Varför är det bara synd om vissa föräldrar? Om DU förlorar ett barn, självklart känner jag med dig. Men om jag förlorar ett barn OCH får veta att jag aldrig kommer kunna få biologiska barn naturligt så kommer kommentarerna ”men du kan ju bara göra såhär” Ja det kanske jag kan men du kan ju ”bara skaffa ett nytt” (Misstolka mig rätt, dömer inte men är trött på att ingen förstår hur vi mår men tycker så synd om alla andra. Det gör jag med, men lite omtanke och förståelse för oss ofrivilligt barnlösa hade också känts bra)

Livet är orättvist. Alla behandlas på olika sätt och är med om olika trauman men ändå så är det ALLTID en viss grupp som det alltid är mer synd om än andra..

Jag börjar med gruppen vi läser om överallt. Nyheter, tidningar, sociala medier. Den gruppen som ledsamt nog förlorat eller blivit av mer ett eller flera barn.

Jag är ingen elak människa eller en kvinna som tycker att det är mer synd om mig än andra. Däremot kan jag känna att det ofta är tvärtom. Vi läser eller hör om föräldrar som förlorat ett barn. Antingen i magen eller efter födseln. Fy fan säger jag, det gör så ont i mig, JAG sörjer med er. Det jobbigaste är att ingen av er som förlorar ett änglabarn förstår hur det känns för oss som både förlorar ett barn och sen får reda på att vi inte kan få flera barn naturligt. Ni säger att vi kan ju bara adoptera eller göra en ivf men ni förstår verkligen inte processen. Varken hur det känns fysiskt eller psykiskt. Jag skulle ju kunna säga att ni kan ju ”bara skaffa ett barn till” Jag menar inget illa, inget ironiskt eller hemskt men ni förstår inte hur vi har det.

Jag ska berätta om vad som hände med mig. Jag var gravid. 5:e månaden och fick kramper i magen, trodde jag skulle dö. Min dåvarande make följde med mig in till akuten i Skövde där jag bodde då. En kvinnlig läkare kom in, gjorde ultraljud och sa sen att jag var tvungen till operationen då jag blödde i buken. Dom körde ner mig snabbt, sövde mig och när jag vaknade såg alla rätt molokna ut. Det var ett utomkvedshavandeskap, mitt barn hade växt på ena äggledaren och de var tvungna att operera bort det.

Efter så många år med barnlängtan och sen förlora det och dessutom 50 % mindre chans att kunna få barn så bröt jag ihop. De pratade med mig, sa att jag fortf hade en äggledare så chansen var inte borta och att det skulle troligen gå bra. Trots tårarna och paniken inom mig så hoppades jag.

Vi åkte hem. det gick några månader och jag plussade på ett graviditetstest igen. Jag var så himla glad. Några månader till gick och samma smärta i magen kom. FAN!!

In till sjukhuset och snabbt upp i en gynstol och ultraljud och undersökning igen.

Läkaren tittade på mig med tårar i ögonen. Linda, sa hon. Det ser inte bra ut men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du ska ha kvar den sista äggledaren. Vi måste skynda.

Ner till operation o de sövde mig, min exman satt bredvid. När jag vaknade gjorde det ont. Det första jag såg när jag öppnade ögonen var tårarna i min mans ögon.

Jag är ledsen Linda, sa läkaren, vi var tvungna att ta bort den sista ledaren också. Barnet växte på den och hade vi skrapat hade det kunnat leda till infektion.

JAG DOG INOMBORDS. Min chans att få barn var borta. Vad fan var mitt problem?

Jag åkte hem efter några dagar och några månader senare gjorde jag en IVF i Gbg. Alltså en provrörsbefruktning. Ett ägg uttag, 2 insättningar totalt. Båda ledde till missfall.

Jag grät, jag skrek! Psyket kraschade och jag orkade ingenting. Jag gav upp.

Jag och min exman ( tillsammans sen drygt 11år tillbaka gick isär) och jag flyttade till min bästa killkompis 35mil bort i Karlskrona. Vi blev ett par. Gifte oss 11/1 2020. Han hade 2 barn sen innan, en på 18år och en på 12år som bor hos oss i princip på heltid. Han är hos sin mamma varannan helg, när han vill. Han är som min riktiga son, kallar mig mamma. Vi älskar varandra.

Jag vill fortf ha barn men längtan är inte lika hemsk. Däremot är känslan av att de som ”förlorar ett barn” alltid får mer uppmärksamhet än oss som både förlorar och inte kan få.

VARFÖR????

Jag tror det finns fler som känner som jag? Skriv gärna, bolla med mig, ställ frågor.

ALLA människor förtjänar att kunna få ett barn, inte bara vissa av oss.

<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Mardrömsdagen 😶

Jag vet att det är ett tag sen jag skrev nu, det har varit väldigt upp och ner med mig och som ni vet så har jag det så i perioder.

Min rygg har varit åt helvete det sista, värre än vanligt då vill säga. I förrgår kväll var smärtan så illa så det satte sig på blåsan. Jag var på toaletten och trodde att jag hade tömt mig men efter några timmar hade jag så jävla ont i magen så maken tvingade in mig till akuten.

Tur var väl det.

2100ml (!) hade jag i blåsan som dom tappade mig på. Eftersom jag har sån sjukhusskräck och inte ville bli inlagd fick jag åka hem med kateter och var tvungen att lova att komma in igår morse igen.

Blev inte mycket sömn den natten, i princip ingen alls om jag ska vara ärlig. Strax efter 9 igår morse var vi tillbaka på akuten och blev skickade till ortopeden. Mina reflexer i vänsterbenet funkar inte alls men som jag sa till läkaren så är det inget nytt när jag har så ont.

Knipreflexerna i ändan var bra och jag har fortfarande känsel både i främre och bakre nedre regionerna.

Dom ville egentligen lägga in mig men med tanke på min sjukhusskräck så fick jag åka hem igen med ordern att jag måste ha katetern minst 10 dagar, helst 14-20 🤢

Det är ju inte första gången jag får problem med blåsan för att allt låser sig pga smärtan i ryggen och det är väl i detta läget jävligt tur för mig.

Eftersom jag haft dessa problem så många ggr så är min blåsa väldigt elastisk efter alla uttöjningar och det är enbart det som gör så min blåsa inte sprängdes med tanke på mängden urin i blåsan.

Hade blåsan sprängts så hade jag kunnat dö.

Fick iallafall återvända hem igår och det blev inte mycket gjort hemma. Jag har ont av katetern i sig, ont av kramperna och smärtan i ryggen och får ångest av smärtan så jag känner mig väldigt ynklig trots att jag försöker.

Idag väckte min älskade man mig med frukost på sängen. Kaffe och valnötsbröd. Vi låg och kollade på serier och mös men plötsligt kände jag mig trots katetern kissnödig och det trängde i underlivet på mig.

45min innan jag skulle infinna mig i tingsrätten för att vittna fick jag akut tas in på VC då det var stopp i katetern. När jag väl kom in så var det liite blod som levrat sig och satt stopp i katetern och när det släppte rann det ner igen, sköterskan kopplade på en ny kateterpåse och vi skyndade oss in till stan och tingsrätten.

När vi kom dit fick vi gå igenom visitationsbågarna sen visades vi in i medhörningsrummet där jag skulle vittna.

Kl 14 skulle jag lägga mitt vittnesmål men allt var försenat så först strax efter 15 tändes tv:n o kameran upp inne i det lilla rummet och mitt vittnesmål togs.

Jag var nervös, hade ont som fan och ville bara hem och lägga mig..

Det gick rätt fort när allt väl började och när vi skulle resa oss upp och gå därifrån började nästa mardröm.

Kateterpåsen hade läckt! Dom hade satt på en otät påse så den hade läckt genom mina byxor och ut på tygsitsen på stolen jag satt på.

Jag började seriöst gråta och jag skämdes så jävla mycket 😭 In på toaletten där vi fick försöka fixa så mycket som gick och linda papper runt slangen där det läckte sen fick jag gå och klämma åt det tills vi äntligen kom hem.

Av med kläderna och direkt in i duschen. Kände mig så jävla förnedrad, äcklig och ledsen på en gång. Ångesten blev värre och jag bara skakade.. Samtidigt blev smärtan värre eftersom jag spände mig så av ångesten.

När jag duschat och bytt om tog M med mig till bilen och körde till havet, det ställe han vet brukar lugna mig och lätta min ångest. Vi fotade lite i solnedgången, andades havsluft och bara stod o kramades en stund.

Min älskade make vet verkligen hur han ska få mig att komma ner lite i all stress och ångest.

Jag är fortfarande ledsen, har skitont och ångest över det som hände och denna dagen överlag men jag har lugnat ner mig och ligger nu i vår varma dubbelsäng i vårat hem.

Snart ska vi äta lite sen ska jag tillbringa resten av kvällen i min älsklings trygga varma famn i våran sköna säng ❤️