IVF-KARUSELLEN. Jag vill bara skrika!!

I Tisdags hade vi testdag. Dagen innan så fick ni som jag vet ljusrosa flytningar. Nu i efterhand har jag fått veta att det är helt normalt av Lutinusen och behöver inte betyda något. Detta gången gjorde det de.

Testet var negativt och jag började blöda så himla mycket. Antingen har inte ägget fäst eller så är det missfall sa dom på Sahlgrenska och vilket det än är så är det bra att jag blöder för det måste ut. De frågade om jag behövde en psykolog; Hur mår du? sa tjejen medans jag gråtandes förklarade allt för henne.

Ja vad fan tror ni? ville jag skrika. Men jag vet ju att det är deras jobb och tjejen på andra sidan luren lät så trevlig och försökte verkligen så jag skrek aldrig på henne.

Jag har samtalskontakt och den är ökad nu. Jag mår så jävla dåligt. Jag känner mig liksom tom, ledsen och arg på en gång. Och ensam. Hur kan jag känna mig ensam när jag har så många runtomkring mig? Min man, familj och mina vänner. Men något saknas, en del av mig.

När ska jag o Dennis få bli den familj vi så längtar efter? När ska vi slippa gå igenom detta och bara få vara lyckliga? Jag visste att det kanske inte skulle funka första gången men det gör inte saken lättare.

Det värsta är alla som säger till mig att ”Det är bara att du försöker gå vidare och tänka positivt nu

Vadå bara o gå vidare?! Hur fan ska jag kunna släppa allt och gå vidare bara sådär när jag helst av allt vill slå, sparka och skrika rakt ut?! Jag försöker vara stark, jag försöker tänka positivt men inombords är jag helt uppgiven, jag försöker le och sköta min vardag men inombords gråter jag konstant.

Jag kan inte sova på nätterna för jag drömmer mardrömmar, jag vaknar av att jag gråter sen ligger jag där och bara låter tårarna rinna och känner mig så himla värdelös och dålig som kvinna.

Jag kan inte ge min man det han helst av allt vill ha, jag kan inte ge oss den lycka han eller ja vi båda, förtjänar. Det är inte bara jag i detta heller, vi är två. Dennis finns med, han har också känslor men ibland tror jag folk glömmer att han också drabbas av det som händer. Folk glömmer att fråga hur han mår i allt och även om han säger att han självklart tycker det är tråkigt och jobbigt så menar han på att han kan hantera det på ett annat sätt för han drabbas inte fysiskt som jag gör.

Han är så gullig, han gör allt för att jag ska må bra, det har han alltid gjort. Han försöker peppa mig och pratar om saker på alla sätt han kan komma på för att försöka göra mig gladare och få mig att försöka tänka framåt.

Jag älskar Dennis, den mannen är verkligen mitt allt, min bästa vän, själsfrände o andra hälft!!

Tänk om han tröttnar?Tänk om han inte orkar mer och lämnar mig för att jag inte kan ge han ett barn? Tankarna är många och jobbiga. De tar över mitt huvud och jag vet inte vad fan jag ska göra?!

Jag försöker verkligen tänka positivt, hoppas verkligen att det kommer gå bättre nästa gång och jag önskar att jag bara kunde ”släppa allt”.

Nu ska jag vänta tills mensdag 12 sen ska jag ta ägglossningstest varje dag i 15 dagar för att dom förhoppningsvis ska kunna få fram när min ägglossning är så vi vet när i nästa(!) menscykel vi ska kunna återföra våran blastocyst.

Om den inte dör vid upptiningen då.

Nu börjas det igen, denna jävla väntan tar sönder mig.

IVF-Karusellen. Ägginsättning.

Idag 14:45 kom vi in på Sahlgrenska. Samma procedur innan som vid utplocket förutom att jag inte fick smärtlindring för det borde inte göra ont, problemet var ju bara att jag har haft väldigt ont länge så jag var ändå orolig.

Pratade med läkaren om det som först därför gjorde ett vanligt ultraljud men inget var fel, inget vätska eller blodansamling. Lite svullet men det var inget konstigt.

Lab personalen pratade med oss. Av 5st ägg hade 4st blivit befruktade, yeaaj ☺️ Ett ägg sattes in i mig och 3st fortsätts odla tills på torsdag sen ser dom hur det ser ut då. I mitten/slutet av nästa vecka får vi hem ett brev med hur många ägg som gått till frysen om de klarar sig.

Om första insättningen inte tar sig så tinar dom upp ägg inför en ny insättning och tyvärr finns det då chans att äggen inte klarar upptining, men dom sa att det är ca 10% chans att det händer.

Innan insättningen fick vi se embryot i ett mikroskop och när dom hade placerat embryot i min livmoder fick vi se det på ultraljudet. En liiten vit typ bubbla såg man då. Måste säga att det kändes väldigt mäktigt att se även om det bara är ett embryo..

Jag tror jag nästan krossade makens hand under insättningen för helvete vad ont jag hade och precis som tidigare hade dom svårt att se vänstra äggstocken. Jag o läkaren pratade efteråt om mina smärtor och hon trodde att pga att jag har kroniska nervskador så fuckar det upp nervsystemet lite och gör att jag blir ännu mer mottaglig för smärta.

Jag köper dock inte det helt o hållet.

I vanliga fall är jag väldigt smärttålig, efter att levt med kroniska nervskador och diskbråck sen 17år tillbaka så är jag aldrig smärtfri och har lärt mig leva med konstant smärta så när jag har så ont så det känns som jag ska avlida, då gör det verkligen ont.

Huvudvärk o tandvärk däremot är något jag inte tar mig igenom så lätt. Huvudvärken när den blir brutal liksom o tandvärk för att det är en av de värsta smärtorna som finns.

, det kanske är en bidragande orsak men jag tror mer på att det är för att dom varit o röjt runt och hållit på i magen o underlivet väldigt mycket på kort tid nu som gör att smärtan är så brutal.

Vad tror ni?

Jag fick för några dagar sen en kommentar att jag gnäller så himla mkt om förberedelserna och att jag har huvudvärk och mår illa så hur ska jag klara en graviditet sen?

Jag tycker du ska gå igenom samma sak som jag och ha gjort en gbp på det så du inte kan spy. Hur mycket jag än försöker, även om jag stoppar fingrarna i halsen så kan jag inte och då kan jag lova att det är så jävla hemskt att må illa. Att gå dag ut och dag in och inte kunnat göra något åt det överhuvudtaget.

Nu har jag fått utskrivet Primperan mot illamåendet och fan vad amazing det är. En tablett så är illamåendet borta efter ett tag och ingen är gladare än jag.

JAG har aldrig någonsin sagt eller påstått att det kommer bli lätt att vara gravid för mig, eller att det är det för någon. Men ska jag och min man ge upp våran största dröm för det?

Det kommer aldrig hända, vi ger inte upp för att det finns rädslor och smärta. Vi vill ha våran familj och någon gång måste väl vara våran tur??🤰