”Tänk dig att en kärlek brister och ni försöker laga den med nån sorts ”klister.” Allting funkar kanske ett litet tag men kommer troligen krascha igen någon dag. Reparera istället med trohet, tillit, respekt och prat, så kanske det blir bättre o slipper sluta i hat”
Kärlek oavsett om det är mellan ett kärlekspar, vänner eller familj går inte att få bättre i det långa hela med någon quick fix, det tar tid och kräver kommunikation, någon som jag och min älskade make alltid utgår ifrån och det får oss att vara dom vi är, tillsammans enade o lika kära idag som när vi blev tillsammans för snart 4år sedan.
Det är det jag utgår från när det kommer till hela min familj och mina vänner, om man inte tillsammans håller liv i kärleken så är det inte säkert att kärleken består ♥️ Ta hand om de ni älskar men tillåt även er själva att känna att dom ni älskar tar hand om er tillbaka. Kärlek i alla sorts relationer borde vara ömsesidig och att man finns för varandra i den mån man kan.
Sen finns det såklart obesvarad kärlek men det är inte den jag pratar om utan kärleken som man känner för varandra och aldrig vill förlora, den som värmer i hjärtat och får dig att le när du tänker på den ♥️
Jag älskar min man, min son, makens äldsta pojk, mina svärföräldrar, morföräldrar, syskon o syskonbarn, några få nära vänner o självklart våra djur och jag anser mig lyckligt lottad att ha dom alla som en del av min familj och att jag får vara en del av deras ♥️
Första inlägget för året och med det önskar jag er en god fortsättning och hoppas ni haft en bra jul o nyår? 💕💕
PS; följ gärna min blogg så kommer ni få ett mail eller notis varje gång jag gör ett nytt inlägg så behöver ni aldrig missa något 🙂
Bra saker (och sämre) har hänt sen julen, fick bekräftat att en nära vän är just det, en nära vän och inte bara en bekant . Jag är sjuk, inte bara psykiskt då som ni redan vet utan vaknade på juldagen och kände mig tjock i halsen och sen dess har det bara blivit värre 😦
Igår började även min älskade make bli förkyld och idag är han ännu värre men gick till jobbet ändå.
Julafton firades härhemma med min make, sonen och makens äldsta pojke André (som inte gillar att vara med på bild därför respekterar jag det och postar inget på honom), var en mysig dag med julmat, paket, Kalle Anka, julgodis och mys ❤️
Imorgon skulle vi firat nyår med vänner men ändrade planer gör att vi firar bara jag, min älskling och vår son, helt underbart mysigt. Nu när man inte känner sig hundra fysiskt heller så är det rätt skönt att det bara blir familjen och vi kan absolut inte åka iväg någonstans då våra pälsklingar Kayla och Gizmo är skotträdda (var iallafall förra året) så vi vill gärna vara hemma som stöd för dom och till middag blir det Entrecote med hemmagjord potatisgratäng och efterrätt ♥️
Idag började jag kolla på en serie på Netflix som handlade om en kvinna som blev brutalt mobbad som yngre och i vuxen ålder nu är ute efter att hämnas. Jag fick stänga av efter första avsnittet för mobbningen var verkligen grov och väckte upp minnen från min egen skolgång som jag helst inte vill tänka på.
Jag blev också mobbad, DÅ var jag en person som inte vågade säga ifrån och som bara tog skiten och det var inte bara verbal mobbning utan även grov fysisk mobbning. En del av de som mobbade mig har jag träffat i vuxen ålder och fått ett förlåt av, det kändes skönt att dom bad om ursäkt och jag har nu kunnat släppa just de personerna bakom mig men jag kommer aldrig kunna glömma.
Det jag kom o tänka på idag då när jag funderade var att det är faktiskt inte bara bland barn mobbning sker utan även bland vuxna. Fast som vuxen är det mobbning på ett annat sätt. Mer verbalt och personligt, utfrysning, skitsnack och viskningar/pekningar. Ofta vet mobbarna kanske om en del av sina ömma punkter och trycker på det, i mitt fall att jag inte kan få barn naturligt.
Oavsett om det är bland barn eller vuxna så är det lika hemskt, ännu hemskare bland vuxna tror jag för barn/tonåringar kan vara sjukt elaka men som vuxen så borde man kanske veta bättre o föregå med gott exempel till sina egna barn.
Jag har en bonusson som jag ser som min ”son” som har diagnoser, precis som jag har. Han har adhd och jag är bipolär typ 2 o har borderline. Min son har fått några omgångar med skit kastat efter sig både från barn men även förra sommaren på en utflykt vi var på av äldre människor som inte ens känner honom som undrade vad hans problem var och om han var efterbliven eller vad för att han inte kunde sluta prata eftersom han var exalterad och då använder sina händer mycket och gestikulerar.
Det var inte bara en välment fråga till mig som mamma utan de så på min son med avsky och började gapa på honom så han tillslut bröt ihop. Jag fick psykbryt och gick sen och sa till de som ledde utflykten så till slut slutade det bra men varför?
Varför väljer man att ge sig på barn eller någon annan heller för den delen bara för att personen/personerna är annorlunda?
Varför måste man vara som alla andra för att accepteras i samhället? Vad är egentligen normen och vem bestämmer hur den ska se ut?
Vi som har diagnoser har känslor precis som alla andra, kanske lite starkare känslor ibland och lite rörigare men vi har känslor och ord kan såra. Tänk på det nästa gång ni gör er roliga på någon annans bekostnad och prata med era barn om detta, tror ingen förälder vill att ens barn ska komma hem o vara mobbat och inte vilja gå till skolan eller få saker skrikna efter sig när de är ute med sina barn eller barnen är ensamma.
Tillsammans kan man hjälpa och det är så viktigt att alla,både barn och äldre vågar berätta om något händer så man kan ta hand om det direkt ♥️♥️
Med detta önskar jag er ett Gott Nytt År och god fortsättning på nya året 🎆🎇 ❤️❤️
Idag gjorde jag en thai wok med grönsaker, nudlar, kyckling, räkor, ägg och teriakisås.
Säg gärna vad ni tycker, kommentera och skriv om ni vill ha mer liknande detta eller vad ni känner för 😘
Följ mig gärna på bloggen så får ni notis när jag skriver.
Gjorde mina naglar idag så dom kan ni få se och en bild på woken färdiglagad 😍 Ni får även några bilder från firandet av vår ”extradotter” Ella som fyllde 12år igår ❣️
Sista veckorna har varit riktigt tuffa. Jag har haft ångest som är ihållande o inte vill ge sig, inte sån där ytlig, lätt ångest utan en sån som går på djupet. Har ni känt så någon gång? Hjärtat känns som det ska hoppa ur bröstkorgen, halsen drar ihop sig och det känns som jag inte kan andas. Huvudet bultar och illamåendet blir värre och värre.
Små ljud som i vanliga fall bara är normala dagsljud gör mig galen; Vattenkranen som rinner i badrummet, många som pratar på en gång, fläkten i bilen, katten som jamar, radion för högt eller folk som pratar högt. Ja allt möjligt som i vanliga fall inte är några problem. Den konstanta känslan av att inte kunna känna normalt. Antingen är det bra eller åt helvete. Det är ju min borderline som pratar. Att vara överallt och ingenstans samtidigt när jag väl kan röra mig det är det bipolära. Då blir det att jag kör slut på mig så jag knappt kan röra mig dagen efter men jag är inte medveten om det då, jag är uppe i det blå utan att fatta. Tills Mattias säger till mig på skarpen, då kommer tårarna. FUCK!!
Smärtan som jag fått sista halvåret, den i nacken, den får mig att bli galen! Den får mig att få ångest, att jag har konstant huvudvärk, får yrselanfall så jag ramlar och ligger många dagar och skriker av smärta. De har hittat nervförträngningar mellan 3-4 4-5 och 5-6:e rygghalskotorna. Jag har varit hos ortopeden och pratat, berättat hur illa min smärta är, hur jävla ont jag har, att jag dag in o dag ut gråter för jag har ont. Att det går ut i armen, upp i hela nacken o bakhuvudet och att hela min vardag drabbas av yrseln och värken som aldrig släpper helt.
Jag äter smärtlindring för att få vardagen att ens fungera någorlunda. Starka smärtstillande som inte är bra att äta i längden det vet jag o jag förstår läkarnas oro över att jag äter dom men vad fan ska jag göra just nu?! Jag fungerar inte alls så länge smärtan påverkar mig som den gör om jag inte har extra smärtlindring utöver min vanliga som jag ätit sen min första diskråck 2001.
Jag ska dra ner på allt när jag kan få den hjälpen jag behöver för att bli bra. De vet inte om de vill operera pga riskerna. Det är väldigt riskfyllt o farligt att operera nacken och det är jag väl medveten om men jag kan inte leva som jag gör nu! Jag kan inte gå runt med denna smärtan längre, jag orkar inte, jag vill börja försöka leva igen.
Oj detta blev lite rörigt men ni förstår sammanhanget va? Smärtan leder till ångest och ångesten till ökad smärta. Allt är en ond spiral och går hand i hand. Samtidigt kämpar vi för att kunna få tag i en större lägenhet så vi kan börja leva vårat liv som en familj på riktigt och känna att vi faktiskt har ett hem och inte bor i en skolåda som vi gör nu.
Vi har sökt runt 400 lgh snart men det känns helt jävla hopplöst för antingen räcker inte köpoängen eller så räknas inte min sjukpension som inkomst men hade det varit ålderspension hade det räknats (VictoriaPark) De vill inte ge oss någon chans trots att de hjälpt folk vi känner som har socinkomst vilket dom inte heller godkänner säger dom och folk som även har fogden vilket jag inte har.
Jag är absolut inte på något sätt rasistisk eller ser ner på andra men ska jag vara ärlig? Hade jag varit utländsk, knarkare eller alkoholist så hade dom hjälpt oss. Då hade soc hjälpt oss att få lägenhet. Att pojken o jag har diagnoser och att vi mår skit av situationen det är ingen som bryr sig om men de vi känner som fått hjälp trots sämre förutsättningar är just utländska eller narkomaner/alkoholister. Tycker det är konstigt bara.
Vart fan är vi på väg egentligen?! Jag är så trött på att bli särbehandlad för att jag är svensk och INTE har ett beroende. Att jag o sonen har diagnoser o behöver ha en ordentlig lgh är inte tillräckligt ”allvarligt”. Just nu bor jag o maken i vardagsrummet. Vi sover där, äter där, umgås där, gör allt där helt enkelt. Ohållbart i längden men vem bryr sig?
Saknar min familj, mina syskonbarn, bror med familj, min mormor som är den närmsta mamma jag har och min barndomsvän med familj. Här i Karlskrona har jag ”bara” min mans familj. Menar inte att det är så bara men jag som är van att träffa min familj flera ggr i veckan ser dom helt plötsligt kanske 1-2ggr per halvår. Det gör så jävla ont i mig, jag kan känna mig så sjukt ensam ibland trots att jag vet att jag inte är det. Om några dagar får jag dock träffa dom nu ❤️❤️
Min makes familj (nu självklart också min) är underbara, hans föräldrar är de finaste som finns och jag är alltid välkommen dit och jag har ju min egna familj med maken, min bonusson och våra djur som jag älskar över allt annat, men jag tror ni fattar hur jag menar?
Är det bara jag som kan känna såhär ibland? Som att jag är ensam trots att jag är omgiven av massa kärlek och har en man o ”son” som är så jävla underbara som någon kan bli. Shiit alltså. Så mycket tankar, så mycket känslor, så lite förnuft. Min make är min andra halva, mitt ljus i mörkret, min stöttepelare, bästa vän och mannen jag kommer leva sida vid sida med för resten av mitt liv för en sak ska ni veta. Trots att jag ibland har sjukt dåliga dagar där jag när pojken lagt sig släpper på ventilen och gråter (har enbart gråtit av smärta framför honom inte pga ångest för på något sätt tyglar jag det framför honom) så är jag lycklig. Jag har mer bra dagar än dåliga när det gäller psyket, mycket mycket mer, det fysiska med smärtan är inget jag kan styra och det har jag tyvärr dagligen men jag älskar min familj, älskar att vara med dom och att leva. Jag lever livet med glädje även om det ibland är bergodalbana. Var stolta över livet ni har och försök att göra det bästa av det ❤️
Hoppas ni har det bra och glöm inte att ställa massa frågor till mig för än finns inte tillräckligt för att göra ett inlägg om det.
Tryck följ/prenumerera här i bloggen så får ni mejl varje gång jag gör ett nytt inlägg och nu hoppas jag kunna hålla bloggen flytande snart igen. Finns det något speciellt ni vill läsa om? Tänkte framöver ta upp lite angående ivf igen iallafall.
Nu är jag och familjen på väg till svärmor o svärfar där släkten ska äta middag och fira svärmor som fyllde 71år i veckan 🥰
Jag, maken och plutten ska sova kvar där sen så blir en kväll med svärföräldrarna sen, heelt underbart! Jag har verkligen världens bästa svärföräldrar. Dom har tagit in mig i familjen med öppna armar, finns alltid här för oss, för familjen och för mig.
Jag kan prata med dom om allt, vi skämtar om de mesta och man behöver aldrig tänka sig för vad man säger eller hur man beter sig för dom älskar villkorslöst. Jag älskar dom verkligen, önskar att jag hade haft så underbara föräldrar och jag ser fram emot dagen när jag o Mattias förhoppningsvis kan få barn tillsammans genom ivf så mitt barn får så underbara farföräldrar 🥰
Först vill jag bara börja med att göra en sak jävligt klart. Detta är MIN blogg, MIN sida där jag kan ventilera och skriva om det jag vill o känner att jag behöver. Med andra ord så skriver jag om precis vad jag vill.
Stör det er, hejdå 👋
Trött på folk som läser och sen beklagar eller pratar vidare om det till andra som inte ens läser, sluta bete er som små dagisbarn.
Så, då var det sagt och jag återgår till rubriken.
Som ni vet så skrev jag för ett tag sen om trakasserierna, skadegörelsen och de olaga hot som jag och Mattias blivit utsatta för. Det har varit en mardröm och än idag går man ut till bilen och undrar om den kommer vara hel eller inte. Jag går alltid med överfallsspray på mig när jag går ute, sjukt att man ens ska behöva det men det är den trista sanningen.
Mannen som har ett kontaktförbud mot oss har nu låtit oss vara sista 2 månaderna och vi hoppas det kommer fortsätta hålla i sig. Efter han bröt mot kontaktförbudet första gången pratade polisen med honom igen och sen dess har han låtit oss vara.
Rättegången som jag ska vittna på är dock i februari och jag är livrädd att allt kommer bli värre igen efter det. Jag vill inte vittna, har egentligen inte sett något. Körde min dåvarande tjejkompis till sjukhuset såg hur hon såg ut och vet det hon sagt, varken mer eller mindre.
Har iallafall blivit beviljad medhörning så jag slipper sitta i rättssalen och se honom hånflina mot mig.
Nu till det värsta.. Vi fick för 2 dagar sen veta att samma jävla människa ska flytta in i en lägenhet 200m från oss, 100m från våran bil. Kontaktförbudet säger att han inte får vistas utanför våran bostad eller i närheten av våran bil och nu ska den jäveln bo i samma område? (!) Jag fick verkligen en panikångestattack när jag fick veta detta och jag är sjukt glad att Mattias är så lugn o känner mig så väl så han kan lugna ner mig.
Vi ska kontakta polisen och fastighetsbolaget vi hyr av idag och försöka diskutera fram en lösning. Det jävliga är att det är inte han som står på kontraktet så blir svårt att bevisa att han bor där.
Tack o lov för kontakter runtomkring, detta kommer drivas vidare om inte vi får hjälp nu.
Ska man inte ens kunna vistas utanför sitt eget hem utan att konstant känna stress, ångest och oro?
Underbart rättssystem vi har i Sverige!
Kan även tillägga att mannen är i Sverige illegalt men inte fan händer det något för det! Har tröttnat rejält o nu räcker det!!
Idag bryter jag och min älskade make all stress och drar nu på en roadtrip o bara njuter av varandra ett par timmar tills det är dags att åka hem och ta tag i allt och möta upp Plutten när han kommer från skolan ❤️💞
Jag är verkligen världenslyckligaste kvinna som gift mig med en sån underbart vacker, sexig, snäll, empatisk, romantisk, omtänksam, ärlig o trogen man som min Mattias. Sen att han är väldigt välutrustad, en 100 poängare i sängen och lika sexgalen som jag är ett stort plus 😋👌
💋 Du o Jag Älskling 💋
Vill även uppmärksamma er på att jag har lite bollar i luften så fortsätt följa mig och se när jag drar igång lite samarbeten framöver och fortsätt följa vårat liv ❣️
Den 27/12 träffade jag o älskling prästen för att gå igenom vigseln, önskemål och få veta hur allt kommer gå till 💞 Det var sjukt nervöst, skakade och kände pirr i hela kroppen fast det bara var jag, älskling o prästen i kyrkan. På Lördag när vi gifter oss kommer 31 personer sitta o kolla på oss också 😨
En utmaning för mig som har social fobi men har aldrig varit så säker på något i hela mitt liv som att jag vill leva resten av mitt liv med Mattias, som förresten kommer ta mitt efternamn så vi kommer bli Herr och fru Pettersson 💋
Kyrkan är superfin, prästen är halvdansk och herregud en sådan lugn och harmonisk människa, hon fick mig som var svim o spyfärdig att känna mig avslappnad, sjukt skönt! Jag är så nervös att jag ska snubbla framme vid altaret men hon sa att isåfall blir jag den första någonsin under hennes 11 år som präst..
Jag lovar att jag också kommer bli det första 😮
Har fått själva ”vigselordningen” utskriven med och det känns bra. Har valt psalmer, bibelord o.s.v.
Fattar ni, om 5dagar(!) gifter vi oss, då blir äntligen min bästa vän min make 💕
I den lilla röda stugan är lokalen där vi kommer ha bröllopsfikat och det lilla rummet ni ser på bilden kommer jag och min älskade stå när vi är man och hustru o vänta innan vi går ut och låter våra nära o kära ta emot oss 💋
Nu är nerverna på språng men faan vad lycklig jag är 💞
Jan Löfgren som är skapare och kompositör av Riksreliket ska spela i kyrkan (hans låtar betyder extra mycket för mig o Mattias, dessa låtar har tagit mig igenom såå mycket innan jag flyttade hit) och underbara Marika Andersson kommer fota bröllopet. Mirela som har Mirela Tårtor Karlskrona ordnar bröllopstårtan, dom är grymt duktiga allihopa och jag tvekar inte en sekund på att bröllopet kommer bli magiskt 💞 Min makeup och styling ordnar min svägerska, nära vän och även tärna Jenny ❤️ Kolla gärna in hennes Youtube kanal Life of Jenny!
Den 16/12 fyllde plutten Noa 11 år. Farmor o farfar var här o även hans storebror André. Plutten fick ett Ps2, Nerfguns, massa spel, strängar till sin gitarr, en onepiece, gift card till xbox, parfym och mycket mer. Farfar bakade tårta och vi mös 💞
Imorgon ska han ha barnkalas och är supertaggad. Kalaset går i Cars tema och det kommer bli fiskdamm, dans, fika, korv med bröd o annat.
4 dagar kvar till julafton nu. 4 dagar tills alla firar med sina familjer och gläds åt att vara tillsammans. Eller ja, inte alla. Det är många som sitter ensamma, som inte har någon att fira med eller som har närstående som gått bort och finner hela högtiden deprimerande. Vi ska fira Julafton hos Mattias syster o hennes man Göran ihop med deras vuxna barn, svärmor o svärfar.
Juldagen kommer Noa och André som spenderar Julafton hos sina mammor och då firar vi allihopa igen hemma hos svärföräldrarna ❤️
Över Nyår åker Jag, Mattias och Noa till brorsan med familj och spenderar några dagar hos dom, ska bli så himla härligt! Ska även förbi ”Mamma” (Mormor) och ”Pappa” (Morfar) och fika o mysa någon av dagarna.
Den 11/1 2020 Kl 14:00 smäller det! Då blir äntligen jag och mannen i mitt liv Man och Hustru. Ett kyrkbröllop med ca 40 personer. Jan Löfgren (kompotisör i Riksreliket) som sjunger o spelar i kyrkan och lokalen där det bjuds på bröllopsfika efteråt. Marika ska vara fotograf under bröllopet 💕
På kvällen ska vi o dom som vill följa med ut och äta middag på restaurang sen ska jag och min älskade man sova på hotell den natten ❤️
Börjar bli nervös nu, mycket att tänka på, planera och fixa. Det mesta är klart, dock ska vi dekorera i lokalen kvällen innan sen ska vi tjejer vara på hotellet från förmiddagen på bröllopsdagen då min svägerska ska fixa hår, smink och allt som behövs.
Har drömt mardrömmar om vigseln 🙈 Drömt att jag snubblar i kyrkan, säger fel eller får en ångestattack, jag hoppas verkligen att inget av det kommer hända!
Samtidigt känner jag ett lyckorus i min kropp. Lycka över att min bästa vän, den äkta rätta äntligen kommer bli min man. Ni som känner mig vet jag varit gift tidigare o självklart trodde o kände jag att det var rätt då med men nu är jag helt säker. Finns INGEN som kan stötta, glädja, busa, prata o skänka mig så mycket glädje och kärlek som Mattias. Som får mig att känna mig så vacker, älskad och accepterad som han och även hans (vår) familj.
Det är svårt att leva med ”osynliga” diagnoser. Jag är som många vet bipolär typ 2 o har borderline. Har även fått diagnosen PTSD nu och min underbara skötare här på Psyk i Karlskrona har även planer för mig. Först vill hon att jag regelbundet förutom henne ska träffa en trauma psykolog, jag har motvilligt (pga min nålfobi) gått med på att testa akupunktur i öronen och till hösten blir det ljusterapi.
Utöver det självklart vanlig samtalsterapi och alternativa åtgärder. Det syns inte på mig varje gång jag mår dåligt för jag stänger in det, sluter mig som en bok men tro mig, inombords gör det destu ondare.
Jag flyttade från Skövde och det var det största, jobbigaste men även bästa beslutet jag tagit. Jag blev tillsammans med min bästa killkompis sen långt tillbaka och började må mycket bättre bara av att komma från staden där så mycket minnen börjat göra sig påminda.
Jag hatar att det är så långt till mina syskonbarn, mormor (mamma för mig) de få vännerna jag hade och mina syskon men för en gångs skull tänkte jag på mig själv.
Jag älskar mitt liv ihop med Mattias som nästa år även blir min man, hans yngsta son Noa som fyller 11år i dec och bor med oss på heltid (mamma varannan helg) och äldsta pojken André som vi tyvärr inte ser så mycket av, han fyller 18 år nästa år och bor hos sin mamma.
Jag har världens underbaraste svärföräldrar som ALLTID finns här för oss, våra två katter Dino o Rut och självklart min pälskling Gizmo.
Jag o älskling är ute o går o cyklar mkt på dagarna, myser, spelar spel och umgås med pojken. Städar, lagar mat och gör allt tillsammans, t.o.m gymmar.
Har fått en del nya vänner, inte många men det är så jag själv valt att ha det.
Sista tiden har jag dock inte mått så bra, alla minnen går som en karusell i huvudet och jag drömmer mardrömmar varje dag. Gråter, haft panikångest och varit deprimerad. Hade det inte varit för Mattias, Noa och de närmsta runtomkring så vet jag inte hur jag hade klarat allt.
Men vet ni vad det värsta att höra när man säger att man inte mår så bra och kanske inte orkar är?
Men du ser ju inte sjuk ut?
Nej det kanske jag inte gör men många diagnoser syns inte fast kan ändå vara de hemskaste. Testa en dag i mitt liv när jag har det som värst; Paranoia, ångestattacker, depressioner, social fobi etc etc..
Något jag dock är noga med är att försöka att aldrig visa det inför pojken när det är som värst, istället går jag ut o går eller stänger in mig i sovrummet.. Han har sett mig ledsen, ja det har han, men både jag o Mattias har varit noga med att förklara för Noa att liksom han har en diagnos (ADHD) så har jag också det och ibland blir jag ledsen men han förstår verkligen när vi förklarar o säger att dom ska vara extra snälla mot mig och det är så skönt.
En kväll när vi var ute och åkte såg jag att någon skrivit på marken så jag bad M stanna och det kändes så skönt att läsa den texten;
***Lindas "Annorlunda" liv*** 