Nej snälla pappa, Varför?

Jag har en pappa men ändå inte. I mina ögon är han en främling, någon som till viss del bidragit till att jag mår som jag gör.  Nu ska jag förklara hur jag menar och berätta min historia.

Min pappa stack när jag var väldigt liten, jag kommer inte ens ihåg det så liten var jag. Varför han o mamma gick isär vet jag inte riktigt, har väl fått olika versioner av den storyn men jag väljer att tro mer på mammas ord än pappas, speciellt med tanke på hur allt varit efter dess.

Första gången jag minns att jag träffade pappa vet jag inte hur gammal jag var men jag var inte så gammal. Jag blev såå himla glad och trodde att han var där för att han saknade sin dotter och ville börja ha kontakt med mig på riktigt. Jag var så stolt och visade upp han för mina vänner på gården när vi var ute. Han började prata om att vi skulle börja ses regelbundet och att jag till slut skulle få komma till han varannan helg. Jag o mamma bodde då i Skultorp och pappa i Göteborg.

Min mamma var bra på det sättet, hon berättade aldrig för mig då vad pappa egentligen gjorde där utan pushade o försökte se till så jag fick träffa han igen. Jag var där kanske 2 ggr sen slutade han höra av sig eller svara när jag ringde igen.

Jag var så himla ledsen och undrade varför min pappa inte ville träffa mig?

Det var först då i efterhand som mamma berättade att pappa hade kommit dit av en helt annan anledning.. Han ville att mamma skulle skriva på papper så han slapp betala underhåll för mig men mamma sa att då fick han minsann börja träffa och ha mig mera så skulle dom prata om det igen. Som ni nog redan förstår så blev det aldrig så.

Nästa gång jag träffade honom var några år senare. Jag var lite äldre och kommer ihåg att jag tog tåget till Alingsås för att träffa honom där. Vi åt middag, glass och sen köpte han mina allra första inlines i försenad födelsedagspresent. Han lovade att nu skulle det bli ändring på allt och vi skulle börja träffas regelbundet på riktigt. Det höll väl ett par månader sen en dag när han skulle hämta upp mig stod jag där med packad väska och fjärilar i magen för att jag skulle få åka med pappa hem hela helgen men han dök aldrig upp. Fattar ni?! Han lät mig stå där. Mamma fick inte in mig för jag kunde ju missa när han kom, det kanske hade hänt något. Han svarade inte i telefonen eller på sms och jag minns hur ledsen mamma var när hon såg mina tomma sorgsna ögon och tårarna rinnande nedför kinderna när jag flera timmar senare tillslut gick in och förstod att han faktiskt inte skulle dyka upp. Hela den helgen låg jag på mitt rum o grät.

Jag var arg, ledsen, besviken ja allt på en gång och jag lovade mig själv att jag skulle strunta i honom nu, varför skulle jag låta honom såra mig gång på gång?

En nyårsafton på fyllan när jag gick i gymnasiet fick jag för mig att jag skulle ringa honom o berätta att jag skulle flytta till Gbg o börja sista året där. När han svarade sa han samma sak som alla andra ggr när jag hade ringt honom; Jag har tänkt ringa dig men jag har haft så mkt på jobbet så jag har inte hunnit men vad kul att du ringer. Jag grät, skrek på han o sa vad jag tyckte och förklarade hur dåligt han fått mig att må, han började också gråta och lovade att om jag gav han en chans till så skulle vi verkligen göra detta nu,  på riktigt denna gången.

Jag flyttade ner till min dåvarande bästa killkompis J och hade faktiskt bra kontakt med pappa. Det hör nog mycket till saken att jag inte bodde mer än knappt 2km ifrån där pappa bodde. Jag fick nu också bättre kontakt med min lillasyster S. Hon, jag och våran storasyster T har samma pappa men olika mammor.

Min fina, vackra lillasyster.

Bodde inte länge i Gbg innan jag flyttade därifrån och ihop med min pojkvän J. Det funkade mellan oss ett par år, vi var förlovade men sen var han otrogen flera ggr. Fast det är en annan historia.

När jag flyttade från Gbg tappade självklart jag och pappa kontakten igen. Vi pratade då o då men inte så ofta. Just då gjorde det mig inte så mkt då jag hade börjat med droger och dövade mig själv så. Amfetamin, tabletter, Ghb , Ecstasy och cannabis. Det jag kom över tryckte jag i mig, allt utom sprutor. Tog slut mellan mig och J och jag la tillslut in mig själv på ett frivilligt behandlingshem och bodde där i ca 2 år med lite sporadisk kontakt med pappa innan jag skrev ut mig och flyttade ca ett halvår efter det ihop med min nya kille M. Allt detta hör egentligen också till en annan historia men måste förklara lite för att ni ska förstå hur det var.

Ett tag efter jag flyttat ihop med M började jag o pappa träffas o prata igen och det kändes som att det denna gången faktiskt skulle hålla bra. En helg var han o min lillasyster nere och sov hos oss och M drack väldigt mycket och en kväll framför pappa kallade han mig hora men pappa reagerade inte ens, det gjorde så ont.

Hade jag haft barn och hört deras partner kalla dom något sådant så hade hen fått veta att hen lever.

Jag och M gick isär efter ett par år och jag flyttade o fick tillslut lägenhet i Skövde. Det tog inte lång tid innan jag träffade min make, Dennis.

Pappa började komma med min lillasyster o hälsa på till o från rätt ofta och när inte pappa kom så var min lillasyster väldigt mkt hos oss, hon kom såfort hon bara kunde och det var så underbart. Pappa började dra sig tillbaka igen och slutade höra av sig, började sätta käppar i hjulet och ville inte att S skulle komma till mig o Dennis och jag fattade ingenting.

En dag satt jag och pratade med min lillasyster i telefonen när hon berättade att pappa sagt att han inte ville att hon skulle åka till mig för jag var ingen bra människa. Inget jobb, ingen utbildning, familj eller barn. Ett hopplöst psykfall och dåligt föredöme.

Jag blev så äckligt jävla ledsen, grät i telefonen där jag pratade med S när hon sa att hon nog inte skulle komma mer på ett tag. Då hon var under 18 så hade hon inget att säga till om själv. Efter de samtalet la vi på och smsade några veckor efter det men Sofia slutade ringa och svara när jag ringde henne. Tillslut svarade hon inte ens på sms, tog bort mig på fb och nonchalerade mig totalt så i en o samma veva förlorade jag än en gång min pappa men även min älskade lillasyster och ärligt talat är det nog det som gör ondast nu, att jag inte längre har min lillasyster i mitt liv för jag saknar henne så hemskt mycket.

Idag är hon över 20år och jag har försökt kontakta henne flera ggr men hon svarar mig inte och hör inte av sig. Pappa har jag inte pratat med sen min lillasyster berättade det han sagt om mig till henne i vårat sista samtal.

Det är långt över 5 år sen jag pratade med min lillasyster eller pappa nu. När jag och Dennis gifte oss den 1 Juli förra året (2016) skickade jag ett sms till pappa och berättade det men jag fick inte ens nåt svar, inte ett vad kul, grattis eller nåt annat heller.

Varför Pappa? Varför hatar du mig så mkt? Varför vill du inte vara min pappa och varför övergav du mig igen?

Vad är det som är så hemskt med att ha mig som dotter och varför älskar du mig inte som du älskar S och T (storasyster som iallafall har kontakt med pappa då och då)? Jag vet att du till och med jobbar i Skövde ibland men du har aldrig hört av dig till mig. Jag älskar dig så mycket så jag HATAR dig. Hör du det??! Kärleken jag hyser mot dig är en hatkärlek och jag både saknar dig och fasar för vad jag skulle göra om jag ser dig, en sak säger jag bara, rör mig inte överhuvudtaget, då står jag inte för vad jag skulle göra för du äcklar mig. (nej han har aldrig rört mig på ett opassande sätt)

Föresten, om jag ska vara ärlig så har jag nog faktiskt slutat sakna DIG, det är mer att jag saknar en fadersgestalt och även om du är min pappa genom blodsband så har du aldrig betett dig som en pappa under de 34 år som jag levt och det är ett sjukt starkt ord men vet du? Jag HATAR dig. Eller jag hatar den du blivit, den du varit och den du är mot mig.

Jag kommer ALDRIG förlåta dig för allt du sagt och gjort mot mig. Att du smutskastat mig till S och att du betett/beter dig som ett svin. Det är oförlåtligt i mina ögon. Det otäcka är att jag är inte en människa som hatar andra, det är ett ord som jag tycker är såpass starkt, att HATA. Men det är du som är en av de i mitt liv som gjort mig till en sån som hatar och jag avskyr det. Mamma hade rätt om dig hela tiden men hon har alltid låtit mig ta reda på sanningen själv, du är inte värd mina tårar och när jag i framtiden förhoppningsvis får barn så kommer dom ändå få träffa sin morfar, han heter Ray och har varit mer pappa för mig de sista 10 åren än du varit under hela mitt liv.

Varför pappa, varför?!!

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s