Våran son har som de flesta vet Npf diagnoser. Han har ADHD, IF och Autism. Han är aktiv i både parahandboll och parafotboll och i lördags var vi iväg på Öland där flera lag anslöt sig från Ronneby, Karlshamn, Kalmar och laget från Karlskrona där sonen o hans kompisar spelar.
Först var det flera matcher under dagen som spelades mot varandra o även med mixade lag; Vårat motto är att det spelar ingen roll vem som vinner utan att alla har roligt.
Alla spelare har någon sorts NPF diagnos eller handikapp o är väldigt blandade åldrar o både tjejer o killar. Det är så himla härligt att se sammanhållningen mellan alla, hur fina dom är mot varandra och framförallt hur roligt dom har det.
Min make Mattias är sen några veckor tillbaka tränare ihop med Anders för spelarna i FKK Fotboll ( Karlskrona).
Efter alla spelade matcher på Öland bar det tillbaka till Kalmar där det var en gala för alla spelare och oss andra som var med. Det bjöds på tacos, liveunderhållning och lite utlottningar m.m
Jag, Mattias, Noa och Arvid åkte egen bil istället för minibussen eftersom vi hade med hundarna och ville kunna åka tidigare om det behövdes och det var tur det.
Efter maten var både Arvid O Noa (även jag o Mattias) helt slut så dom ville inte ens stanna på efterrätt utan vi åkte hem o var hemma runt 21. Tog inte mer än max en timme förrän vi alla mer eller mindre hade somnat.
Det var en underbart rolig o trevlig dag för alla inblandade men även en lång dag. Samlades 9 på morgonen i Karlskrona och var som sagt hemma vid 21.
Nedan kommer ni få se bilder från dagen, först på ”vårat” lag, vårat lag med tränarna och enskilda bilder på spelarna från laget som var med denna dag. Efter det finns det också lite blandade bilder så enjoy ❤️
Ps; Känner ni någon runt Karlskrona eller ni själva är intresserade o har någon sorts funktions nedsättning så hör gärna av er o kom på en provträning 🙂
Bra saker (och sämre) har hänt sen julen, fick bekräftat att en nära vän är just det, en nära vän och inte bara en bekant . Jag är sjuk, inte bara psykiskt då som ni redan vet utan vaknade på juldagen och kände mig tjock i halsen och sen dess har det bara blivit värre 😦
Igår började även min älskade make bli förkyld och idag är han ännu värre men gick till jobbet ändå.
Julafton firades härhemma med min make, sonen och makens äldsta pojke André (som inte gillar att vara med på bild därför respekterar jag det och postar inget på honom), var en mysig dag med julmat, paket, Kalle Anka, julgodis och mys ❤️
Imorgon skulle vi firat nyår med vänner men ändrade planer gör att vi firar bara jag, min älskling och vår son, helt underbart mysigt. Nu när man inte känner sig hundra fysiskt heller så är det rätt skönt att det bara blir familjen och vi kan absolut inte åka iväg någonstans då våra pälsklingar Kayla och Gizmo är skotträdda (var iallafall förra året) så vi vill gärna vara hemma som stöd för dom och till middag blir det Entrecote med hemmagjord potatisgratäng och efterrätt ♥️
Idag började jag kolla på en serie på Netflix som handlade om en kvinna som blev brutalt mobbad som yngre och i vuxen ålder nu är ute efter att hämnas. Jag fick stänga av efter första avsnittet för mobbningen var verkligen grov och väckte upp minnen från min egen skolgång som jag helst inte vill tänka på.
Jag blev också mobbad, DÅ var jag en person som inte vågade säga ifrån och som bara tog skiten och det var inte bara verbal mobbning utan även grov fysisk mobbning. En del av de som mobbade mig har jag träffat i vuxen ålder och fått ett förlåt av, det kändes skönt att dom bad om ursäkt och jag har nu kunnat släppa just de personerna bakom mig men jag kommer aldrig kunna glömma.
Det jag kom o tänka på idag då när jag funderade var att det är faktiskt inte bara bland barn mobbning sker utan även bland vuxna. Fast som vuxen är det mobbning på ett annat sätt. Mer verbalt och personligt, utfrysning, skitsnack och viskningar/pekningar. Ofta vet mobbarna kanske om en del av sina ömma punkter och trycker på det, i mitt fall att jag inte kan få barn naturligt.
Oavsett om det är bland barn eller vuxna så är det lika hemskt, ännu hemskare bland vuxna tror jag för barn/tonåringar kan vara sjukt elaka men som vuxen så borde man kanske veta bättre o föregå med gott exempel till sina egna barn.
Jag har en bonusson som jag ser som min ”son” som har diagnoser, precis som jag har. Han har adhd och jag är bipolär typ 2 o har borderline. Min son har fått några omgångar med skit kastat efter sig både från barn men även förra sommaren på en utflykt vi var på av äldre människor som inte ens känner honom som undrade vad hans problem var och om han var efterbliven eller vad för att han inte kunde sluta prata eftersom han var exalterad och då använder sina händer mycket och gestikulerar.
Det var inte bara en välment fråga till mig som mamma utan de såg på min son med avsky och började gapa på honom så han tillslut bröt ihop. Jag fick psykbryt och gick sen och sa till de som ledde utflykten så till slut slutade det bra men varför?
Varför väljer man att ge sig på barn eller någon annan heller för den delen bara för att personen/personerna är annorlunda?
Varför måste man vara som alla andra för att accepteras i samhället? Vad är egentligen normen och vem bestämmer hur den ska se ut?
Vi som har diagnoser har känslor precis som alla andra, kanske lite starkare känslor ibland och lite rörigare men vi har känslor och ord kan såra. Tänk på det nästa gång ni gör er roliga på någon annans bekostnad och prata med era barn om detta, tror ingen förälder vill att ens barn ska komma hem o vara mobbat och inte vilja gå till skolan eller få saker skrikna efter sig när de är ute med sina barn eller barnen är ensamma.
Tillsammans kan man hjälpa och det är så viktigt att alla,både barn och äldre vågar berätta om något händer så man kan ta hand om det direkt ♥️♥️
Med detta önskar jag er ett Gott Nytt År och god fortsättning på nya året 🎆🎇 ❤️❤️
***Lindas "Annorlunda" liv*** 