Du ser ju inte sjuk ut? Att leva med dolda sjukdomar är svårt.

Ja det är så jag känner. Att leva med psykisk ohälsa är något som är väldigt tufft. Att på det ha kroniska nervsjukdomar gör saken ännu värre.

Hur många ggr får man egentligen höra att; Du ser ju inte sjuk ut? Vad är det för fel på dig eller Du som är så ung o krämplös varför jobbar inte du?

Ja jag kanske ser frisk och bekymmerslös ut men jag är allt utöver det. För det första har jag mina diskbråcksoperationer och diskbråcket som inte kan opereras och även nervförträngningarna i nacken som påverkar mitt liv i hög grad. Nackproblemen gör att jag konstant har huvudvärk, vänsterarmen domnar och sticker hela tiden och jag tappar känseln och har superont i skov.

Ryggen ska vi inte prata om. Dessa problemen har satt sig även på blåsan så jag har stora problem att tömma mig när jag ska kissa. Jag kan få sitta på toa 40min ibland för att jag bara kan få ut några droppar åt gången men känner att jag verkligen behöver kissa. Ofta tror ju många att man sitter o skiter men nej, jag kan helt enkelt inte kissa.

Detta har gjort att jag måånga ggr fått åka in på sjukhus o tappas med kateter och även lagts in pga mängden urin i blåsan. Som mest hade jag drygt 2000ml i blåsan (!)

Ja ni läste rätt, 2 l urin. När man har över 300ml brukar man börja bli kissnödig men inte jag :/ När man kommer upp i så stora mängder är det farligt och risken finns att blåsan sprängs. Därför måste man läggas in med kateter i ett antal dagar, ibland veckor (beroende på mängden urin) med kateter för att blåsan ska kunna få chans att dra ihop sig igen.

Förutom det har jag smärtan, en smärta som jag lärt mig att leva med men som vissa dagar är outhärdlig. Jag får ta smärtlindring dagligen för att fungera och det har jag gjort sen jag var 18år. Vissa dagar får jag ta extra starka när smärtan är som värst och jag önskar att allt bara kunde försvinna.

Jag är bipolär typ 2 o har borderline och där snackar vi verkligen osynliga symptom för jag kan inte säga att det är sjukdomar, det är ju en diagnos jag har, inte en sjukdom.

Ångest, depressioner, panikattacker och en konstant känsla av stress. Sömnsvårigheter som heter duga och oro i kroppen nästan jämt. En känsla av att inte duga, att vara värdelös och bara vara i vägen. Att jag är ett problem för alla och inget positivt tillför är inget ovanligt att jag känner även om jag när jag är i ett ”friskt” tillstånd vet att det inte är sant.

Social fobi, svårt att träffa människor. Folksamlingar och att sitta i grupp är en mardröm för mig. Jag jobbar på det men det är sjukt svårt.

Jag kan ena stunden vara glad för att i nästa sekund börja gråta okontrollerat utan att veta varför. Antagligen handlar det om att jag bär allt inom mig och lagrar tills det rinner över. För detta tar jag ångestdämpande vid behov.

Jag håller ihop bland folk, framför barnen och ofta även inför min man. Det är dock något jag försöker bli bättre på, att kunna visa mina känslor och prata om hur jag mår med Mattias. Misstolka mig rätt, jag och Mattias pratar om allt men jag är sån att jag vill helst inte lägga allt hur jag mår o känner på min partner, trots att M ber om det men jag har lovat honom att jag ska försöka bli bättre.

Jag är hypomanisk.

Vet ni vad det innebär? Jag kan bli som en duracellkanin när jag får ett hypomaniskt skov. Jag ska göra tusen saker samtidigt och påbörjar massa olika projekt men blir sällan klar, springer som en yr höna hit och dit och bara fixar tills M kramar om mig o säger att jag måste lugna ner mig. När han fått mig att ”landa” så blir jag ledsen. Jag är så uppe i mig själv så jag vet inte att jag är i den fasen förrän jag går ur den.

Jag blir euforisk och tror gott om alla.

Jag kan gå runt o bara le och leva i ett lyckorus och skratta åt allt (även i situationer som det inte alls är passande) o känna att allt går min väg, tror tyvärr nästan alltid det bästa om folk till motsatsen är bevisad vilket gör att jag många ggr blivit rejält sårad.

Jag är en riktigt snäll människa men inte om andra jävlas med mig, mina vänner eller min familj. Då blir jag hemsk. Speciellt om det gäller mina vänner och min familj. Dom betyder allt för mig och jag hatar att se när dom far illa.

Jag är sexberoende. Japp så är det, jag är beroende av sex, finns inget som heter för mycket eller för ofta i min värld. Men jag lider inte av det och det gör inte heller Mattias. Detta har jag fått förklarat för mig också är en av sakerna som tillhör min diagnos men va fan, jag älskar det och det gör även min underbara make.

Nu vet ni lite mer om mig, känner ni igen er och undrar över något så är det bara att höra av er ❤️ Jag gör mitt bästa varje dag, kämpar så gott jag kan. Jag kanske inte är snabb men jag gör det i min takt.

Sidan Under Uppbyggnad, passa på att börja följa 😋

Just nu håller sidan på att gå igenom lite förändringar o detta kan göra att ni upplever att allting ser lite konstigt ut 🙂

Ge det lite tid så kommer ni snart se en förändrad uppgraderad bloggsida som jag hoppas ni kommer älska lika mkt som jag ❤️

Bjuder så länge på en bild från våran balkong vid 8 imorse, underbart att sitta o njuta av medans jag drack mitt morgonkaffe 🥰 Nu blir det morgonmys med maken innan dagen drar igång med bland annat möte med en Livsstilscoach 13:20 som ska hjälpa oss att bli nikotinfria så vi längre fram kan bli godkända för en ivf, handling, skjutträning ikväll igen och självklart matlagning o fredagsmys med familjen 😍

Slänger också in 3 bilder från våran skjutträning igår. Det börjar gå åt rätt håll men är långt ifrån nöjd med tanke på att mitt mål är att börja tävla så småningom.. Fast vad är det man säger?

Övning ger färdighet 😘

Föresten allihopa, följ mig genom att klicka följ och fyll i eran mejladress så missar ni aldrig när jag gör ett inlägg utan får då alltid ett mail så ni kan läsa.

Jag kommer skriva mer om hur bröllopet var och allting runtomkring det, om hur det är att leva med kroniska nervsjukdomar, olika diagnoser, sex, vägen till våran IVF behandling när den startar och mycket mer 😍

Att se frisk ut men vara sjuk.

Det är svårt att leva med ”osynliga” diagnoser. Jag är som många vet bipolär typ 2 o har borderline. Har även fått diagnosen PTSD nu och min underbara skötare här på Psyk i Karlskrona har även planer för mig. Först vill hon att jag regelbundet förutom henne ska träffa en trauma psykolog, jag har motvilligt (pga min nålfobi) gått med på att testa akupunktur i öronen och till hösten blir det ljusterapi.

Utöver det självklart vanlig samtalsterapi och alternativa åtgärder. Det syns inte på mig varje gång jag mår dåligt för jag stänger in det, sluter mig som en bok men tro mig, inombords gör det destu ondare.

Jag flyttade från Skövde och det var det största, jobbigaste men även bästa beslutet jag tagit. Jag blev tillsammans med min bästa killkompis sen långt tillbaka och började må mycket bättre bara av att komma från staden där så mycket minnen börjat göra sig påminda.

Jag hatar att det är så långt till mina syskonbarn, mormor (mamma för mig) de få vännerna jag hade och mina syskon men för en gångs skull tänkte jag på mig själv.

Jag älskar mitt liv ihop med Mattias som nästa år även blir min man, hans yngsta son Noa som fyller 11år i dec och bor med oss på heltid (mamma varannan helg) och äldsta pojken André som vi tyvärr inte ser så mycket av, han fyller 18 år nästa år och bor hos sin mamma.

Jag har världens underbaraste svärföräldrar som ALLTID finns här för oss, våra två katter Dino o Rut och självklart min pälskling Gizmo.

Jag o älskling är ute o går o cyklar mkt på dagarna, myser, spelar spel och umgås med pojken. Städar, lagar mat och gör allt tillsammans, t.o.m gymmar.

Har fått en del nya vänner, inte många men det är så jag själv valt att ha det.

Sista tiden har jag dock inte mått så bra, alla minnen går som en karusell i huvudet och jag drömmer mardrömmar varje dag. Gråter, haft panikångest och varit deprimerad. Hade det inte varit för Mattias, Noa och de närmsta runtomkring så vet jag inte hur jag hade klarat allt.

Men vet ni vad det värsta att höra när man säger att man inte mår så bra och kanske inte orkar är?

Men du ser ju inte sjuk ut?

Nej det kanske jag inte gör men många diagnoser syns inte fast kan ändå vara de hemskaste. Testa en dag i mitt liv när jag har det som värst; Paranoia, ångestattacker, depressioner, social fobi etc etc..

Något jag dock är noga med är att försöka att aldrig visa det inför pojken när det är som värst, istället går jag ut o går eller stänger in mig i sovrummet.. Han har sett mig ledsen, ja det har han, men både jag o Mattias har varit noga med att förklara för Noa att liksom han har en diagnos (ADHD) så har jag också det och ibland blir jag ledsen men han förstår verkligen när vi förklarar o säger att dom ska vara extra snälla mot mig och det är så skönt.

En kväll när vi var ute och åkte såg jag att någon skrivit på marken så jag bad M stanna och det kändes så skönt att läsa den texten;

Hoppas ni alla fått en bra start på veckan ❤️

Ett Nytt Kapitel.

Nu var det längesen jag skrev, väääldigt längesen men det finns en anledning. Jag har helt enkelt varken orkat eller haft tid. Nu känner jag att jag är stabilare i mig själv och orkar ta tag i detta igen, jag skriver ju för min egen skull. för att jag mår bra av det och tycker det är kul och självklart även för att ni andra ska kunna följa mitt liv.

MYCKET har hänt sen sist jag skrev. I början av mars skiljde jag o D oss, det var ett gemensamt beslut då vi båda kände att vi var mer som vänner än partners. Jag hade redan innan det bestämt att jag skulle lämna Skövde, jag skulle flytta ner till min bästa killkompis Mattias (sen ca 1,5 år tillbaka) och hans 10 åriga son Noa och bo med dom tills jag fick tag i något eget. Jag visste redan att Mattias hade känslor för mig för det var något jag fått reda på några veckor tidigare genom Mattias son. Han hade berättat det för Noa i förtroende och vid ett bråk så slängde Noa ur sig det till mig. Innerst inne visste jag väl att jag kände något för Mattias med men jag var gift och det fanns inte i mitt huvud att jag skulle vara otrogen mot D. Dessutom hade jag hjärnskakning som gjorde att jag blev kvar här i Karlskrona en månad istället för knappt en vecka som var tanken då jag inte kunde köra ELLER sitta bredvid i en bil med hjärnskakningen. Jag var yr, hade huvudvärk, mådde illa (kan ju dock inte spy efter min GBP och i vissa stunder önskar jag att jag kunde det) och både ljud o ljuskänslig, det var hemskt och det enda jag i princip gjorde var att ligga o försöka vila mig.

Noa är världens underbaraste unge, glad, livlig, snäll, omtänksam och väldigt empatisk men också en riktig rackarunge. Han har ADHD så han har inte koncentrationen eller orken som andra, blir väldigt lätt rastlös och det finns inget viktigare än RUTINER. Dessutom om man lovar Noa något så är det väldigt viktigt att man håller det, det är alltid viktigt att man håller ett löfte till människor oavsett vad och speciellt till barn men till barn med diagnoser så är det extra viktigt, i alla fall i vårat fall.

Jag som i vanliga fall är en person som ska ha allt planerat och strukturerat när det gäller större beslut för att inte krascha sprängde min bubbla totalt i sammanband med skilsmässan. Jag åkte hem och redan samma kväll satte jag o D oss och pratade. Vi kom fram till att vi båda kände detsamma och jag sa att jag kommer flytta till Karlskrona och bo hos Mattias och Noa så länge men att vi skulle ordna allt praktiskt först. Att jag inte trivdes i Skövde visste redan D, det var nog inget som undgick någon förresten.

Sen vet jag helt ärligt inte hur jag klarade resten och på den korta tiden som jag gjorde det. Jag kom hem från Karlskrona torsdag kväll och exakt en vecka senare kom Mattias och hämtade mig med släpkärra som vi lastade full. Från början skulle jag bara ta med mina kläder, min dator , telefonen, två byråar och två bokhyllor… Vi fyllde det största släpet från Statoil *Asg*

På denna vecka som jag hade kommit hem och sen hann åka på hade jag fixat med utskrift av skilsmässopapper och underskriften av skilsmässan, lämnat in det på tingsrätten, fixat med adressändring och överflyttning av alla mina läkarkontakter på olika ställen, skrivit över lägenheten på D, rensat och packat på alla mina saker (Hade aldrig klarat det utan mormor och min familj och vänner) och samtidigt gråtit sönder mig som en tok så jag var konstant svullen runt ögonen. Trots att det var ett gemensamt beslut och vi skiljdes som vänner så var det både jobbigt och ledsamt. 12 år tillsammans och nästan 3år som gifta är ett tag, man lär känna varandra, varandras familjer och blir delaktiga i varandras liv på ett speciellt sätt.

Jag sa till min kurator sista dagen jag träffade henne i Skövde, dagen innan jag flyttade att jag fattade inte hur jag hade kunnat fixa allt jag gjort på så kort tid för samtidigt var jag livrädd och kände mig så himla rädd, förvirrad och ”borta” eller hur jag ska förklara det. Hon trodde att det var adrenalin och bara gick på ren rutin. Att jag är en människa som om jag ger mig fan på något så fixar jag det och ja, uppenbarligen är det så.

Dagen kom, den 7 Mars när Mattias kom och hämtade mig. Vi packade kärran väldigt fort, åkte ut till Mormor o Morfar och fikade och pratade en stund sen gav vi oss av. När vi kommit några mil från Skövde började jag gråta. Troligen av lättnad. Äntligen fick jag lämna staden jag mått dåligt i så länge och speciellt efter jag sista tiden börjat minnas saker. Det var väldigt blandade känslor, det var så jävla skönt att lämna själva Skövde men JAG som alltid planerat och velat ha kontroll flyttade helt plötsligt 33 mil bort, till en stad där jag kände EN enda människa och det var Mattias. Lämnade mina syskon, vänner och mina syskonbarn och känner inte till Karlskrona överhuvudtaget.

Eftersom jag varken jobbar eller pluggar är det ju inte lätt att lära känna nytt folk heller men det har faktiskt gått okej i alla fall. Har fått kontakt med några stycken genom sociala medier som jag träffar och det är skönt. Det tog dock lång tid att komma i ordning också. Först packa upp (Vi bor 2 vuxna, en 10åring en hund och nu efter att hämtat Dino i söndags, två katter i en 2:a, söker större men inte lätt att få lägenhet här pga. kö poängen, mer om djuren och allt annat kommer i framtida inlägg) När vi väl hade packat upp så skulle småsaker som fattades handlas in och det gjordes det i perioder men sen helt plötsligt så ville pojken hellre flytta ut i vardagsrummet (Fortf vardagsrum men han har sin säng och sina byråer och sin tv o sånt där) Dock står soffan och vardagsrumsbord fortfarande kvar därute.

Noa säger att han sover mycket bättre där för det är större men ingen blir nog gladare än Mattias och jag över att ha ett eget sovrum 😉 Dock tog ju det projektet tid med. Sen åka och skriva in sig på VC, tandläkare och bedömning på psyk. Lära mig hitta någorlunda i Karlskrona och att välja ut gym. Allt har tagit tid men nu känns det som att det börjar lugna ner sig.

Idag hade Noa disco på skolan och jag hade lovat honom att fixa håret på honom så 05.50 väckte han mig jätteglad påklädd och klar och tyckte jag skulle gå upp. Jag hade så pass mycket energi så väckte även Älsklingen och sa att vi skulle dra och träna och han hakade på så vi drack kaffe, tog varsin banan och protein shake sen körde vi Noa till fritids innan vi drog till gymmet och körde 1 mils uppvärmning på cykel innan det blev pass för armar och mage. Efter det drog vi till Wämöparken och gick en liten lugn vända med Gizmo för att stretcha och jaga lite Pokemon *haha*

Nu är det dags att gå ut och grilla. Vildsvin som legat i marinad ett antal timar och till det klyftpotatis eller pommes med bea och grillade champinjoner, underbart gott! Sen blir det myskväll med lite serier och imorgon är det dags för Noas skolavslutning, såå mysigt! Klockan 11 börjar det och efter ska han till mamma och vi har barnledig helg ❤ Mattias har även en son till på 17 år som bor hos sin mamma, André. Han är underbar på alla sätt men tyvärr får vi inte träffa honom så mycket. Klart vänner och tjejer och framförallt träningarna är viktigare men jag hoppas att han snart kommer hem och hälsar på.

Nu har ni fått veta lite om hur läget ligger till och ni ska veta att jag mår Såå mycket bättre just nu! Jag har mina Ups and Downs och det kommer jag alltid ha men överlag känns det väldigt mycket bättre i mitt liv och det gör mig så himla glad. Nedan kommer lite bilder från dagen!!

Älsklingen kom sen hem med blommor, bara för att ❤️

Ha en fortsatt bra Torsdag så skriver jag snart igen, Inns såå mycket att skriva om men vet inte vilken ordning jag ska ta det i så försöker ta det från start men med bilder från dagen som varit. Undrar ni över något så snälla fråga? Jag kommer försöka svara på alla frågor jag får 🙂 Kärlek till er Alla!! ❤