Ja det är lite så det känts sista veckan. Som ett totalt mörker med några ljusglimtar här o där (främst min familj då) men annars känns det som att jag sugits ner i ett svart hål.
Jag har ont, ja det har jag jämt men smärtan som är nu är fan helt jävla otrolig. Jag har problem att kissa, måste skriva upp hur mycket jag dricker, när jag dricker och mäta när jag kissar morgon o kväll.
Kul liv va?
Har ingen ordentlig känsel i vänster benet och det försvinner under mig ibland så när det är som värst får jag använda krycka..
Vädret har varit skit, grått o mulet o regnigt o blåsigt, nån dag har varit fint men då har jag haft som ondast så då har jag inte kunnat utnyttja det ändå.
Jag försöker städa och fixa hemma varje dag, lagar mat tills min älskade make kommer hem från jobbet. Skickar plutten till skolan med taxin varje morgon och tar emot honom när han kommer från fritids.
Älskling fixade min cykel idag så jag hoppas det känns något sådär imorgon och är uppehåll så kanske jag iallafall kan ta en cykeltur längst havet, ren o skär medicin för själen men inte lika skönt för kroppen när jag har så ont..
Jag har kommit fram till en plan, en idé som jag ska utveckla och förhoppningsvis kommer ni se mycket av det framöver när jag kommit igång, men först måste jag ta mig ur mörkret.
Vissa dagar känns det mer defenitivt än andra, hur jävla ensam jag är. Ingen tjejkompis jag kan gå ut o ta ett glas vin o äta med eller ha övernattningskväll eller ens umgås med, inte nån. Jag är trött på att alltid vara den som ska höra av mig och sen få förhoppningar o sen blir det inget ä då eller så får man bara ett direkt nej jag orkar/kan inte.
Nej men då får det väl vara då.
Jag har också ont (konstant dygnet runt) och är trött men jag försöker ändå.
Jag får panik över att bo så litet som vi gör. Det funkar väl, har funkat bra men nu börjar det bli jävligt jobbigt. Jag och Mattias äter, sover, umgås och bor i princip i sovrummet, det tar på psyket. Jag vill ha ett ordentligt hem, ett vardagsrum och ett kök, ett sovrum som är just det, sovrum och jag vill att plutten ska få ett eget rum som är mer privat.
I snart 1år har vi sökt nu. Vi kollar blocket, kvalster, hyrenbostad, bostadsagent, bohub, gått igenom alla privata hyresvärdar och allt som går att göra men har ändå inte fått något napp.
Helt sjukt hur svårt det är 😥
Nej just nu känns det inte bra. Eller det känns bra att jag har min familj; Min älskade make, Plutten, våra djur, svärföräldrarna och de som finns här men ändå känns allt åt helvete emellanåt.
Jag vill bara lägga mig ner och skrika!
Imorgon åker Plutten till sin mamma efter handbollsträningen och jag o älskling åker till svärisarna där vi ska spela kort, äta, umgås och sova kvar. På lördag ska vi åka ut en sväng sen blir det hemmamys och på söndag spelar Plutten sin 2:a handbollsmatch 09:45 på Brinova Arena så då ska vi självklart dit och kolla.
Jag är så otroligt ledsen och trasig för att jag inte har några egna biologiska barn, som både min skötare och alla andra säger så beror stor del av hur jag mår att jag har sån sjuk barnlängtan och det gör så jävla ont!! Sitter och kommer på ovanliga och annorlunda barnnamn jag skulle kunna tänka mig o bollar med älakling men vad är vitsen när det inte finns något barn? 😭
Jag hoppas att allt snart vänder för just nu känns det som att jag står i kvicksand och jag sjunker..
***Lindas "Annorlunda" liv*** 