IVF- Karusellen. Hormonsprutorna gör mig konstig.

I måndags började jag ju med min första hormonspruta som jag nu tagit varje kväll sen dess och ikväll började jag även med Fyremadel.

Jag har inte velat skriva förrän jag verkligen kände hur jag mår av sprutorna men nu har det gått ett tag, mensen är över och allt jag känner nu är pga de extra hormonerna.

Vart ska jag börja? Finns ingen bra emoji för det så vi börjar med den punkten.

😖 Finnar. Jag har fått så jävla mkt finnar och hur mkt jag än tvättar och sköter ansiktet som jag alltid gör så blir det inte bättre 😦

😠 Inge bra idé att diskutera med mig när jag är på dåligt humör för jag exploderar.

🤪 Alla idéer känns jättebra för stunden, även dom dåliga.

😂 Extremt glad ena stunden för absolut ingenting, kan skratta åt allt.

😭 Känslosam som fan för allt o inget. En film tex oavsett om det är lyckligt, vackert eller sorgligt. Hallå jag började lipa mitt i en klädaffär för jag tyckte en bebisjacka var så himla söt och om någon säger något kan jag tolka det fel o bli ledsen.

🤯 Tryckande huvudvärk till o från.

🤮 Illamående mer eller mindre hela tiden och speciellt när jag precis tagit sprutorna, spy kan jag inte pga min gastricbypass operation. Tack gode gud för Primperan i dessa lägen!

🤗 Större behov av närhet än någonsin (hur det nu än är möjligt) Vill mysa o kela konstant.

😵 Ont i hela kroppen, ryggen är värre än vanligt och psyket ska vi inte prata om i perioder, mycket tankar i huvudet och stor omställning

😴😓 Det värsta av allt är att jag är så jävla trött precis hela tiden och jag får svettattacker som en gris emellanåt, jobbigt som sjutton!

Ja nu förstår ni att det inte är så lätt just nu men det är bara att bita ihop för vi hoppas ju att det ska komma något bra ut allt detta . Stackars min man som står ut med allt men jag är så jävla glad att han gör det och att han finns här för mig, älskar dig Dennis och du kommer bli den bästa pappa ever!!

På måndag är första ultraljudet i Gbg på Sahlgrenska för att kolla hur utvecklingen av äggblåsor ser ut, vi håller verkligen tummarna! Mormor åker med mig då så jag slipper åka själv, ska bli riktigt skönt att få några timmar själv med henne ❤️❤️

Till min familj säger jag bara, om jag inte är mig själv just nu så vet ni om några varför och jag är glad att ni förstår. Det är nu jag behöver er som mest och jag är glad att ni finns.

I veckan betalade min mamma så jag fick gå och ta en timmes oljemassage och fan vad det hjälpte. Både för smärtan, för att kunna slappna av o stressa ner och för min ångest. Måste försöka få till det en gång i månaden för jag kände hur bra det var för mig. Tack igen mamma!!

Godnatt allihopa ❤️❤️

Utredningsmötet Inför Ev IVF.

Den 10 April var dagen inne och dags för oss att sätta oss i bilen och köra ner mot Sahlgrenska. Mötet skulle börja klockan 1 och vi var tjugo minuter tidiga. Efter anmälning i receptionen åkte vi upp till reproduktionsmedicin, satte oss ner i väntrummet och bara en kort stund senare blev vi uppropade. En psykolog och en kurator presenterade sig för oss och medans Dennis fick gå med kuratorn fick jag gå med psykologen.

Väl inne på hennes rum började hon ställa massa frågor och jag fick berätta hur mitt/vårt liv ser ut, vad det är som till största del gör att jag inte mår bra psykiskt när det är en dålig dag? Jag berättade att det jobbigaste just nu är ju att vi inte har barn, att det känns som tiden bara rinner iväg och rädslan för att det inte ska fungera med ivf:en heller och vad nästa steg isåfall ska bli? Även det som hänt runtomkring med Dennis lillasysters bortgång och allt annat som hänt som påverkat oss negativt. Hon kollade så det inte varit några självmordsförsök eller självskador de sista och jag förklarade att det inte har varit det.

Sen frågade hon hur länge vi velat ha barn vilket är minst 5år, hur vi ser på barnuppfostran? Om vi är överens där eller har olika åsikter? Vi är väldig ense om hur vi vill ha det sen är vi ju mycket medvetna om att det kanske inte blir exakt som vi tänker oss nu när det väl är dags och man befinner sig där med ett barn i famnen men vi har iallafall samma värderingar.

Sen kom frågan hur jag tyckte att jag och Dennis kompletterade varandra och vad som är det bästa med han? Det bästa är att han är snäll, omtänksam, pålitlig, ärlig, snygg, rolig och alltid finns där för mig liksom jag finns där för han.

Kompletterar varandra gör vi väldigt bra. Jag är väldig ”katastrof” tänkande och ska ha allt planerat i detalj så jag vet vad som kommer hända om det inte är jag själv som är spontan för då är det helt annorlunda. Dennis är väldigt ”Vi tar det som det kommer” och tycker att jag inte behöver tänka det värsta om saker innan det ens hunnit hända men det är ju sån jag är och det har med min bipolaritet att göra men samtidigt som han fått mig att försöka slappna av lite mer och ge saker än chans innan jag tänker det värsta så har han börjat tänka lite mer att det inte är fel att planera eller ha en backup plan OM saker inte går som man hoppas och vill. Detta gör ju att vi kompletterar varandra väldigt bra och hjälps åt.

Ungefär efter 45min kom Dennis och kuratorn upp till oss och vi skulle prata tillsammans. Dennis hade fått samma frågor som jag nästan och svarat i princip samma sak, det märks verkligen att vi levt tillsammans så länge som vi gjort och att vi känner varandra, jävlar vad jag älskar den mannen!!

Dom pratade lite till allmänt och berättade att dom skulle kontakta min psykläkare vilket jag redan visste skulle ske och sen sa dom att om vi inte hört något från dom i slutet av Maj så ska vi ringa upp. Tyvärr är det långa kötider så även om vi får beslutet att vi är godkända kommer ingenting att hända förrän efter sommaren och på dom så lät det som att det inte ska vara några problem för dom tyckte vi hade koll på vad vi ville och att vi är väldigt samspelta och det är vi ju också men beslutet är ju inte bara deras utan kommer tas upp på ett möte personal på reproduktionsmedicin emellan.

Efter mötet satte vi oss i bilen och körde hemåt igen. Stannade i Alingsås och åt kinamat till lunch och sen hem o när vi kom hem var vi så jäkla trötta så det var bara att gå och lägga oss direkt.

Nu är det bara att vänta. Denna jävla väntan är det jobbigaste av allt 😦

När spillror blir till bitar.

Känns lite bättre nu. Pratat med flera stycken som genomgått ivf som berättat att de gått igenom precis samma saker, att det är standard, så jag försöker andas ut och hoppas på att så är fallet.

Men frågan kvarstår, varför var det ingen som informerade oss om det när vi var därnere? Att detta skulle vara nästa steg? Då hade jag inte behövt oroa mig från allra första början eftersom jag varit inställd på det hela tiden.

Nu kom det som en chock istället vilket rör till det i huvudet på mig och får tankarna att bara sväva omkring.

Vår allra högsta önskan är att få barn. Vi kan inte få det naturligt pga att mina äggledare är borttagna och måste gå denna vägen. Det finns så många par som skaffar barn hit och dit som egentligen verkligen inte ska ha barn. Som inte kan ta hand om dom, struntar i sina barn, super o gud vet vad men de får ändå behålla sina barn för dom har gått ”rätt” väg och inte kan bli tvingade till abort.

Ska man verkligen ev behöva straffas för att man måste gå genom en ivf och har haft ett tufft liv innan? Jag VET att vi kommer bli underbara föräldrar, tvekar inte en sekund på våran förmåga att ta hand om ett barn o orka, vilja och kunna ge vårat barn vår fulla uppmärksamhet o kärlek.

Ja jag är bipolär men jag fick min diagnos när jag var 17år, alltså 18år sedan (!) Jag vet precis hur jag ska hantera mig själv och vad jag behöver/inte behöver när jag inte mår bra men de senaste åren har jag klättrat uppåt men gång på gång slagits ned pga hemska upplevelser på vägen.

Men jag är ju här eller hur? Jag lever, skadar inte mig själv och har en fruktansvärd insikt i min sjukdomsbild, det borde man ha efter så många år.

Frågar man folk runtomkring som inte känner oss, som inte vet min bakgrund, så finns det ingen som skulle kunna säga att jag är ”sjuk” det vet jag för jag är precis som DIG och DIG som läser detta precis just nu.

Jag är en människa med känslor och en enorm saknad efter att få skaffa barn ihop med min älskade man. Mannen jag levt över 10år ihop med och som jag kommer leva resten av mitt liv med också.

Vi klarar detta också precis som vi gjort med allt annat.

Ingen ska få förstöra våran största dröm, det vi kämpar o lever för varje dag, att få vårat kärleksbarn 💗💗