Sommar, Turkiet, flytt m.m🥰

Så härligt är det ute nu. Sol o varmt väder som attan. Om 2mån bär det av till Turkiet med min underbara make och vår son och dagen efter vi kommer hem är det flytt som gäller 🥰 Har äntligen fått lgh på Musikgatan, området där vi sagt hela tiden att vi vill bo så sen blir det inga fler flyttar om vi inte köper något i framtiden.

Igår var jag o fixade mina naglar hos duktiga Seven och som vanligt är jag supernöjd 🙂 Bild ser ni nedanför.

Turkiet är något vi ser fram emot som sjutton. Det blir våran första resa som familj och Pluttens första utlandsresa någonsin. Han ser fram emot att flyga (till skillnad från mig som är flygrädd) bada, utforska och ha en semester med oss ♥️ Även första resan utomlands för mig o maken sen vi blev ett par om man inte räknar med Polen där vi varit några gånger.

Sommar ja, har redan fått en del färg och mer kommer det bli. Jag älskar ju värmen och solen. Både min rygg och mitt psyke mår mkt bättre av det istället för regn, kyla, mörkt o dystert. Det enda jobbiga är att se våra älskade hundar som lider så av värmen.

Ikväll blir det mys med sonen och fortsätta att packa, 2mån går fort så gäller att ligga i nu så man inte behöver stressa sönder sig i slutet.

Ovanför bjuder jag på lite bilder på vår familj 🥰😍😍

Puzz o kram på er så länge, nästa inlägg kommer jag diskutera angående IVF.

PS; Glöm ej att följa min blogg för att få uppdateringar så fort jag gör ett nytt inlägg 🌹

Varför är det bara synd om vissa föräldrar? Om DU förlorar ett barn, självklart känner jag med dig. Men om jag förlorar ett barn OCH får veta att jag aldrig kommer kunna få biologiska barn naturligt så kommer kommentarerna ”men du kan ju bara göra såhär” Ja det kanske jag kan men du kan ju ”bara skaffa ett nytt” (Misstolka mig rätt, dömer inte men är trött på att ingen förstår hur vi mår men tycker så synd om alla andra. Det gör jag med, men lite omtanke och förståelse för oss ofrivilligt barnlösa hade också känts bra)

Livet är orättvist. Alla behandlas på olika sätt och är med om olika trauman men ändå så är det ALLTID en viss grupp som det alltid är mer synd om än andra..

Jag börjar med gruppen vi läser om överallt. Nyheter, tidningar, sociala medier. Den gruppen som ledsamt nog förlorat eller blivit av mer ett eller flera barn.

Jag är ingen elak människa eller en kvinna som tycker att det är mer synd om mig än andra. Däremot kan jag känna att det ofta är tvärtom. Vi läser eller hör om föräldrar som förlorat ett barn. Antingen i magen eller efter födseln. Fy fan säger jag, det gör så ont i mig, JAG sörjer med er. Det jobbigaste är att ingen av er som förlorar ett änglabarn förstår hur det känns för oss som både förlorar ett barn och sen får reda på att vi inte kan få flera barn naturligt. Ni säger att vi kan ju bara adoptera eller göra en ivf men ni förstår verkligen inte processen. Varken hur det känns fysiskt eller psykiskt. Jag skulle ju kunna säga att ni kan ju ”bara skaffa ett barn till” Jag menar inget illa, inget ironiskt eller hemskt men ni förstår inte hur vi har det.

Jag ska berätta om vad som hände med mig. Jag var gravid. 5:e månaden och fick kramper i magen, trodde jag skulle dö. Min dåvarande make följde med mig in till akuten i Skövde där jag bodde då. En kvinnlig läkare kom in, gjorde ultraljud och sa sen att jag var tvungen till operationen då jag blödde i buken. Dom körde ner mig snabbt, sövde mig och när jag vaknade såg alla rätt molokna ut. Det var ett utomkvedshavandeskap, mitt barn hade växt på ena äggledaren och de var tvungna att operera bort det.

Efter så många år med barnlängtan och sen förlora det och dessutom 50 % mindre chans att kunna få barn så bröt jag ihop. De pratade med mig, sa att jag fortf hade en äggledare så chansen var inte borta och att det skulle troligen gå bra. Trots tårarna och paniken inom mig så hoppades jag.

Vi åkte hem. det gick några månader och jag plussade på ett graviditetstest igen. Jag var så himla glad. Några månader till gick och samma smärta i magen kom. FAN!!

In till sjukhuset och snabbt upp i en gynstol och ultraljud och undersökning igen.

Läkaren tittade på mig med tårar i ögonen. Linda, sa hon. Det ser inte bra ut men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du ska ha kvar den sista äggledaren. Vi måste skynda.

Ner till operation o de sövde mig, min exman satt bredvid. När jag vaknade gjorde det ont. Det första jag såg när jag öppnade ögonen var tårarna i min mans ögon.

Jag är ledsen Linda, sa läkaren, vi var tvungna att ta bort den sista ledaren också. Barnet växte på den och hade vi skrapat hade det kunnat leda till infektion.

JAG DOG INOMBORDS. Min chans att få barn var borta. Vad fan var mitt problem?

Jag åkte hem efter några dagar och några månader senare gjorde jag en IVF i Gbg. Alltså en provrörsbefruktning. Ett ägg uttag, 2 insättningar totalt. Båda ledde till missfall.

Jag grät, jag skrek! Psyket kraschade och jag orkade ingenting. Jag gav upp.

Jag och min exman ( tillsammans sen drygt 11år tillbaka gick isär) och jag flyttade till min bästa killkompis 35mil bort i Karlskrona. Vi blev ett par. Gifte oss 11/1 2020. Han hade 2 barn sen innan, en på 18år och en på 12år som bor hos oss i princip på heltid. Han är hos sin mamma varannan helg, när han vill. Han är som min riktiga son, kallar mig mamma. Vi älskar varandra.

Jag vill fortf ha barn men längtan är inte lika hemsk. Däremot är känslan av att de som ”förlorar ett barn” alltid får mer uppmärksamhet än oss som både förlorar och inte kan få.

VARFÖR????

Jag tror det finns fler som känner som jag? Skriv gärna, bolla med mig, ställ frågor.

ALLA människor förtjänar att kunna få ett barn, inte bara vissa av oss.

<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Snälla lillebror kom tillbaka!! Du saknas mig!!

Så mycket att skriva om, så mkt känslor och skit och ingen aning om vart jag borde börja.. Andas Linda, andas..

Jag börjar skriva till dig Christoffer. Min älskade lillebror som inte längre finns i livet. 8mån har gått och trots hur vi slets ifrån varandra och orden vi sa, att det hade gått nästan 2år när jag fick veta att du var försvunnen och 3v senare hittad död och faktumet HUR jag fick veta, allt gör så förbannat ont!

Den 23/11, bara några dagar sen, skulle du fyllt 31år. Du hade ju bara börjat leva. 3barn och en sambo som jag aldrig ens träffat efterlämnade du. På din födelsedag grät jag så mycket så jag fick nästan ingen luft. Jag kippade efter andan flera ggr och jag skrek, och undrade vad fan som är rättvist med detta?!

Det är du Christoffer. Vet inte exakt hur gammal du var men dina söner har varit kopior av dig. Kortet är taget på dagis och jag har det alltid med mig, du måste vara nära mig. Jag kan inte förlora dig igen..

Ibland när jag mår som sämst så ser jag dig sitta på sängkanten och le mot mig, säga att allt är okej. Att du förlåter mig. När det är allra värst och jag ligger i sängen och bara bölar så känner jag din hand stryka bort håret ur min panna och sen säger du att allt kommer bli bra och du kommer aldrig lämna min sida även om jag inte ser dig..

Jag fick veta att du var försvunnen genom din sambo i en grupp på fb. På Facebook! Jag kände inte Natasha och har bara pratat med henne några ggr efter det men hon verkar trevlig.

Du har levt ett liv som många tar avstånd från,det var därför vi inte hade någon kontakt, men jag tror verkligen att du försökte förbättra dig. Du försökte bygga upp ditt liv igen men du hann aldrig få chansen, det gick för fort.

FAN lillebror. Jag vill ha dig här, jag vill krama dig, hålla om dig och säga att jag älskar dig.

SNÄLLA KOM TILLBAKA TILL MIG ❤️

Hur kommer man över detta, hur slutar man gråta, minnas och se alla lyckliga stunder? Och hur fan raderar man mörkret?? Allt hemskt och elakt jag sa, som du sa, som vi sa under åren. Jag önskar vi bara kunde radera allt och sätta oss ner och prata minnen och ha kul tillsammans

Jag önskar att du hade fått träffa min familj. Min make och min bonusson Noa. Han har kommit upp i den åldern nu så han har börjat fråga och undra. Jag vet inte vad jag ska svara lillebror. Varför var någon elak mot dig? Varför dog du? Varför fick inte han träffa sin morbror innan du dog? Ja du läste rätt, han kallar mig mamma och pratar om dig som sin morbror.

Kan du tänka dig Christoffer. Jag kan ju inte få barn naturligt och som från ovan kom Mattias och Noa in i mitt liv, mannen i mitt liv och min son. Mattias har frågat med, hur du var, vem du var o.sv.

Jag har visat bilder från när du var ledsen, från din student och de mesta jag har på dig vilket är en jäkla massa.

ÄLSKAR DIG. SOM VÅRA MATCHANDE TATUERINGAR SÄGER;

We live together (min) och We die together (din)

Vi gjorde dom i ett syfte, att visa att vi hör ihop och lever för varandra men lillebror, det är inte min tur än. När det är min tur att lämna denna jorden så kommer jag o letar reda på dig, jag lovar ❤️❣️

TE AMO MI AMOR ♥️

”Lägg av, ryck upp dig. Vadå psykiskt sjuk, du ser ju ut som vanligt? Alla kan ha en dålig dag, du tror väl inte du är den enda?”

Igår hände något. Jag vet inte hur jag ska förklara för jag vet knappt själv vem jag är. Jag har pendlat mellan darrningar, tårar, ilska, tomhet, sett mig själv ”zoona ut” Hur ska jag förklara? Jag har sett mig själv precis som jag stått bredvid utan att kunna göra något.

Du tittar på mig, men SER du mig?

Du tittar på mig och tycker jag ser ut som vanligt. Jag ler ofta, hälsar glatt och pratar på. Du har fått höra att jag är ”sjuk”. Vad är det för fel på henne tänker du? Ser du min huvudvärk, de konstanta myrkrypningarna i mina ben? Ser du kramperna som jag försöker dölja genom att bita ihop? Ser du yrseln som gör mig rädd att svimma framför dig, ångesten över att träffa nya människor, vara bland mycket folk, att inte kunna andas ordentligt? Ser du min rädsla över att inte vara omtyckt av dig, att inte höra hemma? Ser du hur rädd jag är att du ska få veta hur jag växt upp, vad jag gått igenom? Nej det gör du inte för jag är riktigt riktigt duktig på EN sak. Riktigt duktig på att inte låta någon se tårarna som konstant bränner bakom mina ögonlock och får mig att stänga av min själ från omvärlden, Riktigt duktig på att inte låta någon se tårarna som konstant bränner bakom mina ögonlock och får mig att stänga av min själ från omvärlden, riktigt duktig på att inte finnas, duktig på att inte bli sedd. Jag märker hur du kollar på mig, med du SER mig inte, du kollar rakt igenom mig. Jag känner dina blickar, dina iskalla ögon som tittar hatiskt på mig. Egentligen tittar dom inte på mig, de ser inte mig som individ, du och dina ögon ser mig som onödigt befinnande, någon som inte borde existera..

Vuxna människor förminskade min son, han grät sig till sömns.

Det är ett tag sen nu, närmare bestämt 5dagar sen och jag visste inte om jag skulle skriva om det men har bestämt mig för att människor behöver få veta.

Var ute med sonen, hade en underbar kväll på en av skärgårdsbåtarna tills två jävla pensionärer sa till han att vara tyst, sitta stilla, sluta skratta o sluta ha roligt och att de är på turen för lugn o ro.. Jag kan tillägga att han var ABSOLUT inte mer högljudd än någon anna men det var honom dom gav sig på.

Sonen frågade om han inte fick skratta och ha roligt? Jag sa självklart!! Sonen har diagnos och var överlycklig över resan vi skulle göra tillsammans. Jag blev så jävla ledsen och arg så tårarna började rinna och jag kände att nu jävlar!

Hur faan hindrar man andra att trycka ner ens egna eller andras barn?! Hur kan man ens komma på tanken att göra så?

Pratade med kaptenen som höll med att det var ett dåligt beteende och bjöd in mig o sonen i kaptenshytten. Superfint av de som jobbar o kör. Han blev tillfrågad att sitta i kaptens stolen men var så chockad att han inte vågade, men OJ vad uppspelt han var!

På kvällen var han dock ledsen sen och frågade varför människor inte tycker om honom, om det är något fel på honom, svarade självklart nej och förklarade att vissa människor kan vara idioter!!

Älskar min son och om folk har svårt med att han är glad och skrattar eller pratar eller inte kan/vill sitta stilla bara för ni vill ha lugn och ro, Dra åt helvete o sätt er i ett bibliotek!!

Ovan ser ni bilderna från dagen och teckningen som sonen målade åt mig igår ❣️ Han säger att jag är hans superhjältinna som alltid kommer när något är fel 😍😍

Självklart gör jag det, han är ju min son o jag älskar honom!! ♥️♥️

Undrar ni över något men vågar inte fråga? NU är det eran tur!!

Skicka mig Tells! https://tellonym.me/Lindasplace

Klicka på länken och fråga mig precis vad ni vill. Ni är 100% anonyma om ni inte VÄLJER att visa vem du/ni som frågar är. Ställ hur många frågor ni vill och jag lovar att svara ärligt.

Fråga om mig, saker ni undrar över allmänt men aldrig vågat fråga någon.

Skulle bli ööverlycklig om jag fick MASSA MASSA frågor om allt och inget ❣️♥️💓

Och ja, bilden säger allt, jag ÄR kåt och det är inget jag skäms över alls.

Flytt, smärta, dödsfall och mors dag.

Jag vet att det är alldeles för långt tid sen jag skrev men det har hänt så mycket och jag har haft en hel del att göra. Vi har ÄNTLIGEN flyttat till en större lägenhet, 3 rok så nu har pojken ett eget rum och även jag o min man. Har varit iväg en del, haft mycket möten, väldigt mycket smärta i perioder och dessutom dödsfall i familjen och mycket mycket mer. Just nu kände jag väl mest att jag ville visa att jag lever och berätta lite om morsdag som var igår. Som alla ni som känner mig vet så hade jag ju innan jag blev tillsammans med Mattias inga barn. Kan inte få barn på naturligt vis (något jag kommer skriva mera om framöver) och har med min exman genomgått ett försök (två insättningar) med ivf men inte lyckats. Så det är först det två sista åren som jag känt värmen av att vara mamma och blivit uppvaktad på Mors Dag, förstår ni hur mycket det värmer?

Förutom min älskade bonusson Noa så har jag även fått en extra ”dotter” på köpet. Egentligen är det min bästa (och enda haha) vän här Adrianas dotter och Noas bästa vän men hon kallar mig också mamma och vi räknar henne till våran familj.

Igår fick jag av Noa en tavla, ett nattlinne med text och en krukros. Av Ella fick jag en superfin mugg med tillhörande sked i blått och det värmde mitt hjärta mer än ni kan ana, se de fina bilderna nedan.

Jag vill fortfarande ha en bebis, ett barn ihop med Mattias men smärtan av barnlöshet är inte riktigt lika hemsk längre. Inte som den var innan jag fick in Noa i mitt liv. Det är klart att det gör ont och att längtan finns men som sagt, på något sätt är det inte lika illa.

För ett tag sen började jag med diamondpainting. Väldigt rogivande och stress/ångest hanterande för mig. Jag har gjort 2 små tavlor, har fått hem en superstor som är vårat bröllopsfoto och har även beställt flera små som jag har vid sidan om den stora. Gör även tavlor mot beställning så skriv ett meddelande vid intresse 🙂 Nedan kan ni se de två små som är klara och hur stor den största kommer bli.

Det tar en stund att göra alla tavlorna men jäklar vad kul det är.

Den 11 Juni åker vi till Skövde efter pojkens skolavslutning och stannar tills den 13, med oss hem då är våran nya familjemedlem, Kayla 😍 En renrasig Leonberger från samma uppfödare som jag hade Leya från. Vi är alla väldigt förväntansfulla och längtar. Nedan kan ni se lite bilder på valparna och föräldrarna ♥️

Visst dör man sötdöden lite grann 😍😍

Jag skrev även att det varit dödsfall i familjen och den avlidne är min 30åriga lillebror. Jag orkar faktiskt inte skriva mer om det just nu men det kommer längre fram.

Nog för nu. Jag har dammsugit lägenheten, duschat och skrivit handlingslista. Om ca 1timme hämtar min älskade make upp mig så ska jag iväg på DBT behandling med min enskilde terapeut som jag är varje måndag.

Idag tänkte jag ta upp min otroligt jobbiga ljudkänslighet som blivit överjävlig sista tiden med henne.

Imorgon kommer min barndomsvän och hennes gubbe hit och stannar tills fredag så kommer bli mysiga dagar ♥️♥️

Ha de bra för tillfället så ska jag försöka bli bättre på skrivandet, jag lovar 😋 Glöm ej att trycka följ (prenumerera) så får ni ett mail varje gång jag gör ett inlägg.

Puzz o Kram

”Ett Fetto med Attityd”

Fattar ni hur mycket hat jag får dagligen på bloggen, mailen och pm på facebook. Jag är äcklig, jag är ful, jag är fet och jag är en ”misslyckad” födsel, jag skulle aborterats så hade världen mått bättre.

Min man är otrogen, blir äcklad av mig och knullar allt och alla enbart för att slippa tänka på att han kört in kuken i en ”heffaklump” som mig. Han har en älskarinna vid sidan om, mår dåligt av att vara med mig men är det för han letar efter något bättre och han o hans ”Nya” skrattar gemensamt åt mig o hoppas att jag ska ta mitt liv.

Wow säger jag bara! Wow! Hur kan man ens med att hitta på sådana här saker? Mår DU bättre av att försöka trycka ner mig? Tror du inte att jag o min Mattias pratar? Eller tror du/ni att jag ska bryta ihop och tro på det ni skriver?! Haha shit, jag trodde att människor idag kunde bete sig men ni är ta mig fan mindre än fästingar era jävla iglar.

Oavsett hur mycket ni försöker trycka ner o sänka mig så kommer ni inte lyckas. Jag är fet jag vet men ingen ger oralsex som jag, ingen kan knipa som jag gör och ingen kan låta tungan dansa som jag gör vid kyssar eller oralt. Vem säger att ett ”fetto” inte kan❓❓

Såhär säger min man Mattias;

Jag är världens lyckligaste man som har världens vackraste, sexigaste och underbaraste kvinna som min fru. Hon är min gudinna. Ingen har någonsin tillfredsställt mig som hon både oralt och vaginalt. Har aldrig haft så bra sex i hela mitt liv. Älskar allt med min älskling. Älskar hennes snygga röv, bröst och hennes fina ben. Sen är hon världens bästa och snällaste fru och mamma hon är mitt allt och helt underbar.

Ojojoj.

Nu kanske ni tror jag hittar på allt själv men vill ni veta att texten är sann, säg till så får ni min mans mejladress.

Fatta att bara för man är smal så är man inte perfekt. Bara för man ser ut som en fotomodell o vill ha detsamma tillbaka o fjäskar för att få det så är det inte rätt. Även om man är större än man vill vara så är man inte värd mindre.

Vet ni vad?

Tyck vad ni vill om mig för jag är ändå älskad. Tyck att jag är ful, äcklig o fet för vet ni vad?

JAG ÄR ETT TATUERAT ”FETTO” MED ATTITYD!!

🔥 Rösta, Ni Väljer🔥

Jag har suttit o spånat lite på olika ämnen jag kommer skriva om. Självklart kommer jag skriva om andra saker också men detta är några av de ämnen som är lite större och bredare.

1. ”Fetto med Attityd” (Först ut) ✔️

2. ”Psykiskt sjuk men friskare än många”
Skriver om diagnoser m.m

3. ”När man inte kan få barn naturligt men vill inget hellre”

4. ”Ni kan men bryr er inte om era barn eller använder abort som preventivmedel. Jag kan inte och gråter mig till sömns över era beteenden o den sjuka orättvisan”

5. ”Du ser dig själv som fet fast du är liten. Hur ser du egentligen mig som är överviktig och förstår du hur det känns för mig när du står bredvid tjocka mig och säger att du är fet?”

6. ”Att bli psykiskt o fysiskt mobbad”

7. ”Ärliga Inlägget. Ni har frågat, jag svarar ärligt på ALLT. Även sånt jag inte är stolt över. FORTSÄTT STÄLLA FRÅGOR ÄVEN OM DET ÄR ANONYMT. (kommer ej publicera era frågor utan skriver upp dom och svarar)

8. ”Förr så älskade jag känslan av att skada mig själv. Varför, hur, och vad tänker jag om det idag?”

9. ”En gång för längesen så var jag missbrukare. Vad tog jag, hur mådde/tänkte jag, varför? Vad fick mig att sluta?”

10. ”Familj, vad innebär det? Dom du bor med, de boende plus syskon med familjer eller alla du älskar som finns vid din sida?”

11. ”Framtidsdrömmar som författare”

12. ”Idag pratar vi spel. (Data, kort, tv-spel, sällskapsspel m.m)”

13. ”Att bli mobbad och hur illa det kan gå”

14. ”Bästa sexställningarna JAG vet och varför?”

Rösta genom att skriva i rangordning 2-14 vad ni skulle vilja läsa om sen börjar jag med det ämne som fått mest röstningar och bearbetar ämnena allt eftersom beroende på hur ni rankat. Jag vet inte HUR ofta jag kommer skriva om just de ämnena jag listat men alla kommer att skrivas om allt eftersom.

Först ut kommer vara Fetto med attityd.

Ångest vs Smärta vs Borderline/Bipolär typ 2.

Sista veckorna har varit riktigt tuffa. Jag har haft ångest som är ihållande o inte vill ge sig, inte sån där ytlig, lätt ångest utan en sån som går på djupet. Har ni känt så någon gång? Hjärtat känns som det ska hoppa ur bröstkorgen, halsen drar ihop sig och det känns som jag inte kan andas. Huvudet bultar och illamåendet blir värre och värre.

Små ljud som i vanliga fall bara är normala dagsljud gör mig galen; Vattenkranen som rinner i badrummet, många som pratar på en gång, fläkten i bilen, katten som jamar, radion för högt eller folk som pratar högt. Ja allt möjligt som i vanliga fall inte är några problem. Den konstanta känslan av att inte kunna känna normalt. Antingen är det bra eller åt helvete. Det är ju min borderline som pratar. Att vara överallt och ingenstans samtidigt när jag väl kan röra mig det är det bipolära. Då blir det att jag kör slut på mig så jag knappt kan röra mig dagen efter men jag är inte medveten om det då, jag är uppe i det blå utan att fatta. Tills Mattias säger till mig på skarpen, då kommer tårarna. FUCK!!

Smärtan som jag fått sista halvåret, den i nacken, den får mig att bli galen! Den får mig att få ångest, att jag har konstant huvudvärk, får yrselanfall så jag ramlar och ligger många dagar och skriker av smärta. De har hittat nervförträngningar mellan 3-4  4-5 och 5-6:e rygghalskotorna. Jag har varit hos ortopeden och pratat, berättat hur illa min smärta är, hur jävla ont jag har, att jag dag in o dag ut gråter för jag har ont. Att det går ut i armen, upp i hela nacken o bakhuvudet och att hela min vardag drabbas av yrseln och värken som aldrig släpper helt.

Jag äter smärtlindring för att få vardagen att ens fungera någorlunda. Starka smärtstillande som inte är bra att äta i längden det vet jag o jag förstår läkarnas oro över att jag äter dom men vad fan ska jag göra just nu?! Jag fungerar inte alls så länge smärtan påverkar mig som den gör om jag inte har extra smärtlindring utöver min vanliga som jag ätit sen min första diskråck 2001.

Jag ska dra ner på allt när jag kan få den hjälpen jag behöver för att bli bra. De vet inte om de vill operera pga riskerna. Det är väldigt riskfyllt o farligt att operera nacken och det är jag väl medveten om men jag kan inte leva som jag gör nu! Jag kan inte gå runt med denna smärtan längre, jag orkar inte, jag vill börja försöka leva igen.

Oj detta blev lite rörigt men ni förstår sammanhanget va? Smärtan leder till ångest och ångesten till ökad smärta. Allt är en ond spiral och går hand i hand. Samtidigt kämpar vi för att kunna få tag i en större lägenhet så vi kan börja leva vårat liv som en familj på riktigt och känna att vi faktiskt har ett hem och inte bor i en skolåda som vi gör nu.

Vi har sökt runt 400 lgh snart men det känns helt jävla hopplöst för antingen räcker inte köpoängen eller så räknas inte min sjukpension som inkomst men hade det varit ålderspension hade det räknats (VictoriaPark) De vill inte ge oss någon chans trots att de hjälpt folk vi känner som har socinkomst vilket dom inte heller godkänner säger dom och folk som även har fogden vilket jag inte har.

Jag är absolut inte på något sätt rasistisk eller ser ner på andra men ska jag vara ärlig? Hade jag varit utländsk, knarkare eller alkoholist så hade dom hjälpt oss. Då hade soc hjälpt oss att få lägenhet. Att pojken o jag har diagnoser och att vi mår skit av situationen det är ingen som bryr sig om men de vi känner som fått hjälp trots sämre förutsättningar är just utländska eller narkomaner/alkoholister. Tycker det är konstigt bara.

Vart fan är vi på väg egentligen?! Jag är så trött på att bli särbehandlad för att jag är svensk och INTE har ett beroende. Att jag o sonen har diagnoser o behöver ha en ordentlig lgh är inte tillräckligt ”allvarligt”. Just nu bor jag o maken i vardagsrummet. Vi sover där, äter där, umgås där, gör allt där helt enkelt. Ohållbart i längden men vem bryr sig?

Saknar min familj, mina syskonbarn, bror med familj, min mormor som är den närmsta mamma jag har och min barndomsvän med familj. Här i Karlskrona har jag ”bara” min mans familj. Menar inte att det är så bara men jag som är van att träffa min familj flera ggr i veckan ser dom helt plötsligt kanske 1-2ggr per halvår. Det gör så jävla ont i mig, jag kan känna mig så sjukt ensam ibland trots att jag vet att jag inte är det. Om några dagar får jag dock träffa dom nu ❤️❤️

Min makes familj (nu självklart också min) är underbara, hans föräldrar är de finaste som finns och jag är alltid välkommen dit och jag har ju min egna familj med maken, min bonusson och våra djur som jag älskar över allt annat, men jag tror ni fattar hur jag menar?

Är det bara jag som kan känna såhär ibland? Som att jag är ensam trots att jag är omgiven av massa kärlek och har en man o ”son” som är så jävla underbara som någon kan bli. Shiit alltså. Så mycket tankar, så mycket känslor, så lite förnuft. Min make är min andra halva, mitt ljus i mörkret, min stöttepelare, bästa vän och mannen jag kommer leva sida vid sida med för resten av mitt liv för en sak ska ni veta. Trots att jag ibland har sjukt dåliga dagar där jag när pojken lagt sig släpper på ventilen och gråter (har enbart gråtit av smärta framför honom inte pga ångest för på något sätt tyglar jag det framför honom) så är jag lycklig. Jag har mer bra dagar än dåliga när det gäller psyket, mycket mycket mer, det fysiska med smärtan är inget jag kan styra och det har jag tyvärr dagligen men jag älskar min familj, älskar att vara med dom och att leva. Jag lever livet med glädje även om det ibland är bergodalbana. Var stolta över livet ni har och försök att göra det bästa av det ❤️

Hoppas ni har det bra och glöm inte att ställa massa frågor till mig för än finns inte tillräckligt för att göra ett inlägg om det.

Tryck följ/prenumerera här i bloggen så får ni mejl varje gång jag gör ett nytt inlägg och nu hoppas jag kunna hålla bloggen flytande snart igen. Finns det något speciellt ni vill läsa om? Tänkte framöver ta upp lite angående ivf igen iallafall.

Puzz o Kram på er ❤️