En 2årig kamp för liv.

Idag är det exakt 2 år sedan jag fick beskedet att även min andra äggledare var borttagen pga ytterligare ett utomkved.

2 år sedan jag och Dennis var tvungna att acceptera att vi inte längre kan få barn naturlig väg. Om vi ska kunna få våran högsta önskan att få barn att gå i uppfyllelse så måste vi ställa oss i kö och gå igenom utredningar och kämpa, kämpa tillsammans mot vår gemensamma dröm.

2år har det gått sen våran kamp startade och efter sommaren börjar den stora resan. Vi är godkända på allt och har bara förberedelse mötet kvar innan behandlingen startar.

Jag hoppas att denna resan tar oss dit vi vill, att vi inom en snar framtid har vårat efterlängtade barn här hos oss. Att vi får påbörja den största resan av alla, den som håller resten av våra liv, resan som föräldrar. Rädslan att inte lyckas med våran dröm kantar mina tankar varje dag, tänk om det inte lyckas alls, tänk om det kommer fortsätta att vara bara det, en dröm? Vägen kommer vara ojämn, det kommer vara så oerhört mycket känslor både bra och dåliga men tillsammans tar vi oss fram. Har vi tagit oss såhär långt så kan vi ta oss resten av vägen med.

Jag vet att vi kommer bli toppen föräldrar, att vi kommer älska och ta hand om vårat barn villkorslöst och alltid finnas vid vårt barns sida för det är så föräldrar gör. Det kommer bli en låång resa, men vi är redo.

Vi är så jävla redo!

Utredningsmötet Inför Ev IVF.

Den 10 April var dagen inne och dags för oss att sätta oss i bilen och köra ner mot Sahlgrenska. Mötet skulle börja klockan 1 och vi var tjugo minuter tidiga. Efter anmälning i receptionen åkte vi upp till reproduktionsmedicin, satte oss ner i väntrummet och bara en kort stund senare blev vi uppropade. En psykolog och en kurator presenterade sig för oss och medans Dennis fick gå med kuratorn fick jag gå med psykologen.

Väl inne på hennes rum började hon ställa massa frågor och jag fick berätta hur mitt/vårt liv ser ut, vad det är som till största del gör att jag inte mår bra psykiskt när det är en dålig dag? Jag berättade att det jobbigaste just nu är ju att vi inte har barn, att det känns som tiden bara rinner iväg och rädslan för att det inte ska fungera med ivf:en heller och vad nästa steg isåfall ska bli? Även det som hänt runtomkring med Dennis lillasysters bortgång och allt annat som hänt som påverkat oss negativt. Hon kollade så det inte varit några självmordsförsök eller självskador de sista och jag förklarade att det inte har varit det.

Sen frågade hon hur länge vi velat ha barn vilket är minst 5år, hur vi ser på barnuppfostran? Om vi är överens där eller har olika åsikter? Vi är väldig ense om hur vi vill ha det sen är vi ju mycket medvetna om att det kanske inte blir exakt som vi tänker oss nu när det väl är dags och man befinner sig där med ett barn i famnen men vi har iallafall samma värderingar.

Sen kom frågan hur jag tyckte att jag och Dennis kompletterade varandra och vad som är det bästa med han? Det bästa är att han är snäll, omtänksam, pålitlig, ärlig, snygg, rolig och alltid finns där för mig liksom jag finns där för han.

Kompletterar varandra gör vi väldigt bra. Jag är väldig ”katastrof” tänkande och ska ha allt planerat i detalj så jag vet vad som kommer hända om det inte är jag själv som är spontan för då är det helt annorlunda. Dennis är väldigt ”Vi tar det som det kommer” och tycker att jag inte behöver tänka det värsta om saker innan det ens hunnit hända men det är ju sån jag är och det har med min bipolaritet att göra men samtidigt som han fått mig att försöka slappna av lite mer och ge saker än chans innan jag tänker det värsta så har han börjat tänka lite mer att det inte är fel att planera eller ha en backup plan OM saker inte går som man hoppas och vill. Detta gör ju att vi kompletterar varandra väldigt bra och hjälps åt.

Ungefär efter 45min kom Dennis och kuratorn upp till oss och vi skulle prata tillsammans. Dennis hade fått samma frågor som jag nästan och svarat i princip samma sak, det märks verkligen att vi levt tillsammans så länge som vi gjort och att vi känner varandra, jävlar vad jag älskar den mannen!!

Dom pratade lite till allmänt och berättade att dom skulle kontakta min psykläkare vilket jag redan visste skulle ske och sen sa dom att om vi inte hört något från dom i slutet av Maj så ska vi ringa upp. Tyvärr är det långa kötider så även om vi får beslutet att vi är godkända kommer ingenting att hända förrän efter sommaren och på dom så lät det som att det inte ska vara några problem för dom tyckte vi hade koll på vad vi ville och att vi är väldigt samspelta och det är vi ju också men beslutet är ju inte bara deras utan kommer tas upp på ett möte personal på reproduktionsmedicin emellan.

Efter mötet satte vi oss i bilen och körde hemåt igen. Stannade i Alingsås och åt kinamat till lunch och sen hem o när vi kom hem var vi så jäkla trötta så det var bara att gå och lägga oss direkt.

Nu är det bara att vänta. Denna jävla väntan är det jobbigaste av allt 😦