”Lägg av, ryck upp dig. Vadå psykiskt sjuk, du ser ju ut som vanligt? Alla kan ha en dålig dag, du tror väl inte du är den enda?”

Igår hände något. Jag vet inte hur jag ska förklara för jag vet knappt själv vem jag är. Jag har pendlat mellan darrningar, tårar, ilska, tomhet, sett mig själv ”zoona ut” Hur ska jag förklara? Jag har sett mig själv precis som jag stått bredvid utan att kunna göra något.

Du tittar på mig, men SER du mig?

Du tittar på mig och tycker jag ser ut som vanligt. Jag ler ofta, hälsar glatt och pratar på. Du har fått höra att jag är ”sjuk”. Vad är det för fel på henne tänker du? Ser du min huvudvärk, de konstanta myrkrypningarna i mina ben? Ser du kramperna som jag försöker dölja genom att bita ihop? Ser du yrseln som gör mig rädd att svimma framför dig, ångesten över att träffa nya människor, vara bland mycket folk, att inte kunna andas ordentligt? Ser du min rädsla över att inte vara omtyckt av dig, att inte höra hemma? Ser du hur rädd jag är att du ska få veta hur jag växt upp, vad jag gått igenom? Nej det gör du inte för jag är riktigt riktigt duktig på EN sak. Riktigt duktig på att inte låta någon se tårarna som konstant bränner bakom mina ögonlock och får mig att stänga av min själ från omvärlden, Riktigt duktig på att inte låta någon se tårarna som konstant bränner bakom mina ögonlock och får mig att stänga av min själ från omvärlden, riktigt duktig på att inte finnas, duktig på att inte bli sedd. Jag märker hur du kollar på mig, med du SER mig inte, du kollar rakt igenom mig. Jag känner dina blickar, dina iskalla ögon som tittar hatiskt på mig. Egentligen tittar dom inte på mig, de ser inte mig som individ, du och dina ögon ser mig som onödigt befinnande, någon som inte borde existera..

Huggen i Ryggen.

Igår rann det över totalt. Som de flesta vet är jag bipolär typ 2 och har borderline. Detta betyder att jag lagrar på mig saker, jag blir irriterad lätt men krävs mycket för att jag ska bli arg.

Dock när jag blir ledsen eller arg finns liksom inget mittemellan, antingen är det svart eller vitt.

Stor skillnad när det kommer till barn men när det handlar om vuxna människor pratar jag om då.

Igår hade jag inte sovit på ett och ett halvt dygn och var trött och hade dessutom lite ångest. Droppen var när jag fick veta en massa skit som sägs om mig som inte stämmer! Pojken var i skolan så jag kunde släppa på allt.

Jag var så arg så jag började gråta okontrollerat och hade ren panik. Mattias låg och höll om mig och tröstade mig men jag kunde liksom inte sluta gråta, allt kom fram som varit det sista och jag var otröstlig ett bra tag, som tur är så vet min älskade make hur han ska kunna lugna ner mig så tillslut somnade jag i hans famn på kvällen med Gizmo klistrad vid min sida ❤️ Det är sjukt hur väl djur känner när man inte mår bra.

Har funnits där och finns för alla jämt, människor ber MIG om råd när det kommer till mycket saker sen får jag veta att dom snackat skit om mig och ljugit om en massa saker.

Dessutom kom vi ut till bilen igår morse och fick se att någon hade repat hela förarsidan med en nyckel (svårt att lista ut vem det är)

Så det blev helt enkelt för mycket när vi väl hade kommit hem och jag slappnade av!

Om folk vill snacka kan väl dom fega asen iallafall ha stake nog att säga det rakt till mig och dessutom inte hålla på o ljuga o hitta på saker som dessutom är förtal så detta kommer tas vidare nu..

Sån jävla tur att jag har min familj o mina vänner som jag vet vart jag har och som vet hur det verkligen ligger till och funkar ❤️

Patetiskt att vissa ”vuxna” människor beter sig som små bebisar när dom först ber en om råd om saker dom mycket väl borde veta eller ta reda på själva sen snackar skit och ljuger efter jag hjälpt dom.

VÄX UPP!