Ja, jag är sjuk. Livet som bipolär/borderline.

Det har varit några riktigt jobbiga dagar det sista. I onsdags var jag hos min kurator och det är ju rätt normalt att man mår sämre efter det, iallafall för mig men denna gången var det EXTREMT jobbigt.. jag grät från att jag satte mig i stolen inne hos henne och grät hela tiden ut, 45min. När jag gick därifrån gräta jag så mycket så jag fick stanna till utanför väntrummet lite då tårarna absolut inte ville sluta rinna.

Inombords var hela jag i spillror. Jag ville skrika, slå sönder saker och bara lägga mig på golvet o gråta, men det gjorde jag inte.

Tack o lov hade jag A med mig som satt o väntade i väntrummet så när vi väl kom ut från sjukhuset fick han bilnycklarna sen körde han hem eftersom jag kände att jag inte skulle klara av det själv. Tog 2st lugnande och när jag kom hem la jag mig i soffan och somnade en stund.

När jag vaknade kändes jag inte lika trasig inombords tack vare stesoliden men jag mådde fortfarande väldigt dåligt psykiskt. Det brukar sitta i några dagar och likadant har det varit denna gång men med ännu mer blandade känslor och ångest som leder till tår efter tår längst mina kinder.

Vad är det då vi pratar om som gör mig så jävla deprimerad, ledsen och ångestfylld? Oftast är de olika saker varje gång beroende på om det hänt något speciellt just då men de sista gångerna har det handlat om samma saker; Familjen.

Allt som händer runtomkring mig påverkas jag så sjukt mycket av och jag vill så gärna göra så mycket och det får mig att bli så ledsen o må så dåligt när jag inte kan. Jag kan inte för att det bryter ner mig mer o mer istället för att göra mig stark och jag måste, både enligt mig själv, min älskade make och framförallt min kurator och läkare tänka mer på mig själv istället för att blanda mig i allt annat hur gärna jag än vill annars kommer jag bli sämre och sämre o min kropp kommer lägga av igen vilket resulterar i att jag får läggas in.

Jag önskar att jag kunde lösa alla mina närståendes problem men jag både vet o fattar att det inte går.

Jag måste tänka på mig och Dennis nu. På oss, vårat liv tillsammans och våran dröm om att genom ivf skaffa barn inom en framtid. 

Jag måste bli starkare. Jag måste lära mig att säga nej, stressa ner och ibland tillåta mig själv att bara ta det lugnt och göra ingenting för vet ni? Det är inte ofta jag gör det. Om nån frågar säger jag att jag ligger hemma o slappar o det gör jag antagligen, emellan städning, diskning, plockande och pysslande. 

Jag måste lära mig att slappa på riktigt. Inte bara en stund utan verkligen ta en dag och bara slappa, vila upp mig och ladda batterierna. Göra ingenting.

Bara för att jag e förtidspensionerad så ligger inte jag hemma på soffan hela dagarna o gör ingenting, verkligen inte. Så om ni trodde det har ni fel. 

När jag säger ibland att jag längtar efter helgen så man kan få slappna av lite så är det många som menar på att jag som e sjukskriven har ju helg jämt men så är det inte. På veckorna har jag möten, samtal som måste ringas och andra saker som ska göras precis som alla andra. Enda skillnaden är att jag inte har nåt jobb. Så när helgen kommer kan jag iallafall njuta av att den inre stressen blir lite mindre för jag vet att jag inte har några måsten (om vi inte bestämt något som ska göras) så jag kan stänga av telen och njuta av 2 hela dagar ihop med min underbart stöttande make Dennis tills det är Måndag och allt drar igång igen.

Jag har varit sjukskriven sen jag var 18. Hade aktivitetsersättning fram tills jag fyllde 30 sen gick det över till permanent sjukersättning (förtidspension) Javisst kan det vara tråkigt att alltid ”gå hemma” ibland men samtidigt så är mitt liv mitt jobb. Med mina sjukdomar, fysiska problem och diagnoser jobbar jag med mig själv VARJE dag.

Jag hade aldrig klarat av ett vanligt jobb. Jag kan inte sitta eller stå för länge utan måste emellan åt lägga mig för att ryggen bråkar. Jag kan inte träffa nytt folk hursomhelst utan att vara förberedd, kan börja gråta och hyperventilera närsom och ibland kan jag inte ens gå utanför min egen lägenhet. Det är svårt att hitta något man kan jobba med då och något som jag skulle orka.

Har prövat plugga på distans flera ggr men jag pressar mig själv såpass i längden så jag ställer för höga krav på mig själv och det slutar med att jag får hoppa av. Prövade en skrivarkurs på distans som jag var överlycklig att jag kom in på men efter ett tag blev det för stressigt och jag fick avsluta det med för att kunna fokusera på mitt mående.

Jag har helt enkelt fått acceptera att jag är inte som alla andra. Jag behöver ordentlig planering, struktur och ett bra upplägg bara för att ta mig igenom dagarna så gott som går men ibland krashar det ändå.

Det är många gånger jag har planerat att tex göra saker ihop med vänner men sen när den dagen kommer har jag ett sånt helvete med mig själv och mitt mående så jag måste ställa in och det är klart att det kan såra många, det dom inte verkar förstå är dock att det sårar mig själv ännu mera och får mig att känna mig elak, dum och som en hemsk människa. 

Men jag kan inte trolla hur gärna jag än önskar att det gick ibland, jag tycker inte det är roligt att inte kunna vara med mina syskon eller vänner när det är bestämt så men om jag tvingar mig själv blir det bara värre i längden och de kan det gå ut över dom jag älskar så därför väljer jag då hellre att avboka o stanna hemma.

Blev ett långt inlägg nu men behövde få ur mig lite och en sak ska ni veta. Om ni ringer eller smsar och jag inte svarar så kan det bero på att jag mår jävligt dåligt och då orkar jag inte alltid svara o sen kan de leda till att jag glömmer av så påminn mig gärna med ett sms om jag inte hört av mig samma dag.

            Hoppas ni får en fin Fredag 💗

Ett trasigt Huvud.

Jag började må dåligt psykiskt i tidig ålder.  När jag var 14 hade jag begått mitt första och andra självmordsförsök. Jag lades in på BUP i ca 8 mån och jag vet inte om jag direkt kan påstå att jag mådde bättre varken då eller efter. Jag var inte en fara för mig själv längre sades det, vad visste väl jag, jag var ju bara en tonåring och strulig o jobbig både i skolan o hemma. Började supa tidigt, röka på, skolka och varje helg vara med mina kompisar och strula med en ny kille. Jag mådde så dåligt av allt som hände runtomkring mig men det fanns ingen jag vågade eller kunde prata med. Mamma och jag var tyvärr under den perioden och många år efter det inte särskilt mycket för att prata med varandra utan att gapa och skrika vilket ledde till att allt eskalerade och blev värre.

Förtroende för psykologer och kurator var obefintligt, jag hade mina vänner, dom som härjade runt precis som jag.

Jag började agera utåt för att jag mådde så dåligt psykiskt. I skolan var jag så sjuk mobbad o hade knappt några vänner. Dom jag umgicks med var äldre. Jag började skära mig och dricka ännu mera. Jag kan inte alls hålla reda på hur många kvällar jag söp mig full ensam uppe på mitt flickrum och grät tills jag somnade. Varje dag var jag livrädd för att gå till skolan för jag visste inte vad som skulle hända just den dagen.

Jag mådde inte bättre, snarare tvärtom, under samma period blev jag utsatt för mitt första övergrepp av en dåvarande pojkvän som var så elak i perioder så det fanns inte men jag behövde bekräftelsen på att nån ville ha mig. Ibland var han ju snäll, gullig och helt underbar, ibland. (för mera klarhet i just det förhållandet läs novellen Förnedrad som e postad här i bloggen) När jag väl tagit mig ur det förhållandet kom nästa övergrepp, då från en av mammas dåvarande killes bror. Jag vågade inte prata om något av det, berättade inte för någon annan än min bästa killkompis som såg till att brodern blev ordentligt påslagen men det fick inte mig att må bättre för det.

Det fanns inte ens i mitt huvud att anmäla nåt av det, det var ju mitt fel, jag förtjänade ju det genom att vara så äcklig och ”be” om det.

Det är sjukt egentligen. Detta inlägg skulle handla om min psykiska ohälsa, övergreppen skulle i framtiden vara ett separat inlägg men jag inser ju att det går liksom hand i hand.

Jag blev äldre och på min 18års dag flyttade jag till Göteborg ihop med en killkompis som redan bodde där som jag känt några år. Jag började jobba på Scandic Hotell som servitris och jag trivdes och började faktiskt sköta mig. Javisst jag drack på helgen om jag inte jobbade men jag tog inga droger den perioden och det är det som är så sjukt skrattretande för chefen jag hade tog på nåt sätt reda på mammas ny och ringde upp henne o sa att jag umgicks med fel folk och knarkade och höll på vilket jag DÅ faktiskt inte gjorde, dessutom var jag myndig så varför han ens kontaktade min mamma som  jag knappt hade nån kontakt med det har jag ingen aning om.

Det blev ett jävla liv och mamma o henne gubbe hotade med att se till att jag blev lvu:ad om jag inte flyttade ifrån Gbg och till min pojkvän i Töreboda istället. Trots att jag inget fel gjort så orkade jag inte med tjafset så sagt och gjort, jag flyttade till Töreboda och det var DÅ dom ordentliga problemen började (eller ska man säga återupptogs)

De tyngre drogerna kom in i bilden. Helt plötsligt var det inte ”bara” att röka på o supa som gällde utan även piller och framförallt Ghb och Amfetamin. Jag började efter ca 2år gå hos en psykolog som jag fick förtroende för och mitt dåliga psykiska mående uppdagades. Jag fick diagnosen borderline och bipolär typ 2. Samtidigt blev jag utsatt för mitt 3:e övergrepp. Denna gången polisanmälde jag men bara för att både jag och vittnen var fulla så lades allt ner i brist på bevis. Bröt ihop hos psykologen.  Allt rann ur mig och jag insåg att jag inte ville leva som jag gjorde så med psykologens hjälp la jag självmant in mig på ett behandlingshem i Falköping som var för folk som mådde dåligt psykiskt och absolut inte för missbrukare (dom tog inte in missbrukare där) så jag berättade inget om det.

Jag kommer berätta mer i detalj om behandlingshemmet i framtiden men nu ska jag fokusera på det de skulle handla om. Jag mådde såå dåligt psykiskt åren jag bodde där och tyckte att alla motarbetade mig. Jag var neddrogad totalt, jag tog totalt 52(!) tabletter om dagen plus extra vid behov. Träffade en kille, vi var tillsammans ca 1 år sen förbjöd personalen mig att träffa honom för han inte heller mådde bra psykiskt.

FUCK DOM!

Eftersom jag var där frivilligt kunde jag också gå när jag ville så jag friskförklarade mig och skrev ut mig, då var jag 22år. Inte långt efter det tog det slut mellan mig o J just för att han mådde om möjligt sämre än mig och jag pallade det inte.

Var singel nåt år, dövade mitt dåliga psykiska mående med alkohol (tiden på hemmet drack jag självklart inte eftersom det var strängt förbjudet, ok nån gång hände de väl men då blev jag satt på Antabus.) och än en gång en ny kille varje helg. Jag var tvungen, kunde inte sluta. Jag behövde mitt bekräftelsebehov av att jag dög för någon för i mina egna ögon dög jag inte ens för mig själv.

Träffade M och vi flyttade snart ihop. Det funkar lite så med dom diagnoserna jag har, allt ska ske snabbt och fort och gärna allt på en gång. I mina maniska perioder är det som värst, missbruk av alla sorter har varit med under åren. Alkohol, narkotika, sex och shopping är bara några av sakerna. När jag träffade M krävde han att jag slutade med mina mediciner för han ville inte ha en flickvän som var sjuk. Jag slutade med alla 52 på en gång och ni kan ju själva förstå hur det slutade.

Jag kraschade totalt.

Fick tag i benzo av en kompis i smyg som jag kunde ta när det kändes som värst men det visste inte M nåt om. M söp sjukt mycket så självklart gjorde jag detsamma i början, problemet är att jag tröttnade tillslut och det gjorde inte han, då är han ändå 4år äldre än mig, tyvärr har jag hört att han fortfarande idag e likadan men har ingen aning ifall det är sant för har inte pratat med honom på drygt 9år och så vill jag fortsätta ha det för han fick mig att må så jävla mycket sämre igen. Han misshandlade mig psykiskt nåt så in i helvete och att jag tog mig därifrån kan jag tacka min älskade barndomsvän M för, hon fick mig att inse att man inte skulle må så som jag gjorde med han och att man inte behövde acceptera att bli behandlad så.

Tog nog inte mer än knappt 3mån efter jag lämnade M tills jag träffade Dennis genom min ”lillebror” Jimmie. Redan efter nån månad i princip var han hos mig jämt men han hade kvar sin lgh och var där emellanåt.

Jag var ärlig mot D från första början angående mitt mående, mina diagnoser och att jag åt mediciner som jag då hade börjat med igen men i en mycket lägre skala. Vi pratade mycket men han accepterade mig för den jag är.

De första åren hade vi såna bråk i perioder så många gånger trodde nog vi båda att det skulle ta slut men ju längre vi var tillsammans desto lugnare o mer sällan blev våra ”bråk” Man lär ju liksom att känna varandra med tiden.

Dennis är en av de få som vet hur han ska hantera mig i en panikattack, ett maniskt läge eller när min agorafobi sätter in. Ja hörrni, det finns och det är på riktigt. I perioder kan jag inte ta steget över tröskeln ut från våran lägenhet innan jag försökt i flera timmar. Om det ens går då. Ibland kan jag åka till ställen som te.x Ullared och där vet vi ju alla att det kan vara mycket folk.

Vi var faktiskt där idag. Kom iväg bra. Kom dit, fick parkering precis vid kundvagnsparkeringen och gick in. Efter ett par timmar därinne kände jag att jag var på väg att få världens jävla panikattack och D var på en annan avd o kollade. Skulle precis ringa upp han när lillebror Jimmie ringde så pratade med han en stund så kände jag att det lättade lite och när jag sen mötte upp D och A igen så kändes de ännu lite bättre men inte förrän efter fikat och 2 lugnande kunde vi gå vidare och då gick det fort resten av varuhuset. Runt halv 1 var vi ute efter ca 5min i kö (tack gode gud) och sen käkade vi lite och åkte hemåt.

Efter att kört över 6 timmar idag, haft panikattack, varit bland så sjukt mycket folk och sen kommit hem så säckade jag ihop med min dator här i soffan. Skulle börjat göra varma mackor för längesen men ska ta tag i det efter detta inlägg och såfort min hjärtfrekvens lugnat ner sig lite..

Låg ju på sjukhus drygt en vecka för nån vecka sen nu och innan jag blev utskriven blev domen att min kropp kollapsat p.g.a. att jag mår så dåligt psykiskt o har för mkt runtomkring mig som händer. Har så svårt att tro att kroppen kan reagera så p.g.a. psyket, bara stänga ner o lägga av. Ingen känsel från midjan o neråt, inte kunna kissa eller heller gå men jag får nog fan inse att det är så, det psykiska och fysiska hänger ihop nåt sjukt mycket och det har jag fått erfara många gånger sista tiden,

Imorgon ska jag sakta men säkert försöka komma igång igen. Upp i tid, ut en liten promenad med Gizmo, äta frukost och sen packa upp det jag handlat idag och försöka städa lite. Ska kanske försöka få en tid till att trimma Gizmo o klippa hans klor. Planen ser ut så men sen får jag ta dagen som den kommer då jag har så jävla ont i ryggen och har sån ångest efter dagen.

Missförstå mig rätt, har haft det bra med maken o Alex men nu när man kommit hem o landat och liksom insett vad man varit iväg på så kraschar man lite. Eller inte så lite heller egentligen. Tror jag ska få i mig nån macka och sen krypa ner i ett varmt bad med en bok, tänkte pröva på Joakim Lundell aka Jockibois bok Monster och hoppas på att kunna slappna av lite för nu mår jag inte bra, inte nånstans alls.

Jag måste också bara skriva att jag är så jävla lyckligt lottad som har en sån man som Dennis, han är inte alltid lätt att leva med men det e då faan verkligen inte jag heller. Vi har gått igenom så mycket tillsammans och har mycket framför oss också. I dec den 19 firar vi 10år tillsammans men eftersom älskling inte kan ta ledigt just den dagen så åker vi den 14-16 Dec på kryssning till Tallinn för att fira vårat jubileum, ska bli så sjukt mysigt, romantiskt och underbart. 2 nätter på båten, en heldag i Tallinn och julbord båda kvällarna plus att vi efter att vi bokat insåg att det är en jättefin o stor julmarknad där när vi kommer dit, såå mysigt.

Vi förtjänar detta och ska njuta så in i helvete och ta vara på den tiden tillsammans o bara mysa o vara han o jag, Linda och Dennis, Fru och Make..

Det andra jag vill skriva är hur glad jag är över de få äkta nära vänner jag har omkring mig, mina syskon och min älskade mamma som jag idag har en jättefin kontakt med. Mamma vet fortfarande inte allt som hände när jag var yngre och en del kanske kommer som en chock nu, förlåt mamma men det är lättare att skriva än att prata ibland.

Ta hand om varandra och snälla, om ni inte mår bra, sök hjälp. Trots allt negativt jag har av samtalskontakter så har jag idag en underbar terapeut som jag träffar regelbundet och det hade jag inte haft om jag hade gett upp.