IVF-RESAN ”Att skaffa eller inte skaffa barn, det är frågan?”

Ni som har följ mig o min blogg vet att jag inte kan få barn naturligt, att jag måste göra IVF för att kunna bli gravid och att jag för många år sedan med min exman gjorde ett försök som ledde till 2 insättningar som båda ledde till missfall.

Jag mådde så sjukt dåligt efteråt och ville inte fortsätta direkt, sen skilde vi oss och idag är jag ju gift sen 11/1-2020 med min älskade Mattias och hans ena son, Noa har blivit min son med. Han kallar mig mamma och jag känner det som att han vore mitt riktiga barn, trots att han enligt blod inte är det.

Jag har gått upp en del i vikt sen jag blev tillsammans med Mattias och väntar på utredning för att se om något är fel. Ska sövas o göra en gastroskopi för att kolla efter fistlar eller fickor. Detta innebär att jag har för högt BMI för att få göra en IVF just nu i Malmö dit jag/vi måste åka nu om vi vill göra det.

Jag har 3år på mig innan jag är för gammal för att göra det och redan nu har mina tankar kört många rundor fram och tillbaka.

Jag har hela mitt liv velat ha barn, det har liksom varit det största som funnits för mig och jag VET att jag hade blivit en underbar mamma och Mattias en underbar pappa. Självklart skulle jag vilja ha en bebis med M, ett riktigt kärleksbarn som hade fått så sjukt mycket kärlek och blivit så himla älskat men samtidigt så börjar jag fundera på om jag orkar skaffa en bebis nu.

För de första har jag Noa som alltid kommer vara en del av mitt liv. För det andra, Noa fyller 18 om 4år och då kan vi flytta vart vi vill om vi vill, vi kan resa och göra allt vi vill, om vi skaffar en bebis så är det 18år till vi har ansvar för ett barn, förstå mig rätt, jag menar inte att det är ”jobbigt” men det är ju att ansvar. Jag vill inte rycka upp barnet och flytta för att vi kanske vill det.

Vi har 2hundar som vi går ut med dagligen, kommer jag klara av både 2hundar och en bebis på dagarna när M jobbar? Både jag o maken har ju svåra ryggproblem o sen mina diagnoser på det och sånt spelar också in. Tänk om jag har en sån dålig ryggdag så jag inte kan bära mitt barn? Det skulle krossa mig att inte kunna ge mitt barn trygghet när han eller hon behöver det.

Jag har redan fått 2 missfall genom en IVF och jag vet hur hårt det tog på mig, hur dåligt jag mådde både fysiskt och psykiskt och hur mycket jag påverkades av hormonsprutorna. Orkar jag gå igenom det igen, om det inte skulle lyckas denna gången heller?

Ja som ni förstår så är det mycket jag tänker och funderar på, pratar o bollar mycket med M om det såklart och vi tänker på samma sätt samtidigt som vi självklart hade velat ha ett gemensamt barn o gett Noa ett syskon till genom oss ❣️♥️

Har ju ett tag på oss innan vi/jag behöver bestämma oss så vi kommer fortsätta prata om det. Det enda jag vet med säkerhet är att om vi väljer att försöka skaffa ett barn till så kommer vi vara toppen föräldrar och barnet kommer vara såå älskat, lika mycket som Noa ❣️

Varför är det bara synd om vissa föräldrar? Om DU förlorar ett barn, självklart känner jag med dig. Men om jag förlorar ett barn OCH får veta att jag aldrig kommer kunna få biologiska barn naturligt så kommer kommentarerna ”men du kan ju bara göra såhär” Ja det kanske jag kan men du kan ju ”bara skaffa ett nytt” (Misstolka mig rätt, dömer inte men är trött på att ingen förstår hur vi mår men tycker så synd om alla andra. Det gör jag med, men lite omtanke och förståelse för oss ofrivilligt barnlösa hade också känts bra)

Livet är orättvist. Alla behandlas på olika sätt och är med om olika trauman men ändå så är det ALLTID en viss grupp som det alltid är mer synd om än andra..

Jag börjar med gruppen vi läser om överallt. Nyheter, tidningar, sociala medier. Den gruppen som ledsamt nog förlorat eller blivit av mer ett eller flera barn.

Jag är ingen elak människa eller en kvinna som tycker att det är mer synd om mig än andra. Däremot kan jag känna att det ofta är tvärtom. Vi läser eller hör om föräldrar som förlorat ett barn. Antingen i magen eller efter födseln. Fy fan säger jag, det gör så ont i mig, JAG sörjer med er. Det jobbigaste är att ingen av er som förlorar ett änglabarn förstår hur det känns för oss som både förlorar ett barn och sen får reda på att vi inte kan få flera barn naturligt. Ni säger att vi kan ju bara adoptera eller göra en ivf men ni förstår verkligen inte processen. Varken hur det känns fysiskt eller psykiskt. Jag skulle ju kunna säga att ni kan ju ”bara skaffa ett barn till” Jag menar inget illa, inget ironiskt eller hemskt men ni förstår inte hur vi har det.

Jag ska berätta om vad som hände med mig. Jag var gravid. 5:e månaden och fick kramper i magen, trodde jag skulle dö. Min dåvarande make följde med mig in till akuten i Skövde där jag bodde då. En kvinnlig läkare kom in, gjorde ultraljud och sa sen att jag var tvungen till operationen då jag blödde i buken. Dom körde ner mig snabbt, sövde mig och när jag vaknade såg alla rätt molokna ut. Det var ett utomkvedshavandeskap, mitt barn hade växt på ena äggledaren och de var tvungna att operera bort det.

Efter så många år med barnlängtan och sen förlora det och dessutom 50 % mindre chans att kunna få barn så bröt jag ihop. De pratade med mig, sa att jag fortf hade en äggledare så chansen var inte borta och att det skulle troligen gå bra. Trots tårarna och paniken inom mig så hoppades jag.

Vi åkte hem. det gick några månader och jag plussade på ett graviditetstest igen. Jag var så himla glad. Några månader till gick och samma smärta i magen kom. FAN!!

In till sjukhuset och snabbt upp i en gynstol och ultraljud och undersökning igen.

Läkaren tittade på mig med tårar i ögonen. Linda, sa hon. Det ser inte bra ut men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du ska ha kvar den sista äggledaren. Vi måste skynda.

Ner till operation o de sövde mig, min exman satt bredvid. När jag vaknade gjorde det ont. Det första jag såg när jag öppnade ögonen var tårarna i min mans ögon.

Jag är ledsen Linda, sa läkaren, vi var tvungna att ta bort den sista ledaren också. Barnet växte på den och hade vi skrapat hade det kunnat leda till infektion.

JAG DOG INOMBORDS. Min chans att få barn var borta. Vad fan var mitt problem?

Jag åkte hem efter några dagar och några månader senare gjorde jag en IVF i Gbg. Alltså en provrörsbefruktning. Ett ägg uttag, 2 insättningar totalt. Båda ledde till missfall.

Jag grät, jag skrek! Psyket kraschade och jag orkade ingenting. Jag gav upp.

Jag och min exman ( tillsammans sen drygt 11år tillbaka gick isär) och jag flyttade till min bästa killkompis 35mil bort i Karlskrona. Vi blev ett par. Gifte oss 11/1 2020. Han hade 2 barn sen innan, en på 18år och en på 12år som bor hos oss i princip på heltid. Han är hos sin mamma varannan helg, när han vill. Han är som min riktiga son, kallar mig mamma. Vi älskar varandra.

Jag vill fortf ha barn men längtan är inte lika hemsk. Däremot är känslan av att de som ”förlorar ett barn” alltid får mer uppmärksamhet än oss som både förlorar och inte kan få.

VARFÖR????

Jag tror det finns fler som känner som jag? Skriv gärna, bolla med mig, ställ frågor.

ALLA människor förtjänar att kunna få ett barn, inte bara vissa av oss.

<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Att leva med psykisk ohälsa är som att leva tusentals olika liv samtidigt.

Idag är en sån dag som jag är som en trasig bergodalbana. Skrattat, myst, känt kärlek.. visst låter det bra så långt? Sen öppnade sig det svarta hålet.. jag gråter, skriker, hatar mig själv, saknar min döda lillebror, känner mig ensam trots min man och bonusson, tänker på att jag inte kan få barn naturligt, vill jag ens ha barn? Ja! Nej!

Skit är det inte lite skitigt på golvet? Det är en fläck på rutan. Fan vad hundhår det är överallt så jävla tröttsamt, åhh vad skulle jag göra utan mina djur, kramas och blöter ner deras päls med mina tårar. Jag borde starta nåt eget projekt med något jag gillar. Vad gillar jag då? Äh, har redan tusen projekt oavklarade, jag orkar inte. Behöver ta medicinen, tog jag medicinen? Gråter igen. Varför finns jag? Saknar min mormor. Saknar mina vänner. Stänger av ljudet på mobilen för vill inte prata med någon.. varför hör ingen av sig, varför bryr sig ingen? Varför låter inte alla bara mig vara ifred och slutar tjata??

Stick härifrån jag vill inte ha er här, hallå vart går alla, varför lämnar ni mig? Behöver klippa klorna på hundarna, golvet behöver torkas, fan vad ont jag har, känns som jag ska gå av. Undra om jag skulle ut o gå lite? Baka kanske? Nej jag städar. Bänken är skitig, skåpena har nån fläck här och där, jävlar vilken oordning det överallt. Kanske skulle sortera mina kläder? Börjar störttjura igen, inget hänger i ordning, hittar ingenting. Får svårt att andas, ångestattacken slår till som en batong i huvudet. Börjar skaka, känner mig yr, kraften i kroppen tar slut.

Jag bara står där i min katastrofala walk in closet när min man kommer. Han ser direkt att jag är manisk och har ramlat över kanten, han håller om mig, hårt. Pussar mig på huvudet, smeker min rygg. Lyfter upp min haka och torkar mina tårar som rinner längst kinderna. Kysser mig. Leder mig till sängen och hjälper mig ner i den, klockan är 3 på natten men jag är inte ett dugg trött.


Jag försöker knuffa undan honom, jag vill vara ensam, ifred, vill inte att någon rör vid mig, får panik igen men för Mattias kan jag inte låtsas eller bara vara elak så han ska strunta i mig
Han vet vad jag behöver, vad jag egentligen vill. Att han aldrig ska släppa taget, att han ska hålla om mig tills jag är lugn igen. Han fortsätter hålla trots mina ansträngningar att ta mig ur hans grepp. Hur lång tid vet jag inte men jag känner hur jag börjar andas normalt igen, hur tröttheten kommer ikapp alla timmar jag varit vaken och igång och känslan av tryggheten hos min man får mig tillslut att somna i hans famn.

Min trygghet, min familj, min andra halva. Mattias och Noa är den största tryggheten jag har och utan dom och de andra i min närhet hade jag aldrig klarat detta ❣️

Ni Som följt/följer mig vet att jag lever med Borderline och är Bipolär typ 2. Båda diagnoserna är väldigt jobbiga ensamma som dom är, tänk er då hur dom är tillsammans. Jag fick diagnoserna när jag var 18år (20år sen nu) och läser om dom, kolla på filmer, går i terapi, allt ni kan tänka er. Jag har lärt mig att hantera det bättre o bättre men ibland kraschar jag bara. Jag kan dölja det, hålla det inne framför andra, speciellt pojken men för någon som verkligen känner mig, som min älskade make Mattias går det inte. Han ser när jag får skov före jag själv vet att det är på väg.. Mina diagnoser innebär flera olika diagnoser i diagnoserna så det är svårt att förklara allt jag lider av.

Dock kan jag förklara lite vad som är vanligt. Social Fobi (✓) Agorafobi (✓) Ångest (✓) Depressioner (✓) Psykoser, olika manier (i mitt fall hypomani) missbruk (behöver inte bara just alkohol eller droger utan shopping, sexmissbruk (som i mitt fall) Raseriutbrott (✓) Plötsliga gråtattacker (✓) Dålig självkänsla (✓) och mycket mer än så.

Vill ni veta mer får ni helt enkelt ställa frågor i kommentarsfältet så svarar jag på allt när det finns tillräckligt många frågor om just detta.

Dags för mig att försöka varva ner. Det var alltså natten tills idag jag hade det såhär och idag är inte jättebra heller men ska försöka vila istället för att hajpa upp mig.

💯💯💯 Ni som inte redan gör det, följ min blogg så får ni mail varje gång jag gör ett nytt inlägg. Dela den gärna och SNÄLLA NI, ställ lite frågor och uppmuntra till vad ni vill läsa om så blir det lättare för mig 💯💯💯

Nedan följer lite bilder på en del av städningen som gjordes igår.

PS; På måndag börjar jag läsa Psykologi 1 genom NTI skolan på distans och det är något jag ser fram emot 😍❣️

Undrar ni över något men vågar inte fråga? NU är det eran tur!!

Skicka mig Tells! https://tellonym.me/Lindasplace

Klicka på länken och fråga mig precis vad ni vill. Ni är 100% anonyma om ni inte VÄLJER att visa vem du/ni som frågar är. Ställ hur många frågor ni vill och jag lovar att svara ärligt.

Fråga om mig, saker ni undrar över allmänt men aldrig vågat fråga någon.

Skulle bli ööverlycklig om jag fick MASSA MASSA frågor om allt och inget ❣️♥️💓

Och ja, bilden säger allt, jag ÄR kåt och det är inget jag skäms över alls.

”Ett Fetto med Attityd”

Fattar ni hur mycket hat jag får dagligen på bloggen, mailen och pm på facebook. Jag är äcklig, jag är ful, jag är fet och jag är en ”misslyckad” födsel, jag skulle aborterats så hade världen mått bättre.

Min man är otrogen, blir äcklad av mig och knullar allt och alla enbart för att slippa tänka på att han kört in kuken i en ”heffaklump” som mig. Han har en älskarinna vid sidan om, mår dåligt av att vara med mig men är det för han letar efter något bättre och han o hans ”Nya” skrattar gemensamt åt mig o hoppas att jag ska ta mitt liv.

Wow säger jag bara! Wow! Hur kan man ens med att hitta på sådana här saker? Mår DU bättre av att försöka trycka ner mig? Tror du inte att jag o min Mattias pratar? Eller tror du/ni att jag ska bryta ihop och tro på det ni skriver?! Haha shit, jag trodde att människor idag kunde bete sig men ni är ta mig fan mindre än fästingar era jävla iglar.

Oavsett hur mycket ni försöker trycka ner o sänka mig så kommer ni inte lyckas. Jag är fet jag vet men ingen ger oralsex som jag, ingen kan knipa som jag gör och ingen kan låta tungan dansa som jag gör vid kyssar eller oralt. Vem säger att ett ”fetto” inte kan❓❓

Såhär säger min man Mattias;

Jag är världens lyckligaste man som har världens vackraste, sexigaste och underbaraste kvinna som min fru. Hon är min gudinna. Ingen har någonsin tillfredsställt mig som hon både oralt och vaginalt. Har aldrig haft så bra sex i hela mitt liv. Älskar allt med min älskling. Älskar hennes snygga röv, bröst och hennes fina ben. Sen är hon världens bästa och snällaste fru och mamma hon är mitt allt och helt underbar.

Ojojoj.

Nu kanske ni tror jag hittar på allt själv men vill ni veta att texten är sann, säg till så får ni min mans mejladress.

Fatta att bara för man är smal så är man inte perfekt. Bara för man ser ut som en fotomodell o vill ha detsamma tillbaka o fjäskar för att få det så är det inte rätt. Även om man är större än man vill vara så är man inte värd mindre.

Vet ni vad?

Tyck vad ni vill om mig för jag är ändå älskad. Tyck att jag är ful, äcklig o fet för vet ni vad?

JAG ÄR ETT TATUERAT ”FETTO” MED ATTITYD!!

Ångest vs Smärta vs Borderline/Bipolär typ 2.

Sista veckorna har varit riktigt tuffa. Jag har haft ångest som är ihållande o inte vill ge sig, inte sån där ytlig, lätt ångest utan en sån som går på djupet. Har ni känt så någon gång? Hjärtat känns som det ska hoppa ur bröstkorgen, halsen drar ihop sig och det känns som jag inte kan andas. Huvudet bultar och illamåendet blir värre och värre.

Små ljud som i vanliga fall bara är normala dagsljud gör mig galen; Vattenkranen som rinner i badrummet, många som pratar på en gång, fläkten i bilen, katten som jamar, radion för högt eller folk som pratar högt. Ja allt möjligt som i vanliga fall inte är några problem. Den konstanta känslan av att inte kunna känna normalt. Antingen är det bra eller åt helvete. Det är ju min borderline som pratar. Att vara överallt och ingenstans samtidigt när jag väl kan röra mig det är det bipolära. Då blir det att jag kör slut på mig så jag knappt kan röra mig dagen efter men jag är inte medveten om det då, jag är uppe i det blå utan att fatta. Tills Mattias säger till mig på skarpen, då kommer tårarna. FUCK!!

Smärtan som jag fått sista halvåret, den i nacken, den får mig att bli galen! Den får mig att få ångest, att jag har konstant huvudvärk, får yrselanfall så jag ramlar och ligger många dagar och skriker av smärta. De har hittat nervförträngningar mellan 3-4  4-5 och 5-6:e rygghalskotorna. Jag har varit hos ortopeden och pratat, berättat hur illa min smärta är, hur jävla ont jag har, att jag dag in o dag ut gråter för jag har ont. Att det går ut i armen, upp i hela nacken o bakhuvudet och att hela min vardag drabbas av yrseln och värken som aldrig släpper helt.

Jag äter smärtlindring för att få vardagen att ens fungera någorlunda. Starka smärtstillande som inte är bra att äta i längden det vet jag o jag förstår läkarnas oro över att jag äter dom men vad fan ska jag göra just nu?! Jag fungerar inte alls så länge smärtan påverkar mig som den gör om jag inte har extra smärtlindring utöver min vanliga som jag ätit sen min första diskråck 2001.

Jag ska dra ner på allt när jag kan få den hjälpen jag behöver för att bli bra. De vet inte om de vill operera pga riskerna. Det är väldigt riskfyllt o farligt att operera nacken och det är jag väl medveten om men jag kan inte leva som jag gör nu! Jag kan inte gå runt med denna smärtan längre, jag orkar inte, jag vill börja försöka leva igen.

Oj detta blev lite rörigt men ni förstår sammanhanget va? Smärtan leder till ångest och ångesten till ökad smärta. Allt är en ond spiral och går hand i hand. Samtidigt kämpar vi för att kunna få tag i en större lägenhet så vi kan börja leva vårat liv som en familj på riktigt och känna att vi faktiskt har ett hem och inte bor i en skolåda som vi gör nu.

Vi har sökt runt 400 lgh snart men det känns helt jävla hopplöst för antingen räcker inte köpoängen eller så räknas inte min sjukpension som inkomst men hade det varit ålderspension hade det räknats (VictoriaPark) De vill inte ge oss någon chans trots att de hjälpt folk vi känner som har socinkomst vilket dom inte heller godkänner säger dom och folk som även har fogden vilket jag inte har.

Jag är absolut inte på något sätt rasistisk eller ser ner på andra men ska jag vara ärlig? Hade jag varit utländsk, knarkare eller alkoholist så hade dom hjälpt oss. Då hade soc hjälpt oss att få lägenhet. Att pojken o jag har diagnoser och att vi mår skit av situationen det är ingen som bryr sig om men de vi känner som fått hjälp trots sämre förutsättningar är just utländska eller narkomaner/alkoholister. Tycker det är konstigt bara.

Vart fan är vi på väg egentligen?! Jag är så trött på att bli särbehandlad för att jag är svensk och INTE har ett beroende. Att jag o sonen har diagnoser o behöver ha en ordentlig lgh är inte tillräckligt ”allvarligt”. Just nu bor jag o maken i vardagsrummet. Vi sover där, äter där, umgås där, gör allt där helt enkelt. Ohållbart i längden men vem bryr sig?

Saknar min familj, mina syskonbarn, bror med familj, min mormor som är den närmsta mamma jag har och min barndomsvän med familj. Här i Karlskrona har jag ”bara” min mans familj. Menar inte att det är så bara men jag som är van att träffa min familj flera ggr i veckan ser dom helt plötsligt kanske 1-2ggr per halvår. Det gör så jävla ont i mig, jag kan känna mig så sjukt ensam ibland trots att jag vet att jag inte är det. Om några dagar får jag dock träffa dom nu ❤️❤️

Min makes familj (nu självklart också min) är underbara, hans föräldrar är de finaste som finns och jag är alltid välkommen dit och jag har ju min egna familj med maken, min bonusson och våra djur som jag älskar över allt annat, men jag tror ni fattar hur jag menar?

Är det bara jag som kan känna såhär ibland? Som att jag är ensam trots att jag är omgiven av massa kärlek och har en man o ”son” som är så jävla underbara som någon kan bli. Shiit alltså. Så mycket tankar, så mycket känslor, så lite förnuft. Min make är min andra halva, mitt ljus i mörkret, min stöttepelare, bästa vän och mannen jag kommer leva sida vid sida med för resten av mitt liv för en sak ska ni veta. Trots att jag ibland har sjukt dåliga dagar där jag när pojken lagt sig släpper på ventilen och gråter (har enbart gråtit av smärta framför honom inte pga ångest för på något sätt tyglar jag det framför honom) så är jag lycklig. Jag har mer bra dagar än dåliga när det gäller psyket, mycket mycket mer, det fysiska med smärtan är inget jag kan styra och det har jag tyvärr dagligen men jag älskar min familj, älskar att vara med dom och att leva. Jag lever livet med glädje även om det ibland är bergodalbana. Var stolta över livet ni har och försök att göra det bästa av det ❤️

Hoppas ni har det bra och glöm inte att ställa massa frågor till mig för än finns inte tillräckligt för att göra ett inlägg om det.

Tryck följ/prenumerera här i bloggen så får ni mejl varje gång jag gör ett nytt inlägg och nu hoppas jag kunna hålla bloggen flytande snart igen. Finns det något speciellt ni vill läsa om? Tänkte framöver ta upp lite angående ivf igen iallafall.

Puzz o Kram på er ❤️

Iväg på Kalas 🎊

Nu är jag och familjen på väg till svärmor o svärfar där släkten ska äta middag och fira svärmor som fyllde 71år i veckan 🥰

Jag, maken och plutten ska sova kvar där sen så blir en kväll med svärföräldrarna sen, heelt underbart! Jag har verkligen världens bästa svärföräldrar. Dom har tagit in mig i familjen med öppna armar, finns alltid här för oss, för familjen och för mig.

Jag kan prata med dom om allt, vi skämtar om de mesta och man behöver aldrig tänka sig för vad man säger eller hur man beter sig för dom älskar villkorslöst. Jag älskar dom verkligen, önskar att jag hade haft så underbara föräldrar och jag ser fram emot dagen när jag o Mattias förhoppningsvis kan få barn tillsammans genom ivf så mitt barn får så underbara farföräldrar 🥰