Ångest vs Smärta vs Borderline/Bipolär typ 2.

Sista veckorna har varit riktigt tuffa. Jag har haft ångest som är ihållande o inte vill ge sig, inte sån där ytlig, lätt ångest utan en sån som går på djupet. Har ni känt så någon gång? Hjärtat känns som det ska hoppa ur bröstkorgen, halsen drar ihop sig och det känns som jag inte kan andas. Huvudet bultar och illamåendet blir värre och värre.

Små ljud som i vanliga fall bara är normala dagsljud gör mig galen; Vattenkranen som rinner i badrummet, många som pratar på en gång, fläkten i bilen, katten som jamar, radion för högt eller folk som pratar högt. Ja allt möjligt som i vanliga fall inte är några problem. Den konstanta känslan av att inte kunna känna normalt. Antingen är det bra eller åt helvete. Det är ju min borderline som pratar. Att vara överallt och ingenstans samtidigt när jag väl kan röra mig det är det bipolära. Då blir det att jag kör slut på mig så jag knappt kan röra mig dagen efter men jag är inte medveten om det då, jag är uppe i det blå utan att fatta. Tills Mattias säger till mig på skarpen, då kommer tårarna. FUCK!!

Smärtan som jag fått sista halvåret, den i nacken, den får mig att bli galen! Den får mig att få ångest, att jag har konstant huvudvärk, får yrselanfall så jag ramlar och ligger många dagar och skriker av smärta. De har hittat nervförträngningar mellan 3-4  4-5 och 5-6:e rygghalskotorna. Jag har varit hos ortopeden och pratat, berättat hur illa min smärta är, hur jävla ont jag har, att jag dag in o dag ut gråter för jag har ont. Att det går ut i armen, upp i hela nacken o bakhuvudet och att hela min vardag drabbas av yrseln och värken som aldrig släpper helt.

Jag äter smärtlindring för att få vardagen att ens fungera någorlunda. Starka smärtstillande som inte är bra att äta i längden det vet jag o jag förstår läkarnas oro över att jag äter dom men vad fan ska jag göra just nu?! Jag fungerar inte alls så länge smärtan påverkar mig som den gör om jag inte har extra smärtlindring utöver min vanliga som jag ätit sen min första diskråck 2001.

Jag ska dra ner på allt när jag kan få den hjälpen jag behöver för att bli bra. De vet inte om de vill operera pga riskerna. Det är väldigt riskfyllt o farligt att operera nacken och det är jag väl medveten om men jag kan inte leva som jag gör nu! Jag kan inte gå runt med denna smärtan längre, jag orkar inte, jag vill börja försöka leva igen.

Oj detta blev lite rörigt men ni förstår sammanhanget va? Smärtan leder till ångest och ångesten till ökad smärta. Allt är en ond spiral och går hand i hand. Samtidigt kämpar vi för att kunna få tag i en större lägenhet så vi kan börja leva vårat liv som en familj på riktigt och känna att vi faktiskt har ett hem och inte bor i en skolåda som vi gör nu.

Vi har sökt runt 400 lgh snart men det känns helt jävla hopplöst för antingen räcker inte köpoängen eller så räknas inte min sjukpension som inkomst men hade det varit ålderspension hade det räknats (VictoriaPark) De vill inte ge oss någon chans trots att de hjälpt folk vi känner som har socinkomst vilket dom inte heller godkänner säger dom och folk som även har fogden vilket jag inte har.

Jag är absolut inte på något sätt rasistisk eller ser ner på andra men ska jag vara ärlig? Hade jag varit utländsk, knarkare eller alkoholist så hade dom hjälpt oss. Då hade soc hjälpt oss att få lägenhet. Att pojken o jag har diagnoser och att vi mår skit av situationen det är ingen som bryr sig om men de vi känner som fått hjälp trots sämre förutsättningar är just utländska eller narkomaner/alkoholister. Tycker det är konstigt bara.

Vart fan är vi på väg egentligen?! Jag är så trött på att bli särbehandlad för att jag är svensk och INTE har ett beroende. Att jag o sonen har diagnoser o behöver ha en ordentlig lgh är inte tillräckligt ”allvarligt”. Just nu bor jag o maken i vardagsrummet. Vi sover där, äter där, umgås där, gör allt där helt enkelt. Ohållbart i längden men vem bryr sig?

Saknar min familj, mina syskonbarn, bror med familj, min mormor som är den närmsta mamma jag har och min barndomsvän med familj. Här i Karlskrona har jag ”bara” min mans familj. Menar inte att det är så bara men jag som är van att träffa min familj flera ggr i veckan ser dom helt plötsligt kanske 1-2ggr per halvår. Det gör så jävla ont i mig, jag kan känna mig så sjukt ensam ibland trots att jag vet att jag inte är det. Om några dagar får jag dock träffa dom nu ❤️❤️

Min makes familj (nu självklart också min) är underbara, hans föräldrar är de finaste som finns och jag är alltid välkommen dit och jag har ju min egna familj med maken, min bonusson och våra djur som jag älskar över allt annat, men jag tror ni fattar hur jag menar?

Är det bara jag som kan känna såhär ibland? Som att jag är ensam trots att jag är omgiven av massa kärlek och har en man o ”son” som är så jävla underbara som någon kan bli. Shiit alltså. Så mycket tankar, så mycket känslor, så lite förnuft. Min make är min andra halva, mitt ljus i mörkret, min stöttepelare, bästa vän och mannen jag kommer leva sida vid sida med för resten av mitt liv för en sak ska ni veta. Trots att jag ibland har sjukt dåliga dagar där jag när pojken lagt sig släpper på ventilen och gråter (har enbart gråtit av smärta framför honom inte pga ångest för på något sätt tyglar jag det framför honom) så är jag lycklig. Jag har mer bra dagar än dåliga när det gäller psyket, mycket mycket mer, det fysiska med smärtan är inget jag kan styra och det har jag tyvärr dagligen men jag älskar min familj, älskar att vara med dom och att leva. Jag lever livet med glädje även om det ibland är bergodalbana. Var stolta över livet ni har och försök att göra det bästa av det ❤️

Hoppas ni har det bra och glöm inte att ställa massa frågor till mig för än finns inte tillräckligt för att göra ett inlägg om det.

Tryck följ/prenumerera här i bloggen så får ni mejl varje gång jag gör ett nytt inlägg och nu hoppas jag kunna hålla bloggen flytande snart igen. Finns det något speciellt ni vill läsa om? Tänkte framöver ta upp lite angående ivf igen iallafall.

Puzz o Kram på er ❤️

När myndigheterna ej bryr sig trots ständig skräck.

Längesen jag skrev nu men har varit väldigt mycket det sista. Jag hoppas att jag ska komma ”Back on track” nu.


Förra året var en mardröm för oss.

Pga. att vi umgicks med en tjejkompis så fick vi hennes psyko ex efter oss. Han skar sönder däcken på vår bil 3 ggr och en gång på lånebilen och kastade in en sten i vårt sovrumsfönster på 3.e våningen och vi har våran säng under fönstret. Jag bröt ihop, fick åka till psykakuten och hela jag bröts ner, jag vittnade i rättegång mot honom pga. grejer.


Vi fick utfärdat ett kontaktförbud mot honom men det gick ut nu i år, det har ändå varit lugnt då vi var tvungna att bryta med vår tjejkompis då vilket är vad han vill . Vi sökte hjälp på alla sätt vi kunde för att komma från Marieberg här i Karlskrona där vi bor. Kontaktade soc., pratade med Karlskronahem, Victoria Park, m.f och förklarade allt men ingen hjälpte oss och det höll på att bli min död tills det till slut tog stopp.

För ca 2 veckor sen kom tjejen hem efter att bott iväg i några månader och hon har inte haft någon kontakt med denna kille på flera månader (oss har han låtit vara sen dec typ tills nu) så vi började prata lite igen. I förrgår hade han dykt upp utanför hennes dörr full och börjat skrika och gapa och då hon har en dotter gick hon ut och försökte lugna ner honom. Han sa då till henne att han visste hon träffat oss igen och att han skulle gå upp till vår parkering och ”klippa” våra däck igen men sen hade han lämnat platsen.


Igår ca 16:00 parkerade vi bilen på vår parkering och idag runt 13:00 kom vi upp till bilen för vi skulle åka och hämta pojken hos sin mamma. Båda däcken på vänster sida var sönderskurna! Det har alltså börjat igen! Jag har brutit ihop totalt och är livrädd igen. Nu handlar det alltså både om att vi måste få en större bostad för att kunna leva som en normal familj och dessutom att vi måste få komma härifrån området där vi bor då vi lever under hot och press igen!

Jag klarar inte att gå igenom detta igen. Det höll på att ta död på mig sist och sista veckorna har jag redan varit väldigt dålig pga. vår omöjliga boendesituation och min psykiska ohälsa så nu är det ännu värre nu. Såsom vi har blivit bemötta av socialtjänsten, Karlskronahem, Victoria Park och många andra är det värsta vi varit med om som att det inte vore nog att leva under hot.


Enligt dom så ”kan” dom inte göra något för att hjälpa oss men vi vet ju att det är skitsnack då dom hjälpt MÅNGA andra som vi känner som absolut inte uppfyller deras kriterier som dom ”strikt måste följa”

När jag pratade med KarlskronaHem (som vi hyr av) förra året och förklarade situationen och bad att vi skulle få hjälp med att komma till ett annat område så sa dom bara ”Skulle vi hjälpa alla som var hotade så skulle det inte finnas bostäder alls”

Nej men vissa kanske inte känner sig så illa till mods så dom knappt vågar gå ut och dessutom där både jag och pojken har diagnoser att hantera!

Socialtjänstens svar var ”Ni har i alla fall tak över huvudet”

VictoriaPark har bara varit otrevliga och säger att dom måste hålla på sina regler, skitsnack!

Polisen, ja vad ska vi säga om dom? Denna mannen överträdde kontaktförbudet flera ggr och vi kunde bevisa det en av gångerna men det hjälpte inte, dom har ju inte direkt skyddat oss eller tagit våra anmälningar på allvar.

Dom hjälpte med kontaktförbud men struntade i när han överträdde det. Dom vet MYCKET väl vem mannen är och sa själva till oss att ”Det är inte så lätt att sätta dit honom för han är smart”

Är det såhär Sverige har blivit? Hjälp inte dom som bor här och lever i ständig skräck förrän det gått så långt att någon blir allvarligt skadad eller dör. Jag hoppas att alla ställen vi varit i kontakt med kan ha det på sitt samvete den dagen något riktigt hemskt händer oss.

Vi är trötta på detta och det är helt sjukt hur man kan bli behandlad i en hotad situation i Sverige idag och hur lite socialen, polisen eller bostadsbolagen bryr sig för att hjälpa.

Snälla om någon som läser detta vet en 3:a någonstans i Centrum, Lyckeby, Rödeby, Nättraby eller Jämjö privat så mejla mig eller skicka pm på facebook där jag vet att många av er läser ifrån när jag delar. Vi behöver hjälp!!

Att stå i kvicksand.

Ja det är lite så det känts sista veckan. Som ett totalt mörker med några ljusglimtar här o där (främst min familj då) men annars känns det som att jag sugits ner i ett svart hål.

Jag har ont, ja det har jag jämt men smärtan som är nu är fan helt jävla otrolig. Jag har problem att kissa, måste skriva upp hur mycket jag dricker, när jag dricker och mäta när jag kissar morgon o kväll.

Kul liv va?

Har ingen ordentlig känsel i vänster benet och det försvinner under mig ibland så när det är som värst får jag använda krycka..

Vädret har varit skit, grått o mulet o regnigt o blåsigt, nån dag har varit fint men då har jag haft som ondast så då har jag inte kunnat utnyttja det ändå.

Jag försöker städa och fixa hemma varje dag, lagar mat tills min älskade make kommer hem från jobbet. Skickar plutten till skolan med taxin varje morgon och tar emot honom när han kommer från fritids.

Älskling fixade min cykel idag så jag hoppas det känns något sådär imorgon och är uppehåll så kanske jag iallafall kan ta en cykeltur längst havet, ren o skär medicin för själen men inte lika skönt för kroppen när jag har så ont..

Jag har kommit fram till en plan, en idé som jag ska utveckla och förhoppningsvis kommer ni se mycket av det framöver när jag kommit igång, men först måste jag ta mig ur mörkret.

Vissa dagar känns det mer defenitivt än andra, hur jävla ensam jag är. Ingen tjejkompis jag kan gå ut o ta ett glas vin o äta med eller ha övernattningskväll eller ens umgås med, inte nån. Jag är trött på att alltid vara den som ska höra av mig och sen få förhoppningar o sen blir det inget ä då eller så får man bara ett direkt nej jag orkar/kan inte.

Nej men då får det väl vara då.

Jag har också ont (konstant dygnet runt) och är trött men jag försöker ändå.

Jag får panik över att bo så litet som vi gör. Det funkar väl, har funkat bra men nu börjar det bli jävligt jobbigt. Jag och Mattias äter, sover, umgås och bor i princip i sovrummet, det tar på psyket. Jag vill ha ett ordentligt hem, ett vardagsrum och ett kök, ett sovrum som är just det, sovrum och jag vill att plutten ska få ett eget rum som är mer privat.

I snart 1år har vi sökt nu. Vi kollar blocket, kvalster, hyrenbostad, bostadsagent, bohub, gått igenom alla privata hyresvärdar och allt som går att göra men har ändå inte fått något napp.

Helt sjukt hur svårt det är 😥

Nej just nu känns det inte bra. Eller det känns bra att jag har min familj; Min älskade make, Plutten, våra djur, svärföräldrarna och de som finns här men ändå känns allt åt helvete emellanåt.

Jag vill bara lägga mig ner och skrika!

Imorgon åker Plutten till sin mamma efter handbollsträningen och jag o älskling åker till svärisarna där vi ska spela kort, äta, umgås och sova kvar. På lördag ska vi åka ut en sväng sen blir det hemmamys och på söndag spelar Plutten sin 2:a handbollsmatch 09:45 på Brinova Arena så då ska vi självklart dit och kolla.

Jag är så otroligt ledsen och trasig för att jag inte har några egna biologiska barn, som både min skötare och alla andra säger så beror stor del av hur jag mår att jag har sån sjuk barnlängtan och det gör så jävla ont!! Sitter och kommer på ovanliga och annorlunda barnnamn jag skulle kunna tänka mig o bollar med älakling men vad är vitsen när det inte finns något barn? 😭

Jag hoppas att allt snart vänder för just nu känns det som att jag står i kvicksand och jag sjunker..

Du ser ju inte sjuk ut? Att leva med dolda sjukdomar är svårt.

Ja det är så jag känner. Att leva med psykisk ohälsa är något som är väldigt tufft. Att på det ha kroniska nervsjukdomar gör saken ännu värre.

Hur många ggr får man egentligen höra att; Du ser ju inte sjuk ut? Vad är det för fel på dig eller Du som är så ung o krämplös varför jobbar inte du?

Ja jag kanske ser frisk och bekymmerslös ut men jag är allt utöver det. För det första har jag mina diskbråcksoperationer och diskbråcket som inte kan opereras och även nervförträngningarna i nacken som påverkar mitt liv i hög grad. Nackproblemen gör att jag konstant har huvudvärk, vänsterarmen domnar och sticker hela tiden och jag tappar känseln och har superont i skov.

Ryggen ska vi inte prata om. Dessa problemen har satt sig även på blåsan så jag har stora problem att tömma mig när jag ska kissa. Jag kan få sitta på toa 40min ibland för att jag bara kan få ut några droppar åt gången men känner att jag verkligen behöver kissa. Ofta tror ju många att man sitter o skiter men nej, jag kan helt enkelt inte kissa.

Detta har gjort att jag måånga ggr fått åka in på sjukhus o tappas med kateter och även lagts in pga mängden urin i blåsan. Som mest hade jag drygt 2000ml i blåsan (!)

Ja ni läste rätt, 2 l urin. När man har över 300ml brukar man börja bli kissnödig men inte jag :/ När man kommer upp i så stora mängder är det farligt och risken finns att blåsan sprängs. Därför måste man läggas in med kateter i ett antal dagar, ibland veckor (beroende på mängden urin) med kateter för att blåsan ska kunna få chans att dra ihop sig igen.

Förutom det har jag smärtan, en smärta som jag lärt mig att leva med men som vissa dagar är outhärdlig. Jag får ta smärtlindring dagligen för att fungera och det har jag gjort sen jag var 18år. Vissa dagar får jag ta extra starka när smärtan är som värst och jag önskar att allt bara kunde försvinna.

Jag är bipolär typ 2 o har borderline och där snackar vi verkligen osynliga symptom för jag kan inte säga att det är sjukdomar, det är ju en diagnos jag har, inte en sjukdom.

Ångest, depressioner, panikattacker och en konstant känsla av stress. Sömnsvårigheter som heter duga och oro i kroppen nästan jämt. En känsla av att inte duga, att vara värdelös och bara vara i vägen. Att jag är ett problem för alla och inget positivt tillför är inget ovanligt att jag känner även om jag när jag är i ett ”friskt” tillstånd vet att det inte är sant.

Social fobi, svårt att träffa människor. Folksamlingar och att sitta i grupp är en mardröm för mig. Jag jobbar på det men det är sjukt svårt.

Jag kan ena stunden vara glad för att i nästa sekund börja gråta okontrollerat utan att veta varför. Antagligen handlar det om att jag bär allt inom mig och lagrar tills det rinner över. För detta tar jag ångestdämpande vid behov.

Jag håller ihop bland folk, framför barnen och ofta även inför min man. Det är dock något jag försöker bli bättre på, att kunna visa mina känslor och prata om hur jag mår med Mattias. Misstolka mig rätt, jag och Mattias pratar om allt men jag är sån att jag vill helst inte lägga allt hur jag mår o känner på min partner, trots att M ber om det men jag har lovat honom att jag ska försöka bli bättre.

Jag är hypomanisk.

Vet ni vad det innebär? Jag kan bli som en duracellkanin när jag får ett hypomaniskt skov. Jag ska göra tusen saker samtidigt och påbörjar massa olika projekt men blir sällan klar, springer som en yr höna hit och dit och bara fixar tills M kramar om mig o säger att jag måste lugna ner mig. När han fått mig att ”landa” så blir jag ledsen. Jag är så uppe i mig själv så jag vet inte att jag är i den fasen förrän jag går ur den.

Jag blir euforisk och tror gott om alla.

Jag kan gå runt o bara le och leva i ett lyckorus och skratta åt allt (även i situationer som det inte alls är passande) o känna att allt går min väg, tror tyvärr nästan alltid det bästa om folk till motsatsen är bevisad vilket gör att jag många ggr blivit rejält sårad.

Jag är en riktigt snäll människa men inte om andra jävlas med mig, mina vänner eller min familj. Då blir jag hemsk. Speciellt om det gäller mina vänner och min familj. Dom betyder allt för mig och jag hatar att se när dom far illa.

Jag är sexberoende. Japp så är det, jag är beroende av sex, finns inget som heter för mycket eller för ofta i min värld. Men jag lider inte av det och det gör inte heller Mattias. Detta har jag fått förklarat för mig också är en av sakerna som tillhör min diagnos men va fan, jag älskar det och det gör även min underbara make.

Nu vet ni lite mer om mig, känner ni igen er och undrar över något så är det bara att höra av er ❤️ Jag gör mitt bästa varje dag, kämpar så gott jag kan. Jag kanske inte är snabb men jag gör det i min takt.

Huggen i Ryggen.

Igår rann det över totalt. Som de flesta vet är jag bipolär typ 2 och har borderline. Detta betyder att jag lagrar på mig saker, jag blir irriterad lätt men krävs mycket för att jag ska bli arg.

Dock när jag blir ledsen eller arg finns liksom inget mittemellan, antingen är det svart eller vitt.

Stor skillnad när det kommer till barn men när det handlar om vuxna människor pratar jag om då.

Igår hade jag inte sovit på ett och ett halvt dygn och var trött och hade dessutom lite ångest. Droppen var när jag fick veta en massa skit som sägs om mig som inte stämmer! Pojken var i skolan så jag kunde släppa på allt.

Jag var så arg så jag började gråta okontrollerat och hade ren panik. Mattias låg och höll om mig och tröstade mig men jag kunde liksom inte sluta gråta, allt kom fram som varit det sista och jag var otröstlig ett bra tag, som tur är så vet min älskade make hur han ska kunna lugna ner mig så tillslut somnade jag i hans famn på kvällen med Gizmo klistrad vid min sida ❤️ Det är sjukt hur väl djur känner när man inte mår bra.

Har funnits där och finns för alla jämt, människor ber MIG om råd när det kommer till mycket saker sen får jag veta att dom snackat skit om mig och ljugit om en massa saker.

Dessutom kom vi ut till bilen igår morse och fick se att någon hade repat hela förarsidan med en nyckel (svårt att lista ut vem det är)

Så det blev helt enkelt för mycket när vi väl hade kommit hem och jag slappnade av!

Om folk vill snacka kan väl dom fega asen iallafall ha stake nog att säga det rakt till mig och dessutom inte hålla på o ljuga o hitta på saker som dessutom är förtal så detta kommer tas vidare nu..

Sån jävla tur att jag har min familj o mina vänner som jag vet vart jag har och som vet hur det verkligen ligger till och funkar ❤️

Patetiskt att vissa ”vuxna” människor beter sig som små bebisar när dom först ber en om råd om saker dom mycket väl borde veta eller ta reda på själva sen snackar skit och ljuger efter jag hjälpt dom.

VÄX UPP!