Varför accepterar samhället nästan enbart de som lever som ”normen”??

Publicerad den av Linda

Bra saker (och sämre) har hänt sen julen, fick bekräftat att en nära vän är just det, en nära vän och inte bara en bekant . Jag är sjuk, inte bara psykiskt då som ni redan vet utan vaknade på juldagen och kände mig tjock i halsen och sen dess har det bara blivit värre 😦

Igår började även min älskade make bli förkyld och idag är han ännu värre men gick till jobbet ändå.

Julafton firades härhemma med min make, sonen och makens äldsta pojke André (som inte gillar att vara med på bild därför respekterar jag det och postar inget på honom), var en mysig dag med julmat, paket, Kalle Anka, julgodis och mys ❤️

Imorgon skulle vi firat nyår med vänner men ändrade planer gör att vi firar bara jag, min älskling och vår son, helt underbart mysigt. Nu när man inte känner sig hundra fysiskt heller så är det rätt skönt att det bara blir familjen och vi kan absolut inte åka iväg någonstans då våra pälsklingar Kayla och Gizmo är skotträdda (var iallafall förra året) så vi vill gärna vara hemma som stöd för dom och till middag blir det Entrecote med hemmagjord potatisgratäng och efterrätt ♥️

Idag började jag kolla på en serie på Netflix som handlade om en kvinna som blev brutalt mobbad som yngre och i vuxen ålder nu är ute efter att hämnas. Jag fick stänga av efter första avsnittet för mobbningen var verkligen grov och väckte upp minnen från min egen skolgång som jag helst inte vill tänka på.

Jag blev också mobbad, DÅ var jag en person som inte vågade säga ifrån och som bara tog skiten och det var inte bara verbal mobbning utan även grov fysisk mobbning. En del av de som mobbade mig har jag träffat i vuxen ålder och fått ett förlåt av, det kändes skönt att dom bad om ursäkt och jag har nu kunnat släppa just de personerna bakom mig men jag kommer aldrig kunna glömma.

Det jag kom o tänka på idag då när jag funderade var att det är faktiskt inte bara bland barn mobbning sker utan även bland vuxna. Fast som vuxen är det mobbning på ett annat sätt. Mer verbalt och personligt, utfrysning, skitsnack och viskningar/pekningar. Ofta vet mobbarna kanske om en del av sina ömma punkter och trycker på det, i mitt fall att jag inte kan få barn naturligt.

Oavsett om det är bland barn eller vuxna så är det lika hemskt, ännu hemskare bland vuxna tror jag för barn/tonåringar kan vara sjukt elaka men som vuxen så borde man kanske veta bättre o föregå med gott exempel till sina egna barn.

Jag har en bonusson som jag ser som min ”son” som har diagnoser, precis som jag har. Han har adhd och jag är bipolär typ 2 o har borderline. Min son har fått några omgångar med skit kastat efter sig både från barn men även förra sommaren på en utflykt vi var på av äldre människor som inte ens känner honom som undrade vad hans problem var och om han var efterbliven eller vad för att han inte kunde sluta prata eftersom han var exalterad och då använder sina händer mycket och gestikulerar.

Det var inte bara en välment fråga till mig som mamma utan de så på min son med avsky och började gapa på honom så han tillslut bröt ihop. Jag fick psykbryt och gick sen och sa till de som ledde utflykten så till slut slutade det bra men varför?

Varför väljer man att ge sig på barn eller någon annan heller för den delen bara för att personen/personerna är annorlunda?

Varför måste man vara som alla andra för att accepteras i samhället? Vad är egentligen normen och vem bestämmer hur den ska se ut?

Vi som har diagnoser har känslor precis som alla andra, kanske lite starkare känslor ibland och lite rörigare men vi har känslor och ord kan såra. Tänk på det nästa gång ni gör er roliga på någon annans bekostnad och prata med era barn om detta, tror ingen förälder vill att ens barn ska komma hem o vara mobbat och inte vilja gå till skolan eller få saker skrikna efter sig när de är ute med sina barn eller barnen är ensamma.

Tillsammans kan man hjälpa och det är så viktigt att alla,både barn och äldre vågar berätta om något händer så man kan ta hand om det direkt ♥️♥️

Med detta önskar jag er ett Gott Nytt År och god fortsättning på nya året 🎆🎇 ❤️❤️

(lånad bild från Google)

Att leva med psykisk ohälsa är som att leva tusentals olika liv samtidigt.

Publicerad den av Linda

Idag är en sån dag som jag är som en trasig bergodalbana. Skrattat, myst, känt kärlek.. visst låter det bra så långt? Sen öppnade sig det svarta hålet.. jag gråter, skriker, hatar mig själv, saknar min döda lillebror, känner mig ensam trots min man och bonusson, tänker på att jag inte kan få barn naturligt, vill jag ens ha barn? Ja! Nej!

Skit är det inte lite skitigt på golvet? Det är en fläck på rutan. Fan vad hundhår det är överallt så jävla tröttsamt, åhh vad skulle jag göra utan mina djur, kramas och blöter ner deras päls med mina tårar. Jag borde starta nåt eget projekt med något jag gillar. Vad gillar jag då? Äh, har redan tusen projekt oavklarade, jag orkar inte. Behöver ta medicinen, tog jag medicinen? Gråter igen. Varför finns jag? Saknar min mormor. Saknar mina vänner. Stänger av ljudet på mobilen för vill inte prata med någon.. varför hör ingen av sig, varför bryr sig ingen? Varför låter inte alla bara mig vara ifred och slutar tjata??

Stick härifrån jag vill inte ha er här, hallå vart går alla, varför lämnar ni mig? Behöver klippa klorna på hundarna, golvet behöver torkas, fan vad ont jag har, känns som jag ska gå av. Undra om jag skulle ut o gå lite? Baka kanske? Nej jag städar. Bänken är skitig, skåpena har nån fläck här och där, jävlar vilken oordning det överallt. Kanske skulle sortera mina kläder? Börjar störttjura igen, inget hänger i ordning, hittar ingenting. Får svårt att andas, ångestattacken slår till som en batong i huvudet. Börjar skaka, känner mig yr, kraften i kroppen tar slut.

Jag bara står där i min katastrofala walk in closet när min man kommer. Han ser direkt att jag är manisk och har ramlat över kanten, han håller om mig, hårt. Pussar mig på huvudet, smeker min rygg. Lyfter upp min haka och torkar mina tårar som rinner längst kinderna. Kysser mig. Leder mig till sängen och hjälper mig ner i den, klockan är 3 på natten men jag är inte ett dugg trött.


Jag försöker knuffa undan honom, jag vill vara ensam, ifred, vill inte att någon rör vid mig, får panik igen men för Mattias kan jag inte låtsas eller bara vara elak så han ska strunta i mig
Han vet vad jag behöver, vad jag egentligen vill. Att han aldrig ska släppa taget, att han ska hålla om mig tills jag är lugn igen. Han fortsätter hålla trots mina ansträngningar att ta mig ur hans grepp. Hur lång tid vet jag inte men jag känner hur jag börjar andas normalt igen, hur tröttheten kommer ikapp alla timmar jag varit vaken och igång och känslan av tryggheten hos min man får mig tillslut att somna i hans famn.

Min trygghet, min familj, min andra halva. Mattias och Noa är den största tryggheten jag har och utan dom och de andra i min närhet hade jag aldrig klarat detta ❣️

Ni Som följt/följer mig vet att jag lever med Borderline och är Bipolär typ 2. Båda diagnoserna är väldigt jobbiga ensamma som dom är, tänk er då hur dom är tillsammans. Jag fick diagnoserna när jag var 18år (20år sen nu) och läser om dom, kolla på filmer, går i terapi, allt ni kan tänka er. Jag har lärt mig att hantera det bättre o bättre men ibland kraschar jag bara. Jag kan dölja det, hålla det inne framför andra, speciellt pojken men för någon som verkligen känner mig, som min älskade make Mattias går det inte. Han ser när jag får skov före jag själv vet att det är på väg.. Mina diagnoser innebär flera olika diagnoser i diagnoserna så det är svårt att förklara allt jag lider av.

Dock kan jag förklara lite vad som är vanligt. Social Fobi (✓) Agorafobi (✓) Ångest (✓) Depressioner (✓) Psykoser, olika manier (i mitt fall hypomani) missbruk (behöver inte bara just alkohol eller droger utan shopping, sexmissbruk (som i mitt fall) Raseriutbrott (✓) Plötsliga gråtattacker (✓) Dålig självkänsla (✓) och mycket mer än så.

Vill ni veta mer får ni helt enkelt ställa frågor i kommentarsfältet så svarar jag på allt när det finns tillräckligt många frågor om just detta.

Dags för mig att försöka varva ner. Det var alltså natten tills idag jag hade det såhär och idag är inte jättebra heller men ska försöka vila istället för att hajpa upp mig.

💯💯💯 Ni som inte redan gör det, följ min blogg så får ni mail varje gång jag gör ett nytt inlägg. Dela den gärna och SNÄLLA NI, ställ lite frågor och uppmuntra till vad ni vill läsa om så blir det lättare för mig 💯💯💯

Nedan följer lite bilder på en del av städningen som gjordes igår.

PS; På måndag börjar jag läsa Psykologi 1 genom NTI skolan på distans och det är något jag ser fram emot 😍❣️

Flytt, smärta, dödsfall och mors dag.

Publicerad den av Linda

Jag vet att det är alldeles för långt tid sen jag skrev men det har hänt så mycket och jag har haft en hel del att göra. Vi har ÄNTLIGEN flyttat till en större lägenhet, 3 rok så nu har pojken ett eget rum och även jag o min man. Har varit iväg en del, haft mycket möten, väldigt mycket smärta i perioder och dessutom dödsfall i familjen och mycket mycket mer. Just nu kände jag väl mest att jag ville visa att jag lever och berätta lite om morsdag som var igår. Som alla ni som känner mig vet så hade jag ju innan jag blev tillsammans med Mattias inga barn. Kan inte få barn på naturligt vis (något jag kommer skriva mera om framöver) och har med min exman genomgått ett försök (två insättningar) med ivf men inte lyckats. Så det är först det två sista åren som jag känt värmen av att vara mamma och blivit uppvaktad på Mors Dag, förstår ni hur mycket det värmer?

Förutom min älskade bonusson Noa så har jag även fått en extra ”dotter” på köpet. Egentligen är det min bästa (och enda haha) vän här Adrianas dotter och Noas bästa vän men hon kallar mig också mamma och vi räknar henne till våran familj.

Igår fick jag av Noa en tavla, ett nattlinne med text och en krukros. Av Ella fick jag en superfin mugg med tillhörande sked i blått och det värmde mitt hjärta mer än ni kan ana, se de fina bilderna nedan.

Jag vill fortfarande ha en bebis, ett barn ihop med Mattias men smärtan av barnlöshet är inte riktigt lika hemsk längre. Inte som den var innan jag fick in Noa i mitt liv. Det är klart att det gör ont och att längtan finns men som sagt, på något sätt är det inte lika illa.

För ett tag sen började jag med diamondpainting. Väldigt rogivande och stress/ångest hanterande för mig. Jag har gjort 2 små tavlor, har fått hem en superstor som är vårat bröllopsfoto och har även beställt flera små som jag har vid sidan om den stora. Gör även tavlor mot beställning så skriv ett meddelande vid intresse 🙂 Nedan kan ni se de två små som är klara och hur stor den största kommer bli.

Det tar en stund att göra alla tavlorna men jäklar vad kul det är.

Den 11 Juni åker vi till Skövde efter pojkens skolavslutning och stannar tills den 13, med oss hem då är våran nya familjemedlem, Kayla 😍 En renrasig Leonberger från samma uppfödare som jag hade Leya från. Vi är alla väldigt förväntansfulla och längtar. Nedan kan ni se lite bilder på valparna och föräldrarna ♥️

Visst dör man sötdöden lite grann 😍😍

Jag skrev även att det varit dödsfall i familjen och den avlidne är min 30åriga lillebror. Jag orkar faktiskt inte skriva mer om det just nu men det kommer längre fram.

Nog för nu. Jag har dammsugit lägenheten, duschat och skrivit handlingslista. Om ca 1timme hämtar min älskade make upp mig så ska jag iväg på DBT behandling med min enskilde terapeut som jag är varje måndag.

Idag tänkte jag ta upp min otroligt jobbiga ljudkänslighet som blivit överjävlig sista tiden med henne.

Imorgon kommer min barndomsvän och hennes gubbe hit och stannar tills fredag så kommer bli mysiga dagar ♥️♥️

Ha de bra för tillfället så ska jag försöka bli bättre på skrivandet, jag lovar 😋 Glöm ej att trycka följ (prenumerera) så får ni ett mail varje gång jag gör ett inlägg.

Puzz o Kram