Den 11/1 firade jag o maken 3årig bröllopsdag, läderbröllop med god mat ihop med sonen och massa mys ❤️ Tänk att det redan gått 3år sedan vi sa ja till varandra i kyrkan och i Mars har vi varit tillsammans 4år redan (!) 😍 Fick superfina rosor av min älskade man och som vanligt maaassa kärlek, finns nog ingen som kan ge så mycket kärlek som han gör ❤️
Onsdag förra veckan var jag hos Arvids mamma Ann-Sofie som är en nyfunnen vän och jag fick massage av henne, fy satan vad skönt det var. Gjorde ont som helvete i perioder men samtidigt vad det asskönt, hon var verkligen jätteduktig. 🥰
Ja men då är helgen redan över och, har gått alldeles för fort. I fredags hade jag en pissdag som jag tyvärr lät gå ut över fel personer vilket jag har haft/har mycket ångest över.. Lördag till söndag sov sonen hos en kompis så jag o maken var lite barnlediga, passade på att göra Pasta Carbonara och mös framför filmer och njöt av varandras o djurens sällskap, en mycket trevlig och mysig kväll.
Igår hade jag kraftig ångest igen och smärtan i ryggen ner i benen blir värre samtidigt som jag har jätteont i mina öron så idag ska jag till VC kl 10:40 så dom får kolla mig lite. Jag o maken var ändå ute på en längre promenad med hundarna sen städade vi bort julen ordentligt och hade även tvättid, den skötte dock sonen och maken.
Imorgon är det tisdag och äntligen dags för skytteträning igen, det startade förra veckan och vi var där både tisdag och torsdag. Det var hela familjen+ sonens kompis Arvid som börjat skjuta med oss också. Förra veckan var rsta gå gen tillbaka på ca 1,5år tack vare covid och sånt men nu är det bara att fortsätta. I tisdags var jag ok nöjd med skjutningen; 382p av totalt 400 men i torsdags strulade min bana så flera skott registrerades inte och den tavlan åkte sen i soporna, annars sätter vi in alla papper i en pärm för att kunna spåra våran utveckling ❤️ Nedan ser ni hela min serie och ni ser även en bild på hur enbart provtavlan såg ut som utvald bild 🙂
Killarna var också superduktiga och det var kul att se dem så koncentrerade och fokuserade trots att båda två har Npf diagnoser. Maken pratar vi inte ens om 😉 Han är alltid duktig, nedan ser ni hans tavla.
Idag är det ju som sagt måndag och det innebär som vanligt varje måndag traumahantering i Ronneby. Kan därmed säga att jag kommer inte vara så social eller må särskilt bra de kommande dagarna, brukar vara så efter att rotat i alla trauman under uppväxten i en timme varje vecka. Dock har jag en sjukt bra terapeut och det är underbart skönt ♥️
Med det hoppas jag ni får en fortsatt bra måndag och ta hand om varandra.
Igår var en trevlig dag. Först dammsög jag hela lgh,fixade i köket fick sen besök av min vän Jolina, Robin och hans 2barn. Dom stannade några timmar och vi drack kaffe, pratade o jag lekte med barnen.
Nån timme efter älsklingen kom från jobbet så åkte vi o handlade. Jolina åkte med oss och efter affären släppte vi av henne hemma innan hon sen skulle vidare.
När vi kom hem började vi med maten som blev färdigfrysta pizzor då klockan runnit iväg och vi ville ha i oss något snabbt.
Inatt har jag sovit med sömnregistrerings saker på mig för att de ska se om min sömnapné är tillbaka och det är därför jag är så trött jämt. Sov inget vidare med alla grejer på mig men det funkade.
Var tvungen att vakna när älsklingen gick upp 05:39 till jobbet idag för att fylla i ett papper men sen somnade jag om och sov ända till 12(!)
Idag har jag haft väldigt ont i ryggen och ångest som trycker på i bröstet så har mest legat. Håller på o kollar på serien Young Royals på Netflix o jag älskar den serien. När älskling kommer hem ska han ner i förrådet och hämta upp julsaker för idag ska vi börja julpynta 🥰
Jag vet att många tycker det är alldeles för tidigt men det är något som får mig att må bra och jag vill faktiskt kunna njuta av julen innan den ska ner igen. 🎄 Tror julen är min bästa högtid samtidigt som den väcker mycket starka o dåliga minnen. Dock har sista året vägts upp med bra saker så ja, jag älskar faktiskt julen.
Såfort jag känner mig bättre i ryggen så blir det till att börja baka, både kakor o julgodis ska bakas och lika bra att börja i tid så jag hinner med allt 🙂 Så ska jag passa in att börja slå in julklappar och födelsedagspresenter med då sonen fyller 8 dagar innan jul.
Fick i förrgår veta att min morfar legat på sjukhus i en vecka och gjort 2 op. Vad som är fel vet dom inte riktigt än men jag vill inte gå in på några detaljer av respekt för morfar och mormor. Jag bröt dock ihop och blev livrädd att jag ska förlora min morfar men igår verkade han lite piggare sa mormor (som för mig är mamma) så får hoppas på det bästa.
Ha en bra dag allihopa o ta hand om er, följ gärna min blogg så får ni ett mail varje gång jag uppdaterar ♥️♥️
Idag är det 3 år sen jag var o fikade med min son o han inte var större än såhär, idag har han växt om mig, är 170cm och fyller 14 (!) I December.
Sista veckorna har varit riktigt tuffa. Jag har haft ångest som är ihållande o inte vill ge sig, inte sån där ytlig, lätt ångest utan en sån som går på djupet. Har ni känt så någon gång? Hjärtat känns som det ska hoppa ur bröstkorgen, halsen drar ihop sig och det känns som jag inte kan andas. Huvudet bultar och illamåendet blir värre och värre.
Små ljud som i vanliga fall bara är normala dagsljud gör mig galen; Vattenkranen som rinner i badrummet, många som pratar på en gång, fläkten i bilen, katten som jamar, radion för högt eller folk som pratar högt. Ja allt möjligt som i vanliga fall inte är några problem. Den konstanta känslan av att inte kunna känna normalt. Antingen är det bra eller åt helvete. Det är ju min borderline som pratar. Att vara överallt och ingenstans samtidigt när jag väl kan röra mig det är det bipolära. Då blir det att jag kör slut på mig så jag knappt kan röra mig dagen efter men jag är inte medveten om det då, jag är uppe i det blå utan att fatta. Tills Mattias säger till mig på skarpen, då kommer tårarna. FUCK!!
Smärtan som jag fått sista halvåret, den i nacken, den får mig att bli galen! Den får mig att få ångest, att jag har konstant huvudvärk, får yrselanfall så jag ramlar och ligger många dagar och skriker av smärta. De har hittat nervförträngningar mellan 3-4 4-5 och 5-6:e rygghalskotorna. Jag har varit hos ortopeden och pratat, berättat hur illa min smärta är, hur jävla ont jag har, att jag dag in o dag ut gråter för jag har ont. Att det går ut i armen, upp i hela nacken o bakhuvudet och att hela min vardag drabbas av yrseln och värken som aldrig släpper helt.
Jag äter smärtlindring för att få vardagen att ens fungera någorlunda. Starka smärtstillande som inte är bra att äta i längden det vet jag o jag förstår läkarnas oro över att jag äter dom men vad fan ska jag göra just nu?! Jag fungerar inte alls så länge smärtan påverkar mig som den gör om jag inte har extra smärtlindring utöver min vanliga som jag ätit sen min första diskråck 2001.
Jag ska dra ner på allt när jag kan få den hjälpen jag behöver för att bli bra. De vet inte om de vill operera pga riskerna. Det är väldigt riskfyllt o farligt att operera nacken och det är jag väl medveten om men jag kan inte leva som jag gör nu! Jag kan inte gå runt med denna smärtan längre, jag orkar inte, jag vill börja försöka leva igen.
Oj detta blev lite rörigt men ni förstår sammanhanget va? Smärtan leder till ångest och ångesten till ökad smärta. Allt är en ond spiral och går hand i hand. Samtidigt kämpar vi för att kunna få tag i en större lägenhet så vi kan börja leva vårat liv som en familj på riktigt och känna att vi faktiskt har ett hem och inte bor i en skolåda som vi gör nu.
Vi har sökt runt 400 lgh snart men det känns helt jävla hopplöst för antingen räcker inte köpoängen eller så räknas inte min sjukpension som inkomst men hade det varit ålderspension hade det räknats (VictoriaPark) De vill inte ge oss någon chans trots att de hjälpt folk vi känner som har socinkomst vilket dom inte heller godkänner säger dom och folk som även har fogden vilket jag inte har.
Jag är absolut inte på något sätt rasistisk eller ser ner på andra men ska jag vara ärlig? Hade jag varit utländsk, knarkare eller alkoholist så hade dom hjälpt oss. Då hade soc hjälpt oss att få lägenhet. Att pojken o jag har diagnoser och att vi mår skit av situationen det är ingen som bryr sig om men de vi känner som fått hjälp trots sämre förutsättningar är just utländska eller narkomaner/alkoholister. Tycker det är konstigt bara.
Vart fan är vi på väg egentligen?! Jag är så trött på att bli särbehandlad för att jag är svensk och INTE har ett beroende. Att jag o sonen har diagnoser o behöver ha en ordentlig lgh är inte tillräckligt ”allvarligt”. Just nu bor jag o maken i vardagsrummet. Vi sover där, äter där, umgås där, gör allt där helt enkelt. Ohållbart i längden men vem bryr sig?
Saknar min familj, mina syskonbarn, bror med familj, min mormor som är den närmsta mamma jag har och min barndomsvän med familj. Här i Karlskrona har jag ”bara” min mans familj. Menar inte att det är så bara men jag som är van att träffa min familj flera ggr i veckan ser dom helt plötsligt kanske 1-2ggr per halvår. Det gör så jävla ont i mig, jag kan känna mig så sjukt ensam ibland trots att jag vet att jag inte är det. Om några dagar får jag dock träffa dom nu ❤️❤️
Min makes familj (nu självklart också min) är underbara, hans föräldrar är de finaste som finns och jag är alltid välkommen dit och jag har ju min egna familj med maken, min bonusson och våra djur som jag älskar över allt annat, men jag tror ni fattar hur jag menar?
Är det bara jag som kan känna såhär ibland? Som att jag är ensam trots att jag är omgiven av massa kärlek och har en man o ”son” som är så jävla underbara som någon kan bli. Shiit alltså. Så mycket tankar, så mycket känslor, så lite förnuft. Min make är min andra halva, mitt ljus i mörkret, min stöttepelare, bästa vän och mannen jag kommer leva sida vid sida med för resten av mitt liv för en sak ska ni veta. Trots att jag ibland har sjukt dåliga dagar där jag när pojken lagt sig släpper på ventilen och gråter (har enbart gråtit av smärta framför honom inte pga ångest för på något sätt tyglar jag det framför honom) så är jag lycklig. Jag har mer bra dagar än dåliga när det gäller psyket, mycket mycket mer, det fysiska med smärtan är inget jag kan styra och det har jag tyvärr dagligen men jag älskar min familj, älskar att vara med dom och att leva. Jag lever livet med glädje även om det ibland är bergodalbana. Var stolta över livet ni har och försök att göra det bästa av det ❤️
Hoppas ni har det bra och glöm inte att ställa massa frågor till mig för än finns inte tillräckligt för att göra ett inlägg om det.
Tryck följ/prenumerera här i bloggen så får ni mejl varje gång jag gör ett nytt inlägg och nu hoppas jag kunna hålla bloggen flytande snart igen. Finns det något speciellt ni vill läsa om? Tänkte framöver ta upp lite angående ivf igen iallafall.
Ja det är lite så det känts sista veckan. Som ett totalt mörker med några ljusglimtar här o där (främst min familj då) men annars känns det som att jag sugits ner i ett svart hål.
Jag har ont, ja det har jag jämt men smärtan som är nu är fan helt jävla otrolig. Jag har problem att kissa, måste skriva upp hur mycket jag dricker, när jag dricker och mäta när jag kissar morgon o kväll.
Kul liv va?
Har ingen ordentlig känsel i vänster benet och det försvinner under mig ibland så när det är som värst får jag använda krycka..
Vädret har varit skit, grått o mulet o regnigt o blåsigt, nån dag har varit fint men då har jag haft som ondast så då har jag inte kunnat utnyttja det ändå.
Jag försöker städa och fixa hemma varje dag, lagar mat tills min älskade make kommer hem från jobbet. Skickar plutten till skolan med taxin varje morgon och tar emot honom när han kommer från fritids.
Älskling fixade min cykel idag så jag hoppas det känns något sådär imorgon och är uppehåll så kanske jag iallafall kan ta en cykeltur längst havet, ren o skär medicin för själen men inte lika skönt för kroppen när jag har så ont..
Jag har kommit fram till en plan, en idé som jag ska utveckla och förhoppningsvis kommer ni se mycket av det framöver när jag kommit igång, men först måste jag ta mig ur mörkret.
Vissa dagar känns det mer defenitivt än andra, hur jävla ensam jag är. Ingen tjejkompis jag kan gå ut o ta ett glas vin o äta med eller ha övernattningskväll eller ens umgås med, inte nån. Jag är trött på att alltid vara den som ska höra av mig och sen få förhoppningar o sen blir det inget ä då eller så får man bara ett direkt nej jag orkar/kan inte.
Nej men då får det väl vara då.
Jag har också ont (konstant dygnet runt) och är trött men jag försöker ändå.
Jag får panik över att bo så litet som vi gör. Det funkar väl, har funkat bra men nu börjar det bli jävligt jobbigt. Jag och Mattias äter, sover, umgås och bor i princip i sovrummet, det tar på psyket. Jag vill ha ett ordentligt hem, ett vardagsrum och ett kök, ett sovrum som är just det, sovrum och jag vill att plutten ska få ett eget rum som är mer privat.
I snart 1år har vi sökt nu. Vi kollar blocket, kvalster, hyrenbostad, bostadsagent, bohub, gått igenom alla privata hyresvärdar och allt som går att göra men har ändå inte fått något napp.
Helt sjukt hur svårt det är 😥
Nej just nu känns det inte bra. Eller det känns bra att jag har min familj; Min älskade make, Plutten, våra djur, svärföräldrarna och de som finns här men ändå känns allt åt helvete emellanåt.
Jag vill bara lägga mig ner och skrika!
Imorgon åker Plutten till sin mamma efter handbollsträningen och jag o älskling åker till svärisarna där vi ska spela kort, äta, umgås och sova kvar. På lördag ska vi åka ut en sväng sen blir det hemmamys och på söndag spelar Plutten sin 2:a handbollsmatch 09:45 på Brinova Arena så då ska vi självklart dit och kolla.
Jag är så otroligt ledsen och trasig för att jag inte har några egna biologiska barn, som både min skötare och alla andra säger så beror stor del av hur jag mår att jag har sån sjuk barnlängtan och det gör så jävla ont!! Sitter och kommer på ovanliga och annorlunda barnnamn jag skulle kunna tänka mig o bollar med älakling men vad är vitsen när det inte finns något barn? 😭
Jag hoppas att allt snart vänder för just nu känns det som att jag står i kvicksand och jag sjunker..
Jag vet att det är ett tag sen jag skrev nu, det har varit väldigt upp och ner med mig och som ni vet så har jag det så i perioder.
Min rygg har varit åt helvete det sista, värre än vanligt då vill säga. I förrgår kväll var smärtan så illa så det satte sig på blåsan. Jag var på toaletten och trodde att jag hade tömt mig men efter några timmar hade jag så jävla ont i magen så maken tvingade in mig till akuten.
Tur var väl det.
2100ml (!) hade jag i blåsan som dom tappade mig på. Eftersom jag har sån sjukhusskräck och inte ville bli inlagd fick jag åka hem med kateter och var tvungen att lova att komma in igår morse igen.
Blev inte mycket sömn den natten, i princip ingen alls om jag ska vara ärlig. Strax efter 9 igår morse var vi tillbaka på akuten och blev skickade till ortopeden. Mina reflexer i vänsterbenet funkar inte alls men som jag sa till läkaren så är det inget nytt när jag har så ont.
Knipreflexerna i ändan var bra och jag har fortfarande känsel både i främre och bakre nedre regionerna.
Dom ville egentligen lägga in mig men med tanke på min sjukhusskräck så fick jag åka hem igen med ordern att jag måste ha katetern minst 10 dagar, helst 14-20 🤢
Det är ju inte första gången jag får problem med blåsan för att allt låser sig pga smärtan i ryggen och det är väl i detta läget jävligt tur för mig.
Eftersom jag haft dessa problem så många ggr så är min blåsa väldigt elastisk efter alla uttöjningar och det är enbart det som gör så min blåsa inte sprängdes med tanke på mängden urin i blåsan.
Hade blåsan sprängts så hade jag kunnat dö.
Fick iallafall återvända hem igår och det blev inte mycket gjort hemma. Jag har ont av katetern i sig, ont av kramperna och smärtan i ryggen och får ångest av smärtan så jag känner mig väldigt ynklig trots att jag försöker.
Idag väckte min älskade man mig med frukost på sängen. Kaffe och valnötsbröd. Vi låg och kollade på serier och mös men plötsligt kände jag mig trots katetern kissnödig och det trängde i underlivet på mig.
45min innan jag skulle infinna mig i tingsrätten för att vittna fick jag akut tas in på VC då det var stopp i katetern. När jag väl kom in så var det liite blod som levrat sig och satt stopp i katetern och när det släppte rann det ner igen, sköterskan kopplade på en ny kateterpåse och vi skyndade oss in till stan och tingsrätten.
När vi kom dit fick vi gå igenom visitationsbågarna sen visades vi in i medhörningsrummet där jag skulle vittna.
Kl 14 skulle jag lägga mitt vittnesmål men allt var försenat så först strax efter 15 tändes tv:n o kameran upp inne i det lilla rummet och mitt vittnesmål togs.
Jag var nervös, hade ont som fan och ville bara hem och lägga mig..
Det gick rätt fort när allt väl började och när vi skulle resa oss upp och gå därifrån började nästa mardröm.
Kateterpåsen hade läckt! Dom hade satt på en otät påse så den hade läckt genom mina byxor och ut på tygsitsen på stolen jag satt på.
Jag började seriöst gråta och jag skämdes så jävla mycket 😭 In på toaletten där vi fick försöka fixa så mycket som gick och linda papper runt slangen där det läckte sen fick jag gå och klämma åt det tills vi äntligen kom hem.
Av med kläderna och direkt in i duschen. Kände mig så jävla förnedrad, äcklig och ledsen på en gång. Ångesten blev värre och jag bara skakade.. Samtidigt blev smärtan värre eftersom jag spände mig så av ångesten.
När jag duschat och bytt om tog M med mig till bilen och körde till havet, det ställe han vet brukar lugna mig och lätta min ångest. Vi fotade lite i solnedgången, andades havsluft och bara stod o kramades en stund.
Min älskade make vet verkligen hur han ska få mig att komma ner lite i all stress och ångest.
Jag är fortfarande ledsen, har skitont och ångest över det som hände och denna dagen överlag men jag har lugnat ner mig och ligger nu i vår varma dubbelsäng i vårat hem.
Snart ska vi äta lite sen ska jag tillbringa resten av kvällen i min älsklings trygga varma famn i våran sköna säng ❤️
Ja det är så jag känner. Att leva med psykisk ohälsa är något som är väldigt tufft. Att på det ha kroniska nervsjukdomar gör saken ännu värre.
Hur många ggr får man egentligen höra att; Du ser ju inte sjuk ut? Vad är det för fel på dig eller Du som är så ung o krämplös varför jobbar inte du?
Ja jag kanske ser frisk och bekymmerslös ut men jag är allt utöver det. För det första har jag mina diskbråcksoperationer och diskbråcket som inte kan opereras och även nervförträngningarna i nacken som påverkar mitt liv i hög grad. Nackproblemen gör att jag konstant har huvudvärk, vänsterarmen domnar och sticker hela tiden och jag tappar känseln och har superont i skov.
Ryggen ska vi inte prata om. Dessa problemen har satt sig även på blåsan så jag har stora problem att tömma mig när jag ska kissa. Jag kan få sitta på toa 40min ibland för att jag bara kan få ut några droppar åt gången men känner att jag verkligen behöver kissa. Ofta tror ju många att man sitter o skiter men nej, jag kan helt enkelt inte kissa.
Detta har gjort att jag måånga ggr fått åka in på sjukhus o tappas med kateter och även lagts in pga mängden urin i blåsan. Som mest hade jag drygt 2000ml i blåsan (!)
Ja ni läste rätt, 2 l urin. När man har över 300ml brukar man börja bli kissnödig men inte jag När man kommer upp i så stora mängder är det farligt och risken finns att blåsan sprängs. Därför måste man läggas in med kateter i ett antal dagar, ibland veckor (beroende på mängden urin) med kateter för att blåsan ska kunna få chans att dra ihop sig igen.
Förutom det har jag smärtan, en smärta som jag lärt mig att leva med men som vissa dagar är outhärdlig. Jag får ta smärtlindring dagligen för att fungera och det har jag gjort sen jag var 18år. Vissa dagar får jag ta extra starka när smärtan är som värst och jag önskar att allt bara kunde försvinna.
Jag är bipolär typ 2o har borderline och där snackar vi verkligen osynliga symptom för jag kan inte säga att det är sjukdomar, det är ju en diagnos jag har, inte en sjukdom.
Ångest, depressioner, panikattacker och en konstant känsla av stress. Sömnsvårigheter som heter duga och oro i kroppen nästan jämt. En känsla av att inte duga, att vara värdelös och bara vara i vägen. Att jag är ett problem för alla och inget positivt tillför är inget ovanligt att jag känner även om jag när jag är i ett ”friskt” tillstånd vet att det inte är sant.
Social fobi, svårt att träffa människor. Folksamlingar och att sitta i grupp är en mardröm för mig. Jag jobbar på det men det är sjukt svårt.
Jag kan ena stunden vara glad för att i nästa sekund börja gråta okontrollerat utan att veta varför. Antagligen handlar det om att jag bär allt inom mig och lagrar tills det rinner över. För detta tar jag ångestdämpande vid behov.
Jag håller ihop bland folk, framför barnen och ofta även inför min man. Det är dock något jag försöker bli bättre på, att kunna visa mina känslor och prata om hur jag mår med Mattias. Misstolka mig rätt, jag och Mattias pratar om allt men jag är sån att jag vill helst inte lägga allt hur jag mår o känner på min partner, trots att M ber om det men jag har lovat honom att jag ska försöka bli bättre.
Jag är hypomanisk.
Vet ni vad det innebär? Jag kan bli som en duracellkanin när jag får ett hypomaniskt skov. Jag ska göra tusen saker samtidigt och påbörjar massa olika projekt men blir sällan klar, springer som en yr höna hit och dit och bara fixar tills M kramar om mig o säger att jag måste lugna ner mig. När han fått mig att ”landa” så blir jag ledsen. Jag är så uppe i mig själv så jag vet inte att jag är i den fasen förrän jag går ur den.
Jag blir euforisk och tror gott om alla.
Jag kan gå runt o bara le och leva i ett lyckorus och skratta åt allt (även i situationer som det inte alls är passande) o känna att allt går min väg, tror tyvärr nästan alltid det bästa om folk till motsatsen är bevisad vilket gör att jag många ggr blivit rejält sårad.
Jag är en riktigt snäll människa men inte om andra jävlas med mig, mina vänner eller min familj. Då blir jag hemsk. Speciellt om det gäller mina vänner och min familj. Dom betyder allt för mig och jag hatar att se när dom far illa.
Jag är sexberoende. Japp så är det, jag är beroende av sex, finns inget som heter för mycket eller för ofta i min värld. Men jag lider inte av det och det gör inte heller Mattias. Detta har jag fått förklarat för mig också är en av sakerna som tillhör min diagnos men va fan, jag älskar det och det gör även min underbara make.
Nu vet ni lite mer om mig, känner ni igen er och undrar över något så är det bara att höra av er ❤️ Jag gör mitt bästa varje dag, kämpar så gott jag kan. Jag kanske inte är snabb men jag gör det i min takt.
När man kommer upp i så stora mängder är det farligt och risken finns att blåsan sprängs. Därför måste man läggas in med kateter i ett antal dagar, ibland veckor (beroende på mängden urin) med kateter för att blåsan ska kunna få chans att dra ihop sig igen.
***Lindas "Annorlunda" liv*** 