En fasad kan vara både bra o påfrestande. Vill testa ett Rageroom!

Publicerad den av Linda

Regn regn och ännu mer regn. Typ 2 dagar med snö som nu regnat bort inatt igen och himlen har öppnat sig så regnet bara öser ner.

Jag tycker visserligen det är skönt när snön försvann då jag är så jävla frusen och smärtan i ryggen blir värre av kyla men nackdelen med regnet och den dystra, gråa miljön gör att man blir ännu mer deprimerad.

Den som aldrig någonsin har haft ångest, svåra depressioner m.m har väldigt svårt att sätta sig in i hur man faktiskt kan må. Trots familj o nära o kära runtomkring så kan man känna sig så himla ensam, korkat eller hur? Kan inte ens förklara varför själv men ibland känns det bara så.

Folk förstår inte heller hur utmattande och jobbigt det är att hålla uppe skenet när man egentligen inombords bara vill skrika. Man ler, svarar att allt är ok och håller upp en fasad, när man inombords känner att man ibland står vid kantens ruin och knappt orkar andas utan smärtan i bröstet men inte vill göra dom man älskar oroliga.

Jag har blivit väldigt bra på det, att hålla skenet uppe och inte låta min son eller vänner se när det känns som värst, men sen ibland när jag blir ensam eller är hos min terapeut kommer tårarna, ilskan och känslan av otillräcklighet eller att det känns som man aldrig gör något rätt.

För ett tag sen fick jag höra talas om att det finns ett Rage room i Malmö. Du får utrustning och får välja slägga eller liknande. Sen väljer du en rumsmiljö, antingen kontorsmiljö eller hemmamiljö och får i 12-15min slå sönder allt som finns i rummet. Jag tyckte det lät intressant och ska absolut planera in det framöver någon gång då jag tror att det kan göra att man blir av med lite ilska, iallafall för ett tag framöver.

Idag är en rätt okej dag, väldigt ont men annars känner jag mig helt okej.

Snart kommer min älskade vän hit och ska sova här så blir filmmys och ikväll ska vi laga saffranslax med potatis till middag ❤️

Just nu ligger jag i sängen och myser med vovvarna, kollar ett avsnitt på Gossip Girl och väntar på att min älskade make ska komma från affären och då även har hämtat min tjejkompis.

Sonen har haft en kompis här inatt så dom har kollat film, spelat Xbox, umgåtts och ätit godis o myst. Kompisen är fortfarande kvar o ska väl hem om ca 1timme då hans underbara mamma hämtar honom ❤️

Ha en bra fortsatt dag och ta hand om er och dom ni älskar ❤️❤️

Du ser ju inte sjuk ut? Att leva med dolda sjukdomar är svårt.

Publicerad den av Linda

Ja det är så jag känner. Att leva med psykisk ohälsa är något som är väldigt tufft. Att på det ha kroniska nervsjukdomar gör saken ännu värre.

Hur många ggr får man egentligen höra att; Du ser ju inte sjuk ut? Vad är det för fel på dig eller Du som är så ung o krämplös varför jobbar inte du?

Ja jag kanske ser frisk och bekymmerslös ut men jag är allt utöver det. För det första har jag mina diskbråcksoperationer och diskbråcket som inte kan opereras och även nervförträngningarna i nacken som påverkar mitt liv i hög grad. Nackproblemen gör att jag konstant har huvudvärk, vänsterarmen domnar och sticker hela tiden och jag tappar känseln och har superont i skov.

Ryggen ska vi inte prata om. Dessa problemen har satt sig även på blåsan så jag har stora problem att tömma mig när jag ska kissa. Jag kan få sitta på toa 40min ibland för att jag bara kan få ut några droppar åt gången men känner att jag verkligen behöver kissa. Ofta tror ju många att man sitter o skiter men nej, jag kan helt enkelt inte kissa.

Detta har gjort att jag måånga ggr fått åka in på sjukhus o tappas med kateter och även lagts in pga mängden urin i blåsan. Som mest hade jag drygt 2000ml i blåsan (!)

Ja ni läste rätt, 2 l urin. När man har över 300ml brukar man börja bli kissnödig men inte jag :/ När man kommer upp i så stora mängder är det farligt och risken finns att blåsan sprängs. Därför måste man läggas in med kateter i ett antal dagar, ibland veckor (beroende på mängden urin) med kateter för att blåsan ska kunna få chans att dra ihop sig igen.

Förutom det har jag smärtan, en smärta som jag lärt mig att leva med men som vissa dagar är outhärdlig. Jag får ta smärtlindring dagligen för att fungera och det har jag gjort sen jag var 18år. Vissa dagar får jag ta extra starka när smärtan är som värst och jag önskar att allt bara kunde försvinna.

Jag är bipolär typ 2 o har borderline och där snackar vi verkligen osynliga symptom för jag kan inte säga att det är sjukdomar, det är ju en diagnos jag har, inte en sjukdom.

Ångest, depressioner, panikattacker och en konstant känsla av stress. Sömnsvårigheter som heter duga och oro i kroppen nästan jämt. En känsla av att inte duga, att vara värdelös och bara vara i vägen. Att jag är ett problem för alla och inget positivt tillför är inget ovanligt att jag känner även om jag när jag är i ett ”friskt” tillstånd vet att det inte är sant.

Social fobi, svårt att träffa människor. Folksamlingar och att sitta i grupp är en mardröm för mig. Jag jobbar på det men det är sjukt svårt.

Jag kan ena stunden vara glad för att i nästa sekund börja gråta okontrollerat utan att veta varför. Antagligen handlar det om att jag bär allt inom mig och lagrar tills det rinner över. För detta tar jag ångestdämpande vid behov.

Jag håller ihop bland folk, framför barnen och ofta även inför min man. Det är dock något jag försöker bli bättre på, att kunna visa mina känslor och prata om hur jag mår med Mattias. Misstolka mig rätt, jag och Mattias pratar om allt men jag är sån att jag vill helst inte lägga allt hur jag mår o känner på min partner, trots att M ber om det men jag har lovat honom att jag ska försöka bli bättre.

Jag är hypomanisk.

Vet ni vad det innebär? Jag kan bli som en duracellkanin när jag får ett hypomaniskt skov. Jag ska göra tusen saker samtidigt och påbörjar massa olika projekt men blir sällan klar, springer som en yr höna hit och dit och bara fixar tills M kramar om mig o säger att jag måste lugna ner mig. När han fått mig att ”landa” så blir jag ledsen. Jag är så uppe i mig själv så jag vet inte att jag är i den fasen förrän jag går ur den.

Jag blir euforisk och tror gott om alla.

Jag kan gå runt o bara le och leva i ett lyckorus och skratta åt allt (även i situationer som det inte alls är passande) o känna att allt går min väg, tror tyvärr nästan alltid det bästa om folk till motsatsen är bevisad vilket gör att jag många ggr blivit rejält sårad.

Jag är en riktigt snäll människa men inte om andra jävlas med mig, mina vänner eller min familj. Då blir jag hemsk. Speciellt om det gäller mina vänner och min familj. Dom betyder allt för mig och jag hatar att se när dom far illa.

Jag är sexberoende. Japp så är det, jag är beroende av sex, finns inget som heter för mycket eller för ofta i min värld. Men jag lider inte av det och det gör inte heller Mattias. Detta har jag fått förklarat för mig också är en av sakerna som tillhör min diagnos men va fan, jag älskar det och det gör även min underbara make.

Nu vet ni lite mer om mig, känner ni igen er och undrar över något så är det bara att höra av er ❤️ Jag gör mitt bästa varje dag, kämpar så gott jag kan. Jag kanske inte är snabb men jag gör det i min takt.

Cooking Husband o Polisbesök.

Publicerad den av Linda

I lördags förmiddag var vi hos svärföräldrarna och drack kaffe och åt frukost/lunch sen var vi ute och gick sen åkte vi hem. På kvällen lagade min älskade make maten. Fläskfilé med en sås av färskost vitlök och grädde, stekta champinjoner, klyftpotatis till och en tomat o löksallad 🥰

Kvällen tillbringade vi med våra kissar o vovven och bara njöt av vår egentid tillsammans.

Igår hämtade vi hem plutten igen och mös med honom och idag har vi plockat lite hemma, varit hos polisen, hämtat ut medicin , lagat mat och planerat veckan lite. Älsklings nya körkort har även kommit 🥰

Imorgon är det Skjutträning igen på kvällen och fortsätta med städning här hemma.

Jag ska även kl 13 till VUP för att testa NADA för första gången, detta kommer sen fortsätta varje tisdag samma tid. Är väldigt nervös eftersom jag är nålrädd och har problem att sitta i grupp och NADA innefattar båda, det är en gruppbehandling.

För er som inte vet vad det är så är det öronakupunktur som kan hjälpa till att förenkla vardagen om det funkar bra. Ångest, sömn, smärta, depressioner, nikotinavvänjning och mycket annat kan hjälpas med detta beroende på punkter i öronen som behandlas.

Jag hoppas på det bästa ❤️

Att se frisk ut men vara sjuk.

Publicerad den av Linda

Det är svårt att leva med ”osynliga” diagnoser. Jag är som många vet bipolär typ 2 o har borderline. Har även fått diagnosen PTSD nu och min underbara skötare här på Psyk i Karlskrona har även planer för mig. Först vill hon att jag regelbundet förutom henne ska träffa en trauma psykolog, jag har motvilligt (pga min nålfobi) gått med på att testa akupunktur i öronen och till hösten blir det ljusterapi.

Utöver det självklart vanlig samtalsterapi och alternativa åtgärder. Det syns inte på mig varje gång jag mår dåligt för jag stänger in det, sluter mig som en bok men tro mig, inombords gör det destu ondare.

Jag flyttade från Skövde och det var det största, jobbigaste men även bästa beslutet jag tagit. Jag blev tillsammans med min bästa killkompis sen långt tillbaka och började må mycket bättre bara av att komma från staden där så mycket minnen börjat göra sig påminda.

Jag hatar att det är så långt till mina syskonbarn, mormor (mamma för mig) de få vännerna jag hade och mina syskon men för en gångs skull tänkte jag på mig själv.

Jag älskar mitt liv ihop med Mattias som nästa år även blir min man, hans yngsta son Noa som fyller 11år i dec och bor med oss på heltid (mamma varannan helg) och äldsta pojken André som vi tyvärr inte ser så mycket av, han fyller 18 år nästa år och bor hos sin mamma.

Jag har världens underbaraste svärföräldrar som ALLTID finns här för oss, våra två katter Dino o Rut och självklart min pälskling Gizmo.

Jag o älskling är ute o går o cyklar mkt på dagarna, myser, spelar spel och umgås med pojken. Städar, lagar mat och gör allt tillsammans, t.o.m gymmar.

Har fått en del nya vänner, inte många men det är så jag själv valt att ha det.

Sista tiden har jag dock inte mått så bra, alla minnen går som en karusell i huvudet och jag drömmer mardrömmar varje dag. Gråter, haft panikångest och varit deprimerad. Hade det inte varit för Mattias, Noa och de närmsta runtomkring så vet jag inte hur jag hade klarat allt.

Men vet ni vad det värsta att höra när man säger att man inte mår så bra och kanske inte orkar är?

Men du ser ju inte sjuk ut?

Nej det kanske jag inte gör men många diagnoser syns inte fast kan ändå vara de hemskaste. Testa en dag i mitt liv när jag har det som värst; Paranoia, ångestattacker, depressioner, social fobi etc etc..

Något jag dock är noga med är att försöka att aldrig visa det inför pojken när det är som värst, istället går jag ut o går eller stänger in mig i sovrummet.. Han har sett mig ledsen, ja det har han, men både jag o Mattias har varit noga med att förklara för Noa att liksom han har en diagnos (ADHD) så har jag också det och ibland blir jag ledsen men han förstår verkligen när vi förklarar o säger att dom ska vara extra snälla mot mig och det är så skönt.

En kväll när vi var ute och åkte såg jag att någon skrivit på marken så jag bad M stanna och det kändes så skönt att läsa den texten;

Hoppas ni alla fått en bra start på veckan ❤️