Mardrömsdagen 😶

Jag vet att det är ett tag sen jag skrev nu, det har varit väldigt upp och ner med mig och som ni vet så har jag det så i perioder.

Min rygg har varit åt helvete det sista, värre än vanligt då vill säga. I förrgår kväll var smärtan så illa så det satte sig på blåsan. Jag var på toaletten och trodde att jag hade tömt mig men efter några timmar hade jag så jävla ont i magen så maken tvingade in mig till akuten.

Tur var väl det.

2100ml (!) hade jag i blåsan som dom tappade mig på. Eftersom jag har sån sjukhusskräck och inte ville bli inlagd fick jag åka hem med kateter och var tvungen att lova att komma in igår morse igen.

Blev inte mycket sömn den natten, i princip ingen alls om jag ska vara ärlig. Strax efter 9 igår morse var vi tillbaka på akuten och blev skickade till ortopeden. Mina reflexer i vänsterbenet funkar inte alls men som jag sa till läkaren så är det inget nytt när jag har så ont.

Knipreflexerna i ändan var bra och jag har fortfarande känsel både i främre och bakre nedre regionerna.

Dom ville egentligen lägga in mig men med tanke på min sjukhusskräck så fick jag åka hem igen med ordern att jag måste ha katetern minst 10 dagar, helst 14-20 🤢

Det är ju inte första gången jag får problem med blåsan för att allt låser sig pga smärtan i ryggen och det är väl i detta läget jävligt tur för mig.

Eftersom jag haft dessa problem så många ggr så är min blåsa väldigt elastisk efter alla uttöjningar och det är enbart det som gör så min blåsa inte sprängdes med tanke på mängden urin i blåsan.

Hade blåsan sprängts så hade jag kunnat dö.

Fick iallafall återvända hem igår och det blev inte mycket gjort hemma. Jag har ont av katetern i sig, ont av kramperna och smärtan i ryggen och får ångest av smärtan så jag känner mig väldigt ynklig trots att jag försöker.

Idag väckte min älskade man mig med frukost på sängen. Kaffe och valnötsbröd. Vi låg och kollade på serier och mös men plötsligt kände jag mig trots katetern kissnödig och det trängde i underlivet på mig.

45min innan jag skulle infinna mig i tingsrätten för att vittna fick jag akut tas in på VC då det var stopp i katetern. När jag väl kom in så var det liite blod som levrat sig och satt stopp i katetern och när det släppte rann det ner igen, sköterskan kopplade på en ny kateterpåse och vi skyndade oss in till stan och tingsrätten.

När vi kom dit fick vi gå igenom visitationsbågarna sen visades vi in i medhörningsrummet där jag skulle vittna.

Kl 14 skulle jag lägga mitt vittnesmål men allt var försenat så först strax efter 15 tändes tv:n o kameran upp inne i det lilla rummet och mitt vittnesmål togs.

Jag var nervös, hade ont som fan och ville bara hem och lägga mig..

Det gick rätt fort när allt väl började och när vi skulle resa oss upp och gå därifrån började nästa mardröm.

Kateterpåsen hade läckt! Dom hade satt på en otät påse så den hade läckt genom mina byxor och ut på tygsitsen på stolen jag satt på.

Jag började seriöst gråta och jag skämdes så jävla mycket 😭 In på toaletten där vi fick försöka fixa så mycket som gick och linda papper runt slangen där det läckte sen fick jag gå och klämma åt det tills vi äntligen kom hem.

Av med kläderna och direkt in i duschen. Kände mig så jävla förnedrad, äcklig och ledsen på en gång. Ångesten blev värre och jag bara skakade.. Samtidigt blev smärtan värre eftersom jag spände mig så av ångesten.

När jag duschat och bytt om tog M med mig till bilen och körde till havet, det ställe han vet brukar lugna mig och lätta min ångest. Vi fotade lite i solnedgången, andades havsluft och bara stod o kramades en stund.

Min älskade make vet verkligen hur han ska få mig att komma ner lite i all stress och ångest.

Jag är fortfarande ledsen, har skitont och ångest över det som hände och denna dagen överlag men jag har lugnat ner mig och ligger nu i vår varma dubbelsäng i vårat hem.

Snart ska vi äta lite sen ska jag tillbringa resten av kvällen i min älsklings trygga varma famn i våran sköna säng ❤️

Att se frisk ut men vara sjuk.

Det är svårt att leva med ”osynliga” diagnoser. Jag är som många vet bipolär typ 2 o har borderline. Har även fått diagnosen PTSD nu och min underbara skötare här på Psyk i Karlskrona har även planer för mig. Först vill hon att jag regelbundet förutom henne ska träffa en trauma psykolog, jag har motvilligt (pga min nålfobi) gått med på att testa akupunktur i öronen och till hösten blir det ljusterapi.

Utöver det självklart vanlig samtalsterapi och alternativa åtgärder. Det syns inte på mig varje gång jag mår dåligt för jag stänger in det, sluter mig som en bok men tro mig, inombords gör det destu ondare.

Jag flyttade från Skövde och det var det största, jobbigaste men även bästa beslutet jag tagit. Jag blev tillsammans med min bästa killkompis sen långt tillbaka och började må mycket bättre bara av att komma från staden där så mycket minnen börjat göra sig påminda.

Jag hatar att det är så långt till mina syskonbarn, mormor (mamma för mig) de få vännerna jag hade och mina syskon men för en gångs skull tänkte jag på mig själv.

Jag älskar mitt liv ihop med Mattias som nästa år även blir min man, hans yngsta son Noa som fyller 11år i dec och bor med oss på heltid (mamma varannan helg) och äldsta pojken André som vi tyvärr inte ser så mycket av, han fyller 18 år nästa år och bor hos sin mamma.

Jag har världens underbaraste svärföräldrar som ALLTID finns här för oss, våra två katter Dino o Rut och självklart min pälskling Gizmo.

Jag o älskling är ute o går o cyklar mkt på dagarna, myser, spelar spel och umgås med pojken. Städar, lagar mat och gör allt tillsammans, t.o.m gymmar.

Har fått en del nya vänner, inte många men det är så jag själv valt att ha det.

Sista tiden har jag dock inte mått så bra, alla minnen går som en karusell i huvudet och jag drömmer mardrömmar varje dag. Gråter, haft panikångest och varit deprimerad. Hade det inte varit för Mattias, Noa och de närmsta runtomkring så vet jag inte hur jag hade klarat allt.

Men vet ni vad det värsta att höra när man säger att man inte mår så bra och kanske inte orkar är?

Men du ser ju inte sjuk ut?

Nej det kanske jag inte gör men många diagnoser syns inte fast kan ändå vara de hemskaste. Testa en dag i mitt liv när jag har det som värst; Paranoia, ångestattacker, depressioner, social fobi etc etc..

Något jag dock är noga med är att försöka att aldrig visa det inför pojken när det är som värst, istället går jag ut o går eller stänger in mig i sovrummet.. Han har sett mig ledsen, ja det har han, men både jag o Mattias har varit noga med att förklara för Noa att liksom han har en diagnos (ADHD) så har jag också det och ibland blir jag ledsen men han förstår verkligen när vi förklarar o säger att dom ska vara extra snälla mot mig och det är så skönt.

En kväll när vi var ute och åkte såg jag att någon skrivit på marken så jag bad M stanna och det kändes så skönt att läsa den texten;

Hoppas ni alla fått en bra start på veckan ❤️

Familjefotografering med Fotograf ❣️

Vi kände både jag och älskling att vi behövde öva upp oss lite på att slappna av på kort. Fick via Facebook tag i en fotograf som heter Marika Andersson (klicka på hennes namn så kommer ni till hennes hemsida) som är sjukt otroligt duktig! Tjejen är bara 21 år och precis startat upp sin hemsida och fyller på sin portfolie allt eftersom men vi kunde inte varit nöjdare! Hon fick oss att känna oss avslappnade, min underbara styvson Noa (i vit skjorta) och min älslade brorsson Neo likaså och det blev såå fina bilder! T.o.m Gizmo fick hon att kolla i kameran.

Hela familjen är så himla nöjda och det var så kul att få testa på ordentlig fotografering ♥️ Tusen tack älskade Marika! Och alla ni som läser detta, ha absolut Marika i åtanke när ni vill föreviga era minnen för ni kommer absolut inte ångra er!

Vi körde fotograferingen här i Karlskrona vid Knösö naturreservat, precis vid vattnet och Marika är i krokarna ibland men annars håller hon till i Växjö och jag lovar, denna fina, lugnande, snälla, otroligt duktiga 21åring kommer gå långt, det kan vi garantera!!

All lycka till dig Marika och TUSEN TACK!!