Att stå i kvicksand.

Ja det är lite så det känts sista veckan. Som ett totalt mörker med några ljusglimtar här o där (främst min familj då) men annars känns det som att jag sugits ner i ett svart hål.

Jag har ont, ja det har jag jämt men smärtan som är nu är fan helt jävla otrolig. Jag har problem att kissa, måste skriva upp hur mycket jag dricker, när jag dricker och mäta när jag kissar morgon o kväll.

Kul liv va?

Har ingen ordentlig känsel i vänster benet och det försvinner under mig ibland så när det är som värst får jag använda krycka..

Vädret har varit skit, grått o mulet o regnigt o blåsigt, nån dag har varit fint men då har jag haft som ondast så då har jag inte kunnat utnyttja det ändå.

Jag försöker städa och fixa hemma varje dag, lagar mat tills min älskade make kommer hem från jobbet. Skickar plutten till skolan med taxin varje morgon och tar emot honom när han kommer från fritids.

Älskling fixade min cykel idag så jag hoppas det känns något sådär imorgon och är uppehåll så kanske jag iallafall kan ta en cykeltur längst havet, ren o skär medicin för själen men inte lika skönt för kroppen när jag har så ont..

Jag har kommit fram till en plan, en idé som jag ska utveckla och förhoppningsvis kommer ni se mycket av det framöver när jag kommit igång, men först måste jag ta mig ur mörkret.

Vissa dagar känns det mer defenitivt än andra, hur jävla ensam jag är. Ingen tjejkompis jag kan gå ut o ta ett glas vin o äta med eller ha övernattningskväll eller ens umgås med, inte nån. Jag är trött på att alltid vara den som ska höra av mig och sen få förhoppningar o sen blir det inget ä då eller så får man bara ett direkt nej jag orkar/kan inte.

Nej men då får det väl vara då.

Jag har också ont (konstant dygnet runt) och är trött men jag försöker ändå.

Jag får panik över att bo så litet som vi gör. Det funkar väl, har funkat bra men nu börjar det bli jävligt jobbigt. Jag och Mattias äter, sover, umgås och bor i princip i sovrummet, det tar på psyket. Jag vill ha ett ordentligt hem, ett vardagsrum och ett kök, ett sovrum som är just det, sovrum och jag vill att plutten ska få ett eget rum som är mer privat.

I snart 1år har vi sökt nu. Vi kollar blocket, kvalster, hyrenbostad, bostadsagent, bohub, gått igenom alla privata hyresvärdar och allt som går att göra men har ändå inte fått något napp.

Helt sjukt hur svårt det är 😥

Nej just nu känns det inte bra. Eller det känns bra att jag har min familj; Min älskade make, Plutten, våra djur, svärföräldrarna och de som finns här men ändå känns allt åt helvete emellanåt.

Jag vill bara lägga mig ner och skrika!

Imorgon åker Plutten till sin mamma efter handbollsträningen och jag o älskling åker till svärisarna där vi ska spela kort, äta, umgås och sova kvar. På lördag ska vi åka ut en sväng sen blir det hemmamys och på söndag spelar Plutten sin 2:a handbollsmatch 09:45 på Brinova Arena så då ska vi självklart dit och kolla.

Jag är så otroligt ledsen och trasig för att jag inte har några egna biologiska barn, som både min skötare och alla andra säger så beror stor del av hur jag mår att jag har sån sjuk barnlängtan och det gör så jävla ont!! Sitter och kommer på ovanliga och annorlunda barnnamn jag skulle kunna tänka mig o bollar med älakling men vad är vitsen när det inte finns något barn? 😭

Jag hoppas att allt snart vänder för just nu känns det som att jag står i kvicksand och jag sjunker..

Varför jag? Varför kan inte jag få barn som alla andra?? Ofrivilligt barnlös.

Idag är en sån där dag då det gör extra ont. Extra ont att veta att hur mycket sex jag än har med min make så kan vi inte på barn på det sättet. Extra ont att veta att för att det ska finnas en chans att vi kanske ska kunna få barn så måste vi gå igenom en låång process som tar väldigt mycket både psykiskt och fysiskt och tar tid, sen finns det inget som säger att det ens kommer gå vägen.
Jag pratar om en IVF.

Jag ska börja med att berätta varför vi måste försöka skaffa barn på detta sättet.
Jag var tidigare vääldigt överviktig, är fortfarande det men det har varit värre innan jag gjorde min GBP operation. Innan operationen kunde jag inte bli gravid för jag hade PCOS. När jag började gå ner i vikt så blev jag gravid! Det ledde till missfall efter missfall. På ett åt fick jag 9 missfall och 2 utomkved där läkarna var tvungna att ta bort båda mina äggledare då ”fostret” vid 2 tillfällen växte på äggledarna.

PANG så kändes hela mitt liv förstört, varför jag? Varför hände det mig? Jag älskar barn över allt på denna jorden och vill inget hellre än att ha egna men nu kändes det så himla långt borta. Man har tre äggutplock gratis genom landstinget. Det innebär att jag 3ggr får ta ut ägg sen beroende på hur många ägg som kan tas ut och klarar sig i frysen så har jag flera chanser på varje uttag. Jag har gjort ett försök med mitt ex, två ägg kunde sättas in, båda vid olika tillfällen då jag som GBP opererad inte får sätta in flera på en gång, det leder till ökad risk för komplikationer. Båda gångerna ledde till missfall.
Jag var helt jävla förstörd.
Jag träffade min nuvarande man och han har 2 egna barn, en 11 åring som bor med oss och bara är hos sin mamma varannan helg och en pojk som fyller 18 i April och bor med sin mamma. Jag har turen att min man ändå vill skaffa fler barn, han vill ha ett barn ihop med mig.

Tidigare tillhörde jag Västra Götaland och fick göra ingreppen i Göteborg och där hade dom ett BMI krav på 35, det låg jag under. När jag flyttade hit till Karlskrona där jag bor nu tillhör jag Blekinge län och IVF:en måste göras i Malmö. Där har dom 30 i BMI krav. Jag måste alltså gå ner ca 11kg i vikt innan vi ens kan skickas vidare sen ska vi träffa läkare, sätta datum för hormonbehandlingar och massa annat. Mattias spermier kommer alltså ”odlas” med mina ägg sen sätts det förhoppningsvis befruktade ägget in i mig och leder till en liten bebis. Men chansen att det inte lyckas eller leder till missfall är stor och det är många delmål på vägen innan man ens kommer till insättningen.
Jag får inte göra en IVF efter jag fyllt 40år, jag fyller 37 i April så jag har alltså 3år på mig (Mattias får vara 56 och fyller 44 nu i Mars), jag börjar känna mig stressad nu. Inte stressad för att hinna gå ner i vikt för det vet jag att jag kan men sen vet man ju inte hur det går med behandlingen. Lyckas vi inte bli gravida med de två uttag jag har kvar så kostar det sen 35K kronor för varje försök, ÄVEN om jag när jag fyller 40 fortfarande har ägg kvar i frysen.

Hur sjukt är inte det egentligen?
Har jag fyllt 40 och inte hunnit använda mina egna ägg som finns i frysen så måste jag betala 35.000Kr för att använda dom. Jag förstår ju att det kostar läkarna att jobba och sånt men jag tycker att det inte borde kostat mer än ett läkarbesök, det är ju för fan mina jävla ägg!

Ja jag är förbannad. Jag är förbannad, ledsen, rädd och så jävla trött på denna satans orättvisheten.
Här sitter jag och önskar inget hellre än att få barn, älskar barn och skulle kunna offra en del av mig själv för att få ett eget barn. Det är det jag kan få om det går, ett barn. Tar det sig med behandlingen och det leder till barn så får jag inte använda klart mina ägg till syskon utan får då (självklart!) betala för syskonförsök.
Så himla jävla sjukt!!

Funkar det inte med IVF:en så finns det ju alltid adoption men det är en kostnadsfråga och kostar hur mycket som helst. Med bidrag från F-K på 75.000kr så kostar det ändå minst 350K kronor och då är det de billigaste landet vi har kollat på. Jag struntar självklart i från vilket land barnet skulle komma men pengarna måste ju finnas. I detta priset ingår resorna till o från landet ett par ggr, uppehälle ca 1 månad ihop med barnet i det landet och förlorad arbetsinkomst för maken här hemma. Plus att vi ska kunna ordna så plutten här hemma har det bra den månaden vi är borta och vi skulle sakna ihjäl oss efter honom men vi kan ju inte ta honom från skolan i en månad
Jag vill inte bli påhoppad nu som man kan bli från alla möjliga håll att ja men barn kostar ju. Det vet väl för fan jag också men jag behöver inte ha dom summorna från början när barnet föds. Tro mig, jag har läst på om det mesta ända sen jag fick beskedet att jag inte kunde få barn på egen hand för ca 3 år sedan.
Jag känner mig så jävla hatad av världen så det finns inte. Varför var jag tvungen att drabbas av detta?
Det finns så sjukt många människor som ”ploppar” ursäkta mig uttrycket, ut ungar hit och dit och människor som blir gravida gång på gång men gör abort för det var ett ”misstag”. Jag har brutit med ett antal vänner som faktiskt gjorde så, använde abort som ett preventivmedel. Samtidigt fattar jag inte hur en läkare kan godkänna att en människa gör 9 aborter på mindre än ett år. Visst, det finns ju ingen som kan tvinga en kvinna att behålla barnet men jag tycker faktiskt att det borde finnas något som säger att man inte får göra på det sättet.
Det gör så ont i mig att se alla barn som far illa i familjer där föräldrarna inte bryr sig, har ”tid” eller orkar. Där dom bara föder ungar på löpande barn men sen inte kan ta hand om dom.

Varför ska dom få barn men inte jag?
Jag har ju som sagt bonusbarn och jag älskar dom med hela mitt hjärta, plutten som bor hos oss har jag ju kommit närmre, han är ju bara 11 också och pojken som fyller 18år blir ju en helt annan sak med men oavsett vad så älskar jag dom båda, det är ju dock inte mina biologiska barn, inte mitt kött och blod och jag vill kunna ha ett barn som ingen kan komma och ta ifrån mig. Som JAG är mamma till.

Helvete vad ont det gör just idag, fan vad ledsen jag är, vad arg jag är! Tårarna trycker bakom ögonlocken och rädslan spirar i hela min kropp. Rädslan att jag faktiskt aldrig kommer kunna få ett ”eget” kärleksbarn ihop med min älskade make Mattias och hur jag ska klara att ta mig igenom det isåfall. Ja nu går jag händelserna i förväg igen som alla säger att jag inte ska göra men jag kan inte hjälpa det 😦
Jag är bara så trött på detta. Trött på att varje jävla dag gå omkring och undra vad jag har gjort fel, vad jag har gjort som gör att jag förtjänar detta. Ja jag har psykisk ohälsa men jag är redan godkänd för IVF sen innan p.g.a. att läkarna, psykologerna och jag vet att jag skulle klara det utan problem. Jag har mina diagnoser men jag har haft de så många år så jag kan hantera saker på ett relativt sätt och jag kan säga att många gången när jag blir deprimerad eller får ångest så beror det på just detta, att jag har en sån enorm saknad efter barn!

Varför straffas jag med ofrivillig barnlöshet?