Ett trasigt Huvud.

Jag började må dåligt psykiskt i tidig ålder.  När jag var 14 hade jag begått mitt första och andra självmordsförsök. Jag lades in på BUP i ca 8 mån och jag vet inte om jag direkt kan påstå att jag mådde bättre varken då eller efter. Jag var inte en fara för mig själv längre sades det, vad visste väl jag, jag var ju bara en tonåring och strulig o jobbig både i skolan o hemma. Började supa tidigt, röka på, skolka och varje helg vara med mina kompisar och strula med en ny kille. Jag mådde så dåligt av allt som hände runtomkring mig men det fanns ingen jag vågade eller kunde prata med. Mamma och jag var tyvärr under den perioden och många år efter det inte särskilt mycket för att prata med varandra utan att gapa och skrika vilket ledde till att allt eskalerade och blev värre.

Förtroende för psykologer och kurator var obefintligt, jag hade mina vänner, dom som härjade runt precis som jag.

Jag började agera utåt för att jag mådde så dåligt psykiskt. I skolan var jag så sjuk mobbad o hade knappt några vänner. Dom jag umgicks med var äldre. Jag började skära mig och dricka ännu mera. Jag kan inte alls hålla reda på hur många kvällar jag söp mig full ensam uppe på mitt flickrum och grät tills jag somnade. Varje dag var jag livrädd för att gå till skolan för jag visste inte vad som skulle hända just den dagen.

Jag mådde inte bättre, snarare tvärtom, under samma period blev jag utsatt för mitt första övergrepp av en dåvarande pojkvän som var så elak i perioder så det fanns inte men jag behövde bekräftelsen på att nån ville ha mig. Ibland var han ju snäll, gullig och helt underbar, ibland. (för mera klarhet i just det förhållandet läs novellen Förnedrad som e postad här i bloggen) När jag väl tagit mig ur det förhållandet kom nästa övergrepp, då från en av mammas dåvarande killes bror. Jag vågade inte prata om något av det, berättade inte för någon annan än min bästa killkompis som såg till att brodern blev ordentligt påslagen men det fick inte mig att må bättre för det.

Det fanns inte ens i mitt huvud att anmäla nåt av det, det var ju mitt fel, jag förtjänade ju det genom att vara så äcklig och ”be” om det.

Det är sjukt egentligen. Detta inlägg skulle handla om min psykiska ohälsa, övergreppen skulle i framtiden vara ett separat inlägg men jag inser ju att det går liksom hand i hand.

Jag blev äldre och på min 18års dag flyttade jag till Göteborg ihop med en killkompis som redan bodde där som jag känt några år. Jag började jobba på Scandic Hotell som servitris och jag trivdes och började faktiskt sköta mig. Javisst jag drack på helgen om jag inte jobbade men jag tog inga droger den perioden och det är det som är så sjukt skrattretande för chefen jag hade tog på nåt sätt reda på mammas ny och ringde upp henne o sa att jag umgicks med fel folk och knarkade och höll på vilket jag DÅ faktiskt inte gjorde, dessutom var jag myndig så varför han ens kontaktade min mamma som  jag knappt hade nån kontakt med det har jag ingen aning om.

Det blev ett jävla liv och mamma o henne gubbe hotade med att se till att jag blev lvu:ad om jag inte flyttade ifrån Gbg och till min pojkvän i Töreboda istället. Trots att jag inget fel gjort så orkade jag inte med tjafset så sagt och gjort, jag flyttade till Töreboda och det var DÅ dom ordentliga problemen började (eller ska man säga återupptogs)

De tyngre drogerna kom in i bilden. Helt plötsligt var det inte ”bara” att röka på o supa som gällde utan även piller och framförallt Ghb och Amfetamin. Jag började efter ca 2år gå hos en psykolog som jag fick förtroende för och mitt dåliga psykiska mående uppdagades. Jag fick diagnosen borderline och bipolär typ 2. Samtidigt blev jag utsatt för mitt 3:e övergrepp. Denna gången polisanmälde jag men bara för att både jag och vittnen var fulla så lades allt ner i brist på bevis. Bröt ihop hos psykologen.  Allt rann ur mig och jag insåg att jag inte ville leva som jag gjorde så med psykologens hjälp la jag självmant in mig på ett behandlingshem i Falköping som var för folk som mådde dåligt psykiskt och absolut inte för missbrukare (dom tog inte in missbrukare där) så jag berättade inget om det.

Jag kommer berätta mer i detalj om behandlingshemmet i framtiden men nu ska jag fokusera på det de skulle handla om. Jag mådde såå dåligt psykiskt åren jag bodde där och tyckte att alla motarbetade mig. Jag var neddrogad totalt, jag tog totalt 52(!) tabletter om dagen plus extra vid behov. Träffade en kille, vi var tillsammans ca 1 år sen förbjöd personalen mig att träffa honom för han inte heller mådde bra psykiskt.

FUCK DOM!

Eftersom jag var där frivilligt kunde jag också gå när jag ville så jag friskförklarade mig och skrev ut mig, då var jag 22år. Inte långt efter det tog det slut mellan mig o J just för att han mådde om möjligt sämre än mig och jag pallade det inte.

Var singel nåt år, dövade mitt dåliga psykiska mående med alkohol (tiden på hemmet drack jag självklart inte eftersom det var strängt förbjudet, ok nån gång hände de väl men då blev jag satt på Antabus.) och än en gång en ny kille varje helg. Jag var tvungen, kunde inte sluta. Jag behövde mitt bekräftelsebehov av att jag dög för någon för i mina egna ögon dög jag inte ens för mig själv.

Träffade M och vi flyttade snart ihop. Det funkar lite så med dom diagnoserna jag har, allt ska ske snabbt och fort och gärna allt på en gång. I mina maniska perioder är det som värst, missbruk av alla sorter har varit med under åren. Alkohol, narkotika, sex och shopping är bara några av sakerna. När jag träffade M krävde han att jag slutade med mina mediciner för han ville inte ha en flickvän som var sjuk. Jag slutade med alla 52 på en gång och ni kan ju själva förstå hur det slutade.

Jag kraschade totalt.

Fick tag i benzo av en kompis i smyg som jag kunde ta när det kändes som värst men det visste inte M nåt om. M söp sjukt mycket så självklart gjorde jag detsamma i början, problemet är att jag tröttnade tillslut och det gjorde inte han, då är han ändå 4år äldre än mig, tyvärr har jag hört att han fortfarande idag e likadan men har ingen aning ifall det är sant för har inte pratat med honom på drygt 9år och så vill jag fortsätta ha det för han fick mig att må så jävla mycket sämre igen. Han misshandlade mig psykiskt nåt så in i helvete och att jag tog mig därifrån kan jag tacka min älskade barndomsvän M för, hon fick mig att inse att man inte skulle må så som jag gjorde med han och att man inte behövde acceptera att bli behandlad så.

Tog nog inte mer än knappt 3mån efter jag lämnade M tills jag träffade Dennis genom min ”lillebror” Jimmie. Redan efter nån månad i princip var han hos mig jämt men han hade kvar sin lgh och var där emellanåt.

Jag var ärlig mot D från första början angående mitt mående, mina diagnoser och att jag åt mediciner som jag då hade börjat med igen men i en mycket lägre skala. Vi pratade mycket men han accepterade mig för den jag är.

De första åren hade vi såna bråk i perioder så många gånger trodde nog vi båda att det skulle ta slut men ju längre vi var tillsammans desto lugnare o mer sällan blev våra ”bråk” Man lär ju liksom att känna varandra med tiden.

Dennis är en av de få som vet hur han ska hantera mig i en panikattack, ett maniskt läge eller när min agorafobi sätter in. Ja hörrni, det finns och det är på riktigt. I perioder kan jag inte ta steget över tröskeln ut från våran lägenhet innan jag försökt i flera timmar. Om det ens går då. Ibland kan jag åka till ställen som te.x Ullared och där vet vi ju alla att det kan vara mycket folk.

Vi var faktiskt där idag. Kom iväg bra. Kom dit, fick parkering precis vid kundvagnsparkeringen och gick in. Efter ett par timmar därinne kände jag att jag var på väg att få världens jävla panikattack och D var på en annan avd o kollade. Skulle precis ringa upp han när lillebror Jimmie ringde så pratade med han en stund så kände jag att det lättade lite och när jag sen mötte upp D och A igen så kändes de ännu lite bättre men inte förrän efter fikat och 2 lugnande kunde vi gå vidare och då gick det fort resten av varuhuset. Runt halv 1 var vi ute efter ca 5min i kö (tack gode gud) och sen käkade vi lite och åkte hemåt.

Efter att kört över 6 timmar idag, haft panikattack, varit bland så sjukt mycket folk och sen kommit hem så säckade jag ihop med min dator här i soffan. Skulle börjat göra varma mackor för längesen men ska ta tag i det efter detta inlägg och såfort min hjärtfrekvens lugnat ner sig lite..

Låg ju på sjukhus drygt en vecka för nån vecka sen nu och innan jag blev utskriven blev domen att min kropp kollapsat p.g.a. att jag mår så dåligt psykiskt o har för mkt runtomkring mig som händer. Har så svårt att tro att kroppen kan reagera så p.g.a. psyket, bara stänga ner o lägga av. Ingen känsel från midjan o neråt, inte kunna kissa eller heller gå men jag får nog fan inse att det är så, det psykiska och fysiska hänger ihop nåt sjukt mycket och det har jag fått erfara många gånger sista tiden,

Imorgon ska jag sakta men säkert försöka komma igång igen. Upp i tid, ut en liten promenad med Gizmo, äta frukost och sen packa upp det jag handlat idag och försöka städa lite. Ska kanske försöka få en tid till att trimma Gizmo o klippa hans klor. Planen ser ut så men sen får jag ta dagen som den kommer då jag har så jävla ont i ryggen och har sån ångest efter dagen.

Missförstå mig rätt, har haft det bra med maken o Alex men nu när man kommit hem o landat och liksom insett vad man varit iväg på så kraschar man lite. Eller inte så lite heller egentligen. Tror jag ska få i mig nån macka och sen krypa ner i ett varmt bad med en bok, tänkte pröva på Joakim Lundell aka Jockibois bok Monster och hoppas på att kunna slappna av lite för nu mår jag inte bra, inte nånstans alls.

Jag måste också bara skriva att jag är så jävla lyckligt lottad som har en sån man som Dennis, han är inte alltid lätt att leva med men det e då faan verkligen inte jag heller. Vi har gått igenom så mycket tillsammans och har mycket framför oss också. I dec den 19 firar vi 10år tillsammans men eftersom älskling inte kan ta ledigt just den dagen så åker vi den 14-16 Dec på kryssning till Tallinn för att fira vårat jubileum, ska bli så sjukt mysigt, romantiskt och underbart. 2 nätter på båten, en heldag i Tallinn och julbord båda kvällarna plus att vi efter att vi bokat insåg att det är en jättefin o stor julmarknad där när vi kommer dit, såå mysigt.

Vi förtjänar detta och ska njuta så in i helvete och ta vara på den tiden tillsammans o bara mysa o vara han o jag, Linda och Dennis, Fru och Make..

Det andra jag vill skriva är hur glad jag är över de få äkta nära vänner jag har omkring mig, mina syskon och min älskade mamma som jag idag har en jättefin kontakt med. Mamma vet fortfarande inte allt som hände när jag var yngre och en del kanske kommer som en chock nu, förlåt mamma men det är lättare att skriva än att prata ibland.

Ta hand om varandra och snälla, om ni inte mår bra, sök hjälp. Trots allt negativt jag har av samtalskontakter så har jag idag en underbar terapeut som jag träffar regelbundet och det hade jag inte haft om jag hade gett upp.

 

 

 

 

 

 

 

Behandlingshem.

När jag började gymnasiet sökte jag till kockutbildningen, något jag alltid velat o där fick jag några få nära vänner som jag verkligen kunde prata och umgås med. När jag var 17 så träffade jag en kille som bodde närmre Skövde och började åka o hälsa på honom ofta och vi inledde ett förhållande. Tyvärr höll det inte så länge för han flyttade till Gbg och dagen jag fyllde 18 gjorde jag detsamma. När jag då kom ner till Gbg så var inte J där. Han hade lämnat en lapp att han var tvungen att komma iväg från allt o hitta sig själv så jag o min tjejkompis H som hade åkt ner spenderade helgen med en killkompis johan,. dit det också blev att jag flyttade sen o bodde till mitt ex J hörde av sig igen o vi träffades och bestämde oss för att satsa på oss igen så jag flyttade ner till Töreboda och ihop med honom, Det höll ett par år men sen sprack det och i samma vända hade jag börjat må väldigt dåligt psykiskt igen så hade en psykolog i Mariestad som satte in mig på mediciner igen och träffade mig regelbundet. Jag fick göra massa tester o skattningar så det stod mig upp i halsen men sen till slut så fick jag veta vad mitt fel var, Jag hade borderline och det var förklaringen till mkt. Varför jag var deprimerad o hade ångest och varför mitt humör kunde skifta 5ggr på en dag. Emotionell personlighetsstörning kallades det med ett finare ord.

I samma period hade jag börjat ta droger, jag rökte på och tog då och då även amfetamin för att ”hålla mig på banan” som jag kallade det. Men en morgon vaknade jag och kände att jag inte vill leva såhär längre. Genom min psykolog fick vi fram ett behandlingshem i Falköping som inriktade sig till såna med borderline. för mig var de möjligheten att komma ifrån drogerna men eftersom hemmet inte tog emot nån med missbruksproblem så berättade jag aldrig om det. Tyvärr var vi dumma nog att gå ut första helgen jag var där och personalen fick reda på det och ville ha drogtest på alla så det var ju bara för mig att säga sanningen om varför jag ville åka till behandlingshemmet från första början. Jag fick en varning och det togs upp i vårdplaneringsmöte men jag fick stanna kvar. 

På hemmet var vi ca 5-6st patienter åt gången både tjejer och killar, alla hade eget rum och varsin kontaktman. Min hette Peter och jag kan ju lova att han både gjorde mig glad men även så jävla föebannad emellanåt. Varje vecka fanns ett schema med aktiviteter på saker som skulle göras; bild, musik, gruppterapi, idrott,teater, dans och massa andra saker. Hur man skulle hantera ångest, depressioner och planera sitt liv utan att göra allt impulsivt. Vi hade alla varsin psykolog som vi träffade 1-2ggr i veckan. Varje vecka hade var o en av oss kökstjänst som innebar att vi den dagen skulle upp o fixa frukosten, åka med o hämta lunchen (fick den levererad från sjukhuset) och göra middagen och kvällsmaten.

Efter frukosten varje dag hade vi samling. Alla satt ner och diskuterade vad man hade under dagen och om man hade önskemål att man ville gå nånstans efter 4 när dagens schemalagda aktiviteter var slut. Önskemål kunde man alltid ha men sen skulle det diskuteras i personalgruppen innan man fick veta om det var ok eller inte. Om man ville ha permission en hel helg till exempel så var man tvungen att ta upp det en vecka före så de kunde diskuteras under stormötena där all personal plus psykologerna satt ner tillsammans en gång i veckan. Anledningen var att eftersom hemmet inriktade sig på oss med borderline så ville dom sätta stopp för våra impulsiva saker. Att vara impulsiv är en av diagnoserna i borderline.

2ggr per år åkte vi även på semester, en på sommaren och en på vintern, det var nog några av höjdpunkterna. En sommar var vi i Halmstad o hyrde hus, en sommar på Öland och vintrarna var vi i Idre.. riktigt mysigt var det faktiskt med dessa semestrar.

Hemmet jag var på var ett frivilligt hem, ingen av oss var där på tvång utan helt frivilligt men reglerna var sjukt viktiga att vi höll annars blev det ett jävla liv. Nattetid var det obemannat; kl 22 gick personalen och då skulle vi alla helst ligga i sina sängar sen kom dom vid halv 7 på morgonen igen, även under helgerna.

Ni kan ju tänka er själva vilket liv o vilka diskussioner det kunde vara ibland när dom försökte bestämma att ett gäng 20+ ungdomar skulle ligga i sina sängar kl tio. Jag vet inte hur många ggr vi låg när personalen gick och sen gick upp såfort dom gått för att sätta på en film eller bara vara. 

Vid något tillfälle lades jag in på vuxenpsyk för att jag försökt ta mitt liv, jag mådde så dåligt o fann ingen mening med livet just då.

De flesta av oss blev väldigt medicinerade och jag var inget undantag. Massa lugnande, sömntabletter och antidepressiva och då menar jag massa, mer än vad jag egentligen hade behövt. En tjejkompis kom o skulle hälsa på och wmådde dåligt när hon såg mig, hon sa att jag var helt apatisk; varken glad eller ledsen och att jag mest bara stirrade rakt ut i tomma intet. För min vän som var van att se mig som alltid hade ett leende på läpparna (även om det var fejk) och som iallafall pratade och diskuterade sitta så o inte vara med överhuvudtaget blev det jobbigt, hon ville bara ha tillbaka sin Linda.

I samma veva som jag flyttade in på hemmet träffade jag en kille som jag inledde ett förhållande med. Efter några år så tyckte personalen o speciellt min kontaktman att han inte var bra för mig o sa att jag inte fick träffa han mera,det var droppen som rann över så jag bestämde mig för att skriva ut mig. 

Jag bodde alltså på Peyas från mars 2003 till dec 2004 innan jag skrev ut mig därifrån för att börja leva mitt eget liv 💗 

Nu såhär i efterhand förstår jag ju att hemmet räddade mitt liv, trots allt bråk o tjafs som var emellanåt så vet inte jag om jag hade levt idag om jag inte kommit till Peyas när jag gjorde det.