När myndigheterna ej bryr sig trots ständig skräck.

Längesen jag skrev nu men har varit väldigt mycket det sista. Jag hoppas att jag ska komma ”Back on track” nu.


Förra året var en mardröm för oss.

Pga. att vi umgicks med en tjejkompis så fick vi hennes psyko ex efter oss. Han skar sönder däcken på vår bil 3 ggr och en gång på lånebilen och kastade in en sten i vårt sovrumsfönster på 3.e våningen och vi har våran säng under fönstret. Jag bröt ihop, fick åka till psykakuten och hela jag bröts ner, jag vittnade i rättegång mot honom pga. grejer.


Vi fick utfärdat ett kontaktförbud mot honom men det gick ut nu i år, det har ändå varit lugnt då vi var tvungna att bryta med vår tjejkompis då vilket är vad han vill . Vi sökte hjälp på alla sätt vi kunde för att komma från Marieberg här i Karlskrona där vi bor. Kontaktade soc., pratade med Karlskronahem, Victoria Park, m.f och förklarade allt men ingen hjälpte oss och det höll på att bli min död tills det till slut tog stopp.

För ca 2 veckor sen kom tjejen hem efter att bott iväg i några månader och hon har inte haft någon kontakt med denna kille på flera månader (oss har han låtit vara sen dec typ tills nu) så vi började prata lite igen. I förrgår hade han dykt upp utanför hennes dörr full och börjat skrika och gapa och då hon har en dotter gick hon ut och försökte lugna ner honom. Han sa då till henne att han visste hon träffat oss igen och att han skulle gå upp till vår parkering och ”klippa” våra däck igen men sen hade han lämnat platsen.


Igår ca 16:00 parkerade vi bilen på vår parkering och idag runt 13:00 kom vi upp till bilen för vi skulle åka och hämta pojken hos sin mamma. Båda däcken på vänster sida var sönderskurna! Det har alltså börjat igen! Jag har brutit ihop totalt och är livrädd igen. Nu handlar det alltså både om att vi måste få en större bostad för att kunna leva som en normal familj och dessutom att vi måste få komma härifrån området där vi bor då vi lever under hot och press igen!

Jag klarar inte att gå igenom detta igen. Det höll på att ta död på mig sist och sista veckorna har jag redan varit väldigt dålig pga. vår omöjliga boendesituation och min psykiska ohälsa så nu är det ännu värre nu. Såsom vi har blivit bemötta av socialtjänsten, Karlskronahem, Victoria Park och många andra är det värsta vi varit med om som att det inte vore nog att leva under hot.


Enligt dom så ”kan” dom inte göra något för att hjälpa oss men vi vet ju att det är skitsnack då dom hjälpt MÅNGA andra som vi känner som absolut inte uppfyller deras kriterier som dom ”strikt måste följa”

När jag pratade med KarlskronaHem (som vi hyr av) förra året och förklarade situationen och bad att vi skulle få hjälp med att komma till ett annat område så sa dom bara ”Skulle vi hjälpa alla som var hotade så skulle det inte finnas bostäder alls”

Nej men vissa kanske inte känner sig så illa till mods så dom knappt vågar gå ut och dessutom där både jag och pojken har diagnoser att hantera!

Socialtjänstens svar var ”Ni har i alla fall tak över huvudet”

VictoriaPark har bara varit otrevliga och säger att dom måste hålla på sina regler, skitsnack!

Polisen, ja vad ska vi säga om dom? Denna mannen överträdde kontaktförbudet flera ggr och vi kunde bevisa det en av gångerna men det hjälpte inte, dom har ju inte direkt skyddat oss eller tagit våra anmälningar på allvar.

Dom hjälpte med kontaktförbud men struntade i när han överträdde det. Dom vet MYCKET väl vem mannen är och sa själva till oss att ”Det är inte så lätt att sätta dit honom för han är smart”

Är det såhär Sverige har blivit? Hjälp inte dom som bor här och lever i ständig skräck förrän det gått så långt att någon blir allvarligt skadad eller dör. Jag hoppas att alla ställen vi varit i kontakt med kan ha det på sitt samvete den dagen något riktigt hemskt händer oss.

Vi är trötta på detta och det är helt sjukt hur man kan bli behandlad i en hotad situation i Sverige idag och hur lite socialen, polisen eller bostadsbolagen bryr sig för att hjälpa.

Snälla om någon som läser detta vet en 3:a någonstans i Centrum, Lyckeby, Rödeby, Nättraby eller Jämjö privat så mejla mig eller skicka pm på facebook där jag vet att många av er läser ifrån när jag delar. Vi behöver hjälp!!

Varför jag? Varför kan inte jag få barn som alla andra?? Ofrivilligt barnlös.

Idag är en sån där dag då det gör extra ont. Extra ont att veta att hur mycket sex jag än har med min make så kan vi inte på barn på det sättet. Extra ont att veta att för att det ska finnas en chans att vi kanske ska kunna få barn så måste vi gå igenom en låång process som tar väldigt mycket både psykiskt och fysiskt och tar tid, sen finns det inget som säger att det ens kommer gå vägen.
Jag pratar om en IVF.

Jag ska börja med att berätta varför vi måste försöka skaffa barn på detta sättet.
Jag var tidigare vääldigt överviktig, är fortfarande det men det har varit värre innan jag gjorde min GBP operation. Innan operationen kunde jag inte bli gravid för jag hade PCOS. När jag började gå ner i vikt så blev jag gravid! Det ledde till missfall efter missfall. På ett åt fick jag 9 missfall och 2 utomkved där läkarna var tvungna att ta bort båda mina äggledare då ”fostret” vid 2 tillfällen växte på äggledarna.

PANG så kändes hela mitt liv förstört, varför jag? Varför hände det mig? Jag älskar barn över allt på denna jorden och vill inget hellre än att ha egna men nu kändes det så himla långt borta. Man har tre äggutplock gratis genom landstinget. Det innebär att jag 3ggr får ta ut ägg sen beroende på hur många ägg som kan tas ut och klarar sig i frysen så har jag flera chanser på varje uttag. Jag har gjort ett försök med mitt ex, två ägg kunde sättas in, båda vid olika tillfällen då jag som GBP opererad inte får sätta in flera på en gång, det leder till ökad risk för komplikationer. Båda gångerna ledde till missfall.
Jag var helt jävla förstörd.
Jag träffade min nuvarande man och han har 2 egna barn, en 11 åring som bor med oss och bara är hos sin mamma varannan helg och en pojk som fyller 18 i April och bor med sin mamma. Jag har turen att min man ändå vill skaffa fler barn, han vill ha ett barn ihop med mig.

Tidigare tillhörde jag Västra Götaland och fick göra ingreppen i Göteborg och där hade dom ett BMI krav på 35, det låg jag under. När jag flyttade hit till Karlskrona där jag bor nu tillhör jag Blekinge län och IVF:en måste göras i Malmö. Där har dom 30 i BMI krav. Jag måste alltså gå ner ca 11kg i vikt innan vi ens kan skickas vidare sen ska vi träffa läkare, sätta datum för hormonbehandlingar och massa annat. Mattias spermier kommer alltså ”odlas” med mina ägg sen sätts det förhoppningsvis befruktade ägget in i mig och leder till en liten bebis. Men chansen att det inte lyckas eller leder till missfall är stor och det är många delmål på vägen innan man ens kommer till insättningen.
Jag får inte göra en IVF efter jag fyllt 40år, jag fyller 37 i April så jag har alltså 3år på mig (Mattias får vara 56 och fyller 44 nu i Mars), jag börjar känna mig stressad nu. Inte stressad för att hinna gå ner i vikt för det vet jag att jag kan men sen vet man ju inte hur det går med behandlingen. Lyckas vi inte bli gravida med de två uttag jag har kvar så kostar det sen 35K kronor för varje försök, ÄVEN om jag när jag fyller 40 fortfarande har ägg kvar i frysen.

Hur sjukt är inte det egentligen?
Har jag fyllt 40 och inte hunnit använda mina egna ägg som finns i frysen så måste jag betala 35.000Kr för att använda dom. Jag förstår ju att det kostar läkarna att jobba och sånt men jag tycker att det inte borde kostat mer än ett läkarbesök, det är ju för fan mina jävla ägg!

Ja jag är förbannad. Jag är förbannad, ledsen, rädd och så jävla trött på denna satans orättvisheten.
Här sitter jag och önskar inget hellre än att få barn, älskar barn och skulle kunna offra en del av mig själv för att få ett eget barn. Det är det jag kan få om det går, ett barn. Tar det sig med behandlingen och det leder till barn så får jag inte använda klart mina ägg till syskon utan får då (självklart!) betala för syskonförsök.
Så himla jävla sjukt!!

Funkar det inte med IVF:en så finns det ju alltid adoption men det är en kostnadsfråga och kostar hur mycket som helst. Med bidrag från F-K på 75.000kr så kostar det ändå minst 350K kronor och då är det de billigaste landet vi har kollat på. Jag struntar självklart i från vilket land barnet skulle komma men pengarna måste ju finnas. I detta priset ingår resorna till o från landet ett par ggr, uppehälle ca 1 månad ihop med barnet i det landet och förlorad arbetsinkomst för maken här hemma. Plus att vi ska kunna ordna så plutten här hemma har det bra den månaden vi är borta och vi skulle sakna ihjäl oss efter honom men vi kan ju inte ta honom från skolan i en månad
Jag vill inte bli påhoppad nu som man kan bli från alla möjliga håll att ja men barn kostar ju. Det vet väl för fan jag också men jag behöver inte ha dom summorna från början när barnet föds. Tro mig, jag har läst på om det mesta ända sen jag fick beskedet att jag inte kunde få barn på egen hand för ca 3 år sedan.
Jag känner mig så jävla hatad av världen så det finns inte. Varför var jag tvungen att drabbas av detta?
Det finns så sjukt många människor som ”ploppar” ursäkta mig uttrycket, ut ungar hit och dit och människor som blir gravida gång på gång men gör abort för det var ett ”misstag”. Jag har brutit med ett antal vänner som faktiskt gjorde så, använde abort som ett preventivmedel. Samtidigt fattar jag inte hur en läkare kan godkänna att en människa gör 9 aborter på mindre än ett år. Visst, det finns ju ingen som kan tvinga en kvinna att behålla barnet men jag tycker faktiskt att det borde finnas något som säger att man inte får göra på det sättet.
Det gör så ont i mig att se alla barn som far illa i familjer där föräldrarna inte bryr sig, har ”tid” eller orkar. Där dom bara föder ungar på löpande barn men sen inte kan ta hand om dom.

Varför ska dom få barn men inte jag?
Jag har ju som sagt bonusbarn och jag älskar dom med hela mitt hjärta, plutten som bor hos oss har jag ju kommit närmre, han är ju bara 11 också och pojken som fyller 18år blir ju en helt annan sak med men oavsett vad så älskar jag dom båda, det är ju dock inte mina biologiska barn, inte mitt kött och blod och jag vill kunna ha ett barn som ingen kan komma och ta ifrån mig. Som JAG är mamma till.

Helvete vad ont det gör just idag, fan vad ledsen jag är, vad arg jag är! Tårarna trycker bakom ögonlocken och rädslan spirar i hela min kropp. Rädslan att jag faktiskt aldrig kommer kunna få ett ”eget” kärleksbarn ihop med min älskade make Mattias och hur jag ska klara att ta mig igenom det isåfall. Ja nu går jag händelserna i förväg igen som alla säger att jag inte ska göra men jag kan inte hjälpa det 😦
Jag är bara så trött på detta. Trött på att varje jävla dag gå omkring och undra vad jag har gjort fel, vad jag har gjort som gör att jag förtjänar detta. Ja jag har psykisk ohälsa men jag är redan godkänd för IVF sen innan p.g.a. att läkarna, psykologerna och jag vet att jag skulle klara det utan problem. Jag har mina diagnoser men jag har haft de så många år så jag kan hantera saker på ett relativt sätt och jag kan säga att många gången när jag blir deprimerad eller får ångest så beror det på just detta, att jag har en sån enorm saknad efter barn!

Varför straffas jag med ofrivillig barnlöshet?

Huggen i Ryggen.

Igår rann det över totalt. Som de flesta vet är jag bipolär typ 2 och har borderline. Detta betyder att jag lagrar på mig saker, jag blir irriterad lätt men krävs mycket för att jag ska bli arg.

Dock när jag blir ledsen eller arg finns liksom inget mittemellan, antingen är det svart eller vitt.

Stor skillnad när det kommer till barn men när det handlar om vuxna människor pratar jag om då.

Igår hade jag inte sovit på ett och ett halvt dygn och var trött och hade dessutom lite ångest. Droppen var när jag fick veta en massa skit som sägs om mig som inte stämmer! Pojken var i skolan så jag kunde släppa på allt.

Jag var så arg så jag började gråta okontrollerat och hade ren panik. Mattias låg och höll om mig och tröstade mig men jag kunde liksom inte sluta gråta, allt kom fram som varit det sista och jag var otröstlig ett bra tag, som tur är så vet min älskade make hur han ska kunna lugna ner mig så tillslut somnade jag i hans famn på kvällen med Gizmo klistrad vid min sida ❤️ Det är sjukt hur väl djur känner när man inte mår bra.

Har funnits där och finns för alla jämt, människor ber MIG om råd när det kommer till mycket saker sen får jag veta att dom snackat skit om mig och ljugit om en massa saker.

Dessutom kom vi ut till bilen igår morse och fick se att någon hade repat hela förarsidan med en nyckel (svårt att lista ut vem det är)

Så det blev helt enkelt för mycket när vi väl hade kommit hem och jag slappnade av!

Om folk vill snacka kan väl dom fega asen iallafall ha stake nog att säga det rakt till mig och dessutom inte hålla på o ljuga o hitta på saker som dessutom är förtal så detta kommer tas vidare nu..

Sån jävla tur att jag har min familj o mina vänner som jag vet vart jag har och som vet hur det verkligen ligger till och funkar ❤️

Patetiskt att vissa ”vuxna” människor beter sig som små bebisar när dom först ber en om råd om saker dom mycket väl borde veta eller ta reda på själva sen snackar skit och ljuger efter jag hjälpt dom.

VÄX UPP!