När myndigheterna ej bryr sig trots ständig skräck.

Längesen jag skrev nu men har varit väldigt mycket det sista. Jag hoppas att jag ska komma ”Back on track” nu.


Förra året var en mardröm för oss.

Pga. att vi umgicks med en tjejkompis så fick vi hennes psyko ex efter oss. Han skar sönder däcken på vår bil 3 ggr och en gång på lånebilen och kastade in en sten i vårt sovrumsfönster på 3.e våningen och vi har våran säng under fönstret. Jag bröt ihop, fick åka till psykakuten och hela jag bröts ner, jag vittnade i rättegång mot honom pga. grejer.


Vi fick utfärdat ett kontaktförbud mot honom men det gick ut nu i år, det har ändå varit lugnt då vi var tvungna att bryta med vår tjejkompis då vilket är vad han vill . Vi sökte hjälp på alla sätt vi kunde för att komma från Marieberg här i Karlskrona där vi bor. Kontaktade soc., pratade med Karlskronahem, Victoria Park, m.f och förklarade allt men ingen hjälpte oss och det höll på att bli min död tills det till slut tog stopp.

För ca 2 veckor sen kom tjejen hem efter att bott iväg i några månader och hon har inte haft någon kontakt med denna kille på flera månader (oss har han låtit vara sen dec typ tills nu) så vi började prata lite igen. I förrgår hade han dykt upp utanför hennes dörr full och börjat skrika och gapa och då hon har en dotter gick hon ut och försökte lugna ner honom. Han sa då till henne att han visste hon träffat oss igen och att han skulle gå upp till vår parkering och ”klippa” våra däck igen men sen hade han lämnat platsen.


Igår ca 16:00 parkerade vi bilen på vår parkering och idag runt 13:00 kom vi upp till bilen för vi skulle åka och hämta pojken hos sin mamma. Båda däcken på vänster sida var sönderskurna! Det har alltså börjat igen! Jag har brutit ihop totalt och är livrädd igen. Nu handlar det alltså både om att vi måste få en större bostad för att kunna leva som en normal familj och dessutom att vi måste få komma härifrån området där vi bor då vi lever under hot och press igen!

Jag klarar inte att gå igenom detta igen. Det höll på att ta död på mig sist och sista veckorna har jag redan varit väldigt dålig pga. vår omöjliga boendesituation och min psykiska ohälsa så nu är det ännu värre nu. Såsom vi har blivit bemötta av socialtjänsten, Karlskronahem, Victoria Park och många andra är det värsta vi varit med om som att det inte vore nog att leva under hot.


Enligt dom så ”kan” dom inte göra något för att hjälpa oss men vi vet ju att det är skitsnack då dom hjälpt MÅNGA andra som vi känner som absolut inte uppfyller deras kriterier som dom ”strikt måste följa”

När jag pratade med KarlskronaHem (som vi hyr av) förra året och förklarade situationen och bad att vi skulle få hjälp med att komma till ett annat område så sa dom bara ”Skulle vi hjälpa alla som var hotade så skulle det inte finnas bostäder alls”

Nej men vissa kanske inte känner sig så illa till mods så dom knappt vågar gå ut och dessutom där både jag och pojken har diagnoser att hantera!

Socialtjänstens svar var ”Ni har i alla fall tak över huvudet”

VictoriaPark har bara varit otrevliga och säger att dom måste hålla på sina regler, skitsnack!

Polisen, ja vad ska vi säga om dom? Denna mannen överträdde kontaktförbudet flera ggr och vi kunde bevisa det en av gångerna men det hjälpte inte, dom har ju inte direkt skyddat oss eller tagit våra anmälningar på allvar.

Dom hjälpte med kontaktförbud men struntade i när han överträdde det. Dom vet MYCKET väl vem mannen är och sa själva till oss att ”Det är inte så lätt att sätta dit honom för han är smart”

Är det såhär Sverige har blivit? Hjälp inte dom som bor här och lever i ständig skräck förrän det gått så långt att någon blir allvarligt skadad eller dör. Jag hoppas att alla ställen vi varit i kontakt med kan ha det på sitt samvete den dagen något riktigt hemskt händer oss.

Vi är trötta på detta och det är helt sjukt hur man kan bli behandlad i en hotad situation i Sverige idag och hur lite socialen, polisen eller bostadsbolagen bryr sig för att hjälpa.

Snälla om någon som läser detta vet en 3:a någonstans i Centrum, Lyckeby, Rödeby, Nättraby eller Jämjö privat så mejla mig eller skicka pm på facebook där jag vet att många av er läser ifrån när jag delar. Vi behöver hjälp!!

Du ser ju inte sjuk ut? Att leva med dolda sjukdomar är svårt.

Ja det är så jag känner. Att leva med psykisk ohälsa är något som är väldigt tufft. Att på det ha kroniska nervsjukdomar gör saken ännu värre.

Hur många ggr får man egentligen höra att; Du ser ju inte sjuk ut? Vad är det för fel på dig eller Du som är så ung o krämplös varför jobbar inte du?

Ja jag kanske ser frisk och bekymmerslös ut men jag är allt utöver det. För det första har jag mina diskbråcksoperationer och diskbråcket som inte kan opereras och även nervförträngningarna i nacken som påverkar mitt liv i hög grad. Nackproblemen gör att jag konstant har huvudvärk, vänsterarmen domnar och sticker hela tiden och jag tappar känseln och har superont i skov.

Ryggen ska vi inte prata om. Dessa problemen har satt sig även på blåsan så jag har stora problem att tömma mig när jag ska kissa. Jag kan få sitta på toa 40min ibland för att jag bara kan få ut några droppar åt gången men känner att jag verkligen behöver kissa. Ofta tror ju många att man sitter o skiter men nej, jag kan helt enkelt inte kissa.

Detta har gjort att jag måånga ggr fått åka in på sjukhus o tappas med kateter och även lagts in pga mängden urin i blåsan. Som mest hade jag drygt 2000ml i blåsan (!)

Ja ni läste rätt, 2 l urin. När man har över 300ml brukar man börja bli kissnödig men inte jag :/ När man kommer upp i så stora mängder är det farligt och risken finns att blåsan sprängs. Därför måste man läggas in med kateter i ett antal dagar, ibland veckor (beroende på mängden urin) med kateter för att blåsan ska kunna få chans att dra ihop sig igen.

Förutom det har jag smärtan, en smärta som jag lärt mig att leva med men som vissa dagar är outhärdlig. Jag får ta smärtlindring dagligen för att fungera och det har jag gjort sen jag var 18år. Vissa dagar får jag ta extra starka när smärtan är som värst och jag önskar att allt bara kunde försvinna.

Jag är bipolär typ 2 o har borderline och där snackar vi verkligen osynliga symptom för jag kan inte säga att det är sjukdomar, det är ju en diagnos jag har, inte en sjukdom.

Ångest, depressioner, panikattacker och en konstant känsla av stress. Sömnsvårigheter som heter duga och oro i kroppen nästan jämt. En känsla av att inte duga, att vara värdelös och bara vara i vägen. Att jag är ett problem för alla och inget positivt tillför är inget ovanligt att jag känner även om jag när jag är i ett ”friskt” tillstånd vet att det inte är sant.

Social fobi, svårt att träffa människor. Folksamlingar och att sitta i grupp är en mardröm för mig. Jag jobbar på det men det är sjukt svårt.

Jag kan ena stunden vara glad för att i nästa sekund börja gråta okontrollerat utan att veta varför. Antagligen handlar det om att jag bär allt inom mig och lagrar tills det rinner över. För detta tar jag ångestdämpande vid behov.

Jag håller ihop bland folk, framför barnen och ofta även inför min man. Det är dock något jag försöker bli bättre på, att kunna visa mina känslor och prata om hur jag mår med Mattias. Misstolka mig rätt, jag och Mattias pratar om allt men jag är sån att jag vill helst inte lägga allt hur jag mår o känner på min partner, trots att M ber om det men jag har lovat honom att jag ska försöka bli bättre.

Jag är hypomanisk.

Vet ni vad det innebär? Jag kan bli som en duracellkanin när jag får ett hypomaniskt skov. Jag ska göra tusen saker samtidigt och påbörjar massa olika projekt men blir sällan klar, springer som en yr höna hit och dit och bara fixar tills M kramar om mig o säger att jag måste lugna ner mig. När han fått mig att ”landa” så blir jag ledsen. Jag är så uppe i mig själv så jag vet inte att jag är i den fasen förrän jag går ur den.

Jag blir euforisk och tror gott om alla.

Jag kan gå runt o bara le och leva i ett lyckorus och skratta åt allt (även i situationer som det inte alls är passande) o känna att allt går min väg, tror tyvärr nästan alltid det bästa om folk till motsatsen är bevisad vilket gör att jag många ggr blivit rejält sårad.

Jag är en riktigt snäll människa men inte om andra jävlas med mig, mina vänner eller min familj. Då blir jag hemsk. Speciellt om det gäller mina vänner och min familj. Dom betyder allt för mig och jag hatar att se när dom far illa.

Jag är sexberoende. Japp så är det, jag är beroende av sex, finns inget som heter för mycket eller för ofta i min värld. Men jag lider inte av det och det gör inte heller Mattias. Detta har jag fått förklarat för mig också är en av sakerna som tillhör min diagnos men va fan, jag älskar det och det gör även min underbara make.

Nu vet ni lite mer om mig, känner ni igen er och undrar över något så är det bara att höra av er ❤️ Jag gör mitt bästa varje dag, kämpar så gott jag kan. Jag kanske inte är snabb men jag gör det i min takt.