Alltså jag vet inte hur jag ska börja eller vart för är mycket som hänt de senaste dagarna. I onsdags när maken var hemma på lunchen så damp det ner ett vykort i brevlådan. Ett fucking VYKORT!! Det var en typ kärleksförklaring till M med ett typ påstående att hon o M har ett förhållande ihop. Att hon saknar hans doft i sin säng och längtar tills det är dom som kan bo ihop. Så jävla uppenbart att hon ville jag skulle hitta det och flippa på M men hon lyckades inte där, om det nu är en hon. Jag o M har inte spenderat en enda natt ifrån varandra sen vi blev ett par så redan där visste jag att det var skitsnack. Sen skulle min älskade aldrig vara otrogen mot mig för den delen heller. Känner igen handstilen och vi har våra misstankar. Men ”lilla” ”gumman” om du vill komma någonstans får du göra bättre ifrån dig. Ge mig lite detaljer, nåt som du kan basera din sjuka lögn på. Haha det kan du inte för du har inget!!
Alltså, en sån sjuk liten myra som den som skickat vykortet (förresten vykort?! 🙈😂) är bara patetiskt men ändå blir jag irriterad och förbannad samtidigt.
Absolut inte på Mattias utan på den lowlifern som inte kan stå för vem den är utan använder fejknamn för att försöka skapa drama. Väx upp för fan och stå för vem du är o säg vad du vill. Eftersom inget hänt så förstår jag att du gömmer dig 😂😂
Är det du som hållit på innan med? Vet du vad det du är kallas? Stalker o psykopat! Vet du att det är olagligt med tanke på allt du gjort?
Du vet ingenting för du är inget annat än en vidrig liten pöl på marken som försöker förstöra ett lyckligt o stabilt äktenskap. För vad?!
Nu ska JAG krypa ner i sängen med min make. Känna hans hud mot min medans jag ligger i hans famn och kysser hans läppar samtidigt som han smeker mig och berättar hur mycket han älskar mig och hur glad han är att jag är hans fru och han är min man och det gör jag dag efter dag för resten av våra liv.
Sista veckorna har varit riktigt tuffa. Jag har haft ångest som är ihållande o inte vill ge sig, inte sån där ytlig, lätt ångest utan en sån som går på djupet. Har ni känt så någon gång? Hjärtat känns som det ska hoppa ur bröstkorgen, halsen drar ihop sig och det känns som jag inte kan andas. Huvudet bultar och illamåendet blir värre och värre.
Små ljud som i vanliga fall bara är normala dagsljud gör mig galen; Vattenkranen som rinner i badrummet, många som pratar på en gång, fläkten i bilen, katten som jamar, radion för högt eller folk som pratar högt. Ja allt möjligt som i vanliga fall inte är några problem. Den konstanta känslan av att inte kunna känna normalt. Antingen är det bra eller åt helvete. Det är ju min borderline som pratar. Att vara överallt och ingenstans samtidigt när jag väl kan röra mig det är det bipolära. Då blir det att jag kör slut på mig så jag knappt kan röra mig dagen efter men jag är inte medveten om det då, jag är uppe i det blå utan att fatta. Tills Mattias säger till mig på skarpen, då kommer tårarna. FUCK!!
Smärtan som jag fått sista halvåret, den i nacken, den får mig att bli galen! Den får mig att få ångest, att jag har konstant huvudvärk, får yrselanfall så jag ramlar och ligger många dagar och skriker av smärta. De har hittat nervförträngningar mellan 3-4 4-5 och 5-6:e rygghalskotorna. Jag har varit hos ortopeden och pratat, berättat hur illa min smärta är, hur jävla ont jag har, att jag dag in o dag ut gråter för jag har ont. Att det går ut i armen, upp i hela nacken o bakhuvudet och att hela min vardag drabbas av yrseln och värken som aldrig släpper helt.
Jag äter smärtlindring för att få vardagen att ens fungera någorlunda. Starka smärtstillande som inte är bra att äta i längden det vet jag o jag förstår läkarnas oro över att jag äter dom men vad fan ska jag göra just nu?! Jag fungerar inte alls så länge smärtan påverkar mig som den gör om jag inte har extra smärtlindring utöver min vanliga som jag ätit sen min första diskråck 2001.
Jag ska dra ner på allt när jag kan få den hjälpen jag behöver för att bli bra. De vet inte om de vill operera pga riskerna. Det är väldigt riskfyllt o farligt att operera nacken och det är jag väl medveten om men jag kan inte leva som jag gör nu! Jag kan inte gå runt med denna smärtan längre, jag orkar inte, jag vill börja försöka leva igen.
Oj detta blev lite rörigt men ni förstår sammanhanget va? Smärtan leder till ångest och ångesten till ökad smärta. Allt är en ond spiral och går hand i hand. Samtidigt kämpar vi för att kunna få tag i en större lägenhet så vi kan börja leva vårat liv som en familj på riktigt och känna att vi faktiskt har ett hem och inte bor i en skolåda som vi gör nu.
Vi har sökt runt 400 lgh snart men det känns helt jävla hopplöst för antingen räcker inte köpoängen eller så räknas inte min sjukpension som inkomst men hade det varit ålderspension hade det räknats (VictoriaPark) De vill inte ge oss någon chans trots att de hjälpt folk vi känner som har socinkomst vilket dom inte heller godkänner säger dom och folk som även har fogden vilket jag inte har.
Jag är absolut inte på något sätt rasistisk eller ser ner på andra men ska jag vara ärlig? Hade jag varit utländsk, knarkare eller alkoholist så hade dom hjälpt oss. Då hade soc hjälpt oss att få lägenhet. Att pojken o jag har diagnoser och att vi mår skit av situationen det är ingen som bryr sig om men de vi känner som fått hjälp trots sämre förutsättningar är just utländska eller narkomaner/alkoholister. Tycker det är konstigt bara.
Vart fan är vi på väg egentligen?! Jag är så trött på att bli särbehandlad för att jag är svensk och INTE har ett beroende. Att jag o sonen har diagnoser o behöver ha en ordentlig lgh är inte tillräckligt ”allvarligt”. Just nu bor jag o maken i vardagsrummet. Vi sover där, äter där, umgås där, gör allt där helt enkelt. Ohållbart i längden men vem bryr sig?
Saknar min familj, mina syskonbarn, bror med familj, min mormor som är den närmsta mamma jag har och min barndomsvän med familj. Här i Karlskrona har jag ”bara” min mans familj. Menar inte att det är så bara men jag som är van att träffa min familj flera ggr i veckan ser dom helt plötsligt kanske 1-2ggr per halvår. Det gör så jävla ont i mig, jag kan känna mig så sjukt ensam ibland trots att jag vet att jag inte är det. Om några dagar får jag dock träffa dom nu ❤️❤️
Min makes familj (nu självklart också min) är underbara, hans föräldrar är de finaste som finns och jag är alltid välkommen dit och jag har ju min egna familj med maken, min bonusson och våra djur som jag älskar över allt annat, men jag tror ni fattar hur jag menar?
Är det bara jag som kan känna såhär ibland? Som att jag är ensam trots att jag är omgiven av massa kärlek och har en man o ”son” som är så jävla underbara som någon kan bli. Shiit alltså. Så mycket tankar, så mycket känslor, så lite förnuft. Min make är min andra halva, mitt ljus i mörkret, min stöttepelare, bästa vän och mannen jag kommer leva sida vid sida med för resten av mitt liv för en sak ska ni veta. Trots att jag ibland har sjukt dåliga dagar där jag när pojken lagt sig släpper på ventilen och gråter (har enbart gråtit av smärta framför honom inte pga ångest för på något sätt tyglar jag det framför honom) så är jag lycklig. Jag har mer bra dagar än dåliga när det gäller psyket, mycket mycket mer, det fysiska med smärtan är inget jag kan styra och det har jag tyvärr dagligen men jag älskar min familj, älskar att vara med dom och att leva. Jag lever livet med glädje även om det ibland är bergodalbana. Var stolta över livet ni har och försök att göra det bästa av det ❤️
Hoppas ni har det bra och glöm inte att ställa massa frågor till mig för än finns inte tillräckligt för att göra ett inlägg om det.
Tryck följ/prenumerera här i bloggen så får ni mejl varje gång jag gör ett nytt inlägg och nu hoppas jag kunna hålla bloggen flytande snart igen. Finns det något speciellt ni vill läsa om? Tänkte framöver ta upp lite angående ivf igen iallafall.
Så var det ju i år. Annorlunda upplägg, annorlunda firande men ändå supertrevligt. Vi spelade bingolotto på uppesittarkvällen som vi skulle, vann 100kr. Haha bättre än inget.
Julafton hämtade vi plutten och så firade vi eftermiddagen och kvällen hos våra grannar och nära vänner Adriana & Ella. Plutten fick massa julklappar som han verkligen älskade, delvis bilbana, mixerbord, wii spel o saker till det, presentkort på xbox, knallpulvergevär, nerfgun o massa mer.
Jag fick parfymer, bodymists, ett jättefint armband, en massagepistol, doftljus, frisörbesök och jag o maken fick tillsammans en ”elbrasa” och 2 jättefina o mysiga filtar plus resecheckar tills man kan börja resa igen och en jättefin julgrupp. Fick även en toppenfin julmanikyr på min vanliga salong i julklapp av min älskade make ❤️
Juldagen träffades vi med svärföräldrarna, makens syster med familj och respektive ute och grillade korv, fikade och umgicks ❤️
Hoppas ni andra hade en toppen julafton trots allt annorlunda. Det hade vi, dock har dagarna efter varit lite jobbiga, detta får ni läsa om i ett annat inlägg då jag inte vill förstöra julinlägget ❣️
Fett längesen jag bloggade nu jag vet. Det har varit väldigt mycket som hänt, både bra och dåliga saker.
Imorgon är det Julafton. En julafton då vi har pojken. Min allra första jul med ”eget” barn. Känns så dumt att göra citattecken för att för mig är han som mitt eget men vill inte trampa någon på tårna.
Detta året har inte varit som något annat år pga denna förbannade Covid 19 pandemin. Helt sjukt hur stort, hemskt och illa allt blivit. Visserligen inte konstigt med tanke på hur ignorant många är. Jaja tillbaka till julen.
Har i år inte alls bakat så mycket som jag brukar utan blev endast 3 olika sorters kakor och inget godis. Med tanke på nervförträngningarna i nacken så är jag glad om jag orkar gå ur sängen på dagarna.
Sega Saffranskolasnittar. Silviakaka med saffran och smörkräm.Mjuk pepparkaka med smörkräm.
Julafton blir ju självklart också annorlunda. Istället för att fira med släkten som vi brukar så kommer julafton firas med min älskade make, sonen, hans bästa tjejkompis som är som våran extradotter och hennes mamma som är den närmaste vännen jag har här.
Anledningen till att vi väljer att våga fira med dom är för att de bor i samma lägenhetshus som oss och vi har umgåtts med dom sen allt detta började. Kommer bli annorlunda men garanterat ändå bra ❤️
Ikväll är det Bingolotto och uppersittarkvällen som gäller 😍 Enda gången på hela året i princip som vi spelar. Sonen är hos sin mamma tills imorgon när vi hämtar honom vid lunch så blir bara jag o maken. Ska äta lite julmat, spela och mysa 👌❣️
Föresten, nej vi har FORTFARANDE inte hittat något större boende. Vi har sökt över 300 bostäder nu men utan framgång.
Har hänt så mycket så vet inte med vad och vart jag ska börja så jag slänger bara upp lite bilder på vårat julpynt och sen får ni mata på mig med frågor i kommentarsfältet, ni får fråga precis vad ni vill men var snälla ❤️
Samma person får gärna ställa samma frågor och sen svarar jag på frågorna efter juldagarna här om jag får in tillräckligt med frågor så snälla, KOM IGEN NU ❤️
Jag hoppas ni förstår att min rubrik inte betyder något illa? Fortsätt läs så förstår ni snart.
SÄG HALLÅ TILL CHRIS ❤️
Denna vackra, trevliga, mystiska kvinnan och det hon gör är vad detta inlägg kommer handla om. Chris är född i Sverige men har Danskt ursprung. Hon är 41år ung och bor med sin familj på landet utanför Norrköping.
Chris tillverkar smycken och tavlor med dödskallar (förstår ni nu dödlig utgång 🙈)
Till våren kommer det även att komma linnen och T-shirts. Jag som är tokig i dödskallar fastnade direkt för hur duktig denna tjejen är på det hon gör. Här kan vi snacka potential och en kvinna som kan komma precis så långt som hon vill. Jag fick möjligheten att göra en kort typ ”intervju” med Chris, awesome!
1. Hur länge har du hållt på att tillverka dödskalle saker och vad fick dig att börja?
Svar; Jag har hållt på ca 2 år. När jag jobbade som väktare blev jag sjukskriven i 2mån. Med en släng av ADHD blev jag extra uttråkad och smycken är min terapi så där började allt.
2. Dina smycken finns även att köpa i butik om jag förstått det rätt, vart då?
Svar; Armbanden säljs på India Piercing i Väla köpcenter, dock har inte halsbanden kommit dit än men allt Chris gör går att beställa via hennes Instagram @skulls_of_chris.
3. Har du någon hemsida?
Svar; Nej den är under uppbyggnad än så länge.
4. Hur ser det ut med kläder, har sett något linne på din Insta?
Svar; Till våren kommer både linnen och t-tröjor komma in med möjligheten att kunna beställa även i stärre storlekar. Priser på kläder vet jag ej än.
5. Vilket material görs smyckena i och vad är priserna ungefär?
Svar; Alla smycken är nickelfria, gjorda av halvädelstenar och görs efter kundens mått. Armbanden ligger på mellan 2-300kr och halsbanden 4-600kr.
6. Hur ser det ut med priser på tavlorna?
Svar; De kommer ligga mellan 5-600kr beroende på mått och innehåll.
Slutliga och sista frågan då Chris. Är din kreativitet bara en hobby, något du gör på fritiden?
Svar; Från början var det enbart en hobby ja men idag är smyckena och tavlorna mer än bara det då det rullar på bra.
Då tackar jag fantastiska fina Chris för att du ville ställa upp och svara på mina frågor.
Här nedan kan ni se bilder på en del av det denna toppen kvinnan har gjort.
Gå in på Instagram och följ henne självklart där 👌
Du fascinerar mig vännen, du ger mig och troligtvis hundratals fler tjejer att våga tro att man kan lyckas med vad man vill, bara man inte ger upp. Det är inte bara män som kan lyckas. 💞
Allvarligt talat nu människor. Det är obehagligt detta med Corona viruset, speciellt för de som ligger i riskgrupperna och kan dö av det.
Men jag tycker ändå att det har gått för långt!! Folk hamstrar på sig som aldrig förr; toapapper, konserver, blöjor, ersättning, mjöl, gryn, torrjäst och såå mycket annat så ni förstör för alla dom som behöver det!!
Ica Maxi och Citygross i Karlskrona har gått ut med att de får leveranser varje dag ändå köper folk på sig mer än de behöver och sätter de stackarna som verkligen behöver det i skiten.
Ni vill sälja de ni köpt på er, fast till ett högre pris för att tjäna på det, vart fan finns medmänskligheten?!! Ni är sjuka! Elaka jävla ”människor” som vill tjäna på en katastrof?!Enbart för att få in lite pengar!!
Tänk om det varit era barn eller barnbarn eller familjemedlemmar som hade drabbats för att andra gör som er, har ni någonsin stannat upp och tänkt så? Tänk om någon ni älskar som ligger i riskgruppen dör för att andra liksom er hamstrat på sig? Snälla tänk efter!!
Om alla handlat med sunt förnuft så hade ingem behövt vara utan.
JAG ligger i riskzonen. Jag är astmatiker med början på KOL och har pollenallergi vilket sätter mig in i 2 av facken. Jag har varit jätteförkyld och har svårt med andningen o hög feber. Är det över nu?!
Med tanke på min allergi är det svårt att veta för jag är alltid ”förkyld”
Vad anser ni om Corona och vad gör NI för att det ska bli bättre?! Sköter ni hygienen, följer ni riktlinjerna?
Jag vet att det är ett tag sen jag skrev nu, det har varit väldigt upp och ner med mig och som ni vet så har jag det så i perioder.
Min rygg har varit åt helvete det sista, värre än vanligt då vill säga. I förrgår kväll var smärtan så illa så det satte sig på blåsan. Jag var på toaletten och trodde att jag hade tömt mig men efter några timmar hade jag så jävla ont i magen så maken tvingade in mig till akuten.
Tur var väl det.
2100ml (!) hade jag i blåsan som dom tappade mig på. Eftersom jag har sån sjukhusskräck och inte ville bli inlagd fick jag åka hem med kateter och var tvungen att lova att komma in igår morse igen.
Blev inte mycket sömn den natten, i princip ingen alls om jag ska vara ärlig. Strax efter 9 igår morse var vi tillbaka på akuten och blev skickade till ortopeden. Mina reflexer i vänsterbenet funkar inte alls men som jag sa till läkaren så är det inget nytt när jag har så ont.
Knipreflexerna i ändan var bra och jag har fortfarande känsel både i främre och bakre nedre regionerna.
Dom ville egentligen lägga in mig men med tanke på min sjukhusskräck så fick jag åka hem igen med ordern att jag måste ha katetern minst 10 dagar, helst 14-20 🤢
Det är ju inte första gången jag får problem med blåsan för att allt låser sig pga smärtan i ryggen och det är väl i detta läget jävligt tur för mig.
Eftersom jag haft dessa problem så många ggr så är min blåsa väldigt elastisk efter alla uttöjningar och det är enbart det som gör så min blåsa inte sprängdes med tanke på mängden urin i blåsan.
Hade blåsan sprängts så hade jag kunnat dö.
Fick iallafall återvända hem igår och det blev inte mycket gjort hemma. Jag har ont av katetern i sig, ont av kramperna och smärtan i ryggen och får ångest av smärtan så jag känner mig väldigt ynklig trots att jag försöker.
Idag väckte min älskade man mig med frukost på sängen. Kaffe och valnötsbröd. Vi låg och kollade på serier och mös men plötsligt kände jag mig trots katetern kissnödig och det trängde i underlivet på mig.
45min innan jag skulle infinna mig i tingsrätten för att vittna fick jag akut tas in på VC då det var stopp i katetern. När jag väl kom in så var det liite blod som levrat sig och satt stopp i katetern och när det släppte rann det ner igen, sköterskan kopplade på en ny kateterpåse och vi skyndade oss in till stan och tingsrätten.
När vi kom dit fick vi gå igenom visitationsbågarna sen visades vi in i medhörningsrummet där jag skulle vittna.
Kl 14 skulle jag lägga mitt vittnesmål men allt var försenat så först strax efter 15 tändes tv:n o kameran upp inne i det lilla rummet och mitt vittnesmål togs.
Jag var nervös, hade ont som fan och ville bara hem och lägga mig..
Det gick rätt fort när allt väl började och när vi skulle resa oss upp och gå därifrån började nästa mardröm.
Kateterpåsen hade läckt! Dom hade satt på en otät påse så den hade läckt genom mina byxor och ut på tygsitsen på stolen jag satt på.
Jag började seriöst gråta och jag skämdes så jävla mycket 😭 In på toaletten där vi fick försöka fixa så mycket som gick och linda papper runt slangen där det läckte sen fick jag gå och klämma åt det tills vi äntligen kom hem.
Av med kläderna och direkt in i duschen. Kände mig så jävla förnedrad, äcklig och ledsen på en gång. Ångesten blev värre och jag bara skakade.. Samtidigt blev smärtan värre eftersom jag spände mig så av ångesten.
När jag duschat och bytt om tog M med mig till bilen och körde till havet, det ställe han vet brukar lugna mig och lätta min ångest. Vi fotade lite i solnedgången, andades havsluft och bara stod o kramades en stund.
Min älskade make vet verkligen hur han ska få mig att komma ner lite i all stress och ångest.
Jag är fortfarande ledsen, har skitont och ångest över det som hände och denna dagen överlag men jag har lugnat ner mig och ligger nu i vår varma dubbelsäng i vårat hem.
Snart ska vi äta lite sen ska jag tillbringa resten av kvällen i min älsklings trygga varma famn i våran sköna säng ❤️
Nu är jag och familjen på väg till svärmor o svärfar där släkten ska äta middag och fira svärmor som fyllde 71år i veckan 🥰
Jag, maken och plutten ska sova kvar där sen så blir en kväll med svärföräldrarna sen, heelt underbart! Jag har verkligen världens bästa svärföräldrar. Dom har tagit in mig i familjen med öppna armar, finns alltid här för oss, för familjen och för mig.
Jag kan prata med dom om allt, vi skämtar om de mesta och man behöver aldrig tänka sig för vad man säger eller hur man beter sig för dom älskar villkorslöst. Jag älskar dom verkligen, önskar att jag hade haft så underbara föräldrar och jag ser fram emot dagen när jag o Mattias förhoppningsvis kan få barn tillsammans genom ivf så mitt barn får så underbara farföräldrar 🥰
Ja det är så jag känner. Att leva med psykisk ohälsa är något som är väldigt tufft. Att på det ha kroniska nervsjukdomar gör saken ännu värre.
Hur många ggr får man egentligen höra att; Du ser ju inte sjuk ut? Vad är det för fel på dig eller Du som är så ung o krämplös varför jobbar inte du?
Ja jag kanske ser frisk och bekymmerslös ut men jag är allt utöver det. För det första har jag mina diskbråcksoperationer och diskbråcket som inte kan opereras och även nervförträngningarna i nacken som påverkar mitt liv i hög grad. Nackproblemen gör att jag konstant har huvudvärk, vänsterarmen domnar och sticker hela tiden och jag tappar känseln och har superont i skov.
Ryggen ska vi inte prata om. Dessa problemen har satt sig även på blåsan så jag har stora problem att tömma mig när jag ska kissa. Jag kan få sitta på toa 40min ibland för att jag bara kan få ut några droppar åt gången men känner att jag verkligen behöver kissa. Ofta tror ju många att man sitter o skiter men nej, jag kan helt enkelt inte kissa.
Detta har gjort att jag måånga ggr fått åka in på sjukhus o tappas med kateter och även lagts in pga mängden urin i blåsan. Som mest hade jag drygt 2000ml i blåsan (!)
Ja ni läste rätt, 2 l urin. När man har över 300ml brukar man börja bli kissnödig men inte jag När man kommer upp i så stora mängder är det farligt och risken finns att blåsan sprängs. Därför måste man läggas in med kateter i ett antal dagar, ibland veckor (beroende på mängden urin) med kateter för att blåsan ska kunna få chans att dra ihop sig igen.
Förutom det har jag smärtan, en smärta som jag lärt mig att leva med men som vissa dagar är outhärdlig. Jag får ta smärtlindring dagligen för att fungera och det har jag gjort sen jag var 18år. Vissa dagar får jag ta extra starka när smärtan är som värst och jag önskar att allt bara kunde försvinna.
Jag är bipolär typ 2o har borderline och där snackar vi verkligen osynliga symptom för jag kan inte säga att det är sjukdomar, det är ju en diagnos jag har, inte en sjukdom.
Ångest, depressioner, panikattacker och en konstant känsla av stress. Sömnsvårigheter som heter duga och oro i kroppen nästan jämt. En känsla av att inte duga, att vara värdelös och bara vara i vägen. Att jag är ett problem för alla och inget positivt tillför är inget ovanligt att jag känner även om jag när jag är i ett ”friskt” tillstånd vet att det inte är sant.
Social fobi, svårt att träffa människor. Folksamlingar och att sitta i grupp är en mardröm för mig. Jag jobbar på det men det är sjukt svårt.
Jag kan ena stunden vara glad för att i nästa sekund börja gråta okontrollerat utan att veta varför. Antagligen handlar det om att jag bär allt inom mig och lagrar tills det rinner över. För detta tar jag ångestdämpande vid behov.
Jag håller ihop bland folk, framför barnen och ofta även inför min man. Det är dock något jag försöker bli bättre på, att kunna visa mina känslor och prata om hur jag mår med Mattias. Misstolka mig rätt, jag och Mattias pratar om allt men jag är sån att jag vill helst inte lägga allt hur jag mår o känner på min partner, trots att M ber om det men jag har lovat honom att jag ska försöka bli bättre.
Jag är hypomanisk.
Vet ni vad det innebär? Jag kan bli som en duracellkanin när jag får ett hypomaniskt skov. Jag ska göra tusen saker samtidigt och påbörjar massa olika projekt men blir sällan klar, springer som en yr höna hit och dit och bara fixar tills M kramar om mig o säger att jag måste lugna ner mig. När han fått mig att ”landa” så blir jag ledsen. Jag är så uppe i mig själv så jag vet inte att jag är i den fasen förrän jag går ur den.
Jag blir euforisk och tror gott om alla.
Jag kan gå runt o bara le och leva i ett lyckorus och skratta åt allt (även i situationer som det inte alls är passande) o känna att allt går min väg, tror tyvärr nästan alltid det bästa om folk till motsatsen är bevisad vilket gör att jag många ggr blivit rejält sårad.
Jag är en riktigt snäll människa men inte om andra jävlas med mig, mina vänner eller min familj. Då blir jag hemsk. Speciellt om det gäller mina vänner och min familj. Dom betyder allt för mig och jag hatar att se när dom far illa.
Jag är sexberoende. Japp så är det, jag är beroende av sex, finns inget som heter för mycket eller för ofta i min värld. Men jag lider inte av det och det gör inte heller Mattias. Detta har jag fått förklarat för mig också är en av sakerna som tillhör min diagnos men va fan, jag älskar det och det gör även min underbara make.
Nu vet ni lite mer om mig, känner ni igen er och undrar över något så är det bara att höra av er ❤️ Jag gör mitt bästa varje dag, kämpar så gott jag kan. Jag kanske inte är snabb men jag gör det i min takt.
I lördags förmiddag var vi hos svärföräldrarna och drack kaffe och åt frukost/lunch sen var vi ute och gick sen åkte vi hem. På kvällen lagade min älskade make maten. Fläskfilé med en sås av färskost vitlök och grädde, stekta champinjoner, klyftpotatis till och en tomat o löksallad 🥰
Kvällen tillbringade vi med våra kissar o vovven och bara njöt av vår egentid tillsammans.
Igår hämtade vi hem plutten igen och mös med honom och idag har vi plockat lite hemma, varit hos polisen, hämtat ut medicin , lagat mat och planerat veckan lite. Älsklings nya körkort har även kommit 🥰
Imorgon är det Skjutträning igen på kvällen och fortsätta med städning här hemma.
Jag ska även kl 13 till VUP för att testa NADA för första gången, detta kommer sen fortsätta varje tisdag samma tid. Är väldigt nervös eftersom jag är nålrädd och har problem att sitta i grupp och NADA innefattar båda, det är en gruppbehandling.
För er som inte vet vad det är så är det öronakupunktur som kan hjälpa till att förenkla vardagen om det funkar bra. Ångest, sömn, smärta, depressioner, nikotinavvänjning och mycket annat kan hjälpas med detta beroende på punkter i öronen som behandlas.
När man kommer upp i så stora mängder är det farligt och risken finns att blåsan sprängs. Därför måste man läggas in med kateter i ett antal dagar, ibland veckor (beroende på mängden urin) med kateter för att blåsan ska kunna få chans att dra ihop sig igen.
***Lindas "Annorlunda" liv*** 