Om livet slås i spillror.

I förrgår hade jag en riktigt dålig dag. Gick inte ur sängen mer än när jag behövde gå på toaletten och när jag fick i mig något att äta. Utöver det var sängen min bästa vän den dagen. Bästa o värsta ska jag väl säga. Såfor jag lyckades somna drömde jag mardrömmar som gjorde att jag inte vågade somna om så jag låg mest i sängen o glodde. Somnade till en stund, drömde o vaknade igen o så höll de på hela dagen fram tills kvällen. Då gick jag upp, tog en cigg, åt lite och sen la jag mig igen och somnade o sov hela natten till o från trots madrömmar. Hela dagen o natten kantades av ångest, tårar,oro och depressioner.

Vad är det jag oroar mig så för då? Ivf:en såklart. Den 10April är vi ju kallade till Gbg för bedömning o nåt känns fel… Sist vi var nere sa dom att nästa steg skulle bli en kallelse för att jag skulle lära mig sätta hormonsprutorna, inget annat var tal om sen får vi kallelsen från Gbg att vi ska på utredningssamtal med psykolog och kurator?

Huvudet kraschade och frågorna är tusen, varför? Svaren får vi inte före vi kommit ner och det känns såå långt borta just nu. Har ringt psykologen i Gbg o lämnat meddelande i fredags men hon har inte ringt upp än.

Tankarna bara mal på om och om igen. Vad gör vi om vi inte blir godkända?

Ska våran allra högsta dröm att skaffa barn slås i spillror?

Jag vet att den största delen av mitt dåliga mående de sista beror på att vi inte har barn och att önskan om barn är såå stor, jag vill inget hellre än att skaffa barn med Dennis. Han är mannen jag vill leva resten av mitt liv med, skaffa barn tillsammans med och få de livet vi alltid önskat. Han är min bästa vän och min själsfrände, det kan inte bli bättre än så, förutom att skaffa barn tillsammans, ett kärleksbarn som vi kan fostra o se växa upp, tillsammans. Jag, Dennis och vårat lilla knytte.

Är det någon som gjort en ivf som vet om detta är standard och om det är det, varför har ingen informerat oss om det från början? Det har lugnat mig på så många sätt.

Idag är en likadan dag. Har inte sovit en blund inatt då jag såfort jag somnat till drömt mardrömmar så jag vågar inte somna förrän jag somnar av utmattning för då drömmer jag inte på samma sätt. Så natten har varir tårar, ångest och panikattacker.

Snälla , jag, nej VI vill detta så gärna och jag vill och orkar inte ett nej.

Jag vet att vägen är lång och att det kommer bli tufft och kan gå fel där med men då är vi iallafall på rätt väg vilket skulle göra allt så mkt lättare att ta sig igenom och det är dessutom våran enda väg.

Adoption är en ännu längre process och innan vi kanske ens kommit fram i kön så kanske jag är för gammal, gränsen för adoption vid dom flesta länderna är 40år för kvinnan och där är jag om 5år. För att inte prata om kostnaden, hur skulle vi ha en möjlighet att skaffa fram dom pengarna det handlar om?

Ja, som ni kan läsa så är det mkt i huvudet just nu, många tankar, rädslor och tårar. Hade jag inte haft Dennis vid min sida så vet jag inte hur jag hade orkat, han är min stöttepelare, min klippa i ett stormigt hav, min bästa vän o liva kärlek, mitt allt 💗

Ska försöka vila en stund nu iallafall till ett avsnitt på datorn o försöka varva ner tankarna så mycket jag kan. Kan inte göra något just nu oavsett vad jag vill så får försöka göra det bästa av situationen hur jobbigt det än är 😦 Jag ska klara mig igenom detta också. Jag ska bli mamma och Dennis pappa, och jag vet att vi kommer bli de bästa föräldrarna någonsin!

Kommentera gärna med tips, råd o pepp. Det behövs just nu.

Ja, jag är sjuk. Livet som bipolär/borderline.

Det har varit några riktigt jobbiga dagar det sista. I onsdags var jag hos min kurator och det är ju rätt normalt att man mår sämre efter det, iallafall för mig men denna gången var det EXTREMT jobbigt.. jag grät från att jag satte mig i stolen inne hos henne och grät hela tiden ut, 45min. När jag gick därifrån gräta jag så mycket så jag fick stanna till utanför väntrummet lite då tårarna absolut inte ville sluta rinna.

Inombords var hela jag i spillror. Jag ville skrika, slå sönder saker och bara lägga mig på golvet o gråta, men det gjorde jag inte.

Tack o lov hade jag A med mig som satt o väntade i väntrummet så när vi väl kom ut från sjukhuset fick han bilnycklarna sen körde han hem eftersom jag kände att jag inte skulle klara av det själv. Tog 2st lugnande och när jag kom hem la jag mig i soffan och somnade en stund.

När jag vaknade kändes jag inte lika trasig inombords tack vare stesoliden men jag mådde fortfarande väldigt dåligt psykiskt. Det brukar sitta i några dagar och likadant har det varit denna gång men med ännu mer blandade känslor och ångest som leder till tår efter tår längst mina kinder.

Vad är det då vi pratar om som gör mig så jävla deprimerad, ledsen och ångestfylld? Oftast är de olika saker varje gång beroende på om det hänt något speciellt just då men de sista gångerna har det handlat om samma saker; Familjen.

Allt som händer runtomkring mig påverkas jag så sjukt mycket av och jag vill så gärna göra så mycket och det får mig att bli så ledsen o må så dåligt när jag inte kan. Jag kan inte för att det bryter ner mig mer o mer istället för att göra mig stark och jag måste, både enligt mig själv, min älskade make och framförallt min kurator och läkare tänka mer på mig själv istället för att blanda mig i allt annat hur gärna jag än vill annars kommer jag bli sämre och sämre o min kropp kommer lägga av igen vilket resulterar i att jag får läggas in.

Jag önskar att jag kunde lösa alla mina närståendes problem men jag både vet o fattar att det inte går.

Jag måste tänka på mig och Dennis nu. På oss, vårat liv tillsammans och våran dröm om att genom ivf skaffa barn inom en framtid. 

Jag måste bli starkare. Jag måste lära mig att säga nej, stressa ner och ibland tillåta mig själv att bara ta det lugnt och göra ingenting för vet ni? Det är inte ofta jag gör det. Om nån frågar säger jag att jag ligger hemma o slappar o det gör jag antagligen, emellan städning, diskning, plockande och pysslande. 

Jag måste lära mig att slappa på riktigt. Inte bara en stund utan verkligen ta en dag och bara slappa, vila upp mig och ladda batterierna. Göra ingenting.

Bara för att jag e förtidspensionerad så ligger inte jag hemma på soffan hela dagarna o gör ingenting, verkligen inte. Så om ni trodde det har ni fel. 

När jag säger ibland att jag längtar efter helgen så man kan få slappna av lite så är det många som menar på att jag som e sjukskriven har ju helg jämt men så är det inte. På veckorna har jag möten, samtal som måste ringas och andra saker som ska göras precis som alla andra. Enda skillnaden är att jag inte har nåt jobb. Så när helgen kommer kan jag iallafall njuta av att den inre stressen blir lite mindre för jag vet att jag inte har några måsten (om vi inte bestämt något som ska göras) så jag kan stänga av telen och njuta av 2 hela dagar ihop med min underbart stöttande make Dennis tills det är Måndag och allt drar igång igen.

Jag har varit sjukskriven sen jag var 18. Hade aktivitetsersättning fram tills jag fyllde 30 sen gick det över till permanent sjukersättning (förtidspension) Javisst kan det vara tråkigt att alltid ”gå hemma” ibland men samtidigt så är mitt liv mitt jobb. Med mina sjukdomar, fysiska problem och diagnoser jobbar jag med mig själv VARJE dag.

Jag hade aldrig klarat av ett vanligt jobb. Jag kan inte sitta eller stå för länge utan måste emellan åt lägga mig för att ryggen bråkar. Jag kan inte träffa nytt folk hursomhelst utan att vara förberedd, kan börja gråta och hyperventilera närsom och ibland kan jag inte ens gå utanför min egen lägenhet. Det är svårt att hitta något man kan jobba med då och något som jag skulle orka.

Har prövat plugga på distans flera ggr men jag pressar mig själv såpass i längden så jag ställer för höga krav på mig själv och det slutar med att jag får hoppa av. Prövade en skrivarkurs på distans som jag var överlycklig att jag kom in på men efter ett tag blev det för stressigt och jag fick avsluta det med för att kunna fokusera på mitt mående.

Jag har helt enkelt fått acceptera att jag är inte som alla andra. Jag behöver ordentlig planering, struktur och ett bra upplägg bara för att ta mig igenom dagarna så gott som går men ibland krashar det ändå.

Det är många gånger jag har planerat att tex göra saker ihop med vänner men sen när den dagen kommer har jag ett sånt helvete med mig själv och mitt mående så jag måste ställa in och det är klart att det kan såra många, det dom inte verkar förstå är dock att det sårar mig själv ännu mera och får mig att känna mig elak, dum och som en hemsk människa. 

Men jag kan inte trolla hur gärna jag än önskar att det gick ibland, jag tycker inte det är roligt att inte kunna vara med mina syskon eller vänner när det är bestämt så men om jag tvingar mig själv blir det bara värre i längden och de kan det gå ut över dom jag älskar så därför väljer jag då hellre att avboka o stanna hemma.

Blev ett långt inlägg nu men behövde få ur mig lite och en sak ska ni veta. Om ni ringer eller smsar och jag inte svarar så kan det bero på att jag mår jävligt dåligt och då orkar jag inte alltid svara o sen kan de leda till att jag glömmer av så påminn mig gärna med ett sms om jag inte hört av mig samma dag.

            Hoppas ni får en fin Fredag 💗