Sommar, Turkiet, flytt m.m🥰

Så härligt är det ute nu. Sol o varmt väder som attan. Om 2mån bär det av till Turkiet med min underbara make och vår son och dagen efter vi kommer hem är det flytt som gäller 🥰 Har äntligen fått lgh på Musikgatan, området där vi sagt hela tiden att vi vill bo så sen blir det inga fler flyttar om vi inte köper något i framtiden.

Igår var jag o fixade mina naglar hos duktiga Seven och som vanligt är jag supernöjd 🙂 Bild ser ni nedanför.

Turkiet är något vi ser fram emot som sjutton. Det blir våran första resa som familj och Pluttens första utlandsresa någonsin. Han ser fram emot att flyga (till skillnad från mig som är flygrädd) bada, utforska och ha en semester med oss ♥️ Även första resan utomlands för mig o maken sen vi blev ett par om man inte räknar med Polen där vi varit några gånger.

Sommar ja, har redan fått en del färg och mer kommer det bli. Jag älskar ju värmen och solen. Både min rygg och mitt psyke mår mkt bättre av det istället för regn, kyla, mörkt o dystert. Det enda jobbiga är att se våra älskade hundar som lider så av värmen.

Ikväll blir det mys med sonen och fortsätta att packa, 2mån går fort så gäller att ligga i nu så man inte behöver stressa sönder sig i slutet.

Ovanför bjuder jag på lite bilder på vår familj 🥰😍😍

Puzz o kram på er så länge, nästa inlägg kommer jag diskutera angående IVF.

PS; Glöm ej att följa min blogg för att få uppdateringar så fort jag gör ett nytt inlägg 🌹

Att leva med psykisk ohälsa är som att leva tusentals olika liv samtidigt.

Idag är en sån dag som jag är som en trasig bergodalbana. Skrattat, myst, känt kärlek.. visst låter det bra så långt? Sen öppnade sig det svarta hålet.. jag gråter, skriker, hatar mig själv, saknar min döda lillebror, känner mig ensam trots min man och bonusson, tänker på att jag inte kan få barn naturligt, vill jag ens ha barn? Ja! Nej!

Skit är det inte lite skitigt på golvet? Det är en fläck på rutan. Fan vad hundhår det är överallt så jävla tröttsamt, åhh vad skulle jag göra utan mina djur, kramas och blöter ner deras päls med mina tårar. Jag borde starta nåt eget projekt med något jag gillar. Vad gillar jag då? Äh, har redan tusen projekt oavklarade, jag orkar inte. Behöver ta medicinen, tog jag medicinen? Gråter igen. Varför finns jag? Saknar min mormor. Saknar mina vänner. Stänger av ljudet på mobilen för vill inte prata med någon.. varför hör ingen av sig, varför bryr sig ingen? Varför låter inte alla bara mig vara ifred och slutar tjata??

Stick härifrån jag vill inte ha er här, hallå vart går alla, varför lämnar ni mig? Behöver klippa klorna på hundarna, golvet behöver torkas, fan vad ont jag har, känns som jag ska gå av. Undra om jag skulle ut o gå lite? Baka kanske? Nej jag städar. Bänken är skitig, skåpena har nån fläck här och där, jävlar vilken oordning det överallt. Kanske skulle sortera mina kläder? Börjar störttjura igen, inget hänger i ordning, hittar ingenting. Får svårt att andas, ångestattacken slår till som en batong i huvudet. Börjar skaka, känner mig yr, kraften i kroppen tar slut.

Jag bara står där i min katastrofala walk in closet när min man kommer. Han ser direkt att jag är manisk och har ramlat över kanten, han håller om mig, hårt. Pussar mig på huvudet, smeker min rygg. Lyfter upp min haka och torkar mina tårar som rinner längst kinderna. Kysser mig. Leder mig till sängen och hjälper mig ner i den, klockan är 3 på natten men jag är inte ett dugg trött.


Jag försöker knuffa undan honom, jag vill vara ensam, ifred, vill inte att någon rör vid mig, får panik igen men för Mattias kan jag inte låtsas eller bara vara elak så han ska strunta i mig
Han vet vad jag behöver, vad jag egentligen vill. Att han aldrig ska släppa taget, att han ska hålla om mig tills jag är lugn igen. Han fortsätter hålla trots mina ansträngningar att ta mig ur hans grepp. Hur lång tid vet jag inte men jag känner hur jag börjar andas normalt igen, hur tröttheten kommer ikapp alla timmar jag varit vaken och igång och känslan av tryggheten hos min man får mig tillslut att somna i hans famn.

Min trygghet, min familj, min andra halva. Mattias och Noa är den största tryggheten jag har och utan dom och de andra i min närhet hade jag aldrig klarat detta ❣️

Ni Som följt/följer mig vet att jag lever med Borderline och är Bipolär typ 2. Båda diagnoserna är väldigt jobbiga ensamma som dom är, tänk er då hur dom är tillsammans. Jag fick diagnoserna när jag var 18år (20år sen nu) och läser om dom, kolla på filmer, går i terapi, allt ni kan tänka er. Jag har lärt mig att hantera det bättre o bättre men ibland kraschar jag bara. Jag kan dölja det, hålla det inne framför andra, speciellt pojken men för någon som verkligen känner mig, som min älskade make Mattias går det inte. Han ser när jag får skov före jag själv vet att det är på väg.. Mina diagnoser innebär flera olika diagnoser i diagnoserna så det är svårt att förklara allt jag lider av.

Dock kan jag förklara lite vad som är vanligt. Social Fobi (✓) Agorafobi (✓) Ångest (✓) Depressioner (✓) Psykoser, olika manier (i mitt fall hypomani) missbruk (behöver inte bara just alkohol eller droger utan shopping, sexmissbruk (som i mitt fall) Raseriutbrott (✓) Plötsliga gråtattacker (✓) Dålig självkänsla (✓) och mycket mer än så.

Vill ni veta mer får ni helt enkelt ställa frågor i kommentarsfältet så svarar jag på allt när det finns tillräckligt många frågor om just detta.

Dags för mig att försöka varva ner. Det var alltså natten tills idag jag hade det såhär och idag är inte jättebra heller men ska försöka vila istället för att hajpa upp mig.

💯💯💯 Ni som inte redan gör det, följ min blogg så får ni mail varje gång jag gör ett nytt inlägg. Dela den gärna och SNÄLLA NI, ställ lite frågor och uppmuntra till vad ni vill läsa om så blir det lättare för mig 💯💯💯

Nedan följer lite bilder på en del av städningen som gjordes igår.

PS; På måndag börjar jag läsa Psykologi 1 genom NTI skolan på distans och det är något jag ser fram emot 😍❣️

🔥 Rösta, Ni Väljer🔥

Jag har suttit o spånat lite på olika ämnen jag kommer skriva om. Självklart kommer jag skriva om andra saker också men detta är några av de ämnen som är lite större och bredare.

1. ”Fetto med Attityd” (Först ut) ✔️

2. ”Psykiskt sjuk men friskare än många”
Skriver om diagnoser m.m

3. ”När man inte kan få barn naturligt men vill inget hellre”

4. ”Ni kan men bryr er inte om era barn eller använder abort som preventivmedel. Jag kan inte och gråter mig till sömns över era beteenden o den sjuka orättvisan”

5. ”Du ser dig själv som fet fast du är liten. Hur ser du egentligen mig som är överviktig och förstår du hur det känns för mig när du står bredvid tjocka mig och säger att du är fet?”

6. ”Att bli psykiskt o fysiskt mobbad”

7. ”Ärliga Inlägget. Ni har frågat, jag svarar ärligt på ALLT. Även sånt jag inte är stolt över. FORTSÄTT STÄLLA FRÅGOR ÄVEN OM DET ÄR ANONYMT. (kommer ej publicera era frågor utan skriver upp dom och svarar)

8. ”Förr så älskade jag känslan av att skada mig själv. Varför, hur, och vad tänker jag om det idag?”

9. ”En gång för längesen så var jag missbrukare. Vad tog jag, hur mådde/tänkte jag, varför? Vad fick mig att sluta?”

10. ”Familj, vad innebär det? Dom du bor med, de boende plus syskon med familjer eller alla du älskar som finns vid din sida?”

11. ”Framtidsdrömmar som författare”

12. ”Idag pratar vi spel. (Data, kort, tv-spel, sällskapsspel m.m)”

13. ”Att bli mobbad och hur illa det kan gå”

14. ”Bästa sexställningarna JAG vet och varför?”

Rösta genom att skriva i rangordning 2-14 vad ni skulle vilja läsa om sen börjar jag med det ämne som fått mest röstningar och bearbetar ämnena allt eftersom beroende på hur ni rankat. Jag vet inte HUR ofta jag kommer skriva om just de ämnena jag listat men alla kommer att skrivas om allt eftersom.

Först ut kommer vara Fetto med attityd.

Ångest vs Smärta vs Borderline/Bipolär typ 2.

Sista veckorna har varit riktigt tuffa. Jag har haft ångest som är ihållande o inte vill ge sig, inte sån där ytlig, lätt ångest utan en sån som går på djupet. Har ni känt så någon gång? Hjärtat känns som det ska hoppa ur bröstkorgen, halsen drar ihop sig och det känns som jag inte kan andas. Huvudet bultar och illamåendet blir värre och värre.

Små ljud som i vanliga fall bara är normala dagsljud gör mig galen; Vattenkranen som rinner i badrummet, många som pratar på en gång, fläkten i bilen, katten som jamar, radion för högt eller folk som pratar högt. Ja allt möjligt som i vanliga fall inte är några problem. Den konstanta känslan av att inte kunna känna normalt. Antingen är det bra eller åt helvete. Det är ju min borderline som pratar. Att vara överallt och ingenstans samtidigt när jag väl kan röra mig det är det bipolära. Då blir det att jag kör slut på mig så jag knappt kan röra mig dagen efter men jag är inte medveten om det då, jag är uppe i det blå utan att fatta. Tills Mattias säger till mig på skarpen, då kommer tårarna. FUCK!!

Smärtan som jag fått sista halvåret, den i nacken, den får mig att bli galen! Den får mig att få ångest, att jag har konstant huvudvärk, får yrselanfall så jag ramlar och ligger många dagar och skriker av smärta. De har hittat nervförträngningar mellan 3-4  4-5 och 5-6:e rygghalskotorna. Jag har varit hos ortopeden och pratat, berättat hur illa min smärta är, hur jävla ont jag har, att jag dag in o dag ut gråter för jag har ont. Att det går ut i armen, upp i hela nacken o bakhuvudet och att hela min vardag drabbas av yrseln och värken som aldrig släpper helt.

Jag äter smärtlindring för att få vardagen att ens fungera någorlunda. Starka smärtstillande som inte är bra att äta i längden det vet jag o jag förstår läkarnas oro över att jag äter dom men vad fan ska jag göra just nu?! Jag fungerar inte alls så länge smärtan påverkar mig som den gör om jag inte har extra smärtlindring utöver min vanliga som jag ätit sen min första diskråck 2001.

Jag ska dra ner på allt när jag kan få den hjälpen jag behöver för att bli bra. De vet inte om de vill operera pga riskerna. Det är väldigt riskfyllt o farligt att operera nacken och det är jag väl medveten om men jag kan inte leva som jag gör nu! Jag kan inte gå runt med denna smärtan längre, jag orkar inte, jag vill börja försöka leva igen.

Oj detta blev lite rörigt men ni förstår sammanhanget va? Smärtan leder till ångest och ångesten till ökad smärta. Allt är en ond spiral och går hand i hand. Samtidigt kämpar vi för att kunna få tag i en större lägenhet så vi kan börja leva vårat liv som en familj på riktigt och känna att vi faktiskt har ett hem och inte bor i en skolåda som vi gör nu.

Vi har sökt runt 400 lgh snart men det känns helt jävla hopplöst för antingen räcker inte köpoängen eller så räknas inte min sjukpension som inkomst men hade det varit ålderspension hade det räknats (VictoriaPark) De vill inte ge oss någon chans trots att de hjälpt folk vi känner som har socinkomst vilket dom inte heller godkänner säger dom och folk som även har fogden vilket jag inte har.

Jag är absolut inte på något sätt rasistisk eller ser ner på andra men ska jag vara ärlig? Hade jag varit utländsk, knarkare eller alkoholist så hade dom hjälpt oss. Då hade soc hjälpt oss att få lägenhet. Att pojken o jag har diagnoser och att vi mår skit av situationen det är ingen som bryr sig om men de vi känner som fått hjälp trots sämre förutsättningar är just utländska eller narkomaner/alkoholister. Tycker det är konstigt bara.

Vart fan är vi på väg egentligen?! Jag är så trött på att bli särbehandlad för att jag är svensk och INTE har ett beroende. Att jag o sonen har diagnoser o behöver ha en ordentlig lgh är inte tillräckligt ”allvarligt”. Just nu bor jag o maken i vardagsrummet. Vi sover där, äter där, umgås där, gör allt där helt enkelt. Ohållbart i längden men vem bryr sig?

Saknar min familj, mina syskonbarn, bror med familj, min mormor som är den närmsta mamma jag har och min barndomsvän med familj. Här i Karlskrona har jag ”bara” min mans familj. Menar inte att det är så bara men jag som är van att träffa min familj flera ggr i veckan ser dom helt plötsligt kanske 1-2ggr per halvår. Det gör så jävla ont i mig, jag kan känna mig så sjukt ensam ibland trots att jag vet att jag inte är det. Om några dagar får jag dock träffa dom nu ❤️❤️

Min makes familj (nu självklart också min) är underbara, hans föräldrar är de finaste som finns och jag är alltid välkommen dit och jag har ju min egna familj med maken, min bonusson och våra djur som jag älskar över allt annat, men jag tror ni fattar hur jag menar?

Är det bara jag som kan känna såhär ibland? Som att jag är ensam trots att jag är omgiven av massa kärlek och har en man o ”son” som är så jävla underbara som någon kan bli. Shiit alltså. Så mycket tankar, så mycket känslor, så lite förnuft. Min make är min andra halva, mitt ljus i mörkret, min stöttepelare, bästa vän och mannen jag kommer leva sida vid sida med för resten av mitt liv för en sak ska ni veta. Trots att jag ibland har sjukt dåliga dagar där jag när pojken lagt sig släpper på ventilen och gråter (har enbart gråtit av smärta framför honom inte pga ångest för på något sätt tyglar jag det framför honom) så är jag lycklig. Jag har mer bra dagar än dåliga när det gäller psyket, mycket mycket mer, det fysiska med smärtan är inget jag kan styra och det har jag tyvärr dagligen men jag älskar min familj, älskar att vara med dom och att leva. Jag lever livet med glädje även om det ibland är bergodalbana. Var stolta över livet ni har och försök att göra det bästa av det ❤️

Hoppas ni har det bra och glöm inte att ställa massa frågor till mig för än finns inte tillräckligt för att göra ett inlägg om det.

Tryck följ/prenumerera här i bloggen så får ni mejl varje gång jag gör ett nytt inlägg och nu hoppas jag kunna hålla bloggen flytande snart igen. Finns det något speciellt ni vill läsa om? Tänkte framöver ta upp lite angående ivf igen iallafall.

Puzz o Kram på er ❤️

Jag Lever!

Fett längesen jag bloggade nu jag vet. Det har varit väldigt mycket som hänt, både bra och dåliga saker.

Imorgon är det Julafton. En julafton då vi har pojken. Min allra första jul med ”eget” barn. Känns så dumt att göra citattecken för att för mig är han som mitt eget men vill inte trampa någon på tårna.

Detta året har inte varit som något annat år pga denna förbannade Covid 19 pandemin. Helt sjukt hur stort, hemskt och illa allt blivit. Visserligen inte konstigt med tanke på hur ignorant många är. Jaja tillbaka till julen.

Har i år inte alls bakat så mycket som jag brukar utan blev endast 3 olika sorters kakor och inget godis. Med tanke på nervförträngningarna i nacken så är jag glad om jag orkar gå ur sängen på dagarna.

Sega Saffranskolasnittar.
Silviakaka med saffran och smörkräm.
Mjuk pepparkaka med smörkräm.

Julafton blir ju självklart också annorlunda. Istället för att fira med släkten som vi brukar så kommer julafton firas med min älskade make, sonen, hans bästa tjejkompis som är som våran extradotter och hennes mamma som är den närmaste vännen jag har här.

Anledningen till att vi väljer att våga fira med dom är för att de bor i samma lägenhetshus som oss och vi har umgåtts med dom sen allt detta började. Kommer bli annorlunda men garanterat ändå bra ❤️

Ikväll är det Bingolotto och uppersittarkvällen som gäller 😍 Enda gången på hela året i princip som vi spelar. Sonen är hos sin mamma tills imorgon när vi hämtar honom vid lunch så blir bara jag o maken. Ska äta lite julmat, spela och mysa 👌❣️

Föresten, nej vi har FORTFARANDE inte hittat något större boende. Vi har sökt över 300 bostäder nu men utan framgång.

Har hänt så mycket så vet inte med vad och vart jag ska börja så jag slänger bara upp lite bilder på vårat julpynt och sen får ni mata på mig med frågor i kommentarsfältet, ni får fråga precis vad ni vill men var snälla ❤️

Samma person får gärna ställa samma frågor och sen svarar jag på frågorna efter juldagarna här om jag får in tillräckligt med frågor så snälla, KOM IGEN NU ❤️

GOD JUL 💕 💞

Iväg på Kalas 🎊

Nu är jag och familjen på väg till svärmor o svärfar där släkten ska äta middag och fira svärmor som fyllde 71år i veckan 🥰

Jag, maken och plutten ska sova kvar där sen så blir en kväll med svärföräldrarna sen, heelt underbart! Jag har verkligen världens bästa svärföräldrar. Dom har tagit in mig i familjen med öppna armar, finns alltid här för oss, för familjen och för mig.

Jag kan prata med dom om allt, vi skämtar om de mesta och man behöver aldrig tänka sig för vad man säger eller hur man beter sig för dom älskar villkorslöst. Jag älskar dom verkligen, önskar att jag hade haft så underbara föräldrar och jag ser fram emot dagen när jag o Mattias förhoppningsvis kan få barn tillsammans genom ivf så mitt barn får så underbara farföräldrar 🥰

Födelsedag, Kalas, Jul, Nyår o Bröllop.

Den 16/12 fyllde plutten Noa 11 år. Farmor o farfar var här o även hans storebror André. Plutten fick ett Ps2, Nerfguns, massa spel, strängar till sin gitarr, en onepiece, gift card till xbox, parfym och mycket mer. Farfar bakade tårta och vi mös 💞

Imorgon ska han ha barnkalas och är supertaggad. Kalaset går i Cars tema och det kommer bli fiskdamm, dans, fika, korv med bröd o annat.

4 dagar kvar till julafton nu. 4 dagar tills alla firar med sina familjer och gläds åt att vara tillsammans. Eller ja, inte alla. Det är många som sitter ensamma, som inte har någon att fira med eller som har närstående som gått bort och finner hela högtiden deprimerande. Vi ska fira Julafton hos Mattias syster o hennes man Göran ihop med deras vuxna barn, svärmor o svärfar.

Juldagen kommer Noa och André som spenderar Julafton hos sina mammor och då firar vi allihopa igen hemma hos svärföräldrarna ❤️

Över Nyår åker Jag, Mattias och Noa till brorsan med familj och spenderar några dagar hos dom, ska bli så himla härligt! Ska även förbi ”Mamma” (Mormor) och ”Pappa” (Morfar) och fika o mysa någon av dagarna.

Den 11/1 2020 Kl 14:00 smäller det! Då blir äntligen jag och mannen i mitt liv Man och Hustru. Ett kyrkbröllop med ca 40 personer. Jan Löfgren (kompotisör i Riksreliket) som sjunger o spelar i kyrkan och lokalen där det bjuds på bröllopsfika efteråt. Marika ska vara fotograf under bröllopet 💕

På kvällen ska vi o dom som vill följa med ut och äta middag på restaurang sen ska jag och min älskade man sova på hotell den natten ❤️

Börjar bli nervös nu, mycket att tänka på, planera och fixa. Det mesta är klart, dock ska vi dekorera i lokalen kvällen innan sen ska vi tjejer vara på hotellet från förmiddagen på bröllopsdagen då min svägerska ska fixa hår, smink och allt som behövs.

Har drömt mardrömmar om vigseln 🙈 Drömt att jag snubblar i kyrkan, säger fel eller får en ångestattack, jag hoppas verkligen att inget av det kommer hända!

Samtidigt känner jag ett lyckorus i min kropp. Lycka över att min bästa vän, den äkta rätta äntligen kommer bli min man. Ni som känner mig vet jag varit gift tidigare o självklart trodde o kände jag att det var rätt då med men nu är jag helt säker. Finns INGEN som kan stötta, glädja, busa, prata o skänka mig så mycket glädje och kärlek som Mattias. Som får mig att känna mig så vacker, älskad och accepterad som han och även hans (vår) familj.

Jag är lyckligare än någonsin 💕💞

Hoppas att ni andra får en underbar Jul!! 🤶 🎄🎀

Att se frisk ut men vara sjuk.

Det är svårt att leva med ”osynliga” diagnoser. Jag är som många vet bipolär typ 2 o har borderline. Har även fått diagnosen PTSD nu och min underbara skötare här på Psyk i Karlskrona har även planer för mig. Först vill hon att jag regelbundet förutom henne ska träffa en trauma psykolog, jag har motvilligt (pga min nålfobi) gått med på att testa akupunktur i öronen och till hösten blir det ljusterapi.

Utöver det självklart vanlig samtalsterapi och alternativa åtgärder. Det syns inte på mig varje gång jag mår dåligt för jag stänger in det, sluter mig som en bok men tro mig, inombords gör det destu ondare.

Jag flyttade från Skövde och det var det största, jobbigaste men även bästa beslutet jag tagit. Jag blev tillsammans med min bästa killkompis sen långt tillbaka och började må mycket bättre bara av att komma från staden där så mycket minnen börjat göra sig påminda.

Jag hatar att det är så långt till mina syskonbarn, mormor (mamma för mig) de få vännerna jag hade och mina syskon men för en gångs skull tänkte jag på mig själv.

Jag älskar mitt liv ihop med Mattias som nästa år även blir min man, hans yngsta son Noa som fyller 11år i dec och bor med oss på heltid (mamma varannan helg) och äldsta pojken André som vi tyvärr inte ser så mycket av, han fyller 18 år nästa år och bor hos sin mamma.

Jag har världens underbaraste svärföräldrar som ALLTID finns här för oss, våra två katter Dino o Rut och självklart min pälskling Gizmo.

Jag o älskling är ute o går o cyklar mkt på dagarna, myser, spelar spel och umgås med pojken. Städar, lagar mat och gör allt tillsammans, t.o.m gymmar.

Har fått en del nya vänner, inte många men det är så jag själv valt att ha det.

Sista tiden har jag dock inte mått så bra, alla minnen går som en karusell i huvudet och jag drömmer mardrömmar varje dag. Gråter, haft panikångest och varit deprimerad. Hade det inte varit för Mattias, Noa och de närmsta runtomkring så vet jag inte hur jag hade klarat allt.

Men vet ni vad det värsta att höra när man säger att man inte mår så bra och kanske inte orkar är?

Men du ser ju inte sjuk ut?

Nej det kanske jag inte gör men många diagnoser syns inte fast kan ändå vara de hemskaste. Testa en dag i mitt liv när jag har det som värst; Paranoia, ångestattacker, depressioner, social fobi etc etc..

Något jag dock är noga med är att försöka att aldrig visa det inför pojken när det är som värst, istället går jag ut o går eller stänger in mig i sovrummet.. Han har sett mig ledsen, ja det har han, men både jag o Mattias har varit noga med att förklara för Noa att liksom han har en diagnos (ADHD) så har jag också det och ibland blir jag ledsen men han förstår verkligen när vi förklarar o säger att dom ska vara extra snälla mot mig och det är så skönt.

En kväll när vi var ute och åkte såg jag att någon skrivit på marken så jag bad M stanna och det kändes så skönt att läsa den texten;

Hoppas ni alla fått en bra start på veckan ❤️

Familjefotografering med Fotograf ❣️

Vi kände både jag och älskling att vi behövde öva upp oss lite på att slappna av på kort. Fick via Facebook tag i en fotograf som heter Marika Andersson (klicka på hennes namn så kommer ni till hennes hemsida) som är sjukt otroligt duktig! Tjejen är bara 21 år och precis startat upp sin hemsida och fyller på sin portfolie allt eftersom men vi kunde inte varit nöjdare! Hon fick oss att känna oss avslappnade, min underbara styvson Noa (i vit skjorta) och min älslade brorsson Neo likaså och det blev såå fina bilder! T.o.m Gizmo fick hon att kolla i kameran.

Hela familjen är så himla nöjda och det var så kul att få testa på ordentlig fotografering ♥️ Tusen tack älskade Marika! Och alla ni som läser detta, ha absolut Marika i åtanke när ni vill föreviga era minnen för ni kommer absolut inte ångra er!

Vi körde fotograferingen här i Karlskrona vid Knösö naturreservat, precis vid vattnet och Marika är i krokarna ibland men annars håller hon till i Växjö och jag lovar, denna fina, lugnande, snälla, otroligt duktiga 21åring kommer gå långt, det kan vi garantera!!

All lycka till dig Marika och TUSEN TACK!!