Den 11/1 firade jag o maken 3årig bröllopsdag, läderbröllop med god mat ihop med sonen och massa mys ❤️ Tänk att det redan gått 3år sedan vi sa ja till varandra i kyrkan och i Mars har vi varit tillsammans 4år redan (!) 😍 Fick superfina rosor av min älskade man och som vanligt maaassa kärlek, finns nog ingen som kan ge så mycket kärlek som han gör ❤️
Onsdag förra veckan var jag hos Arvids mamma Ann-Sofie som är en nyfunnen vän och jag fick massage av henne, fy satan vad skönt det var. Gjorde ont som helvete i perioder men samtidigt vad det asskönt, hon var verkligen jätteduktig. 🥰
Ja men då är helgen redan över och, har gått alldeles för fort. I fredags hade jag en pissdag som jag tyvärr lät gå ut över fel personer vilket jag har haft/har mycket ångest över.. Lördag till söndag sov sonen hos en kompis så jag o maken var lite barnlediga, passade på att göra Pasta Carbonara och mös framför filmer och njöt av varandras o djurens sällskap, en mycket trevlig och mysig kväll.
Igår hade jag kraftig ångest igen och smärtan i ryggen ner i benen blir värre samtidigt som jag har jätteont i mina öron så idag ska jag till VC kl 10:40 så dom får kolla mig lite. Jag o maken var ändå ute på en längre promenad med hundarna sen städade vi bort julen ordentligt och hade även tvättid, den skötte dock sonen och maken.
Imorgon är det tisdag och äntligen dags för skytteträning igen, det startade förra veckan och vi var där både tisdag och torsdag. Det var hela familjen+ sonens kompis Arvid som börjat skjuta med oss också. Förra veckan var rsta gå gen tillbaka på ca 1,5år tack vare covid och sånt men nu är det bara att fortsätta. I tisdags var jag ok nöjd med skjutningen; 382p av totalt 400 men i torsdags strulade min bana så flera skott registrerades inte och den tavlan åkte sen i soporna, annars sätter vi in alla papper i en pärm för att kunna spåra våran utveckling ❤️ Nedan ser ni hela min serie och ni ser även en bild på hur enbart provtavlan såg ut som utvald bild 🙂
Killarna var också superduktiga och det var kul att se dem så koncentrerade och fokuserade trots att båda två har Npf diagnoser. Maken pratar vi inte ens om 😉 Han är alltid duktig, nedan ser ni hans tavla.
Idag är det ju som sagt måndag och det innebär som vanligt varje måndag traumahantering i Ronneby. Kan därmed säga att jag kommer inte vara så social eller må särskilt bra de kommande dagarna, brukar vara så efter att rotat i alla trauman under uppväxten i en timme varje vecka. Dock har jag en sjukt bra terapeut och det är underbart skönt ♥️
Med det hoppas jag ni får en fortsatt bra måndag och ta hand om varandra.
”Tänk dig att en kärlek brister och ni försöker laga den med nån sorts ”klister.” Allting funkar kanske ett litet tag men kommer troligen krascha igen någon dag. Reparera istället med trohet, tillit, respekt och prat, så kanske det blir bättre o slipper sluta i hat”
Kärlek oavsett om det är mellan ett kärlekspar, vänner eller familj går inte att få bättre i det långa hela med någon quick fix, det tar tid och kräver kommunikation, någon som jag och min älskade make alltid utgår ifrån och det får oss att vara dom vi är, tillsammans enade o lika kära idag som när vi blev tillsammans för snart 4år sedan.
Det är det jag utgår från när det kommer till hela min familj och mina vänner, om man inte tillsammans håller liv i kärleken så är det inte säkert att kärleken består ♥️ Ta hand om de ni älskar men tillåt även er själva att känna att dom ni älskar tar hand om er tillbaka. Kärlek i alla sorts relationer borde vara ömsesidig och att man finns för varandra i den mån man kan.
Sen finns det såklart obesvarad kärlek men det är inte den jag pratar om utan kärleken som man känner för varandra och aldrig vill förlora, den som värmer i hjärtat och får dig att le när du tänker på den ♥️
Jag älskar min man, min son, makens äldsta pojk, mina svärföräldrar, morföräldrar, syskon o syskonbarn, några få nära vänner o självklart våra djur och jag anser mig lyckligt lottad att ha dom alla som en del av min familj och att jag får vara en del av deras ♥️
Första inlägget för året och med det önskar jag er en god fortsättning och hoppas ni haft en bra jul o nyår? 💕💕
PS; följ gärna min blogg så kommer ni få ett mail eller notis varje gång jag gör ett nytt inlägg så behöver ni aldrig missa något 🙂
Bra saker (och sämre) har hänt sen julen, fick bekräftat att en nära vän är just det, en nära vän och inte bara en bekant . Jag är sjuk, inte bara psykiskt då som ni redan vet utan vaknade på juldagen och kände mig tjock i halsen och sen dess har det bara blivit värre 😦
Igår började även min älskade make bli förkyld och idag är han ännu värre men gick till jobbet ändå.
Julafton firades härhemma med min make, sonen och makens äldsta pojke André (som inte gillar att vara med på bild därför respekterar jag det och postar inget på honom), var en mysig dag med julmat, paket, Kalle Anka, julgodis och mys ❤️
Imorgon skulle vi firat nyår med vänner men ändrade planer gör att vi firar bara jag, min älskling och vår son, helt underbart mysigt. Nu när man inte känner sig hundra fysiskt heller så är det rätt skönt att det bara blir familjen och vi kan absolut inte åka iväg någonstans då våra pälsklingar Kayla och Gizmo är skotträdda (var iallafall förra året) så vi vill gärna vara hemma som stöd för dom och till middag blir det Entrecote med hemmagjord potatisgratäng och efterrätt ♥️
Idag började jag kolla på en serie på Netflix som handlade om en kvinna som blev brutalt mobbad som yngre och i vuxen ålder nu är ute efter att hämnas. Jag fick stänga av efter första avsnittet för mobbningen var verkligen grov och väckte upp minnen från min egen skolgång som jag helst inte vill tänka på.
Jag blev också mobbad, DÅ var jag en person som inte vågade säga ifrån och som bara tog skiten och det var inte bara verbal mobbning utan även grov fysisk mobbning. En del av de som mobbade mig har jag träffat i vuxen ålder och fått ett förlåt av, det kändes skönt att dom bad om ursäkt och jag har nu kunnat släppa just de personerna bakom mig men jag kommer aldrig kunna glömma.
Det jag kom o tänka på idag då när jag funderade var att det är faktiskt inte bara bland barn mobbning sker utan även bland vuxna. Fast som vuxen är det mobbning på ett annat sätt. Mer verbalt och personligt, utfrysning, skitsnack och viskningar/pekningar. Ofta vet mobbarna kanske om en del av sina ömma punkter och trycker på det, i mitt fall att jag inte kan få barn naturligt.
Oavsett om det är bland barn eller vuxna så är det lika hemskt, ännu hemskare bland vuxna tror jag för barn/tonåringar kan vara sjukt elaka men som vuxen så borde man kanske veta bättre o föregå med gott exempel till sina egna barn.
Jag har en bonusson som jag ser som min ”son” som har diagnoser, precis som jag har. Han har adhd och jag är bipolär typ 2 o har borderline. Min son har fått några omgångar med skit kastat efter sig både från barn men även förra sommaren på en utflykt vi var på av äldre människor som inte ens känner honom som undrade vad hans problem var och om han var efterbliven eller vad för att han inte kunde sluta prata eftersom han var exalterad och då använder sina händer mycket och gestikulerar.
Det var inte bara en välment fråga till mig som mamma utan de så på min son med avsky och började gapa på honom så han tillslut bröt ihop. Jag fick psykbryt och gick sen och sa till de som ledde utflykten så till slut slutade det bra men varför?
Varför väljer man att ge sig på barn eller någon annan heller för den delen bara för att personen/personerna är annorlunda?
Varför måste man vara som alla andra för att accepteras i samhället? Vad är egentligen normen och vem bestämmer hur den ska se ut?
Vi som har diagnoser har känslor precis som alla andra, kanske lite starkare känslor ibland och lite rörigare men vi har känslor och ord kan såra. Tänk på det nästa gång ni gör er roliga på någon annans bekostnad och prata med era barn om detta, tror ingen förälder vill att ens barn ska komma hem o vara mobbat och inte vilja gå till skolan eller få saker skrikna efter sig när de är ute med sina barn eller barnen är ensamma.
Tillsammans kan man hjälpa och det är så viktigt att alla,både barn och äldre vågar berätta om något händer så man kan ta hand om det direkt ♥️♥️
Med detta önskar jag er ett Gott Nytt År och god fortsättning på nya året 🎆🎇 ❤️❤️
Igår var en trevlig dag. Först dammsög jag hela lgh,fixade i köket fick sen besök av min vän Jolina, Robin och hans 2barn. Dom stannade några timmar och vi drack kaffe, pratade o jag lekte med barnen.
Nån timme efter älsklingen kom från jobbet så åkte vi o handlade. Jolina åkte med oss och efter affären släppte vi av henne hemma innan hon sen skulle vidare.
När vi kom hem började vi med maten som blev färdigfrysta pizzor då klockan runnit iväg och vi ville ha i oss något snabbt.
Inatt har jag sovit med sömnregistrerings saker på mig för att de ska se om min sömnapné är tillbaka och det är därför jag är så trött jämt. Sov inget vidare med alla grejer på mig men det funkade.
Var tvungen att vakna när älsklingen gick upp 05:39 till jobbet idag för att fylla i ett papper men sen somnade jag om och sov ända till 12(!)
Idag har jag haft väldigt ont i ryggen och ångest som trycker på i bröstet så har mest legat. Håller på o kollar på serien Young Royals på Netflix o jag älskar den serien. När älskling kommer hem ska han ner i förrådet och hämta upp julsaker för idag ska vi börja julpynta 🥰
Jag vet att många tycker det är alldeles för tidigt men det är något som får mig att må bra och jag vill faktiskt kunna njuta av julen innan den ska ner igen. 🎄 Tror julen är min bästa högtid samtidigt som den väcker mycket starka o dåliga minnen. Dock har sista året vägts upp med bra saker så ja, jag älskar faktiskt julen.
Såfort jag känner mig bättre i ryggen så blir det till att börja baka, både kakor o julgodis ska bakas och lika bra att börja i tid så jag hinner med allt 🙂 Så ska jag passa in att börja slå in julklappar och födelsedagspresenter med då sonen fyller 8 dagar innan jul.
Fick i förrgår veta att min morfar legat på sjukhus i en vecka och gjort 2 op. Vad som är fel vet dom inte riktigt än men jag vill inte gå in på några detaljer av respekt för morfar och mormor. Jag bröt dock ihop och blev livrädd att jag ska förlora min morfar men igår verkade han lite piggare sa mormor (som för mig är mamma) så får hoppas på det bästa.
Ha en bra dag allihopa o ta hand om er, följ gärna min blogg så får ni ett mail varje gång jag uppdaterar ♥️♥️
Idag är det 3 år sen jag var o fikade med min son o han inte var större än såhär, idag har han växt om mig, är 170cm och fyller 14 (!) I December.
Så härligt är det ute nu. Sol o varmt väder som attan. Om 2mån bär det av till Turkiet med min underbara make och vår son och dagen efter vi kommer hem är det flytt som gäller 🥰 Har äntligen fått lgh på Musikgatan, området där vi sagt hela tiden att vi vill bo så sen blir det inga fler flyttar om vi inte köper något i framtiden.
Igår var jag o fixade mina naglar hos duktiga Seven och som vanligt är jag supernöjd 🙂 Bild ser ni nedanför.
Turkiet är något vi ser fram emot som sjutton. Det blir våran första resa som familj och Pluttens första utlandsresa någonsin. Han ser fram emot att flyga (till skillnad från mig som är flygrädd) bada, utforska och ha en semester med oss ♥️ Även första resan utomlands för mig o maken sen vi blev ett par om man inte räknar med Polen där vi varit några gånger.
Sommar ja, har redan fått en del färg och mer kommer det bli. Jag älskar ju värmen och solen. Både min rygg och mitt psyke mår mkt bättre av det istället för regn, kyla, mörkt o dystert. Det enda jobbiga är att se våra älskade hundar som lider så av värmen.
Ikväll blir det mys med sonen och fortsätta att packa, 2mån går fort så gäller att ligga i nu så man inte behöver stressa sönder sig i slutet.
Ovanför bjuder jag på lite bilder på vår familj 🥰😍😍
Puzz o kram på er så länge, nästa inlägg kommer jag diskutera angående IVF.
PS; Glöm ej att följa min blogg för att få uppdateringar så fort jag gör ett nytt inlägg 🌹
Idag är en sån dag som jag är som en trasig bergodalbana. Skrattat, myst, känt kärlek.. visst låter det bra så långt? Sen öppnade sig det svarta hålet.. jag gråter, skriker, hatar mig själv, saknar min döda lillebror, känner mig ensam trots min man och bonusson, tänker på att jag inte kan få barn naturligt, vill jag ens ha barn? Ja! Nej!
Skit är det inte lite skitigt på golvet? Det är en fläck på rutan. Fan vad hundhår det är överallt så jävla tröttsamt, åhh vad skulle jag göra utan mina djur, kramas och blöter ner deras päls med mina tårar. Jag borde starta nåt eget projekt med något jag gillar. Vad gillar jag då? Äh, har redan tusen projekt oavklarade, jag orkar inte. Behöver ta medicinen, tog jag medicinen? Gråter igen. Varför finns jag? Saknar min mormor. Saknar mina vänner. Stänger av ljudet på mobilen för vill inte prata med någon.. varför hör ingen av sig, varför bryr sig ingen? Varför låter inte alla bara mig vara ifred och slutar tjata??
Stick härifrån jag vill inte ha er här, hallå vart går alla, varför lämnar ni mig? Behöver klippa klorna på hundarna, golvet behöver torkas, fan vad ont jag har, känns som jag ska gå av. Undra om jag skulle ut o gå lite? Baka kanske? Nej jag städar. Bänken är skitig, skåpena har nån fläck här och där, jävlar vilken oordning det överallt. Kanske skulle sortera mina kläder? Börjar störttjura igen, inget hänger i ordning, hittar ingenting. Får svårt att andas, ångestattacken slår till som en batong i huvudet. Börjar skaka, känner mig yr, kraften i kroppen tar slut.
Jag bara står där i min katastrofala walk in closet när min man kommer. Han ser direkt att jag är manisk och har ramlat över kanten, han håller om mig, hårt. Pussar mig på huvudet, smeker min rygg. Lyfter upp min haka och torkar mina tårar som rinner längst kinderna. Kysser mig. Leder mig till sängen och hjälper mig ner i den, klockan är 3 på natten men jag är inte ett dugg trött.
Jag försöker knuffa undan honom, jag vill vara ensam, ifred, vill inte att någon rör vid mig, får panik igen men för Mattias kan jag inte låtsas eller bara vara elak så han ska strunta i mig Han vet vad jag behöver, vad jag egentligen vill. Att han aldrig ska släppa taget, att han ska hålla om mig tills jag är lugn igen. Han fortsätter hålla trots mina ansträngningar att ta mig ur hans grepp. Hur lång tid vet jag inte men jag känner hur jag börjar andas normalt igen, hur tröttheten kommer ikapp alla timmar jag varit vaken och igång och känslan av tryggheten hos min man får mig tillslut att somna i hans famn.
Min trygghet, min familj, min andra halva. Mattias och Noa är den största tryggheten jag har och utan dom och de andra i min närhet hade jag aldrig klarat detta ❣️
Ni Som följt/följer mig vet att jag lever med Borderline och är Bipolär typ 2. Båda diagnoserna är väldigt jobbiga ensamma som dom är, tänk er då hur dom är tillsammans. Jag fick diagnoserna när jag var 18år (20år sen nu) och läser om dom, kolla på filmer, går i terapi, allt ni kan tänkaer. Jag har lärt mig att hantera det bättre o bättre men ibland kraschar jag bara. Jag kan dölja det, hålla det inne framför andra, speciellt pojken men för någon som verkligen känner mig, som min älskade make Mattias går det inte. Han ser när jag får skov före jag själv vet att det är på väg..Mina diagnoser innebär flera olika diagnoser i diagnoserna så det är svårt att förklara allt jag lider av.
Dock kan jag förklara lite vad som är vanligt. Social Fobi (✓) Agorafobi (✓) Ångest (✓) Depressioner (✓) Psykoser, olika manier (i mitt fall hypomani) missbruk (behöver inte bara just alkohol eller droger utan shopping, sexmissbruk (som i mitt fall) Raseriutbrott (✓) Plötsliga gråtattacker (✓) Dålig självkänsla (✓) och mycket mer än så.
Vill ni veta mer får ni helt enkelt ställa frågor i kommentarsfältet så svarar jag på allt när det finns tillräckligt många frågor om just detta.
Dags för mig att försöka varva ner. Det var alltså natten tills idag jag hade det såhär och idag är inte jättebra heller men ska försöka vila istället för att hajpa upp mig.
💯💯💯 Ni som inte redan gör det, följ min blogg så får ni mail varje gång jag gör ett nytt inlägg. Dela den gärna och SNÄLLA NI, ställ lite frågor och uppmuntra till vad ni vill läsa om så blir det lättare för mig 💯💯💯
Nedan följer lite bilder på en del av städningen som gjordes igår.
PS; På måndag börjar jag läsa Psykologi 1 genom NTI skolan på distansoch det är något jag ser fram emot 😍❣️
Jag har suttit o spånat lite på olika ämnen jag kommer skriva om. Självklart kommer jag skriva om andra saker också men detta är några av de ämnen som är lite större och bredare.
1. ”Fetto med Attityd” (Först ut) ✔️
2. ”Psykiskt sjuk men friskare än många” Skriver om diagnoser m.m
3. ”När man inte kan få barn naturligt men vill inget hellre”
4. ”Ni kan men bryr er inte om era barn eller använder abort som preventivmedel. Jag kan inte och gråter mig till sömns över era beteenden o den sjuka orättvisan”
5. ”Du ser dig själv som fet fast du är liten. Hur ser du egentligen mig som är överviktig och förstår du hur det känns för mig när du står bredvid tjocka mig och säger att du är fet?”
6. ”Att bli psykiskt o fysiskt mobbad”
7. ”Ärliga Inlägget. Ni har frågat, jag svarar ärligt på ALLT. Även sånt jag inte är stolt över. FORTSÄTT STÄLLA FRÅGOR ÄVEN OM DET ÄR ANONYMT. (kommer ej publicera era frågor utan skriver upp dom och svarar)
8. ”Förr så älskade jag känslan av att skada mig själv. Varför, hur, och vad tänker jag om det idag?”
9. ”En gång för längesen så var jag missbrukare. Vad tog jag, hur mådde/tänkte jag, varför? Vad fick mig att sluta?”
10. ”Familj, vad innebär det? Dom du bor med, de boende plus syskon med familjer eller alla du älskar som finns vid din sida?”
11. ”Framtidsdrömmar som författare”
12. ”Idag pratar vi spel. (Data, kort, tv-spel, sällskapsspel m.m)”
13. ”Att bli mobbad och hur illa det kan gå”
14. ”Bästa sexställningarna JAG vet och varför?”
Rösta genom att skriva i rangordning 2-14 vad ni skulle vilja läsa om sen börjar jag med det ämne som fått mest röstningar och bearbetar ämnena allt eftersom beroende på hur ni rankat. Jag vet inte HUR ofta jag kommer skriva om just de ämnena jag listat men alla kommer att skrivas om allt eftersom.
Sista veckorna har varit riktigt tuffa. Jag har haft ångest som är ihållande o inte vill ge sig, inte sån där ytlig, lätt ångest utan en sån som går på djupet. Har ni känt så någon gång? Hjärtat känns som det ska hoppa ur bröstkorgen, halsen drar ihop sig och det känns som jag inte kan andas. Huvudet bultar och illamåendet blir värre och värre.
Små ljud som i vanliga fall bara är normala dagsljud gör mig galen; Vattenkranen som rinner i badrummet, många som pratar på en gång, fläkten i bilen, katten som jamar, radion för högt eller folk som pratar högt. Ja allt möjligt som i vanliga fall inte är några problem. Den konstanta känslan av att inte kunna känna normalt. Antingen är det bra eller åt helvete. Det är ju min borderline som pratar. Att vara överallt och ingenstans samtidigt när jag väl kan röra mig det är det bipolära. Då blir det att jag kör slut på mig så jag knappt kan röra mig dagen efter men jag är inte medveten om det då, jag är uppe i det blå utan att fatta. Tills Mattias säger till mig på skarpen, då kommer tårarna. FUCK!!
Smärtan som jag fått sista halvåret, den i nacken, den får mig att bli galen! Den får mig att få ångest, att jag har konstant huvudvärk, får yrselanfall så jag ramlar och ligger många dagar och skriker av smärta. De har hittat nervförträngningar mellan 3-4 4-5 och 5-6:e rygghalskotorna. Jag har varit hos ortopeden och pratat, berättat hur illa min smärta är, hur jävla ont jag har, att jag dag in o dag ut gråter för jag har ont. Att det går ut i armen, upp i hela nacken o bakhuvudet och att hela min vardag drabbas av yrseln och värken som aldrig släpper helt.
Jag äter smärtlindring för att få vardagen att ens fungera någorlunda. Starka smärtstillande som inte är bra att äta i längden det vet jag o jag förstår läkarnas oro över att jag äter dom men vad fan ska jag göra just nu?! Jag fungerar inte alls så länge smärtan påverkar mig som den gör om jag inte har extra smärtlindring utöver min vanliga som jag ätit sen min första diskråck 2001.
Jag ska dra ner på allt när jag kan få den hjälpen jag behöver för att bli bra. De vet inte om de vill operera pga riskerna. Det är väldigt riskfyllt o farligt att operera nacken och det är jag väl medveten om men jag kan inte leva som jag gör nu! Jag kan inte gå runt med denna smärtan längre, jag orkar inte, jag vill börja försöka leva igen.
Oj detta blev lite rörigt men ni förstår sammanhanget va? Smärtan leder till ångest och ångesten till ökad smärta. Allt är en ond spiral och går hand i hand. Samtidigt kämpar vi för att kunna få tag i en större lägenhet så vi kan börja leva vårat liv som en familj på riktigt och känna att vi faktiskt har ett hem och inte bor i en skolåda som vi gör nu.
Vi har sökt runt 400 lgh snart men det känns helt jävla hopplöst för antingen räcker inte köpoängen eller så räknas inte min sjukpension som inkomst men hade det varit ålderspension hade det räknats (VictoriaPark) De vill inte ge oss någon chans trots att de hjälpt folk vi känner som har socinkomst vilket dom inte heller godkänner säger dom och folk som även har fogden vilket jag inte har.
Jag är absolut inte på något sätt rasistisk eller ser ner på andra men ska jag vara ärlig? Hade jag varit utländsk, knarkare eller alkoholist så hade dom hjälpt oss. Då hade soc hjälpt oss att få lägenhet. Att pojken o jag har diagnoser och att vi mår skit av situationen det är ingen som bryr sig om men de vi känner som fått hjälp trots sämre förutsättningar är just utländska eller narkomaner/alkoholister. Tycker det är konstigt bara.
Vart fan är vi på väg egentligen?! Jag är så trött på att bli särbehandlad för att jag är svensk och INTE har ett beroende. Att jag o sonen har diagnoser o behöver ha en ordentlig lgh är inte tillräckligt ”allvarligt”. Just nu bor jag o maken i vardagsrummet. Vi sover där, äter där, umgås där, gör allt där helt enkelt. Ohållbart i längden men vem bryr sig?
Saknar min familj, mina syskonbarn, bror med familj, min mormor som är den närmsta mamma jag har och min barndomsvän med familj. Här i Karlskrona har jag ”bara” min mans familj. Menar inte att det är så bara men jag som är van att träffa min familj flera ggr i veckan ser dom helt plötsligt kanske 1-2ggr per halvår. Det gör så jävla ont i mig, jag kan känna mig så sjukt ensam ibland trots att jag vet att jag inte är det. Om några dagar får jag dock träffa dom nu ❤️❤️
Min makes familj (nu självklart också min) är underbara, hans föräldrar är de finaste som finns och jag är alltid välkommen dit och jag har ju min egna familj med maken, min bonusson och våra djur som jag älskar över allt annat, men jag tror ni fattar hur jag menar?
Är det bara jag som kan känna såhär ibland? Som att jag är ensam trots att jag är omgiven av massa kärlek och har en man o ”son” som är så jävla underbara som någon kan bli. Shiit alltså. Så mycket tankar, så mycket känslor, så lite förnuft. Min make är min andra halva, mitt ljus i mörkret, min stöttepelare, bästa vän och mannen jag kommer leva sida vid sida med för resten av mitt liv för en sak ska ni veta. Trots att jag ibland har sjukt dåliga dagar där jag när pojken lagt sig släpper på ventilen och gråter (har enbart gråtit av smärta framför honom inte pga ångest för på något sätt tyglar jag det framför honom) så är jag lycklig. Jag har mer bra dagar än dåliga när det gäller psyket, mycket mycket mer, det fysiska med smärtan är inget jag kan styra och det har jag tyvärr dagligen men jag älskar min familj, älskar att vara med dom och att leva. Jag lever livet med glädje även om det ibland är bergodalbana. Var stolta över livet ni har och försök att göra det bästa av det ❤️
Hoppas ni har det bra och glöm inte att ställa massa frågor till mig för än finns inte tillräckligt för att göra ett inlägg om det.
Tryck följ/prenumerera här i bloggen så får ni mejl varje gång jag gör ett nytt inlägg och nu hoppas jag kunna hålla bloggen flytande snart igen. Finns det något speciellt ni vill läsa om? Tänkte framöver ta upp lite angående ivf igen iallafall.
Fett längesen jag bloggade nu jag vet. Det har varit väldigt mycket som hänt, både bra och dåliga saker.
Imorgon är det Julafton. En julafton då vi har pojken. Min allra första jul med ”eget” barn. Känns så dumt att göra citattecken för att för mig är han som mitt eget men vill inte trampa någon på tårna.
Detta året har inte varit som något annat år pga denna förbannade Covid 19 pandemin. Helt sjukt hur stort, hemskt och illa allt blivit. Visserligen inte konstigt med tanke på hur ignorant många är. Jaja tillbaka till julen.
Har i år inte alls bakat så mycket som jag brukar utan blev endast 3 olika sorters kakor och inget godis. Med tanke på nervförträngningarna i nacken så är jag glad om jag orkar gå ur sängen på dagarna.
Sega Saffranskolasnittar. Silviakaka med saffran och smörkräm.Mjuk pepparkaka med smörkräm.
Julafton blir ju självklart också annorlunda. Istället för att fira med släkten som vi brukar så kommer julafton firas med min älskade make, sonen, hans bästa tjejkompis som är som våran extradotter och hennes mamma som är den närmaste vännen jag har här.
Anledningen till att vi väljer att våga fira med dom är för att de bor i samma lägenhetshus som oss och vi har umgåtts med dom sen allt detta började. Kommer bli annorlunda men garanterat ändå bra ❤️
Ikväll är det Bingolotto och uppersittarkvällen som gäller 😍 Enda gången på hela året i princip som vi spelar. Sonen är hos sin mamma tills imorgon när vi hämtar honom vid lunch så blir bara jag o maken. Ska äta lite julmat, spela och mysa 👌❣️
Föresten, nej vi har FORTFARANDE inte hittat något större boende. Vi har sökt över 300 bostäder nu men utan framgång.
Har hänt så mycket så vet inte med vad och vart jag ska börja så jag slänger bara upp lite bilder på vårat julpynt och sen får ni mata på mig med frågor i kommentarsfältet, ni får fråga precis vad ni vill men var snälla ❤️
Samma person får gärna ställa samma frågor och sen svarar jag på frågorna efter juldagarna här om jag får in tillräckligt med frågor så snälla, KOM IGEN NU ❤️
Nu är jag och familjen på väg till svärmor o svärfar där släkten ska äta middag och fira svärmor som fyllde 71år i veckan 🥰
Jag, maken och plutten ska sova kvar där sen så blir en kväll med svärföräldrarna sen, heelt underbart! Jag har verkligen världens bästa svärföräldrar. Dom har tagit in mig i familjen med öppna armar, finns alltid här för oss, för familjen och för mig.
Jag kan prata med dom om allt, vi skämtar om de mesta och man behöver aldrig tänka sig för vad man säger eller hur man beter sig för dom älskar villkorslöst. Jag älskar dom verkligen, önskar att jag hade haft så underbara föräldrar och jag ser fram emot dagen när jag o Mattias förhoppningsvis kan få barn tillsammans genom ivf så mitt barn får så underbara farföräldrar 🥰
***Lindas "Annorlunda" liv*** 