, hålla det inne framför andra, speciellt pojken men för någon som verkligen känner mig, som min älskade make Mattias går det inte. Han ser när jag får skov före jag själv vet att det är på väg.. Mina diagnoser innebär flera olika diagnoser i diagnoserna så det är svårt att förklara allt jag lider av.

Dock kan jag förklara lite vad som är vanligt. Social Fobi (✓) Agorafobi (✓) Ångest (✓) Depressioner (✓) Psykoser, olika manier (i mitt fall hypomani) missbruk (behöver inte bara just alkohol eller droger utan shopping, sexmissbruk (som i mitt fall) Raseriutbrott (✓) Plötsliga gråtattacker (✓) Dålig självkänsla (✓) och mycket mer än så.

Vill ni veta mer får ni helt enkelt ställa frågor i kommentarsfältet så svarar jag på allt när det finns tillräckligt många frågor om just detta.

Dags för mig att försöka varva ner. Det var alltså natten tills idag jag hade det såhär och idag är inte jättebra heller men ska försöka vila istället för att hajpa upp mig.

💯💯💯 Ni som inte redan gör det, följ min blogg så får ni mail varje gång jag gör ett nytt inlägg. Dela den gärna och SNÄLLA NI, ställ lite frågor och uppmuntra till vad ni vill läsa om så blir det lättare för mig 💯💯💯

Nedan följer lite bilder på en del av städningen som gjordes igår.

PS; På måndag börjar jag läsa Psykologi 1 genom NTI skolan på distans och det är något jag ser fram emot 😍❣️