I flera dagar har jag haft kraftig ångest. Ingen sån där liten där jag känner mig inte med idag pga ångesten som jag kan ha ibland utan snarare ”snälla stryp mig, stoppa tiden, jag kan inte andas” ångest. Flodhästar som har tyngt mitt bröst och oro inför just idag. Flera har försökt intala mig (även jag själv) att det kommer nog inte vara så jättejobbigt o hemskt första gången men helvetes i jävlar vad fel vi alla hade.
Kl 17 startade det, en timme varje måndag är avsatt för det men vi drog över en kvart. Jag älskar min terapeut P, hon kollar inte på klockan o stänger ner när hon vet att hon slutar klockan 18 utan vill se att jag är under kontroll innan jag går därifrån. I väntrummet utanför sitter alltid min man.
Vilken jävla awesome man jag har som gör detta för mig vaarje vecka trots att han jobbar till halv 5.
Traumahanteringen är led 3 i min DBT terapi som jag går och är som sagt utsträckt över ett år.
Hur fan ska jag klara ett år av detta?
***Lindas "Annorlunda" liv*** 