IVF-Karusellen. Ägginsättning.

Idag 14:45 kom vi in på Sahlgrenska. Samma procedur innan som vid utplocket förutom att jag inte fick smärtlindring för det borde inte göra ont, problemet var ju bara att jag har haft väldigt ont länge så jag var ändå orolig.

Pratade med läkaren om det som först därför gjorde ett vanligt ultraljud men inget var fel, inget vätska eller blodansamling. Lite svullet men det var inget konstigt.

Lab personalen pratade med oss. Av 5st ägg hade 4st blivit befruktade, yeaaj ☺️ Ett ägg sattes in i mig och 3st fortsätts odla tills på torsdag sen ser dom hur det ser ut då. I mitten/slutet av nästa vecka får vi hem ett brev med hur många ägg som gått till frysen om de klarar sig.

Om första insättningen inte tar sig så tinar dom upp ägg inför en ny insättning och tyvärr finns det då chans att äggen inte klarar upptining, men dom sa att det är ca 10% chans att det händer.

Innan insättningen fick vi se embryot i ett mikroskop och när dom hade placerat embryot i min livmoder fick vi se det på ultraljudet. En liiten vit typ bubbla såg man då. Måste säga att det kändes väldigt mäktigt att se även om det bara är ett embryo..

Jag tror jag nästan krossade makens hand under insättningen för helvete vad ont jag hade och precis som tidigare hade dom svårt att se vänstra äggstocken. Jag o läkaren pratade efteråt om mina smärtor och hon trodde att pga att jag har kroniska nervskador så fuckar det upp nervsystemet lite och gör att jag blir ännu mer mottaglig för smärta.

Jag köper dock inte det helt o hållet.

I vanliga fall är jag väldigt smärttålig, efter att levt med kroniska nervskador och diskbråck sen 17år tillbaka så är jag aldrig smärtfri och har lärt mig leva med konstant smärta så när jag har så ont så det känns som jag ska avlida, då gör det verkligen ont.

Huvudvärk o tandvärk däremot är något jag inte tar mig igenom så lätt. Huvudvärken när den blir brutal liksom o tandvärk för att det är en av de värsta smärtorna som finns.

, det kanske är en bidragande orsak men jag tror mer på att det är för att dom varit o röjt runt och hållit på i magen o underlivet väldigt mycket på kort tid nu som gör att smärtan är så brutal.

Vad tror ni?

Jag fick för några dagar sen en kommentar att jag gnäller så himla mkt om förberedelserna och att jag har huvudvärk och mår illa så hur ska jag klara en graviditet sen?

Jag tycker du ska gå igenom samma sak som jag och ha gjort en gbp på det så du inte kan spy. Hur mycket jag än försöker, även om jag stoppar fingrarna i halsen så kan jag inte och då kan jag lova att det är så jävla hemskt att må illa. Att gå dag ut och dag in och inte kunnat göra något åt det överhuvudtaget.

Nu har jag fått utskrivet Primperan mot illamåendet och fan vad amazing det är. En tablett så är illamåendet borta efter ett tag och ingen är gladare än jag.

JAG har aldrig någonsin sagt eller påstått att det kommer bli lätt att vara gravid för mig, eller att det är det för någon. Men ska jag och min man ge upp våran största dröm för det?

Det kommer aldrig hända, vi ger inte upp för att det finns rädslor och smärta. Vi vill ha våran familj och någon gång måste väl vara våran tur??🤰

Uppdatering utredningssamtal med psykolog i Gbg ang ivf.

Igår ringde psykologen från Sahlgrenska upp mig och besvarade mina tusen frågor. Utredningssamtalet med henne och kurator är ett steg i behandlingen som alla men nån form av psykisk ohälsa i bagaget får genomgå. Dom vill bara se så vi har stabil kontakt inom psykiatrin, detta är något vi inte bara vaknat upp o fått för oss att vi vill göra över en natt (detta har vi ju velat i flera år) och att vi har stöttning gällande medicinering o liknande och att min psykläkare o kurator okejar det vilket dom redan sagt att som kommer göra utan problem.

Hon frågade vad läkaren sagt på Sahlgrenska och jag sa att hon sa till oss att hon känner i sitt hjärta att det kommer gå bra, redan bestämt ut att de ska vara den korta hormornbehandlingen och gett mig broschyrer o sånt att läsa om hormonsprutorna.

Då sa psykologen att då ska inte vi (jag) oroa mig för dom säger sällan nej om allt annat ser bra ut vilket det gör så det har lugnat ner mig något otroligt mycket nu. Så ni vill jag att det ska bli den 10april så vi får komma dit o få de gjort sen har dom ett bedömningssamtal i gbg med sin grupp i slutet av april/början av maj och efter det får vi ett brev hem med hur vi ska fortsätta 🙂

Hon sa att hon får ju inte säga till mig ATT det tex kommer bli godkänt men hon sa att om läkaren var så positiv o redan förberett mig så ska jag gå efter det, helt plötsligt känns allt toppen men vill bara att tiden ska gååå.

Varför tar allt så lång tid när man väntar på något?😛

När spillror blir till bitar.

Känns lite bättre nu. Pratat med flera stycken som genomgått ivf som berättat att de gått igenom precis samma saker, att det är standard, så jag försöker andas ut och hoppas på att så är fallet.

Men frågan kvarstår, varför var det ingen som informerade oss om det när vi var därnere? Att detta skulle vara nästa steg? Då hade jag inte behövt oroa mig från allra första början eftersom jag varit inställd på det hela tiden.

Nu kom det som en chock istället vilket rör till det i huvudet på mig och får tankarna att bara sväva omkring.

Vår allra högsta önskan är att få barn. Vi kan inte få det naturligt pga att mina äggledare är borttagna och måste gå denna vägen. Det finns så många par som skaffar barn hit och dit som egentligen verkligen inte ska ha barn. Som inte kan ta hand om dom, struntar i sina barn, super o gud vet vad men de får ändå behålla sina barn för dom har gått ”rätt” väg och inte kan bli tvingade till abort.

Ska man verkligen ev behöva straffas för att man måste gå genom en ivf och har haft ett tufft liv innan? Jag VET att vi kommer bli underbara föräldrar, tvekar inte en sekund på våran förmåga att ta hand om ett barn o orka, vilja och kunna ge vårat barn vår fulla uppmärksamhet o kärlek.

Ja jag är bipolär men jag fick min diagnos när jag var 17år, alltså 18år sedan (!) Jag vet precis hur jag ska hantera mig själv och vad jag behöver/inte behöver när jag inte mår bra men de senaste åren har jag klättrat uppåt men gång på gång slagits ned pga hemska upplevelser på vägen.

Men jag är ju här eller hur? Jag lever, skadar inte mig själv och har en fruktansvärd insikt i min sjukdomsbild, det borde man ha efter så många år.

Frågar man folk runtomkring som inte känner oss, som inte vet min bakgrund, så finns det ingen som skulle kunna säga att jag är ”sjuk” det vet jag för jag är precis som DIG och DIG som läser detta precis just nu.

Jag är en människa med känslor och en enorm saknad efter att få skaffa barn ihop med min älskade man. Mannen jag levt över 10år ihop med och som jag kommer leva resten av mitt liv med också.

Vi klarar detta också precis som vi gjort med allt annat.

Ingen ska få förstöra våran största dröm, det vi kämpar o lever för varje dag, att få vårat kärleksbarn 💗💗