IVF-KARUSELLEN. Jag vill bara skrika!!

I Tisdags hade vi testdag. Dagen innan så fick ni som jag vet ljusrosa flytningar. Nu i efterhand har jag fått veta att det är helt normalt av Lutinusen och behöver inte betyda något. Detta gången gjorde det de.

Testet var negativt och jag började blöda så himla mycket. Antingen har inte ägget fäst eller så är det missfall sa dom på Sahlgrenska och vilket det än är så är det bra att jag blöder för det måste ut. De frågade om jag behövde en psykolog; Hur mår du? sa tjejen medans jag gråtandes förklarade allt för henne.

Ja vad fan tror ni? ville jag skrika. Men jag vet ju att det är deras jobb och tjejen på andra sidan luren lät så trevlig och försökte verkligen så jag skrek aldrig på henne.

Jag har samtalskontakt och den är ökad nu. Jag mår så jävla dåligt. Jag känner mig liksom tom, ledsen och arg på en gång. Och ensam. Hur kan jag känna mig ensam när jag har så många runtomkring mig? Min man, familj och mina vänner. Men något saknas, en del av mig.

När ska jag o Dennis få bli den familj vi så längtar efter? När ska vi slippa gå igenom detta och bara få vara lyckliga? Jag visste att det kanske inte skulle funka första gången men det gör inte saken lättare.

Det värsta är alla som säger till mig att ”Det är bara att du försöker gå vidare och tänka positivt nu

Vadå bara o gå vidare?! Hur fan ska jag kunna släppa allt och gå vidare bara sådär när jag helst av allt vill slå, sparka och skrika rakt ut?! Jag försöker vara stark, jag försöker tänka positivt men inombords är jag helt uppgiven, jag försöker le och sköta min vardag men inombords gråter jag konstant.

Jag kan inte sova på nätterna för jag drömmer mardrömmar, jag vaknar av att jag gråter sen ligger jag där och bara låter tårarna rinna och känner mig så himla värdelös och dålig som kvinna.

Jag kan inte ge min man det han helst av allt vill ha, jag kan inte ge oss den lycka han eller ja vi båda, förtjänar. Det är inte bara jag i detta heller, vi är två. Dennis finns med, han har också känslor men ibland tror jag folk glömmer att han också drabbas av det som händer. Folk glömmer att fråga hur han mår i allt och även om han säger att han självklart tycker det är tråkigt och jobbigt så menar han på att han kan hantera det på ett annat sätt för han drabbas inte fysiskt som jag gör.

Han är så gullig, han gör allt för att jag ska må bra, det har han alltid gjort. Han försöker peppa mig och pratar om saker på alla sätt han kan komma på för att försöka göra mig gladare och få mig att försöka tänka framåt.

Jag älskar Dennis, den mannen är verkligen mitt allt, min bästa vän, själsfrände o andra hälft!!

Tänk om han tröttnar?Tänk om han inte orkar mer och lämnar mig för att jag inte kan ge han ett barn? Tankarna är många och jobbiga. De tar över mitt huvud och jag vet inte vad fan jag ska göra?!

Jag försöker verkligen tänka positivt, hoppas verkligen att det kommer gå bättre nästa gång och jag önskar att jag bara kunde ”släppa allt”.

Nu ska jag vänta tills mensdag 12 sen ska jag ta ägglossningstest varje dag i 15 dagar för att dom förhoppningsvis ska kunna få fram när min ägglossning är så vi vet när i nästa(!) menscykel vi ska kunna återföra våran blastocyst.

Om den inte dör vid upptiningen då.

Nu börjas det igen, denna jävla väntan tar sönder mig.

Stolt Lillasyster 💗

Idag gifte sin min älskade storasyster med sin Sebastian. Måste säga att vackrare brud går fan inte hitta och dom tillsammans som par är fabulous! Min systerson Felix var självklart med på bröllopet som hölls utomhus i Skövde på samma plats där dom förlovade sig.

Kan man helt seriöst vara stoltare när man har en sån sjukt fin och vacker storasyster?💗

Älskar dig till månen och tillbaka sis! 😘

En 2årig kamp för liv.

Idag är det exakt 2 år sedan jag fick beskedet att även min andra äggledare var borttagen pga ytterligare ett utomkved.

2 år sedan jag och Dennis var tvungna att acceptera att vi inte längre kan få barn naturlig väg. Om vi ska kunna få våran högsta önskan att få barn att gå i uppfyllelse så måste vi ställa oss i kö och gå igenom utredningar och kämpa, kämpa tillsammans mot vår gemensamma dröm.

2år har det gått sen våran kamp startade och efter sommaren börjar den stora resan. Vi är godkända på allt och har bara förberedelse mötet kvar innan behandlingen startar.

Jag hoppas att denna resan tar oss dit vi vill, att vi inom en snar framtid har vårat efterlängtade barn här hos oss. Att vi får påbörja den största resan av alla, den som håller resten av våra liv, resan som föräldrar. Rädslan att inte lyckas med våran dröm kantar mina tankar varje dag, tänk om det inte lyckas alls, tänk om det kommer fortsätta att vara bara det, en dröm? Vägen kommer vara ojämn, det kommer vara så oerhört mycket känslor både bra och dåliga men tillsammans tar vi oss fram. Har vi tagit oss såhär långt så kan vi ta oss resten av vägen med.

Jag vet att vi kommer bli toppen föräldrar, att vi kommer älska och ta hand om vårat barn villkorslöst och alltid finnas vid vårt barns sida för det är så föräldrar gör. Det kommer bli en låång resa, men vi är redo.

Vi är så jävla redo!

Ja, jag är sjuk. Livet som bipolär/borderline.

Det har varit några riktigt jobbiga dagar det sista. I onsdags var jag hos min kurator och det är ju rätt normalt att man mår sämre efter det, iallafall för mig men denna gången var det EXTREMT jobbigt.. jag grät från att jag satte mig i stolen inne hos henne och grät hela tiden ut, 45min. När jag gick därifrån gräta jag så mycket så jag fick stanna till utanför väntrummet lite då tårarna absolut inte ville sluta rinna.

Inombords var hela jag i spillror. Jag ville skrika, slå sönder saker och bara lägga mig på golvet o gråta, men det gjorde jag inte.

Tack o lov hade jag A med mig som satt o väntade i väntrummet så när vi väl kom ut från sjukhuset fick han bilnycklarna sen körde han hem eftersom jag kände att jag inte skulle klara av det själv. Tog 2st lugnande och när jag kom hem la jag mig i soffan och somnade en stund.

När jag vaknade kändes jag inte lika trasig inombords tack vare stesoliden men jag mådde fortfarande väldigt dåligt psykiskt. Det brukar sitta i några dagar och likadant har det varit denna gång men med ännu mer blandade känslor och ångest som leder till tår efter tår längst mina kinder.

Vad är det då vi pratar om som gör mig så jävla deprimerad, ledsen och ångestfylld? Oftast är de olika saker varje gång beroende på om det hänt något speciellt just då men de sista gångerna har det handlat om samma saker; Familjen.

Allt som händer runtomkring mig påverkas jag så sjukt mycket av och jag vill så gärna göra så mycket och det får mig att bli så ledsen o må så dåligt när jag inte kan. Jag kan inte för att det bryter ner mig mer o mer istället för att göra mig stark och jag måste, både enligt mig själv, min älskade make och framförallt min kurator och läkare tänka mer på mig själv istället för att blanda mig i allt annat hur gärna jag än vill annars kommer jag bli sämre och sämre o min kropp kommer lägga av igen vilket resulterar i att jag får läggas in.

Jag önskar att jag kunde lösa alla mina närståendes problem men jag både vet o fattar att det inte går.

Jag måste tänka på mig och Dennis nu. På oss, vårat liv tillsammans och våran dröm om att genom ivf skaffa barn inom en framtid. 

Jag måste bli starkare. Jag måste lära mig att säga nej, stressa ner och ibland tillåta mig själv att bara ta det lugnt och göra ingenting för vet ni? Det är inte ofta jag gör det. Om nån frågar säger jag att jag ligger hemma o slappar o det gör jag antagligen, emellan städning, diskning, plockande och pysslande. 

Jag måste lära mig att slappa på riktigt. Inte bara en stund utan verkligen ta en dag och bara slappa, vila upp mig och ladda batterierna. Göra ingenting.

Bara för att jag e förtidspensionerad så ligger inte jag hemma på soffan hela dagarna o gör ingenting, verkligen inte. Så om ni trodde det har ni fel. 

När jag säger ibland att jag längtar efter helgen så man kan få slappna av lite så är det många som menar på att jag som e sjukskriven har ju helg jämt men så är det inte. På veckorna har jag möten, samtal som måste ringas och andra saker som ska göras precis som alla andra. Enda skillnaden är att jag inte har nåt jobb. Så när helgen kommer kan jag iallafall njuta av att den inre stressen blir lite mindre för jag vet att jag inte har några måsten (om vi inte bestämt något som ska göras) så jag kan stänga av telen och njuta av 2 hela dagar ihop med min underbart stöttande make Dennis tills det är Måndag och allt drar igång igen.

Jag har varit sjukskriven sen jag var 18. Hade aktivitetsersättning fram tills jag fyllde 30 sen gick det över till permanent sjukersättning (förtidspension) Javisst kan det vara tråkigt att alltid ”gå hemma” ibland men samtidigt så är mitt liv mitt jobb. Med mina sjukdomar, fysiska problem och diagnoser jobbar jag med mig själv VARJE dag.

Jag hade aldrig klarat av ett vanligt jobb. Jag kan inte sitta eller stå för länge utan måste emellan åt lägga mig för att ryggen bråkar. Jag kan inte träffa nytt folk hursomhelst utan att vara förberedd, kan börja gråta och hyperventilera närsom och ibland kan jag inte ens gå utanför min egen lägenhet. Det är svårt att hitta något man kan jobba med då och något som jag skulle orka.

Har prövat plugga på distans flera ggr men jag pressar mig själv såpass i längden så jag ställer för höga krav på mig själv och det slutar med att jag får hoppa av. Prövade en skrivarkurs på distans som jag var överlycklig att jag kom in på men efter ett tag blev det för stressigt och jag fick avsluta det med för att kunna fokusera på mitt mående.

Jag har helt enkelt fått acceptera att jag är inte som alla andra. Jag behöver ordentlig planering, struktur och ett bra upplägg bara för att ta mig igenom dagarna så gott som går men ibland krashar det ändå.

Det är många gånger jag har planerat att tex göra saker ihop med vänner men sen när den dagen kommer har jag ett sånt helvete med mig själv och mitt mående så jag måste ställa in och det är klart att det kan såra många, det dom inte verkar förstå är dock att det sårar mig själv ännu mera och får mig att känna mig elak, dum och som en hemsk människa. 

Men jag kan inte trolla hur gärna jag än önskar att det gick ibland, jag tycker inte det är roligt att inte kunna vara med mina syskon eller vänner när det är bestämt så men om jag tvingar mig själv blir det bara värre i längden och de kan det gå ut över dom jag älskar så därför väljer jag då hellre att avboka o stanna hemma.

Blev ett långt inlägg nu men behövde få ur mig lite och en sak ska ni veta. Om ni ringer eller smsar och jag inte svarar så kan det bero på att jag mår jävligt dåligt och då orkar jag inte alltid svara o sen kan de leda till att jag glömmer av så påminn mig gärna med ett sms om jag inte hört av mig samma dag.

            Hoppas ni får en fin Fredag 💗

Nej snälla pappa, Varför?

Jag har en pappa men ändå inte. I mina ögon är han en främling, någon som till viss del bidragit till att jag mår som jag gör.  Nu ska jag förklara hur jag menar och berätta min historia.

Min pappa stack när jag var väldigt liten, jag kommer inte ens ihåg det så liten var jag. Varför han o mamma gick isär vet jag inte riktigt, har väl fått olika versioner av den storyn men jag väljer att tro mer på mammas ord än pappas, speciellt med tanke på hur allt varit efter dess.

Första gången jag minns att jag träffade pappa vet jag inte hur gammal jag var men jag var inte så gammal. Jag blev såå himla glad och trodde att han var där för att han saknade sin dotter och ville börja ha kontakt med mig på riktigt. Jag var så stolt och visade upp han för mina vänner på gården när vi var ute. Han började prata om att vi skulle börja ses regelbundet och att jag till slut skulle få komma till han varannan helg. Jag o mamma bodde då i Skultorp och pappa i Göteborg.

Min mamma var bra på det sättet, hon berättade aldrig för mig då vad pappa egentligen gjorde där utan pushade o försökte se till så jag fick träffa han igen. Jag var där kanske 2 ggr sen slutade han höra av sig eller svara när jag ringde igen.

Jag var så himla ledsen och undrade varför min pappa inte ville träffa mig?

Det var först då i efterhand som mamma berättade att pappa hade kommit dit av en helt annan anledning.. Han ville att mamma skulle skriva på papper så han slapp betala underhåll för mig men mamma sa att då fick han minsann börja träffa och ha mig mera så skulle dom prata om det igen. Som ni nog redan förstår så blev det aldrig så.

Nästa gång jag träffade honom var några år senare. Jag var lite äldre och kommer ihåg att jag tog tåget till Alingsås för att träffa honom där. Vi åt middag, glass och sen köpte han mina allra första inlines i försenad födelsedagspresent. Han lovade att nu skulle det bli ändring på allt och vi skulle börja träffas regelbundet på riktigt. Det höll väl ett par månader sen en dag när han skulle hämta upp mig stod jag där med packad väska och fjärilar i magen för att jag skulle få åka med pappa hem hela helgen men han dök aldrig upp. Fattar ni?! Han lät mig stå där. Mamma fick inte in mig för jag kunde ju missa när han kom, det kanske hade hänt något. Han svarade inte i telefonen eller på sms och jag minns hur ledsen mamma var när hon såg mina tomma sorgsna ögon och tårarna rinnande nedför kinderna när jag flera timmar senare tillslut gick in och förstod att han faktiskt inte skulle dyka upp. Hela den helgen låg jag på mitt rum o grät.

Jag var arg, ledsen, besviken ja allt på en gång och jag lovade mig själv att jag skulle strunta i honom nu, varför skulle jag låta honom såra mig gång på gång?

En nyårsafton på fyllan när jag gick i gymnasiet fick jag för mig att jag skulle ringa honom o berätta att jag skulle flytta till Gbg o börja sista året där. När han svarade sa han samma sak som alla andra ggr när jag hade ringt honom; Jag har tänkt ringa dig men jag har haft så mkt på jobbet så jag har inte hunnit men vad kul att du ringer. Jag grät, skrek på han o sa vad jag tyckte och förklarade hur dåligt han fått mig att må, han började också gråta och lovade att om jag gav han en chans till så skulle vi verkligen göra detta nu,  på riktigt denna gången.

Jag flyttade ner till min dåvarande bästa killkompis J och hade faktiskt bra kontakt med pappa. Det hör nog mycket till saken att jag inte bodde mer än knappt 2km ifrån där pappa bodde. Jag fick nu också bättre kontakt med min lillasyster S. Hon, jag och våran storasyster T har samma pappa men olika mammor.

Min fina, vackra lillasyster.

Bodde inte länge i Gbg innan jag flyttade därifrån och ihop med min pojkvän J. Det funkade mellan oss ett par år, vi var förlovade men sen var han otrogen flera ggr. Fast det är en annan historia.

När jag flyttade från Gbg tappade självklart jag och pappa kontakten igen. Vi pratade då o då men inte så ofta. Just då gjorde det mig inte så mkt då jag hade börjat med droger och dövade mig själv så. Amfetamin, tabletter, Ghb , Ecstasy och cannabis. Det jag kom över tryckte jag i mig, allt utom sprutor. Tog slut mellan mig och J och jag la tillslut in mig själv på ett frivilligt behandlingshem och bodde där i ca 2 år med lite sporadisk kontakt med pappa innan jag skrev ut mig och flyttade ca ett halvår efter det ihop med min nya kille M. Allt detta hör egentligen också till en annan historia men måste förklara lite för att ni ska förstå hur det var.

Ett tag efter jag flyttat ihop med M började jag o pappa träffas o prata igen och det kändes som att det denna gången faktiskt skulle hålla bra. En helg var han o min lillasyster nere och sov hos oss och M drack väldigt mycket och en kväll framför pappa kallade han mig hora men pappa reagerade inte ens, det gjorde så ont.

Hade jag haft barn och hört deras partner kalla dom något sådant så hade hen fått veta att hen lever.

Jag och M gick isär efter ett par år och jag flyttade o fick tillslut lägenhet i Skövde. Det tog inte lång tid innan jag träffade min make, Dennis.

Pappa började komma med min lillasyster o hälsa på till o från rätt ofta och när inte pappa kom så var min lillasyster väldigt mkt hos oss, hon kom såfort hon bara kunde och det var så underbart. Pappa började dra sig tillbaka igen och slutade höra av sig, började sätta käppar i hjulet och ville inte att S skulle komma till mig o Dennis och jag fattade ingenting.

En dag satt jag och pratade med min lillasyster i telefonen när hon berättade att pappa sagt att han inte ville att hon skulle åka till mig för jag var ingen bra människa. Inget jobb, ingen utbildning, familj eller barn. Ett hopplöst psykfall och dåligt föredöme.

Jag blev så äckligt jävla ledsen, grät i telefonen där jag pratade med S när hon sa att hon nog inte skulle komma mer på ett tag. Då hon var under 18 så hade hon inget att säga till om själv. Efter de samtalet la vi på och smsade några veckor efter det men Sofia slutade ringa och svara när jag ringde henne. Tillslut svarade hon inte ens på sms, tog bort mig på fb och nonchalerade mig totalt så i en o samma veva förlorade jag än en gång min pappa men även min älskade lillasyster och ärligt talat är det nog det som gör ondast nu, att jag inte längre har min lillasyster i mitt liv för jag saknar henne så hemskt mycket.

Idag är hon över 20år och jag har försökt kontakta henne flera ggr men hon svarar mig inte och hör inte av sig. Pappa har jag inte pratat med sen min lillasyster berättade det han sagt om mig till henne i vårat sista samtal.

Det är långt över 5 år sen jag pratade med min lillasyster eller pappa nu. När jag och Dennis gifte oss den 1 Juli förra året (2016) skickade jag ett sms till pappa och berättade det men jag fick inte ens nåt svar, inte ett vad kul, grattis eller nåt annat heller.

Varför Pappa? Varför hatar du mig så mkt? Varför vill du inte vara min pappa och varför övergav du mig igen?

Vad är det som är så hemskt med att ha mig som dotter och varför älskar du mig inte som du älskar S och T (storasyster som iallafall har kontakt med pappa då och då)? Jag vet att du till och med jobbar i Skövde ibland men du har aldrig hört av dig till mig. Jag älskar dig så mycket så jag HATAR dig. Hör du det??! Kärleken jag hyser mot dig är en hatkärlek och jag både saknar dig och fasar för vad jag skulle göra om jag ser dig, en sak säger jag bara, rör mig inte överhuvudtaget, då står jag inte för vad jag skulle göra för du äcklar mig. (nej han har aldrig rört mig på ett opassande sätt)

Föresten, om jag ska vara ärlig så har jag nog faktiskt slutat sakna DIG, det är mer att jag saknar en fadersgestalt och även om du är min pappa genom blodsband så har du aldrig betett dig som en pappa under de 34 år som jag levt och det är ett sjukt starkt ord men vet du? Jag HATAR dig. Eller jag hatar den du blivit, den du varit och den du är mot mig.

Jag kommer ALDRIG förlåta dig för allt du sagt och gjort mot mig. Att du smutskastat mig till S och att du betett/beter dig som ett svin. Det är oförlåtligt i mina ögon. Det otäcka är att jag är inte en människa som hatar andra, det är ett ord som jag tycker är såpass starkt, att HATA. Men det är du som är en av de i mitt liv som gjort mig till en sån som hatar och jag avskyr det. Mamma hade rätt om dig hela tiden men hon har alltid låtit mig ta reda på sanningen själv, du är inte värd mina tårar och när jag i framtiden förhoppningsvis får barn så kommer dom ändå få träffa sin morfar, han heter Ray och har varit mer pappa för mig de sista 10 åren än du varit under hela mitt liv.

Varför pappa, varför?!!