IVF-Karusellen. Ägginsättning.

Idag 14:45 kom vi in på Sahlgrenska. Samma procedur innan som vid utplocket förutom att jag inte fick smärtlindring för det borde inte göra ont, problemet var ju bara att jag har haft väldigt ont länge så jag var ändå orolig.

Pratade med läkaren om det som först därför gjorde ett vanligt ultraljud men inget var fel, inget vätska eller blodansamling. Lite svullet men det var inget konstigt.

Lab personalen pratade med oss. Av 5st ägg hade 4st blivit befruktade, yeaaj ☺️ Ett ägg sattes in i mig och 3st fortsätts odla tills på torsdag sen ser dom hur det ser ut då. I mitten/slutet av nästa vecka får vi hem ett brev med hur många ägg som gått till frysen om de klarar sig.

Om första insättningen inte tar sig så tinar dom upp ägg inför en ny insättning och tyvärr finns det då chans att äggen inte klarar upptining, men dom sa att det är ca 10% chans att det händer.

Innan insättningen fick vi se embryot i ett mikroskop och när dom hade placerat embryot i min livmoder fick vi se det på ultraljudet. En liiten vit typ bubbla såg man då. Måste säga att det kändes väldigt mäktigt att se även om det bara är ett embryo..

Jag tror jag nästan krossade makens hand under insättningen för helvete vad ont jag hade och precis som tidigare hade dom svårt att se vänstra äggstocken. Jag o läkaren pratade efteråt om mina smärtor och hon trodde att pga att jag har kroniska nervskador så fuckar det upp nervsystemet lite och gör att jag blir ännu mer mottaglig för smärta.

Jag köper dock inte det helt o hållet.

I vanliga fall är jag väldigt smärttålig, efter att levt med kroniska nervskador och diskbråck sen 17år tillbaka så är jag aldrig smärtfri och har lärt mig leva med konstant smärta så när jag har så ont så det känns som jag ska avlida, då gör det verkligen ont.

Huvudvärk o tandvärk däremot är något jag inte tar mig igenom så lätt. Huvudvärken när den blir brutal liksom o tandvärk för att det är en av de värsta smärtorna som finns.

, det kanske är en bidragande orsak men jag tror mer på att det är för att dom varit o röjt runt och hållit på i magen o underlivet väldigt mycket på kort tid nu som gör att smärtan är så brutal.

Vad tror ni?

Jag fick för några dagar sen en kommentar att jag gnäller så himla mkt om förberedelserna och att jag har huvudvärk och mår illa så hur ska jag klara en graviditet sen?

Jag tycker du ska gå igenom samma sak som jag och ha gjort en gbp på det så du inte kan spy. Hur mycket jag än försöker, även om jag stoppar fingrarna i halsen så kan jag inte och då kan jag lova att det är så jävla hemskt att må illa. Att gå dag ut och dag in och inte kunnat göra något åt det överhuvudtaget.

Nu har jag fått utskrivet Primperan mot illamåendet och fan vad amazing det är. En tablett så är illamåendet borta efter ett tag och ingen är gladare än jag.

JAG har aldrig någonsin sagt eller påstått att det kommer bli lätt att vara gravid för mig, eller att det är det för någon. Men ska jag och min man ge upp våran största dröm för det?

Det kommer aldrig hända, vi ger inte upp för att det finns rädslor och smärta. Vi vill ha våran familj och någon gång måste väl vara våran tur??🤰

Uppdatering utredningssamtal med psykolog i Gbg ang ivf.

Igår ringde psykologen från Sahlgrenska upp mig och besvarade mina tusen frågor. Utredningssamtalet med henne och kurator är ett steg i behandlingen som alla men nån form av psykisk ohälsa i bagaget får genomgå. Dom vill bara se så vi har stabil kontakt inom psykiatrin, detta är något vi inte bara vaknat upp o fått för oss att vi vill göra över en natt (detta har vi ju velat i flera år) och att vi har stöttning gällande medicinering o liknande och att min psykläkare o kurator okejar det vilket dom redan sagt att som kommer göra utan problem.

Hon frågade vad läkaren sagt på Sahlgrenska och jag sa att hon sa till oss att hon känner i sitt hjärta att det kommer gå bra, redan bestämt ut att de ska vara den korta hormornbehandlingen och gett mig broschyrer o sånt att läsa om hormonsprutorna.

Då sa psykologen att då ska inte vi (jag) oroa mig för dom säger sällan nej om allt annat ser bra ut vilket det gör så det har lugnat ner mig något otroligt mycket nu. Så ni vill jag att det ska bli den 10april så vi får komma dit o få de gjort sen har dom ett bedömningssamtal i gbg med sin grupp i slutet av april/början av maj och efter det får vi ett brev hem med hur vi ska fortsätta 🙂

Hon sa att hon får ju inte säga till mig ATT det tex kommer bli godkänt men hon sa att om läkaren var så positiv o redan förberett mig så ska jag gå efter det, helt plötsligt känns allt toppen men vill bara att tiden ska gååå.

Varför tar allt så lång tid när man väntar på något?😛