provrörsbefruktning – ***Lindas "Annorlunda" liv***

Livet är orättvist. Alla behandlas på olika sätt och är med om olika trauman men ändå så är det ALLTID en viss grupp som det alltid är mer synd om än andra..

Jag börjar med gruppen vi läser om överallt. Nyheter, tidningar, sociala medier. Den gruppen som ledsamt nog förlorat eller blivit av mer ett eller flera barn.

Jag är ingen elak människa eller en kvinna som tycker att det är mer synd om mig än andra. Däremot kan jag känna att det ofta är tvärtom. Vi läser eller hör om föräldrar som förlorat ett barn. Antingen i magen eller efter födseln. Fy fan säger jag, det gör så ont i mig, JAG sörjer med er. Det jobbigaste är att ingen av er som förlorar ett änglabarn förstår hur det känns för oss som både förlorar ett barn och sen får reda på att vi inte kan få flera barn naturligt. Ni säger att vi kan ju bara adoptera eller göra en ivf men ni förstår verkligen inte processen. Varken hur det känns fysiskt eller psykiskt. Jag skulle ju kunna säga att ni kan ju ”bara skaffa ett barn till” Jag menar inget illa, inget ironiskt eller hemskt men ni förstår inte hur vi har det.

Jag ska berätta om vad som hände med mig. Jag var gravid. 5:e månaden och fick kramper i magen, trodde jag skulle dö. Min dåvarande make följde med mig in till akuten i Skövde där jag bodde då. En kvinnlig läkare kom in, gjorde ultraljud och sa sen att jag var tvungen till operationen då jag blödde i buken. Dom körde ner mig snabbt, sövde mig och när jag vaknade såg alla rätt molokna ut. Det var ett utomkvedshavandeskap, mitt barn hade växt på ena äggledaren och de var tvungna att operera bort det.

Efter så många år med barnlängtan och sen förlora det och dessutom 50 % mindre chans att kunna få barn så bröt jag ihop. De pratade med mig, sa att jag fortf hade en äggledare så chansen var inte borta och att det skulle troligen gå bra. Trots tårarna och paniken inom mig så hoppades jag.

Vi åkte hem. det gick några månader och jag plussade på ett graviditetstest igen. Jag var så himla glad. Några månader till gick och samma smärta i magen kom. FAN!!

In till sjukhuset och snabbt upp i en gynstol och ultraljud och undersökning igen.

Läkaren tittade på mig med tårar i ögonen. Linda, sa hon. Det ser inte bra ut men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du ska ha kvar den sista äggledaren. Vi måste skynda.

Ner till operation o de sövde mig, min exman satt bredvid. När jag vaknade gjorde det ont. Det första jag såg när jag öppnade ögonen var tårarna i min mans ögon.

Jag är ledsen Linda, sa läkaren, vi var tvungna att ta bort den sista ledaren också. Barnet växte på den och hade vi skrapat hade det kunnat leda till infektion.

JAG DOG INOMBORDS. Min chans att få barn var borta. Vad fan var mitt problem?

Jag åkte hem efter några dagar och några månader senare gjorde jag en IVF i Gbg. Alltså en provrörsbefruktning. Ett ägg uttag, 2 insättningar totalt. Båda ledde till missfall.

Jag grät, jag skrek! Psyket kraschade och jag orkade ingenting. Jag gav upp.

Jag och min exman ( tillsammans sen drygt 11år tillbaka gick isär) och jag flyttade till min bästa killkompis 35mil bort i Karlskrona. Vi blev ett par. Gifte oss 11/1 2020. Han hade 2 barn sen innan, en på 18år och en på 12år som bor hos oss i princip på heltid. Han är hos sin mamma varannan helg, när han vill. Han är som min riktiga son, kallar mig mamma. Vi älskar varandra.

Jag vill fortf ha barn men längtan är inte lika hemsk. Däremot är känslan av att de som ”förlorar ett barn” alltid får mer uppmärksamhet än oss som både förlorar och inte kan få.

VARFÖR????

Jag tror det finns fler som känner som jag? Skriv gärna, bolla med mig, ställ frågor.

ALLA människor förtjänar att kunna få ett barn, inte bara vissa av oss.

<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Ja det är lite så det känts sista veckan. Som ett totalt mörker med några ljusglimtar här o där (främst min familj då) men annars känns det som att jag sugits ner i ett svart hål.

Jag har ont, ja det har jag jämt men smärtan som är nu är fan helt jävla otrolig. Jag har problem att kissa, måste skriva upp hur mycket jag dricker, när jag dricker och mäta när jag kissar morgon o kväll.

Kul liv va?

Har ingen ordentlig känsel i vänster benet och det försvinner under mig ibland så när det är som värst får jag använda krycka..

Vädret har varit skit, grått o mulet o regnigt o blåsigt, nån dag har varit fint men då har jag haft som ondast så då har jag inte kunnat utnyttja det ändå.

Jag försöker städa och fixa hemma varje dag, lagar mat tills min älskade make kommer hem från jobbet. Skickar plutten till skolan med taxin varje morgon och tar emot honom när han kommer från fritids.

Älskling fixade min cykel idag så jag hoppas det känns något sådär imorgon och är uppehåll så kanske jag iallafall kan ta en cykeltur längst havet, ren o skär medicin för själen men inte lika skönt för kroppen när jag har så ont..

Jag har kommit fram till en plan, en idé som jag ska utveckla och förhoppningsvis kommer ni se mycket av det framöver när jag kommit igång, men först måste jag ta mig ur mörkret.

Vissa dagar känns det mer defenitivt än andra, hur jävla ensam jag är. Ingen tjejkompis jag kan gå ut o ta ett glas vin o äta med eller ha övernattningskväll eller ens umgås med, inte nån. Jag är trött på att alltid vara den som ska höra av mig och sen få förhoppningar o sen blir det inget ä då eller så får man bara ett direkt nej jag orkar/kan inte.

Nej men då får det väl vara då.

Jag har också ont (konstant dygnet runt) och är trött men jag försöker ändå.

Jag får panik över att bo så litet som vi gör. Det funkar väl, har funkat bra men nu börjar det bli jävligt jobbigt. Jag och Mattias äter, sover, umgås och bor i princip i sovrummet, det tar på psyket. Jag vill ha ett ordentligt hem, ett vardagsrum och ett kök, ett sovrum som är just det, sovrum och jag vill att plutten ska få ett eget rum som är mer privat.

I snart 1år har vi sökt nu. Vi kollar blocket, kvalster, hyrenbostad, bostadsagent, bohub, gått igenom alla privata hyresvärdar och allt som går att göra men har ändå inte fått något napp.

Helt sjukt hur svårt det är 😥

Nej just nu känns det inte bra. Eller det känns bra att jag har min familj; Min älskade make, Plutten, våra djur, svärföräldrarna och de som finns här men ändå känns allt åt helvete emellanåt.

Jag vill bara lägga mig ner och skrika!

Imorgon åker Plutten till sin mamma efter handbollsträningen och jag o älskling åker till svärisarna där vi ska spela kort, äta, umgås och sova kvar. På lördag ska vi åka ut en sväng sen blir det hemmamys och på söndag spelar Plutten sin 2:a handbollsmatch 09:45 på Brinova Arena så då ska vi självklart dit och kolla.

Jag är så otroligt ledsen och trasig för att jag inte har några egna biologiska barn, som både min skötare och alla andra säger så beror stor del av hur jag mår att jag har sån sjuk barnlängtan och det gör så jävla ont!! Sitter och kommer på ovanliga och annorlunda barnnamn jag skulle kunna tänka mig o bollar med älakling men vad är vitsen när det inte finns något barn? 😭

Jag hoppas att allt snart vänder för just nu känns det som att jag står i kvicksand och jag sjunker..