Att leva med psykisk ohälsa är som att leva tusentals olika liv samtidigt.

Idag är en sån dag som jag är som en trasig bergodalbana. Skrattat, myst, känt kärlek.. visst låter det bra så långt? Sen öppnade sig det svarta hålet.. jag gråter, skriker, hatar mig själv, saknar min döda lillebror, känner mig ensam trots min man och bonusson, tänker på att jag inte kan få barn naturligt, vill jag ens ha barn? Ja! Nej!

Skit är det inte lite skitigt på golvet? Det är en fläck på rutan. Fan vad hundhår det är överallt så jävla tröttsamt, åhh vad skulle jag göra utan mina djur, kramas och blöter ner deras päls med mina tårar. Jag borde starta nåt eget projekt med något jag gillar. Vad gillar jag då? Äh, har redan tusen projekt oavklarade, jag orkar inte. Behöver ta medicinen, tog jag medicinen? Gråter igen. Varför finns jag? Saknar min mormor. Saknar mina vänner. Stänger av ljudet på mobilen för vill inte prata med någon.. varför hör ingen av sig, varför bryr sig ingen? Varför låter inte alla bara mig vara ifred och slutar tjata??

Stick härifrån jag vill inte ha er här, hallå vart går alla, varför lämnar ni mig? Behöver klippa klorna på hundarna, golvet behöver torkas, fan vad ont jag har, känns som jag ska gå av. Undra om jag skulle ut o gå lite? Baka kanske? Nej jag städar. Bänken är skitig, skåpena har nån fläck här och där, jävlar vilken oordning det överallt. Kanske skulle sortera mina kläder? Börjar störttjura igen, inget hänger i ordning, hittar ingenting. Får svårt att andas, ångestattacken slår till som en batong i huvudet. Börjar skaka, känner mig yr, kraften i kroppen tar slut.

Jag bara står där i min katastrofala walk in closet när min man kommer. Han ser direkt att jag är manisk och har ramlat över kanten, han håller om mig, hårt. Pussar mig på huvudet, smeker min rygg. Lyfter upp min haka och torkar mina tårar som rinner längst kinderna. Kysser mig. Leder mig till sängen och hjälper mig ner i den, klockan är 3 på natten men jag är inte ett dugg trött.


Jag försöker knuffa undan honom, jag vill vara ensam, ifred, vill inte att någon rör vid mig, får panik igen men för Mattias kan jag inte låtsas eller bara vara elak så han ska strunta i mig
Han vet vad jag behöver, vad jag egentligen vill. Att han aldrig ska släppa taget, att han ska hålla om mig tills jag är lugn igen. Han fortsätter hålla trots mina ansträngningar att ta mig ur hans grepp. Hur lång tid vet jag inte men jag känner hur jag börjar andas normalt igen, hur tröttheten kommer ikapp alla timmar jag varit vaken och igång och känslan av tryggheten hos min man får mig tillslut att somna i hans famn.

Min trygghet, min familj, min andra halva. Mattias och Noa är den största tryggheten jag har och utan dom och de andra i min närhet hade jag aldrig klarat detta ❣️

Ni Som följt/följer mig vet att jag lever med Borderline och är Bipolär typ 2. Båda diagnoserna är väldigt jobbiga ensamma som dom är, tänk er då hur dom är tillsammans. Jag fick diagnoserna när jag var 18år (20år sen nu) och läser om dom, kolla på filmer, går i terapi, allt ni kan tänka er. Jag har lärt mig att hantera det bättre o bättre men ibland kraschar jag bara. Jag kan dölja det, hålla det inne framför andra, speciellt pojken men för någon som verkligen känner mig, som min älskade make Mattias går det inte. Han ser när jag får skov före jag själv vet att det är på väg.. Mina diagnoser innebär flera olika diagnoser i diagnoserna så det är svårt att förklara allt jag lider av.

Dock kan jag förklara lite vad som är vanligt. Social Fobi (✓) Agorafobi (✓) Ångest (✓) Depressioner (✓) Psykoser, olika manier (i mitt fall hypomani) missbruk (behöver inte bara just alkohol eller droger utan shopping, sexmissbruk (som i mitt fall) Raseriutbrott (✓) Plötsliga gråtattacker (✓) Dålig självkänsla (✓) och mycket mer än så.

Vill ni veta mer får ni helt enkelt ställa frågor i kommentarsfältet så svarar jag på allt när det finns tillräckligt många frågor om just detta.

Dags för mig att försöka varva ner. Det var alltså natten tills idag jag hade det såhär och idag är inte jättebra heller men ska försöka vila istället för att hajpa upp mig.

💯💯💯 Ni som inte redan gör det, följ min blogg så får ni mail varje gång jag gör ett nytt inlägg. Dela den gärna och SNÄLLA NI, ställ lite frågor och uppmuntra till vad ni vill läsa om så blir det lättare för mig 💯💯💯

Nedan följer lite bilder på en del av städningen som gjordes igår.

PS; På måndag börjar jag läsa Psykologi 1 genom NTI skolan på distans och det är något jag ser fram emot 😍❣️

Jag Lever!

Fett längesen jag bloggade nu jag vet. Det har varit väldigt mycket som hänt, både bra och dåliga saker.

Imorgon är det Julafton. En julafton då vi har pojken. Min allra första jul med ”eget” barn. Känns så dumt att göra citattecken för att för mig är han som mitt eget men vill inte trampa någon på tårna.

Detta året har inte varit som något annat år pga denna förbannade Covid 19 pandemin. Helt sjukt hur stort, hemskt och illa allt blivit. Visserligen inte konstigt med tanke på hur ignorant många är. Jaja tillbaka till julen.

Har i år inte alls bakat så mycket som jag brukar utan blev endast 3 olika sorters kakor och inget godis. Med tanke på nervförträngningarna i nacken så är jag glad om jag orkar gå ur sängen på dagarna.

Sega Saffranskolasnittar.
Silviakaka med saffran och smörkräm.
Mjuk pepparkaka med smörkräm.

Julafton blir ju självklart också annorlunda. Istället för att fira med släkten som vi brukar så kommer julafton firas med min älskade make, sonen, hans bästa tjejkompis som är som våran extradotter och hennes mamma som är den närmaste vännen jag har här.

Anledningen till att vi väljer att våga fira med dom är för att de bor i samma lägenhetshus som oss och vi har umgåtts med dom sen allt detta började. Kommer bli annorlunda men garanterat ändå bra ❤️

Ikväll är det Bingolotto och uppersittarkvällen som gäller 😍 Enda gången på hela året i princip som vi spelar. Sonen är hos sin mamma tills imorgon när vi hämtar honom vid lunch så blir bara jag o maken. Ska äta lite julmat, spela och mysa 👌❣️

Föresten, nej vi har FORTFARANDE inte hittat något större boende. Vi har sökt över 300 bostäder nu men utan framgång.

Har hänt så mycket så vet inte med vad och vart jag ska börja så jag slänger bara upp lite bilder på vårat julpynt och sen får ni mata på mig med frågor i kommentarsfältet, ni får fråga precis vad ni vill men var snälla ❤️

Samma person får gärna ställa samma frågor och sen svarar jag på frågorna efter juldagarna här om jag får in tillräckligt med frågor så snälla, KOM IGEN NU ❤️

GOD JUL 💕 💞

Att se frisk ut men vara sjuk.

Det är svårt att leva med ”osynliga” diagnoser. Jag är som många vet bipolär typ 2 o har borderline. Har även fått diagnosen PTSD nu och min underbara skötare här på Psyk i Karlskrona har även planer för mig. Först vill hon att jag regelbundet förutom henne ska träffa en trauma psykolog, jag har motvilligt (pga min nålfobi) gått med på att testa akupunktur i öronen och till hösten blir det ljusterapi.

Utöver det självklart vanlig samtalsterapi och alternativa åtgärder. Det syns inte på mig varje gång jag mår dåligt för jag stänger in det, sluter mig som en bok men tro mig, inombords gör det destu ondare.

Jag flyttade från Skövde och det var det största, jobbigaste men även bästa beslutet jag tagit. Jag blev tillsammans med min bästa killkompis sen långt tillbaka och började må mycket bättre bara av att komma från staden där så mycket minnen börjat göra sig påminda.

Jag hatar att det är så långt till mina syskonbarn, mormor (mamma för mig) de få vännerna jag hade och mina syskon men för en gångs skull tänkte jag på mig själv.

Jag älskar mitt liv ihop med Mattias som nästa år även blir min man, hans yngsta son Noa som fyller 11år i dec och bor med oss på heltid (mamma varannan helg) och äldsta pojken André som vi tyvärr inte ser så mycket av, han fyller 18 år nästa år och bor hos sin mamma.

Jag har världens underbaraste svärföräldrar som ALLTID finns här för oss, våra två katter Dino o Rut och självklart min pälskling Gizmo.

Jag o älskling är ute o går o cyklar mkt på dagarna, myser, spelar spel och umgås med pojken. Städar, lagar mat och gör allt tillsammans, t.o.m gymmar.

Har fått en del nya vänner, inte många men det är så jag själv valt att ha det.

Sista tiden har jag dock inte mått så bra, alla minnen går som en karusell i huvudet och jag drömmer mardrömmar varje dag. Gråter, haft panikångest och varit deprimerad. Hade det inte varit för Mattias, Noa och de närmsta runtomkring så vet jag inte hur jag hade klarat allt.

Men vet ni vad det värsta att höra när man säger att man inte mår så bra och kanske inte orkar är?

Men du ser ju inte sjuk ut?

Nej det kanske jag inte gör men många diagnoser syns inte fast kan ändå vara de hemskaste. Testa en dag i mitt liv när jag har det som värst; Paranoia, ångestattacker, depressioner, social fobi etc etc..

Något jag dock är noga med är att försöka att aldrig visa det inför pojken när det är som värst, istället går jag ut o går eller stänger in mig i sovrummet.. Han har sett mig ledsen, ja det har han, men både jag o Mattias har varit noga med att förklara för Noa att liksom han har en diagnos (ADHD) så har jag också det och ibland blir jag ledsen men han förstår verkligen när vi förklarar o säger att dom ska vara extra snälla mot mig och det är så skönt.

En kväll när vi var ute och åkte såg jag att någon skrivit på marken så jag bad M stanna och det kändes så skönt att läsa den texten;

Hoppas ni alla fått en bra start på veckan ❤️

Familjefotografering med Fotograf ❣️

Vi kände både jag och älskling att vi behövde öva upp oss lite på att slappna av på kort. Fick via Facebook tag i en fotograf som heter Marika Andersson (klicka på hennes namn så kommer ni till hennes hemsida) som är sjukt otroligt duktig! Tjejen är bara 21 år och precis startat upp sin hemsida och fyller på sin portfolie allt eftersom men vi kunde inte varit nöjdare! Hon fick oss att känna oss avslappnade, min underbara styvson Noa (i vit skjorta) och min älslade brorsson Neo likaså och det blev såå fina bilder! T.o.m Gizmo fick hon att kolla i kameran.

Hela familjen är så himla nöjda och det var så kul att få testa på ordentlig fotografering ♥️ Tusen tack älskade Marika! Och alla ni som läser detta, ha absolut Marika i åtanke när ni vill föreviga era minnen för ni kommer absolut inte ångra er!

Vi körde fotograferingen här i Karlskrona vid Knösö naturreservat, precis vid vattnet och Marika är i krokarna ibland men annars håller hon till i Växjö och jag lovar, denna fina, lugnande, snälla, otroligt duktiga 21åring kommer gå långt, det kan vi garantera!!

All lycka till dig Marika och TUSEN TACK!!