Våran son har som de flesta vet Npf diagnoser. Han har ADHD, IF och Autism. Han är aktiv i både parahandboll och parafotboll och i lördags var vi iväg på Öland där flera lag anslöt sig från Ronneby, Karlshamn, Kalmar och laget från Karlskrona där sonen o hans kompisar spelar.
Först var det flera matcher under dagen som spelades mot varandra o även med mixade lag; Vårat motto är att det spelar ingen roll vem som vinner utan att alla har roligt.
Alla spelare har någon sorts NPF diagnos eller handikapp o är väldigt blandade åldrar o både tjejer o killar. Det är så himla härligt att se sammanhållningen mellan alla, hur fina dom är mot varandra och framförallt hur roligt dom har det.
Min make Mattias är sen några veckor tillbaka tränare ihop med Anders för spelarna i FKK Fotboll ( Karlskrona).
Efter alla spelade matcher på Öland bar det tillbaka till Kalmar där det var en gala för alla spelare och oss andra som var med. Det bjöds på tacos, liveunderhållning och lite utlottningar m.m
Jag, Mattias, Noa och Arvid åkte egen bil istället för minibussen eftersom vi hade med hundarna och ville kunna åka tidigare om det behövdes och det var tur det.
Efter maten var både Arvid O Noa (även jag o Mattias) helt slut så dom ville inte ens stanna på efterrätt utan vi åkte hem o var hemma runt 21. Tog inte mer än max en timme förrän vi alla mer eller mindre hade somnat.
Det var en underbart rolig o trevlig dag för alla inblandade men även en lång dag. Samlades 9 på morgonen i Karlskrona och var som sagt hemma vid 21.
Nedan kommer ni få se bilder från dagen, först på ”vårat” lag, vårat lag med tränarna och enskilda bilder på spelarna från laget som var med denna dag. Efter det finns det också lite blandade bilder så enjoy ❤️
Ps; Känner ni någon runt Karlskrona eller ni själva är intresserade o har någon sorts funktions nedsättning så hör gärna av er o kom på en provträning 🙂
Beskriv en positiv förändring du har gjort i ditt liv.
2019, för 5år sen i Mars flyttade jag 35mil bort från min hemstad Skövde till Karlskrona, lämnade mina vänner, familj o min exman för att starta om och flytta ihop med en killkompis o hans son Noa som skulle fylla 11år det året. En killkompis som sen 4år tillbaka är min älskade make, Mattias.
Jag var förväntansfull och rädd samtidigt, jag kände ju ingen annan än Mattias, Noa och Mattias föräldrar som jag hade träffat några ggr innan jag flyttade hit när jag varit på besök hos Mattias.
Redan när vi flyttade ihop visste vi att det fanns någon sorts känslor mellan oss men vi visste inte riktigt vad vi skulle göra med det eller hur de skulle utvecklas men när jag väl flyttade hit gick det sen fort.
22/3 -19- På Mattias födelsedag bjöd han ut mig på dejt och vi blev ett par.
7/4 -19- Förlovade vi oss.
11/1 -20- Gifte vi oss efter att Mattias hade friat till mig.
Ganska tidigt in i vårat förhållande började Noa kalla mig mamma. Först enbart när han ville ha något eller gjort något dumt men då sa jag till honom att han fick gärna kalla mig mamma men antingen var det mamma jämt eller Linda för vi vet ju vem som är hans riktiga mamma egentligen. Sen dess har jag varit mamma för Noa.
Jag ångrar inte en sekund att jag flyttade hit. Jag har utvecklats så himla mycket som människa, jag har fått bli mamma som alltid varit min stora dröm och jag har jobbat mycket med mig själv genom DBT och Traumahantering. Jag har lärt mig att kunna njuta av att vara ensam på dagarna och jag får o ger så himla mycket kärlek varenda eviga dag.
Jag mår mycket bättre idag, är så himla lycklig och älskar min familj över allt annat på denna jorden.
Självklart saknar jag min familj o mina vänner och avståndet är många gånger tufft men vi pratar i telefon o kör videosamtal så allt går om man vill.
Jag har aldrig känt mig så älskad som jag gör av Mattias, Noa och mina älskade svärföräldrar som utan tvekan är dom bästa som finns ❤️
Älskar dig Mattias, nu o för alltid min älskade make. Du, Noa, våra djur, familjen o vänner är det bästa jag har ❤️❤️
Jag älskar Thai o Kinamat i alla former men här där jag bor i Karlskrona måste jag nog säga att jag gillar restaurangen Hai Son bäst som ligger på Amiralen i Lyckeby inte långt från där vi bor. Dom har sjukt bra buffé och jag går ofta dit o äter med sonen.
Jag känner även att jag behöver säga att jag älskar Chop Chops mat.
När jag bodde i Skövde fanns det förr en restaurang som hette Tai Pak ( finns dock ej längre) och jag bara fullkomligt älskade deras Sataygrillspett med satayröra och ris.
I Onsdags kväll när Gizmo låg o vilade på vardagsrumsgolvet så helt plötsligt från ingenstans skulle han sträcka sig o bara tjöt till. Han började halta lite men sen var det inget mer med det. Han blev lite bättre men på kvällen när maken skulle gå ut med honom kunde han inte kissa utan ramlade o tjöt till. Torsdags morgon likadant så vi ringde o beställde tid till veterinären vilket vi fick inom 30 min så gick snabbt. Åkte till Nättraby smådjursklinik där vi tagit vaccinationer på Kayla innan och dom undersökte honom.
Det visade sig att han har diskbråck i nacken. Gizmo är vårat allt, mitt allt. Han har funnits i mitt liv i 9års tid och gått igenom o funnits för mig så himla mkt. Han är liksom våran bebis. Eftersom han är 9år tyckte inte veterinären att det var värt att lägga in han på djursjukhuset och betala minst runt 70K för att undersöka vidare och ännu mer om det skulle bli en operation. Det är inte ens säkert att en operation skulle göra han bättre sa dom.
Det fanns två andra alternativ; Att dom tappade hans blåsa eftersom han inte kissat, gav honom smärtlindring intravenöst och sen skickade med oss smärtlindring hem för att se om det hjälper honom så han inte behöver lida, eller att direkt låta honom somna in. Vi valde självklart det förstnämda.
Sagt och gjort. Han tappades, smärtlindrades, vi fick utskrivet 3 olika sorters smärtlindring (en som han ska ta en gång dagligen o de andra två var 6-8:e timme) sen åkte vi till apoteket o hämtade ut medicinen och åkte hem. De sa även att om han inte kommer igång med att dricka, äta o kissa på egen hand så skulle vi kontakta jouren under lördagen. Grät något så otroligt för jag var så himla rädd för hur de skulle gå.
Fredag kväll kisade han, lite ostabil o vinglig pga. smärtlindringen men han kissade i alla fall lite. Då han inte druckit mkt så kunde det inte komma så mycket heller. Fredag kväll gav vi han blötmat utspätt med vatten och jag satt och gav honom vatten med ett sugrör. Sonen åkte även till affären o köpte druvsocker som vi blandade med vatten och lite salt o gav Gizmo med sugrör och lite senare drack han även lite vatten själv i skålen.
Lördag morgon tidigt drack han vatten i sin skål och när vi bar ut honom så kissade han mängder. Så länge han är smärtlindrad går det bra men utan de så tjuter han bara man tar i honom.
Idag har han ätit, druckit och även bajsat så det känns skönt. Imorgon ska veterinären återkoppla och se hur det har gått för oss o Gizmo. Om han fortsätter klara sig på smärtlindring och sköter det han ska så får vi ha det som vi har nu så länge det behövs men skulle han bli sämre eller smärtlindringen helt plötsligt inte skulle fungera så måste vi låta våran älskling somna in för vi vill absolut inte att han lider hur mycket vi än vill ha honom kvar, gäller att inte vara egoistisk i denna situationen.
Gizmo är såklart lite påverkad av smärtlindringen, vinglar lite när han går men han är ändå pigg och vill gärna utforska o gå omkring lite ute. Han sover mycket och vi hoppas såklart att våran älskade pälskling ska bli bättre <3<3
Nu ska jag bli bättre på att börja blogga igen. Har gått över ett år sen sist o då skrev jag att jag skulle bli bättre på det men sen har det kommit så himla mycket emellan, livet liksom.
Nu har jag dock bestämt att jag ska ta upp det igen då det gör mkt för min egen del att få skriva av mig. Det är fortfarande mycket emellanåt men jag ska allt hinna att blogga ändå.
Första ordentliga inlägget kommer ikväll eller i dagarna 😍
Jag insåg inte att det hade gått så lång tid sen jag skrev sist men det har varit mycket som hänt de sista halvåret. Mestadels bra saker men även jobbiga saker. Vi har bott i våran lägenhet i snart 1 år nu och vi trivs verkligen.
Det var ju körigt o rörigt i början men nu trivs vi. Ja det finns ju alltid grannar eller saker man inte tycker om vart man än bor men överlag trivs vi så himla bra. Lägenheten, området, närheten till allt, vissa grannar som vi fått bra kontakt med, det är underbart. Känslan av att bo i radhus är toppen och närheten till naturen passar verkligen oss som även har hundar ❤️
I somras var vi på High Chaparall med sonen och hans bästa kompis Arvid, var en toppen dag på alla sätt både för barnen och oss vuxna ❤️
Vi har även umgåtts med grannar o vänner, varit i Örebro, Malin har varit här och familjen var inne på Skärgårdsfesten med henne o Jolina där vi såg Lasse Stefanz och Noa fick åka lite karuseller 💕 Varit mysiga sommarkvällar med drinkar och god mat o massa grillning 💕
För bara några veckor sedan var vi i Kalmar och kollade på fotboll; Kalmar-Hammarby och ni ser ju på bilderna nedan vilka vi hejade på 🤣
Vi har även hunnit med en kräftskiva med familjen och umgåtts med våra vänner Sanne o Findus med barn.
Har hunnit med bad, att vara barnvakt, gå på kalas, lövmarknaden, midsommar hos vännerna, djurmys o bara varit. Dock har det gått fort o nu är sommaren nästan över 😦
Min älskade make har börjat jobba igen, skolan har börjat för sonen och handboll o fotboll är igång för honom igen.
Något som dock blivit värre är min smärta, den har blivit mkt sämre. Nervskadorna som jag har emellan 3kotor i nacken har lett till jobbig yrsel som gör att jag väldigt ofta ramlar/ramlat och har konstant huvudvärk och jag tror att mina fall gjort att jag skadat nacken värre. Om ca 2v har jag en ny magnetröntgen så får vi se vad den visar.
Från början när jag fick resultaten om nacken så var det väldigt sällan o väldigt korta perioder men nu är det hemskt, outhärdligt rent ut sagt. Från början övervägde jag inte ens operation då läkarna förklarat riskerna och att det inte ens säkert blir bättre, dessutom var det ju så sällan jag hade ont.
Nu känner jag att jag verkligen tror jag ska göra det för jag orkar inte leva såhär längre med varken smärtan, huvudvärken, yrseln eller illamåendet, det är ingen livskvalité och ihop med ryggen och ökad smärta även där och ner i benet så varierar jag mellan kryckor/krycka och rullstol i perioder.
Jag vill kunna leva mitt liv så fullt ut som möjligt ihop med min familj o våra djur ❤️
Nu tror jag det räcker med skrivande o snabbuppdatering för idag, ta hand om er ❤️
Igår var jag först hos Jolina ett par timmar och drack kaffe o pratade, det var riktigt mysigt ❤️ Efter det hämtade jag upp sonen så åkte vi o handlade så allt skulle vara klart innan skjut träningen och strax före fem hade vi packat upp maten och maken hämtade oss så vi mötte upp Arvid och hade skjut träning. Min högra arm värkte, darrade och min axel var öm, ångesten var ett faktum då jag darrade värre än ett asplöv pga ångest men jag valde ändå att skjuta då det på något sätt får mig att slappna av, hitta fokus och försöka mitt bästa.
Sköt 385/400p och det är väl okej med tanke på omständigheterna men varje gång jag skjuter har jag ett ”mål” i sikte och då menar jag inte ”bullseye” Jag menar att jag får fram all ångest och ilska och ser ett ansikte framför mig innan jag skjuter. Rakt mellan ögonen kan kännas grovt men får mig att göra mitt bästa. Övriga grabbarna sköt också bra men de har nog inte riktigt samma ”mål” som mig.
Tur att man inte kan få skit för att man har en speciellt target framför sig. Önska, drömma och känna att man går in för att kunna skydda sig är helt lagligt. Ingen kan åtala en för ens tankar.
Som ni nog förstår på min text så är det mycket just nu, försöker hålla ihop med ibland tar ”fel” sida över och man vill ropa in lite tjänster eller ordna så det blir lugnt, dock är jag inte sån men fortsätter smutskastningen så vet jag inte om min ”rätta” sida kan vinna längre.
Ikväll har sonen sin vän sovandes här så de spelar online tillsammans, vi har ätit pizza och imorgon ska vi på bio; Håkan Bråkan. Hade biobiljetter som går ut i början av februari och nu hittade vi en film vi alla kan tänka oss gå på ❤️ En dagsbio och på kvällen blir det tacosmys med familjen 🥰 Ikväll blir det mys för mig o maken medans barnen somnat 😉 Just nu tar jag ett varmt bad med ett glas vin.
På söndag ska killarna spela parahandbolls cup i Malmö. Tyvärr kan inte jag o Mattias följa med då vi inte har någon hundvakt med Arvids fantastiska mamma följer med och håller oss uppdaterade o håller koll på grabbarna.
Nu borde jag gå upp ur badet för börjar bli skrynklig 😂 Skrynkligare än vanligt då haha men är ju såå skönt.
Den 11/1 firade jag o maken 3årig bröllopsdag, läderbröllop med god mat ihop med sonen och massa mys ❤️ Tänk att det redan gått 3år sedan vi sa ja till varandra i kyrkan och i Mars har vi varit tillsammans 4år redan (!) 😍 Fick superfina rosor av min älskade man och som vanligt maaassa kärlek, finns nog ingen som kan ge så mycket kärlek som han gör ❤️
Onsdag förra veckan var jag hos Arvids mamma Ann-Sofie som är en nyfunnen vän och jag fick massage av henne, fy satan vad skönt det var. Gjorde ont som helvete i perioder men samtidigt vad det asskönt, hon var verkligen jätteduktig. 🥰
Ja men då är helgen redan över och, har gått alldeles för fort. I fredags hade jag en pissdag som jag tyvärr lät gå ut över fel personer vilket jag har haft/har mycket ångest över.. Lördag till söndag sov sonen hos en kompis så jag o maken var lite barnlediga, passade på att göra Pasta Carbonara och mös framför filmer och njöt av varandras o djurens sällskap, en mycket trevlig och mysig kväll.
Igår hade jag kraftig ångest igen och smärtan i ryggen ner i benen blir värre samtidigt som jag har jätteont i mina öron så idag ska jag till VC kl 10:40 så dom får kolla mig lite. Jag o maken var ändå ute på en längre promenad med hundarna sen städade vi bort julen ordentligt och hade även tvättid, den skötte dock sonen och maken.
Imorgon är det tisdag och äntligen dags för skytteträning igen, det startade förra veckan och vi var där både tisdag och torsdag. Det var hela familjen+ sonens kompis Arvid som börjat skjuta med oss också. Förra veckan var rsta gå gen tillbaka på ca 1,5år tack vare covid och sånt men nu är det bara att fortsätta. I tisdags var jag ok nöjd med skjutningen; 382p av totalt 400 men i torsdags strulade min bana så flera skott registrerades inte och den tavlan åkte sen i soporna, annars sätter vi in alla papper i en pärm för att kunna spåra våran utveckling ❤️ Nedan ser ni hela min serie och ni ser även en bild på hur enbart provtavlan såg ut som utvald bild 🙂
Killarna var också superduktiga och det var kul att se dem så koncentrerade och fokuserade trots att båda två har Npf diagnoser. Maken pratar vi inte ens om 😉 Han är alltid duktig, nedan ser ni hans tavla.
Idag är det ju som sagt måndag och det innebär som vanligt varje måndag traumahantering i Ronneby. Kan därmed säga att jag kommer inte vara så social eller må särskilt bra de kommande dagarna, brukar vara så efter att rotat i alla trauman under uppväxten i en timme varje vecka. Dock har jag en sjukt bra terapeut och det är underbart skönt ♥️
Med det hoppas jag ni får en fortsatt bra måndag och ta hand om varandra.
Regn regn och ännu mer regn. Typ 2 dagar med snö som nu regnat bort inatt igen och himlen har öppnat sig så regnet bara öser ner.
Jag tycker visserligen det är skönt när snön försvann då jag är så jävla frusen och smärtan i ryggen blir värre av kyla men nackdelen med regnet och den dystra, gråa miljön gör att man blir ännu mer deprimerad.
Den som aldrig någonsin har haft ångest, svåra depressioner m.m har väldigt svårt att sätta sig in i hur man faktiskt kan må. Trots familj o nära o kära runtomkring så kan man känna sig så himla ensam, korkat eller hur? Kan inte ens förklara varför själv men ibland känns det bara så.
Folk förstår inte heller hur utmattande och jobbigt det är att hålla uppe skenet när man egentligen inombords bara vill skrika. Man ler, svarar att allt är ok och håller upp en fasad, när man inombords känner att man ibland står vid kantens ruin och knappt orkar andas utan smärtan i bröstet men inte vill göra dom man älskar oroliga.
Jag har blivit väldigt bra på det, att hålla skenet uppe och inte låta min son eller vänner se när det känns som värst, men sen ibland när jag blir ensam eller är hos min terapeut kommer tårarna, ilskan och känslan av otillräcklighet eller att det känns som man aldrig gör något rätt.
För ett tag sen fick jag höra talas om att det finns ett Rage room i Malmö. Du får utrustning och får välja slägga eller liknande. Sen väljer du en rumsmiljö, antingen kontorsmiljö eller hemmamiljö och får i 12-15min slå sönder allt som finns i rummet. Jag tyckte det lät intressant och ska absolut planera in det framöver någon gång då jag tror att det kan göra att man blir av med lite ilska, iallafall för ett tag framöver.
Idag är en rätt okej dag, väldigt ont men annars känner jag mig helt okej.
Snart kommer min älskade vän hit och ska sova här så blir filmmys och ikväll ska vi laga saffranslax med potatis till middag ❤️
Just nu ligger jag i sängen och myser med vovvarna, kollar ett avsnitt på Gossip Girl och väntar på att min älskade make ska komma från affären och då även har hämtat min tjejkompis.
Sonen har haft en kompis här inatt så dom har kollat film, spelat Xbox, umgåtts och ätit godis o myst. Kompisen är fortfarande kvar o ska väl hem om ca 1timme då hans underbara mamma hämtar honom ❤️
Ha en bra fortsatt dag och ta hand om er och dom ni älskar ❤️❤️
Bra saker (och sämre) har hänt sen julen, fick bekräftat att en nära vän är just det, en nära vän och inte bara en bekant . Jag är sjuk, inte bara psykiskt då som ni redan vet utan vaknade på juldagen och kände mig tjock i halsen och sen dess har det bara blivit värre 😦
Igår började även min älskade make bli förkyld och idag är han ännu värre men gick till jobbet ändå.
Julafton firades härhemma med min make, sonen och makens äldsta pojke André (som inte gillar att vara med på bild därför respekterar jag det och postar inget på honom), var en mysig dag med julmat, paket, Kalle Anka, julgodis och mys ❤️
Imorgon skulle vi firat nyår med vänner men ändrade planer gör att vi firar bara jag, min älskling och vår son, helt underbart mysigt. Nu när man inte känner sig hundra fysiskt heller så är det rätt skönt att det bara blir familjen och vi kan absolut inte åka iväg någonstans då våra pälsklingar Kayla och Gizmo är skotträdda (var iallafall förra året) så vi vill gärna vara hemma som stöd för dom och till middag blir det Entrecote med hemmagjord potatisgratäng och efterrätt ♥️
Idag började jag kolla på en serie på Netflix som handlade om en kvinna som blev brutalt mobbad som yngre och i vuxen ålder nu är ute efter att hämnas. Jag fick stänga av efter första avsnittet för mobbningen var verkligen grov och väckte upp minnen från min egen skolgång som jag helst inte vill tänka på.
Jag blev också mobbad, DÅ var jag en person som inte vågade säga ifrån och som bara tog skiten och det var inte bara verbal mobbning utan även grov fysisk mobbning. En del av de som mobbade mig har jag träffat i vuxen ålder och fått ett förlåt av, det kändes skönt att dom bad om ursäkt och jag har nu kunnat släppa just de personerna bakom mig men jag kommer aldrig kunna glömma.
Det jag kom o tänka på idag då när jag funderade var att det är faktiskt inte bara bland barn mobbning sker utan även bland vuxna. Fast som vuxen är det mobbning på ett annat sätt. Mer verbalt och personligt, utfrysning, skitsnack och viskningar/pekningar. Ofta vet mobbarna kanske om en del av sina ömma punkter och trycker på det, i mitt fall att jag inte kan få barn naturligt.
Oavsett om det är bland barn eller vuxna så är det lika hemskt, ännu hemskare bland vuxna tror jag för barn/tonåringar kan vara sjukt elaka men som vuxen så borde man kanske veta bättre o föregå med gott exempel till sina egna barn.
Jag har en bonusson som jag ser som min ”son” som har diagnoser, precis som jag har. Han har adhd och jag är bipolär typ 2 o har borderline. Min son har fått några omgångar med skit kastat efter sig både från barn men även förra sommaren på en utflykt vi var på av äldre människor som inte ens känner honom som undrade vad hans problem var och om han var efterbliven eller vad för att han inte kunde sluta prata eftersom han var exalterad och då använder sina händer mycket och gestikulerar.
Det var inte bara en välment fråga till mig som mamma utan de såg på min son med avsky och började gapa på honom så han tillslut bröt ihop. Jag fick psykbryt och gick sen och sa till de som ledde utflykten så till slut slutade det bra men varför?
Varför väljer man att ge sig på barn eller någon annan heller för den delen bara för att personen/personerna är annorlunda?
Varför måste man vara som alla andra för att accepteras i samhället? Vad är egentligen normen och vem bestämmer hur den ska se ut?
Vi som har diagnoser har känslor precis som alla andra, kanske lite starkare känslor ibland och lite rörigare men vi har känslor och ord kan såra. Tänk på det nästa gång ni gör er roliga på någon annans bekostnad och prata med era barn om detta, tror ingen förälder vill att ens barn ska komma hem o vara mobbat och inte vilja gå till skolan eller få saker skrikna efter sig när de är ute med sina barn eller barnen är ensamma.
Tillsammans kan man hjälpa och det är så viktigt att alla,både barn och äldre vågar berätta om något händer så man kan ta hand om det direkt ♥️♥️
Med detta önskar jag er ett Gott Nytt År och god fortsättning på nya året 🎆🎇 ❤️❤️
***Lindas "Annorlunda" liv*** 