Traumahantering idag och imorgon skytteträning igen ♥️

Den 11/1 firade jag o maken 3årig bröllopsdag, läderbröllop med god mat ihop med sonen och massa mys ❤️ Tänk att det redan gått 3år sedan vi sa ja till varandra i kyrkan och i Mars har vi varit tillsammans 4år redan (!) 😍 Fick superfina rosor av min älskade man och som vanligt maaassa kärlek, finns nog ingen som kan ge så mycket kärlek som han gör ❤️

Onsdag förra veckan var jag hos Arvids mamma Ann-Sofie som är en nyfunnen vän och jag fick massage av henne, fy satan vad skönt det var. Gjorde ont som helvete i perioder men samtidigt vad det asskönt, hon var verkligen jätteduktig. 🥰

Ja men då är helgen redan över och, har gått alldeles för fort. I fredags hade jag en pissdag som jag tyvärr lät gå ut över fel personer vilket jag har haft/har mycket ångest över.. Lördag till söndag sov sonen hos en kompis så jag o maken var lite barnlediga, passade på att göra Pasta Carbonara och mös framför filmer och njöt av varandras o djurens sällskap, en mycket trevlig och mysig kväll.

Igår hade jag kraftig ångest igen och smärtan i ryggen ner i benen blir värre samtidigt som jag har jätteont i mina öron så idag ska jag till VC kl 10:40 så dom får kolla mig lite. Jag o maken var ändå ute på en längre promenad med hundarna sen städade vi bort julen ordentligt och hade även tvättid, den skötte dock sonen och maken.

Imorgon är det tisdag och äntligen dags för skytteträning igen, det startade förra veckan och vi var där både tisdag och torsdag. Det var hela familjen+ sonens kompis Arvid som börjat skjuta med oss också. Förra veckan var rsta gå gen tillbaka på ca 1,5år tack vare covid och sånt men nu är det bara att fortsätta. I tisdags var jag ok nöjd med skjutningen; 382p av totalt 400 men i torsdags strulade min bana så flera skott registrerades inte och den tavlan åkte sen i soporna, annars sätter vi in alla papper i en pärm för att kunna spåra våran utveckling ❤️ Nedan ser ni hela min serie och ni ser även en bild på hur enbart provtavlan såg ut som utvald bild 🙂

Killarna var också superduktiga och det var kul att se dem så koncentrerade och fokuserade trots att båda två har Npf diagnoser. Maken pratar vi inte ens om 😉 Han är alltid duktig, nedan ser ni hans tavla.

Idag är det ju som sagt måndag och det innebär som vanligt varje måndag traumahantering i Ronneby. Kan därmed säga att jag kommer inte vara så social eller må särskilt bra de kommande dagarna, brukar vara så efter att rotat i alla trauman under uppväxten i en timme varje vecka. Dock har jag en sjukt bra terapeut och det är underbart skönt ♥️

Med det hoppas jag ni får en fortsatt bra måndag och ta hand om varandra.

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

En fasad kan vara både bra o påfrestande. Vill testa ett Rageroom!

Regn regn och ännu mer regn. Typ 2 dagar med snö som nu regnat bort inatt igen och himlen har öppnat sig så regnet bara öser ner.

Jag tycker visserligen det är skönt när snön försvann då jag är så jävla frusen och smärtan i ryggen blir värre av kyla men nackdelen med regnet och den dystra, gråa miljön gör att man blir ännu mer deprimerad.

Den som aldrig någonsin har haft ångest, svåra depressioner m.m har väldigt svårt att sätta sig in i hur man faktiskt kan må. Trots familj o nära o kära runtomkring så kan man känna sig så himla ensam, korkat eller hur? Kan inte ens förklara varför själv men ibland känns det bara så.

Folk förstår inte heller hur utmattande och jobbigt det är att hålla uppe skenet när man egentligen inombords bara vill skrika. Man ler, svarar att allt är ok och håller upp en fasad, när man inombords känner att man ibland står vid kantens ruin och knappt orkar andas utan smärtan i bröstet men inte vill göra dom man älskar oroliga.

Jag har blivit väldigt bra på det, att hålla skenet uppe och inte låta min son eller vänner se när det känns som värst, men sen ibland när jag blir ensam eller är hos min terapeut kommer tårarna, ilskan och känslan av otillräcklighet eller att det känns som man aldrig gör något rätt.

För ett tag sen fick jag höra talas om att det finns ett Rage room i Malmö. Du får utrustning och får välja slägga eller liknande. Sen väljer du en rumsmiljö, antingen kontorsmiljö eller hemmamiljö och får i 12-15min slå sönder allt som finns i rummet. Jag tyckte det lät intressant och ska absolut planera in det framöver någon gång då jag tror att det kan göra att man blir av med lite ilska, iallafall för ett tag framöver.

Idag är en rätt okej dag, väldigt ont men annars känner jag mig helt okej.

Snart kommer min älskade vän hit och ska sova här så blir filmmys och ikväll ska vi laga saffranslax med potatis till middag ❤️

Just nu ligger jag i sängen och myser med vovvarna, kollar ett avsnitt på Gossip Girl och väntar på att min älskade make ska komma från affären och då även har hämtat min tjejkompis.

Sonen har haft en kompis här inatt så dom har kollat film, spelat Xbox, umgåtts och ätit godis o myst. Kompisen är fortfarande kvar o ska väl hem om ca 1timme då hans underbara mamma hämtar honom ❤️

Ha en bra fortsatt dag och ta hand om er och dom ni älskar ❤️❤️

Sommar, Turkiet, flytt m.m🥰

Så härligt är det ute nu. Sol o varmt väder som attan. Om 2mån bär det av till Turkiet med min underbara make och vår son och dagen efter vi kommer hem är det flytt som gäller 🥰 Har äntligen fått lgh på Musikgatan, området där vi sagt hela tiden att vi vill bo så sen blir det inga fler flyttar om vi inte köper något i framtiden.

Igår var jag o fixade mina naglar hos duktiga Seven och som vanligt är jag supernöjd 🙂 Bild ser ni nedanför.

Turkiet är något vi ser fram emot som sjutton. Det blir våran första resa som familj och Pluttens första utlandsresa någonsin. Han ser fram emot att flyga (till skillnad från mig som är flygrädd) bada, utforska och ha en semester med oss ♥️ Även första resan utomlands för mig o maken sen vi blev ett par om man inte räknar med Polen där vi varit några gånger.

Sommar ja, har redan fått en del färg och mer kommer det bli. Jag älskar ju värmen och solen. Både min rygg och mitt psyke mår mkt bättre av det istället för regn, kyla, mörkt o dystert. Det enda jobbiga är att se våra älskade hundar som lider så av värmen.

Ikväll blir det mys med sonen och fortsätta att packa, 2mån går fort så gäller att ligga i nu så man inte behöver stressa sönder sig i slutet.

Ovanför bjuder jag på lite bilder på vår familj 🥰😍😍

Puzz o kram på er så länge, nästa inlägg kommer jag diskutera angående IVF.

PS; Glöm ej att följa min blogg för att få uppdateringar så fort jag gör ett nytt inlägg 🌹

Varför är det bara synd om vissa föräldrar? Om DU förlorar ett barn, självklart känner jag med dig. Men om jag förlorar ett barn OCH får veta att jag aldrig kommer kunna få biologiska barn naturligt så kommer kommentarerna ”men du kan ju bara göra såhär” Ja det kanske jag kan men du kan ju ”bara skaffa ett nytt” (Misstolka mig rätt, dömer inte men är trött på att ingen förstår hur vi mår men tycker så synd om alla andra. Det gör jag med, men lite omtanke och förståelse för oss ofrivilligt barnlösa hade också känts bra)

Livet är orättvist. Alla behandlas på olika sätt och är med om olika trauman men ändå så är det ALLTID en viss grupp som det alltid är mer synd om än andra..

Jag börjar med gruppen vi läser om överallt. Nyheter, tidningar, sociala medier. Den gruppen som ledsamt nog förlorat eller blivit av mer ett eller flera barn.

Jag är ingen elak människa eller en kvinna som tycker att det är mer synd om mig än andra. Däremot kan jag känna att det ofta är tvärtom. Vi läser eller hör om föräldrar som förlorat ett barn. Antingen i magen eller efter födseln. Fy fan säger jag, det gör så ont i mig, JAG sörjer med er. Det jobbigaste är att ingen av er som förlorar ett änglabarn förstår hur det känns för oss som både förlorar ett barn och sen får reda på att vi inte kan få flera barn naturligt. Ni säger att vi kan ju bara adoptera eller göra en ivf men ni förstår verkligen inte processen. Varken hur det känns fysiskt eller psykiskt. Jag skulle ju kunna säga att ni kan ju ”bara skaffa ett barn till” Jag menar inget illa, inget ironiskt eller hemskt men ni förstår inte hur vi har det.

Jag ska berätta om vad som hände med mig. Jag var gravid. 5:e månaden och fick kramper i magen, trodde jag skulle dö. Min dåvarande make följde med mig in till akuten i Skövde där jag bodde då. En kvinnlig läkare kom in, gjorde ultraljud och sa sen att jag var tvungen till operationen då jag blödde i buken. Dom körde ner mig snabbt, sövde mig och när jag vaknade såg alla rätt molokna ut. Det var ett utomkvedshavandeskap, mitt barn hade växt på ena äggledaren och de var tvungna att operera bort det.

Efter så många år med barnlängtan och sen förlora det och dessutom 50 % mindre chans att kunna få barn så bröt jag ihop. De pratade med mig, sa att jag fortf hade en äggledare så chansen var inte borta och att det skulle troligen gå bra. Trots tårarna och paniken inom mig så hoppades jag.

Vi åkte hem. det gick några månader och jag plussade på ett graviditetstest igen. Jag var så himla glad. Några månader till gick och samma smärta i magen kom. FAN!!

In till sjukhuset och snabbt upp i en gynstol och ultraljud och undersökning igen.

Läkaren tittade på mig med tårar i ögonen. Linda, sa hon. Det ser inte bra ut men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du ska ha kvar den sista äggledaren. Vi måste skynda.

Ner till operation o de sövde mig, min exman satt bredvid. När jag vaknade gjorde det ont. Det första jag såg när jag öppnade ögonen var tårarna i min mans ögon.

Jag är ledsen Linda, sa läkaren, vi var tvungna att ta bort den sista ledaren också. Barnet växte på den och hade vi skrapat hade det kunnat leda till infektion.

JAG DOG INOMBORDS. Min chans att få barn var borta. Vad fan var mitt problem?

Jag åkte hem efter några dagar och några månader senare gjorde jag en IVF i Gbg. Alltså en provrörsbefruktning. Ett ägg uttag, 2 insättningar totalt. Båda ledde till missfall.

Jag grät, jag skrek! Psyket kraschade och jag orkade ingenting. Jag gav upp.

Jag och min exman ( tillsammans sen drygt 11år tillbaka gick isär) och jag flyttade till min bästa killkompis 35mil bort i Karlskrona. Vi blev ett par. Gifte oss 11/1 2020. Han hade 2 barn sen innan, en på 18år och en på 12år som bor hos oss i princip på heltid. Han är hos sin mamma varannan helg, när han vill. Han är som min riktiga son, kallar mig mamma. Vi älskar varandra.

Jag vill fortf ha barn men längtan är inte lika hemsk. Däremot är känslan av att de som ”förlorar ett barn” alltid får mer uppmärksamhet än oss som både förlorar och inte kan få.

VARFÖR????

Jag tror det finns fler som känner som jag? Skriv gärna, bolla med mig, ställ frågor.

ALLA människor förtjänar att kunna få ett barn, inte bara vissa av oss.

<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Flytt, smärta, dödsfall och mors dag.

Jag vet att det är alldeles för långt tid sen jag skrev men det har hänt så mycket och jag har haft en hel del att göra. Vi har ÄNTLIGEN flyttat till en större lägenhet, 3 rok så nu har pojken ett eget rum och även jag o min man. Har varit iväg en del, haft mycket möten, väldigt mycket smärta i perioder och dessutom dödsfall i familjen och mycket mycket mer. Just nu kände jag väl mest att jag ville visa att jag lever och berätta lite om morsdag som var igår. Som alla ni som känner mig vet så hade jag ju innan jag blev tillsammans med Mattias inga barn. Kan inte få barn på naturligt vis (något jag kommer skriva mera om framöver) och har med min exman genomgått ett försök (två insättningar) med ivf men inte lyckats. Så det är först det två sista åren som jag känt värmen av att vara mamma och blivit uppvaktad på Mors Dag, förstår ni hur mycket det värmer?

Förutom min älskade bonusson Noa så har jag även fått en extra ”dotter” på köpet. Egentligen är det min bästa (och enda haha) vän här Adrianas dotter och Noas bästa vän men hon kallar mig också mamma och vi räknar henne till våran familj.

Igår fick jag av Noa en tavla, ett nattlinne med text och en krukros. Av Ella fick jag en superfin mugg med tillhörande sked i blått och det värmde mitt hjärta mer än ni kan ana, se de fina bilderna nedan.

Jag vill fortfarande ha en bebis, ett barn ihop med Mattias men smärtan av barnlöshet är inte riktigt lika hemsk längre. Inte som den var innan jag fick in Noa i mitt liv. Det är klart att det gör ont och att längtan finns men som sagt, på något sätt är det inte lika illa.

För ett tag sen började jag med diamondpainting. Väldigt rogivande och stress/ångest hanterande för mig. Jag har gjort 2 små tavlor, har fått hem en superstor som är vårat bröllopsfoto och har även beställt flera små som jag har vid sidan om den stora. Gör även tavlor mot beställning så skriv ett meddelande vid intresse 🙂 Nedan kan ni se de två små som är klara och hur stor den största kommer bli.

Det tar en stund att göra alla tavlorna men jäklar vad kul det är.

Den 11 Juni åker vi till Skövde efter pojkens skolavslutning och stannar tills den 13, med oss hem då är våran nya familjemedlem, Kayla 😍 En renrasig Leonberger från samma uppfödare som jag hade Leya från. Vi är alla väldigt förväntansfulla och längtar. Nedan kan ni se lite bilder på valparna och föräldrarna ♥️

Visst dör man sötdöden lite grann 😍😍

Jag skrev även att det varit dödsfall i familjen och den avlidne är min 30åriga lillebror. Jag orkar faktiskt inte skriva mer om det just nu men det kommer längre fram.

Nog för nu. Jag har dammsugit lägenheten, duschat och skrivit handlingslista. Om ca 1timme hämtar min älskade make upp mig så ska jag iväg på DBT behandling med min enskilde terapeut som jag är varje måndag.

Idag tänkte jag ta upp min otroligt jobbiga ljudkänslighet som blivit överjävlig sista tiden med henne.

Imorgon kommer min barndomsvän och hennes gubbe hit och stannar tills fredag så kommer bli mysiga dagar ♥️♥️

Ha de bra för tillfället så ska jag försöka bli bättre på skrivandet, jag lovar 😋 Glöm ej att trycka följ (prenumerera) så får ni ett mail varje gång jag gör ett inlägg.

Puzz o Kram