skulls_of_chris (instagramtjejen med ”dödlig” utgång)

Jag hoppas ni förstår att min rubrik inte betyder något illa? Fortsätt läs så förstår ni snart.

SÄG HALLÅ TILL CHRIS ❤️

Denna vackra, trevliga, mystiska kvinnan och det hon gör är vad detta inlägg kommer handla om. Chris är född i Sverige men har Danskt ursprung. Hon är 41år ung och bor med sin familj på landet utanför Norrköping.

Chris tillverkar smycken och tavlor med dödskallar (förstår ni nu dödlig utgång 🙈)

Till våren kommer det även att komma linnen och T-shirts. Jag som är tokig i dödskallar fastnade direkt för hur duktig denna tjejen är på det hon gör. Här kan vi snacka potential och en kvinna som kan komma precis så långt som hon vill. Jag fick möjligheten att göra en kort typ ”intervju” med Chris, awesome!

1. Hur länge har du hållt på att tillverka dödskalle saker och vad fick dig att börja?

Svar; Jag har hållt på ca 2 år. När jag jobbade som väktare blev jag sjukskriven i 2mån. Med en släng av ADHD blev jag extra uttråkad och smycken är min terapi så där började allt.

2. Dina smycken finns även att köpa i butik om jag förstått det rätt, vart då?

Svar; Armbanden säljs på India Piercing i Väla köpcenter, dock har inte halsbanden kommit dit än men allt Chris gör går att beställa via hennes Instagram @skulls_of_chris.

3. Har du någon hemsida?

Svar; Nej den är under uppbyggnad än så länge.

4. Hur ser det ut med kläder, har sett något linne på din Insta?

Svar; Till våren kommer både linnen och t-tröjor komma in med möjligheten att kunna beställa även i stärre storlekar. Priser på kläder vet jag ej än.

5. Vilket material görs smyckena i och vad är priserna ungefär?

Svar; Alla smycken är nickelfria, gjorda av halvädelstenar och görs efter kundens mått. Armbanden ligger på mellan 2-300kr och halsbanden 4-600kr.

6. Hur ser det ut med priser på tavlorna?

Svar; De kommer ligga mellan 5-600kr beroende på mått och innehåll.

Slutliga och sista frågan då Chris. Är din kreativitet bara en hobby, något du gör på fritiden?

Svar; Från början var det enbart en hobby ja men idag är smyckena och tavlorna mer än bara det då det rullar på bra.

Då tackar jag fantastiska fina Chris för att du ville ställa upp och svara på mina frågor.

Här nedan kan ni se bilder på en del av det denna toppen kvinnan har gjort.

Gå in på Instagram och följ henne självklart där 👌

skulls_of_chris

Du fascinerar mig vännen, du ger mig och troligtvis hundratals fler tjejer att våga tro att man kan lyckas med vad man vill, bara man inte ger upp. Det är inte bara män som kan lyckas. 💞

🥰❤️💋😘

Du ser ju inte sjuk ut? Att leva med dolda sjukdomar är svårt.

Ja det är så jag känner. Att leva med psykisk ohälsa är något som är väldigt tufft. Att på det ha kroniska nervsjukdomar gör saken ännu värre.

Hur många ggr får man egentligen höra att; Du ser ju inte sjuk ut? Vad är det för fel på dig eller Du som är så ung o krämplös varför jobbar inte du?

Ja jag kanske ser frisk och bekymmerslös ut men jag är allt utöver det. För det första har jag mina diskbråcksoperationer och diskbråcket som inte kan opereras och även nervförträngningarna i nacken som påverkar mitt liv i hög grad. Nackproblemen gör att jag konstant har huvudvärk, vänsterarmen domnar och sticker hela tiden och jag tappar känseln och har superont i skov.

Ryggen ska vi inte prata om. Dessa problemen har satt sig även på blåsan så jag har stora problem att tömma mig när jag ska kissa. Jag kan få sitta på toa 40min ibland för att jag bara kan få ut några droppar åt gången men känner att jag verkligen behöver kissa. Ofta tror ju många att man sitter o skiter men nej, jag kan helt enkelt inte kissa.

Detta har gjort att jag måånga ggr fått åka in på sjukhus o tappas med kateter och även lagts in pga mängden urin i blåsan. Som mest hade jag drygt 2000ml i blåsan (!)

Ja ni läste rätt, 2 l urin. När man har över 300ml brukar man börja bli kissnödig men inte jag :/ När man kommer upp i så stora mängder är det farligt och risken finns att blåsan sprängs. Därför måste man läggas in med kateter i ett antal dagar, ibland veckor (beroende på mängden urin) med kateter för att blåsan ska kunna få chans att dra ihop sig igen.

Förutom det har jag smärtan, en smärta som jag lärt mig att leva med men som vissa dagar är outhärdlig. Jag får ta smärtlindring dagligen för att fungera och det har jag gjort sen jag var 18år. Vissa dagar får jag ta extra starka när smärtan är som värst och jag önskar att allt bara kunde försvinna.

Jag är bipolär typ 2 o har borderline och där snackar vi verkligen osynliga symptom för jag kan inte säga att det är sjukdomar, det är ju en diagnos jag har, inte en sjukdom.

Ångest, depressioner, panikattacker och en konstant känsla av stress. Sömnsvårigheter som heter duga och oro i kroppen nästan jämt. En känsla av att inte duga, att vara värdelös och bara vara i vägen. Att jag är ett problem för alla och inget positivt tillför är inget ovanligt att jag känner även om jag när jag är i ett ”friskt” tillstånd vet att det inte är sant.

Social fobi, svårt att träffa människor. Folksamlingar och att sitta i grupp är en mardröm för mig. Jag jobbar på det men det är sjukt svårt.

Jag kan ena stunden vara glad för att i nästa sekund börja gråta okontrollerat utan att veta varför. Antagligen handlar det om att jag bär allt inom mig och lagrar tills det rinner över. För detta tar jag ångestdämpande vid behov.

Jag håller ihop bland folk, framför barnen och ofta även inför min man. Det är dock något jag försöker bli bättre på, att kunna visa mina känslor och prata om hur jag mår med Mattias. Misstolka mig rätt, jag och Mattias pratar om allt men jag är sån att jag vill helst inte lägga allt hur jag mår o känner på min partner, trots att M ber om det men jag har lovat honom att jag ska försöka bli bättre.

Jag är hypomanisk.

Vet ni vad det innebär? Jag kan bli som en duracellkanin när jag får ett hypomaniskt skov. Jag ska göra tusen saker samtidigt och påbörjar massa olika projekt men blir sällan klar, springer som en yr höna hit och dit och bara fixar tills M kramar om mig o säger att jag måste lugna ner mig. När han fått mig att ”landa” så blir jag ledsen. Jag är så uppe i mig själv så jag vet inte att jag är i den fasen förrän jag går ur den.

Jag blir euforisk och tror gott om alla.

Jag kan gå runt o bara le och leva i ett lyckorus och skratta åt allt (även i situationer som det inte alls är passande) o känna att allt går min väg, tror tyvärr nästan alltid det bästa om folk till motsatsen är bevisad vilket gör att jag många ggr blivit rejält sårad.

Jag är en riktigt snäll människa men inte om andra jävlas med mig, mina vänner eller min familj. Då blir jag hemsk. Speciellt om det gäller mina vänner och min familj. Dom betyder allt för mig och jag hatar att se när dom far illa.

Jag är sexberoende. Japp så är det, jag är beroende av sex, finns inget som heter för mycket eller för ofta i min värld. Men jag lider inte av det och det gör inte heller Mattias. Detta har jag fått förklarat för mig också är en av sakerna som tillhör min diagnos men va fan, jag älskar det och det gör även min underbara make.

Nu vet ni lite mer om mig, känner ni igen er och undrar över något så är det bara att höra av er ❤️ Jag gör mitt bästa varje dag, kämpar så gott jag kan. Jag kanske inte är snabb men jag gör det i min takt.