Ja, jag Àr sjuk. Livet som bipolÀr/borderline.

Det har varit nÄgra riktigt jobbiga dagar det sista. I onsdags var jag hos min kurator och det Àr ju rÀtt normalt att man mÄr sÀmre efter det, iallafall för mig men denna gÄngen var det EXTREMT jobbigt.. jag grÀt frÄn att jag satte mig i stolen inne hos henne och grÀt hela tiden ut, 45min. NÀr jag gick dÀrifrÄn grÀta jag sÄ mycket sÄ jag fick stanna till utanför vÀntrummet lite dÄ tÄrarna absolut inte ville sluta rinna.

Inombords var hela jag i spillror. Jag ville skrika, slÄ sönder saker och bara lÀgga mig pÄ golvet o grÄta, men det gjorde jag inte.

Tack o lov hade jag A med mig som satt o vÀntade i vÀntrummet sÄ nÀr vi vÀl kom ut frÄn sjukhuset fick han bilnycklarna sen körde han hem eftersom jag kÀnde att jag inte skulle klara av det sjÀlv. Tog 2st lugnande och nÀr jag kom hem la jag mig i soffan och somnade en stund.

NÀr jag vaknade kÀndes jag inte lika trasig inombords tack vare stesoliden men jag mÄdde fortfarande vÀldigt dÄligt psykiskt. Det brukar sitta i nÄgra dagar och likadant har det varit denna gÄng men med Ànnu mer blandade kÀnslor och Ängest som leder till tÄr efter tÄr lÀngst mina kinder.

Vad Àr det dÄ vi pratar om som gör mig sÄ jÀvla deprimerad, ledsen och Ängestfylld? Oftast Àr de olika saker varje gÄng beroende pÄ om det hÀnt nÄgot speciellt just dÄ men de sista gÄngerna har det handlat om samma saker; Familjen.

Allt som hÀnder runtomkring mig pÄverkas jag sÄ sjukt mycket av och jag vill sÄ gÀrna göra sÄ mycket och det fÄr mig att bli sÄ ledsen o mÄ sÄ dÄligt nÀr jag inte kan. Jag kan inte för att det bryter ner mig mer o mer istÀllet för att göra mig stark och jag mÄste, bÄde enligt mig sjÀlv, min Àlskade make och framförallt min kurator och lÀkare tÀnka mer pÄ mig sjÀlv istÀllet för att blanda mig i allt annat hur gÀrna jag Àn vill annars kommer jag bli sÀmre och sÀmre o min kropp kommer lÀgga av igen vilket resulterar i att jag fÄr lÀggas in.

Jag önskar att jag kunde lösa alla mina nÀrstÄendes problem men jag bÄde vet o fattar att det inte gÄr.

Jag mĂ„ste tĂ€nka pĂ„ mig och Dennis nu. PĂ„ oss, vĂ„rat liv tillsammans och vĂ„ran dröm om att genom ivf skaffa barn inom en framtid. 

Jag mĂ„ste bli starkare. Jag mĂ„ste lĂ€ra mig att sĂ€ga nej, stressa ner och ibland tillĂ„ta mig sjĂ€lv att bara ta det lugnt och göra ingenting för vet ni? Det Ă€r inte ofta jag gör det. Om nĂ„n frĂ„gar sĂ€ger jag att jag ligger hemma o slappar o det gör jag antagligen, emellan stĂ€dning, diskning, plockande och pysslande. 

Jag mÄste lÀra mig att slappa pÄ riktigt. Inte bara en stund utan verkligen ta en dag och bara slappa, vila upp mig och ladda batterierna. Göra ingenting.

Bara för att jag e förtidspensionerad sĂ„ ligger inte jag hemma pĂ„ soffan hela dagarna o gör ingenting, verkligen inte. SĂ„ om ni trodde det har ni fel. 

NÀr jag sÀger ibland att jag lÀngtar efter helgen sÄ man kan fÄ slappna av lite sÄ Àr det mÄnga som menar pÄ att jag som e sjukskriven har ju helg jÀmt men sÄ Àr det inte. PÄ veckorna har jag möten, samtal som mÄste ringas och andra saker som ska göras precis som alla andra. Enda skillnaden Àr att jag inte har nÄt jobb. SÄ nÀr helgen kommer kan jag iallafall njuta av att den inre stressen blir lite mindre för jag vet att jag inte har nÄgra mÄsten (om vi inte bestÀmt nÄgot som ska göras) sÄ jag kan stÀnga av telen och njuta av 2 hela dagar ihop med min underbart stöttande make Dennis tills det Àr MÄndag och allt drar igÄng igen.

Jag har varit sjukskriven sen jag var 18. Hade aktivitetsersĂ€ttning fram tills jag fyllde 30 sen gick det över till permanent sjukersĂ€ttning (förtidspension) Javisst kan det vara trĂ„kigt att alltid ”gĂ„ hemma” ibland men samtidigt sĂ„ Ă€r mitt liv mitt jobb. Med mina sjukdomar, fysiska problem och diagnoser jobbar jag med mig sjĂ€lv VARJE dag.

Jag hade aldrig klarat av ett vanligt jobb. Jag kan inte sitta eller stÄ för lÀnge utan mÄste emellan Ät lÀgga mig för att ryggen brÄkar. Jag kan inte trÀffa nytt folk hursomhelst utan att vara förberedd, kan börja grÄta och hyperventilera nÀrsom och ibland kan jag inte ens gÄ utanför min egen lÀgenhet. Det Àr svÄrt att hitta nÄgot man kan jobba med dÄ och nÄgot som jag skulle orka.

Har prövat plugga pÄ distans flera ggr men jag pressar mig sjÀlv sÄpass i lÀngden sÄ jag stÀller för höga krav pÄ mig sjÀlv och det slutar med att jag fÄr hoppa av. Prövade en skrivarkurs pÄ distans som jag var överlycklig att jag kom in pÄ men efter ett tag blev det för stressigt och jag fick avsluta det med för att kunna fokusera pÄ mitt mÄende.

Jag har helt enkelt fÄtt acceptera att jag Àr inte som alla andra. Jag behöver ordentlig planering, struktur och ett bra upplÀgg bara för att ta mig igenom dagarna sÄ gott som gÄr men ibland krashar det ÀndÄ.

Det Ă€r mĂ„nga gĂ„nger jag har planerat att tex göra saker ihop med vĂ€nner men sen nĂ€r den dagen kommer har jag ett sĂ„nt helvete med mig sjĂ€lv och mitt mĂ„ende sĂ„ jag mĂ„ste stĂ€lla in och det Ă€r klart att det kan sĂ„ra mĂ„nga, det dom inte verkar förstĂ„ Ă€r dock att det sĂ„rar mig sjĂ€lv Ă€nnu mera och fĂ„r mig att kĂ€nna mig elak, dum och som en hemsk mĂ€nniska. 

Men jag kan inte trolla hur gÀrna jag Àn önskar att det gick ibland, jag tycker inte det Àr roligt att inte kunna vara med mina syskon eller vÀnner nÀr det Àr bestÀmt sÄ men om jag tvingar mig sjÀlv blir det bara vÀrre i lÀngden och de kan det gÄ ut över dom jag Àlskar sÄ dÀrför vÀljer jag dÄ hellre att avboka o stanna hemma.

Blev ett lÄngt inlÀgg nu men behövde fÄ ur mig lite och en sak ska ni veta. Om ni ringer eller smsar och jag inte svarar sÄ kan det bero pÄ att jag mÄr jÀvligt dÄligt och dÄ orkar jag inte alltid svara o sen kan de leda till att jag glömmer av sÄ pÄminn mig gÀrna med ett sms om jag inte hört av mig samma dag.

            Hoppas ni fĂ„r en fin Fredag 💗

Ett trasigt Huvud.

Jag började mÄ dÄligt psykiskt i tidig Älder.  NÀr jag var 14 hade jag begÄtt mitt första och andra sjÀlvmordsförsök. Jag lades in pÄ BUP i ca 8 mÄn och jag vet inte om jag direkt kan pÄstÄ att jag mÄdde bÀttre varken dÄ eller efter. Jag var inte en fara för mig sjÀlv lÀngre sades det, vad visste vÀl jag, jag var ju bara en tonÄring och strulig o jobbig bÄde i skolan o hemma. Började supa tidigt, röka pÄ, skolka och varje helg vara med mina kompisar och strula med en ny kille. Jag mÄdde sÄ dÄligt av allt som hÀnde runtomkring mig men det fanns ingen jag vÄgade eller kunde prata med. Mamma och jag var tyvÀrr under den perioden och mÄnga Är efter det inte sÀrskilt mycket för att prata med varandra utan att gapa och skrika vilket ledde till att allt eskalerade och blev vÀrre.

Förtroende för psykologer och kurator var obefintligt, jag hade mina vÀnner, dom som hÀrjade runt precis som jag.

Jag började agera utÄt för att jag mÄdde sÄ dÄligt psykiskt. I skolan var jag sÄ sjuk mobbad o hade knappt nÄgra vÀnner. Dom jag umgicks med var Àldre. Jag började skÀra mig och dricka Ànnu mera. Jag kan inte alls hÄlla reda pÄ hur mÄnga kvÀllar jag söp mig full ensam uppe pÄ mitt flickrum och grÀt tills jag somnade. Varje dag var jag livrÀdd för att gÄ till skolan för jag visste inte vad som skulle hÀnda just den dagen.

Jag mÄdde inte bÀttre, snarare tvÀrtom, under samma period blev jag utsatt för mitt första övergrepp av en dÄvarande pojkvÀn som var sÄ elak i perioder sÄ det fanns inte men jag behövde bekrÀftelsen pÄ att nÄn ville ha mig. Ibland var han ju snÀll, gullig och helt underbar, ibland. (för mera klarhet i just det förhÄllandet lÀs novellen Förnedrad som e postad hÀr i bloggen) NÀr jag vÀl tagit mig ur det förhÄllandet kom nÀsta övergrepp, dÄ frÄn en av mammas dÄvarande killes bror. Jag vÄgade inte prata om nÄgot av det, berÀttade inte för nÄgon annan Àn min bÀsta killkompis som sÄg till att brodern blev ordentligt pÄslagen men det fick inte mig att mÄ bÀttre för det.

Det fanns inte ens i mitt huvud att anmĂ€la nĂ„t av det, det var ju mitt fel, jag förtjĂ€nade ju det genom att vara sĂ„ Ă€cklig och ”be” om det.

Det Àr sjukt egentligen. Detta inlÀgg skulle handla om min psykiska ohÀlsa, övergreppen skulle i framtiden vara ett separat inlÀgg men jag inser ju att det gÄr liksom hand i hand.

Jag blev Ă€ldre och pĂ„ min 18Ă„rs dag flyttade jag till Göteborg ihop med en killkompis som redan bodde dĂ€r som jag kĂ€nt nĂ„gra Ă„r. Jag började jobba pĂ„ Scandic Hotell som servitris och jag trivdes och började faktiskt sköta mig. Javisst jag drack pĂ„ helgen om jag inte jobbade men jag tog inga droger den perioden och det Ă€r det som Ă€r sĂ„ sjukt skrattretande för chefen jag hade tog pĂ„ nĂ„t sĂ€tt reda pĂ„ mammas ny och ringde upp henne o sa att jag umgicks med fel folk och knarkade och höll pĂ„ vilket jag DÅ faktiskt inte gjorde, dessutom var jag myndig sĂ„ varför han ens kontaktade min mamma som  jag knappt hade nĂ„n kontakt med det har jag ingen aning om.

Det blev ett jĂ€vla liv och mamma o henne gubbe hotade med att se till att jag blev lvu:ad om jag inte flyttade ifrĂ„n Gbg och till min pojkvĂ€n i Töreboda istĂ€llet. Trots att jag inget fel gjort sĂ„ orkade jag inte med tjafset sĂ„ sagt och gjort, jag flyttade till Töreboda och det var DÅ dom ordentliga problemen började (eller ska man sĂ€ga Ă„terupptogs)

De tyngre drogerna kom in i bilden. Helt plötsligt var det inte ”bara” att röka pĂ„ o supa som gĂ€llde utan Ă€ven piller och framförallt Ghb och Amfetamin. Jag började efter ca 2Ă„r gĂ„ hos en psykolog som jag fick förtroende för och mitt dĂ„liga psykiska mĂ„ende uppdagades. Jag fick diagnosen borderline och bipolĂ€r typ 2. Samtidigt blev jag utsatt för mitt 3:e övergrepp. Denna gĂ„ngen polisanmĂ€lde jag men bara för att bĂ„de jag och vittnen var fulla sĂ„ lades allt ner i brist pĂ„ bevis. Bröt ihop hos psykologen.  Allt rann ur mig och jag insĂ„g att jag inte ville leva som jag gjorde sĂ„ med psykologens hjĂ€lp la jag sjĂ€lvmant in mig pĂ„ ett behandlingshem i Falköping som var för folk som mĂ„dde dĂ„ligt psykiskt och absolut inte för missbrukare (dom tog inte in missbrukare dĂ€r) sĂ„ jag berĂ€ttade inget om det.

Jag kommer berÀtta mer i detalj om behandlingshemmet i framtiden men nu ska jag fokusera pÄ det de skulle handla om. Jag mÄdde sÄÄ dÄligt psykiskt Ären jag bodde dÀr och tyckte att alla motarbetade mig. Jag var neddrogad totalt, jag tog totalt 52(!) tabletter om dagen plus extra vid behov. TrÀffade en kille, vi var tillsammans ca 1 Är sen förbjöd personalen mig att trÀffa honom för han inte heller mÄdde bra psykiskt.

FUCK DOM!

Eftersom jag var dÀr frivilligt kunde jag ocksÄ gÄ nÀr jag ville sÄ jag friskförklarade mig och skrev ut mig, dÄ var jag 22Är. Inte lÄngt efter det tog det slut mellan mig o J just för att han mÄdde om möjligt sÀmre Àn mig och jag pallade det inte.

Var singel nÄt Är, dövade mitt dÄliga psykiska mÄende med alkohol (tiden pÄ hemmet drack jag sjÀlvklart inte eftersom det var strÀngt förbjudet, ok nÄn gÄng hÀnde de vÀl men dÄ blev jag satt pÄ Antabus.) och Àn en gÄng en ny kille varje helg. Jag var tvungen, kunde inte sluta. Jag behövde mitt bekrÀftelsebehov av att jag dög för nÄgon för i mina egna ögon dög jag inte ens för mig sjÀlv.

TrÀffade M och vi flyttade snart ihop. Det funkar lite sÄ med dom diagnoserna jag har, allt ska ske snabbt och fort och gÀrna allt pÄ en gÄng. I mina maniska perioder Àr det som vÀrst, missbruk av alla sorter har varit med under Ären. Alkohol, narkotika, sex och shopping Àr bara nÄgra av sakerna. NÀr jag trÀffade M krÀvde han att jag slutade med mina mediciner för han ville inte ha en flickvÀn som var sjuk. Jag slutade med alla 52 pÄ en gÄng och ni kan ju sjÀlva förstÄ hur det slutade.

Jag kraschade totalt.

Fick tag i benzo av en kompis i smyg som jag kunde ta nÀr det kÀndes som vÀrst men det visste inte M nÄt om. M söp sjukt mycket sÄ sjÀlvklart gjorde jag detsamma i början, problemet Àr att jag tröttnade tillslut och det gjorde inte han, dÄ Àr han ÀndÄ 4Är Àldre Àn mig, tyvÀrr har jag hört att han fortfarande idag e likadan men har ingen aning ifall det Àr sant för har inte pratat med honom pÄ drygt 9Är och sÄ vill jag fortsÀtta ha det för han fick mig att mÄ sÄ jÀvla mycket sÀmre igen. Han misshandlade mig psykiskt nÄt sÄ in i helvete och att jag tog mig dÀrifrÄn kan jag tacka min Àlskade barndomsvÀn M för, hon fick mig att inse att man inte skulle mÄ sÄ som jag gjorde med han och att man inte behövde acceptera att bli behandlad sÄ.

Tog nog inte mer Ă€n knappt 3mĂ„n efter jag lĂ€mnade M tills jag trĂ€ffade Dennis genom min ”lillebror” Jimmie. Redan efter nĂ„n mĂ„nad i princip var han hos mig jĂ€mt men han hade kvar sin lgh och var dĂ€r emellanĂ„t.

Jag var Àrlig mot D frÄn första början angÄende mitt mÄende, mina diagnoser och att jag Ät mediciner som jag dÄ hade börjat med igen men i en mycket lÀgre skala. Vi pratade mycket men han accepterade mig för den jag Àr.

De första Ă„ren hade vi sĂ„na brĂ„k i perioder sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger trodde nog vi bĂ„da att det skulle ta slut men ju lĂ€ngre vi var tillsammans desto lugnare o mer sĂ€llan blev vĂ„ra ”brĂ„k” Man lĂ€r ju liksom att kĂ€nna varandra med tiden.

Dennis Àr en av de fÄ som vet hur han ska hantera mig i en panikattack, ett maniskt lÀge eller nÀr min agorafobi sÀtter in. Ja hörrni, det finns och det Àr pÄ riktigt. I perioder kan jag inte ta steget över tröskeln ut frÄn vÄran lÀgenhet innan jag försökt i flera timmar. Om det ens gÄr dÄ. Ibland kan jag Äka till stÀllen som te.x Ullared och dÀr vet vi ju alla att det kan vara mycket folk.

Vi var faktiskt dÀr idag. Kom ivÀg bra. Kom dit, fick parkering precis vid kundvagnsparkeringen och gick in. Efter ett par timmar dÀrinne kÀnde jag att jag var pÄ vÀg att fÄ vÀrldens jÀvla panikattack och D var pÄ en annan avd o kollade. Skulle precis ringa upp han nÀr lillebror Jimmie ringde sÄ pratade med han en stund sÄ kÀnde jag att det lÀttade lite och nÀr jag sen mötte upp D och A igen sÄ kÀndes de Ànnu lite bÀttre men inte förrÀn efter fikat och 2 lugnande kunde vi gÄ vidare och dÄ gick det fort resten av varuhuset. Runt halv 1 var vi ute efter ca 5min i kö (tack gode gud) och sen kÀkade vi lite och Äkte hemÄt.

Efter att kört över 6 timmar idag, haft panikattack, varit bland sÄ sjukt mycket folk och sen kommit hem sÄ sÀckade jag ihop med min dator hÀr i soffan. Skulle börjat göra varma mackor för lÀngesen men ska ta tag i det efter detta inlÀgg och sÄfort min hjÀrtfrekvens lugnat ner sig lite..

LÄg ju pÄ sjukhus drygt en vecka för nÄn vecka sen nu och innan jag blev utskriven blev domen att min kropp kollapsat p.g.a. att jag mÄr sÄ dÄligt psykiskt o har för mkt runtomkring mig som hÀnder. Har sÄ svÄrt att tro att kroppen kan reagera sÄ p.g.a. psyket, bara stÀnga ner o lÀgga av. Ingen kÀnsel frÄn midjan o nerÄt, inte kunna kissa eller heller gÄ men jag fÄr nog fan inse att det Àr sÄ, det psykiska och fysiska hÀnger ihop nÄt sjukt mycket och det har jag fÄtt erfara mÄnga gÄnger sista tiden,

Imorgon ska jag sakta men sÀkert försöka komma igÄng igen. Upp i tid, ut en liten promenad med Gizmo, Àta frukost och sen packa upp det jag handlat idag och försöka stÀda lite. Ska kanske försöka fÄ en tid till att trimma Gizmo o klippa hans klor. Planen ser ut sÄ men sen fÄr jag ta dagen som den kommer dÄ jag har sÄ jÀvla ont i ryggen och har sÄn Ängest efter dagen.

MissförstÄ mig rÀtt, har haft det bra med maken o Alex men nu nÀr man kommit hem o landat och liksom insett vad man varit ivÀg pÄ sÄ kraschar man lite. Eller inte sÄ lite heller egentligen. Tror jag ska fÄ i mig nÄn macka och sen krypa ner i ett varmt bad med en bok, tÀnkte pröva pÄ Joakim Lundell aka Jockibois bok Monster och hoppas pÄ att kunna slappna av lite för nu mÄr jag inte bra, inte nÄnstans alls.

Jag mÄste ocksÄ bara skriva att jag Àr sÄ jÀvla lyckligt lottad som har en sÄn man som Dennis, han Àr inte alltid lÀtt att leva med men det e dÄ faan verkligen inte jag heller. Vi har gÄtt igenom sÄ mycket tillsammans och har mycket framför oss ocksÄ. I dec den 19 firar vi 10Är tillsammans men eftersom Àlskling inte kan ta ledigt just den dagen sÄ Äker vi den 14-16 Dec pÄ kryssning till Tallinn för att fira vÄrat jubileum, ska bli sÄ sjukt mysigt, romantiskt och underbart. 2 nÀtter pÄ bÄten, en heldag i Tallinn och julbord bÄda kvÀllarna plus att vi efter att vi bokat insÄg att det Àr en jÀttefin o stor julmarknad dÀr nÀr vi kommer dit, sÄÄ mysigt.

Vi förtjÀnar detta och ska njuta sÄ in i helvete och ta vara pÄ den tiden tillsammans o bara mysa o vara han o jag, Linda och Dennis, Fru och Make..

Det andra jag vill skriva Àr hur glad jag Àr över de fÄ Àkta nÀra vÀnner jag har omkring mig, mina syskon och min Àlskade mamma som jag idag har en jÀttefin kontakt med. Mamma vet fortfarande inte allt som hÀnde nÀr jag var yngre och en del kanske kommer som en chock nu, förlÄt mamma men det Àr lÀttare att skriva Àn att prata ibland.

Ta hand om varandra och snÀlla, om ni inte mÄr bra, sök hjÀlp. Trots allt negativt jag har av samtalskontakter sÄ har jag idag en underbar terapeut som jag trÀffar regelbundet och det hade jag inte haft om jag hade gett upp.