Att leva med psykisk ohälsa är som att leva tusentals olika liv samtidigt.

Idag är en sån dag som jag är som en trasig bergodalbana. Skrattat, myst, känt kärlek.. visst låter det bra så långt? Sen öppnade sig det svarta hålet.. jag gråter, skriker, hatar mig själv, saknar min döda lillebror, känner mig ensam trots min man och bonusson, tänker på att jag inte kan få barn naturligt, vill jag ens ha barn? Ja! Nej!

Skit är det inte lite skitigt på golvet? Det är en fläck på rutan. Fan vad hundhår det är överallt så jävla tröttsamt, åhh vad skulle jag göra utan mina djur, kramas och blöter ner deras päls med mina tårar. Jag borde starta nåt eget projekt med något jag gillar. Vad gillar jag då? Äh, har redan tusen projekt oavklarade, jag orkar inte. Behöver ta medicinen, tog jag medicinen? Gråter igen. Varför finns jag? Saknar min mormor. Saknar mina vänner. Stänger av ljudet på mobilen för vill inte prata med någon.. varför hör ingen av sig, varför bryr sig ingen? Varför låter inte alla bara mig vara ifred och slutar tjata??

Stick härifrån jag vill inte ha er här, hallå vart går alla, varför lämnar ni mig? Behöver klippa klorna på hundarna, golvet behöver torkas, fan vad ont jag har, känns som jag ska gå av. Undra om jag skulle ut o gå lite? Baka kanske? Nej jag städar. Bänken är skitig, skåpena har nån fläck här och där, jävlar vilken oordning det överallt. Kanske skulle sortera mina kläder? Börjar störttjura igen, inget hänger i ordning, hittar ingenting. Får svårt att andas, ångestattacken slår till som en batong i huvudet. Börjar skaka, känner mig yr, kraften i kroppen tar slut.

Jag bara står där i min katastrofala walk in closet när min man kommer. Han ser direkt att jag är manisk och har ramlat över kanten, han håller om mig, hårt. Pussar mig på huvudet, smeker min rygg. Lyfter upp min haka och torkar mina tårar som rinner längst kinderna. Kysser mig. Leder mig till sängen och hjälper mig ner i den, klockan är 3 på natten men jag är inte ett dugg trött.


Jag försöker knuffa undan honom, jag vill vara ensam, ifred, vill inte att någon rör vid mig, får panik igen men för Mattias kan jag inte låtsas eller bara vara elak så han ska strunta i mig
Han vet vad jag behöver, vad jag egentligen vill. Att han aldrig ska släppa taget, att han ska hålla om mig tills jag är lugn igen. Han fortsätter hålla trots mina ansträngningar att ta mig ur hans grepp. Hur lång tid vet jag inte men jag känner hur jag börjar andas normalt igen, hur tröttheten kommer ikapp alla timmar jag varit vaken och igång och känslan av tryggheten hos min man får mig tillslut att somna i hans famn.

Min trygghet, min familj, min andra halva. Mattias och Noa är den största tryggheten jag har och utan dom och de andra i min närhet hade jag aldrig klarat detta ❣️

Ni Som följt/följer mig vet att jag lever med Borderline och är Bipolär typ 2. Båda diagnoserna är väldigt jobbiga ensamma som dom är, tänk er då hur dom är tillsammans. Jag fick diagnoserna när jag var 18år (20år sen nu) och läser om dom, kolla på filmer, går i terapi, allt ni kan tänka er. Jag har lärt mig att hantera det bättre o bättre men ibland kraschar jag bara. Jag kan dölja det, hålla det inne framför andra, speciellt pojken men för någon som verkligen känner mig, som min älskade make Mattias går det inte. Han ser när jag får skov före jag själv vet att det är på väg.. Mina diagnoser innebär flera olika diagnoser i diagnoserna så det är svårt att förklara allt jag lider av.

Dock kan jag förklara lite vad som är vanligt. Social Fobi (✓) Agorafobi (✓) Ångest (✓) Depressioner (✓) Psykoser, olika manier (i mitt fall hypomani) missbruk (behöver inte bara just alkohol eller droger utan shopping, sexmissbruk (som i mitt fall) Raseriutbrott (✓) Plötsliga gråtattacker (✓) Dålig självkänsla (✓) och mycket mer än så.

Vill ni veta mer får ni helt enkelt ställa frågor i kommentarsfältet så svarar jag på allt när det finns tillräckligt många frågor om just detta.

Dags för mig att försöka varva ner. Det var alltså natten tills idag jag hade det såhär och idag är inte jättebra heller men ska försöka vila istället för att hajpa upp mig.

💯💯💯 Ni som inte redan gör det, följ min blogg så får ni mail varje gång jag gör ett nytt inlägg. Dela den gärna och SNÄLLA NI, ställ lite frågor och uppmuntra till vad ni vill läsa om så blir det lättare för mig 💯💯💯

Nedan följer lite bilder på en del av städningen som gjordes igår.

PS; På måndag börjar jag läsa Psykologi 1 genom NTI skolan på distans och det är något jag ser fram emot 😍❣️

Att stå i kvicksand.

Ja det är lite så det känts sista veckan. Som ett totalt mörker med några ljusglimtar här o där (främst min familj då) men annars känns det som att jag sugits ner i ett svart hål.

Jag har ont, ja det har jag jämt men smärtan som är nu är fan helt jävla otrolig. Jag har problem att kissa, måste skriva upp hur mycket jag dricker, när jag dricker och mäta när jag kissar morgon o kväll.

Kul liv va?

Har ingen ordentlig känsel i vänster benet och det försvinner under mig ibland så när det är som värst får jag använda krycka..

Vädret har varit skit, grått o mulet o regnigt o blåsigt, nån dag har varit fint men då har jag haft som ondast så då har jag inte kunnat utnyttja det ändå.

Jag försöker städa och fixa hemma varje dag, lagar mat tills min älskade make kommer hem från jobbet. Skickar plutten till skolan med taxin varje morgon och tar emot honom när han kommer från fritids.

Älskling fixade min cykel idag så jag hoppas det känns något sådär imorgon och är uppehåll så kanske jag iallafall kan ta en cykeltur längst havet, ren o skär medicin för själen men inte lika skönt för kroppen när jag har så ont..

Jag har kommit fram till en plan, en idé som jag ska utveckla och förhoppningsvis kommer ni se mycket av det framöver när jag kommit igång, men först måste jag ta mig ur mörkret.

Vissa dagar känns det mer defenitivt än andra, hur jävla ensam jag är. Ingen tjejkompis jag kan gå ut o ta ett glas vin o äta med eller ha övernattningskväll eller ens umgås med, inte nån. Jag är trött på att alltid vara den som ska höra av mig och sen få förhoppningar o sen blir det inget ä då eller så får man bara ett direkt nej jag orkar/kan inte.

Nej men då får det väl vara då.

Jag har också ont (konstant dygnet runt) och är trött men jag försöker ändå.

Jag får panik över att bo så litet som vi gör. Det funkar väl, har funkat bra men nu börjar det bli jävligt jobbigt. Jag och Mattias äter, sover, umgås och bor i princip i sovrummet, det tar på psyket. Jag vill ha ett ordentligt hem, ett vardagsrum och ett kök, ett sovrum som är just det, sovrum och jag vill att plutten ska få ett eget rum som är mer privat.

I snart 1år har vi sökt nu. Vi kollar blocket, kvalster, hyrenbostad, bostadsagent, bohub, gått igenom alla privata hyresvärdar och allt som går att göra men har ändå inte fått något napp.

Helt sjukt hur svårt det är 😥

Nej just nu känns det inte bra. Eller det känns bra att jag har min familj; Min älskade make, Plutten, våra djur, svärföräldrarna och de som finns här men ändå känns allt åt helvete emellanåt.

Jag vill bara lägga mig ner och skrika!

Imorgon åker Plutten till sin mamma efter handbollsträningen och jag o älskling åker till svärisarna där vi ska spela kort, äta, umgås och sova kvar. På lördag ska vi åka ut en sväng sen blir det hemmamys och på söndag spelar Plutten sin 2:a handbollsmatch 09:45 på Brinova Arena så då ska vi självklart dit och kolla.

Jag är så otroligt ledsen och trasig för att jag inte har några egna biologiska barn, som både min skötare och alla andra säger så beror stor del av hur jag mår att jag har sån sjuk barnlängtan och det gör så jävla ont!! Sitter och kommer på ovanliga och annorlunda barnnamn jag skulle kunna tänka mig o bollar med älakling men vad är vitsen när det inte finns något barn? 😭

Jag hoppas att allt snart vänder för just nu känns det som att jag står i kvicksand och jag sjunker..